Stora Barriärrevet, med backpackerstaden Cairns i Queensland på Australiens norra östkust som främsta avstamp, består av tretusen rev och hundratals öar som sträcker sig över en yta lika stor som Italiens. RES Anders Mathlein dyker bland mördarmusslor och pincettfiskar och hittar en korallvärld som håller på att försvinna.
Text: Anders Mathlein Foto: Jörgen Ulvsgärd foto på Moorish Idols (Zanclus cornutus) ovan: Ian Scott

Cape York, så långt norrut man kan komma i Australien och en känsla av att vara långt från allt. Solen står nästan i zenit över Torres sund. Skyltar varnar för saltvattenkrokodiler på de öde stränderna. Bestarna lär kunna komma upp i femtio kilometer i timmen och biter med ett tryck på två ton per kvadratcentimeter. Det kan vara bra att känna till att de är dåliga på att svänga.
Att det inte finns några japaner bland oss som flugit hit upp förklarar piloten med att man inte kan shoppa här. Inga butiker, bara en stor, het tomhet kring några aboriginska bosättningar och enklare hotell.
Rakt österut går gränsen för Great Barrier Reef Marine Park, världsarvet som sträcker sig tvåhundratrettio mil åt sydost utmed Queenslands tropiska kust. Det omfattar en yta motsvarande Italiens. Att Stora barriärrevet inte är ett sammanhängande rev blir tydligt från luften. Det är i själva verket en förvirrande labyrint av nära tre tusen rev och hundratals öar, flygplanets skugga flyter över vatten som skiftar i blått och turkos mellan slingor, klumpar, fransar och platåer av korall under ytan.
Stora barriärrevet är större och mer varierat i form och färg än något annat som varelser på jorden har skapat. Det är ett surrealistiskt, överjordiskt metropolis under ytan. Inte bara omges Underlandet av myllrande, sprittande liv, också själva byggnaderna lever.
Korallrevet kan stå som symbol för planetens gåtfulla mångfald, skönhet och ömtålighet – och för vår bristande förmåga att vårda den. Revet hör till det som kan gå förlorat på grund av klimatförändringarna. Och nu söker sig miljoner turister från hela världen till Revet. Turismen sysselsätter omkring femtio tusen människor i Queensland, Cairns har blivit ett slags Reeftown, ett genomkommersiellt och livfullt backpackergetto med alla tänkbara aktiviteter till sjöss, till lands och i luften.
Många blir förvånade över att Underlandet till stor del ligger så långt från kusten. Till Knuckle Reef, till exempel, är det nittiofem kilometer från land.
Där vilar den stora pontonen som en enslig ö, en bas för turister som vill dyka, snorkla eller åka båt med glasbotten. Från källarvåningen under ytan kan man se medresenärerna sväva förbi bland fjärilsfisk, pincettfisk, läppfisk, kejsarfisk och andra arter som tycks formgivna som på skämt.

Alla gäster på Revet rekommenderas att bära våtdräkt. Somliga klär i våtdräkt, andra inte. Den kan göra en människa plågsamt medveten om tidens flykt och kroppens förfall. Man inser att man inte skulle få rollen som Batman. Man ser snarare ut som en slarvigt förpackad blodpudding. Våtdräkten sägs skydda mot den frätande solen, men den är också ett värn mot de fruktade maneterna som man inte gärna pratar om.
Maneterna är inte så vanliga här långt från kusten, men deras gift är av en sådan kaliber att risken tas på blodigt allvar. Manetsäsongen varar ungefär mellan oktober och maj, och till de mer välkända hör de stora kubmaneter som kallas Portugisisk örlogsman, vars tentakler ger en fasansfull smärta och i värsta fall andningsförlamning eller hjärtstillestånd. Den lilla genomskinliga irukandji är nästan osynlig i vattnet och kan slinka igenom maskorna i badplatsernas skyddsnät. Efter kontakt med en sådan är den första svedan ganska lätt, men sedan blir det fråga om svåra muskelsmärtor, kräkningar och eventuellt dödligt högt blodtryck. I väntan på läkarvård ska man hälla generöst med vinäger på det skadade stället, men absolut inte färskvatten.
Maneterna är ändå bara några på provkartan över farliga djur i Queenslands vatten. Hajar, giftiga snäckor, brännande koraller, ormar, krokodiler och stenfisk är andra. Regeln att aldrig röra något på revet är väl motiverad. Det var en stingrocka som ändade Steve Irwins äventyrliga liv under inspelningen av ett avsnitt av Animal Planet på Stora barriärrevet år 2006. ”The Crocodile Hunter” råkade få rockan att känna sig trängd, och den stack honom rakt i hjärtat.

Nu skjuter solljuset ned som spjut i vattnet, där det djupnar övergår det i mörkblått, indigo och till slut bara i bläckmörker som ger en svindelkänsla vid tanken på djupen och vattenvolymen här ute.
Det är ett sällsamt myller av liv. Papegojfisk och fjärilfisk känner jag igen, och sjöstjärnor, sjöborrar och sjögurkor, men alla de andra?
Mördarmusslans läppar skimrar i blågrönt, de största exemplaren kan väga två hundra kilo och den påstås kunna slå igen som en björnsax om ens hand eller fot och inte släppa taget förrän man har blivit en siffra i olycksstatistiken. Strax intill knaprar papegojfiskar korall och simmar bort i moln av stoft som kommer ur den andra änden. En hel del av paradissträndernas sand är korall som malts av fiskens matsmältningskanal.
Stimmet med oräkneliga, lysande blå småfiskar beter sig som om det styrdes av en gemensam hjärna. Blixtsnabbt och samordnat viker det av bakom massivet av hjärnkoraller.
Hur går det till? Vem ger order?
De som har forskat i det här anser att ingen ger order. De talar om ”svärmens intelligens”, att enkla principer kan leda till avancerade beteenden. Till exempel är nervcellerna i vår hjärna inte mycket att komma med var för sig, men klumpar man ihop några miljarder av dem börjar det hända saker. På gott och ont, kanske man ska tillägga.
I fiskstimmet finns alltid några som upptäcker ett hot, de flyr och drar med sig sina närmaste grannar i vad som blir en pilsnabb kedjereaktion. Ingen har överblick, men agerandet blir kollektivt och självförstärkande. Ju fler fiskar som finns i stimmet, desto starkare är driften att simma i samma riktning. Effekten blir att en rovfisk får svårt att urskilja ett enskilt mål.
Den här typen av flockbeteende kan man observera också hos exempelvis fåglar och gräshoppssvärmar, och i någon mån även i svenska nyhetsmedier och i den politiska debatten.

Den gamla klyschan säger att allt klär en skönhet, men under ytan råder ett slags jämlikhet i att alla ser lika groteska ut i dykmask och luftmunstycke eller snorkel. Fartygsfotografen glider omkring som en säl och tar bilder på alla, foton som vi kan köpa under återfärden – om man nu lyckas känna igen sig själv. Man hade lika gärna kunnat bli porträtterad iförd gasmask.
I en hålighet skymtar Nemo, lysande orange med vita ränder. Disneyfilmen ”Hitta Nemo” om den vilsekomna lilla clownfisken var en hyllning till korallvärldens skönhet, men den blev en björntjänst till reven eftersom akvarieindustrin fick ett uppsving. De som fångar clownfisk och andra dekorativa arter använder ofta cyanid, ett gift som bedövar fiskarna men dödar korallpolyperna. Årligen säljs tropiska fiskar för miljardbelopp, men svinnet är stort, över hälften av de fångade fiskarna dör innan de når akvarieaffärerna. Priset för ett vackert saltvattenakvarium kan alltså vara att man bidrar till att den naturliga korallmiljön ödeläggs.
Det är bistert, men bara att som europé befinna sig här i Revets överdådiga skapelsekarneval föder också blandade känslor. Det var här på revet som James Cook kom år 1770 för att reparera skeppet ”Endeavour” efter grundstötningen bland reven. När vattnet forsade in i skrovet var det ”en oroväckande och, som jag kan säga, förskräcklig omständighet då vi hotades av omedelbar undergång”, som han skrev med klädsam underdrift. Så småningom kunde skeppet repareras på den plats som numera heter Cooktown.
Efter att bland annat ha gjort astronomiska observationer på Tahiti hade Cook fört ”Endeavour” västerut i jakt på den sydkontinent, Terra Australis Incognita, som man i Europa antog måste finnas som motvikt till landmassorna på norra halvklotet. Ofta anges Cook som Australiens upptäckare, men holländarna hade faktiskt varit här redan i början av 1600- talet. Inte heller var han den förste europé att stiga iland, upptäcktsresanden, piraten med mera William Dampier hade 1697 noterat de märkliga, hoppande djuren i denna gåtfulla trakt.
Men Cook kartlade östkusten och tog landet i besittning för den brittiska kronan. De aboriginer som siktade ”Endeavour” kunde inte ana att det representerade början till slutet för deras kultur. Åtta år senare anlände ”den första flottan” med brittiska straffångar för att börja bygga den nya kolonin.
Nu har aboriginerna levat här i kanske tjugo tusen generationer, engelsmännen i åtta, ändå är urbefolkningen tredjeklassmedborgare i sitt land.

Och om man inte seglar till Australien så sällar man sig som flygresenär i en mening till korallernas dödgrävare när man lämnar ett par ton koldioxid efter sig i atmosfären. Mer än en tredjedel av Stora barriärrevet är fredat för fiske och annat utnyttjande, men det är uppvärmningen som är det stora, övergripande hotet mot korallerna. Att oceanerna absorberar enorma mängder av växthusgaserna dämpar temperaturhöjningen, men för reven är också det av ondo eftersom surhetsgraden i vattnet ökar.
Stora barriärrevet hör dessutom till den nation som per capita släpper ut mest växthusgaser och är världens största kolexportör. Aningen yrvaket har folk i vad som redan är jordens torraste land börjat oroa sig för klimatförändringarna. ”Det här låter mer som en katastrofroman än som en vetenskaplig rapport”, sa Australiens jordbruksminister på det där australiskt rättframma sättet sedan han läst ett utlåtande från ledande klimatforskare.
Signalen från visselpipan anger att det är dags att lämna vattnet. Inför hemfärden kommer besättningen att noggrant räkna in oss som på ett jättedagis, men de har sina skäl. Det fasansfulla som hände paret på Karibiensemester i filmen ”Open Water” från 2004 hade sin verkliga förlaga här för tio år sedan och skakade hela turistnäringen kring Revet. Tom och Eileen Lonergan åkte ut från Port Douglas för att dyka, men glömdes kvar i vattnet. De kom upp till ytan bara för att finna att turbåten var borta. När arrangören upptäckte misstaget var det alldeles för sent. Ingen har sett paret sedan dess.
Motvilligt simmar gästerna tillbaka till pontonen. En sista panorering över den förtrollande undervattensvärlden, kanske med en blandning av glädje, häpnad, vördnad, tacksamhet, oro, sorg och dåligt samvete. Det är en schizofren känslococktail, men med en smak som passar för den märkliga tid vi lever i.
FAKTA KORALLER
Det Stora Barriärrevets undervattensvärld är ett finkalibrerat ekosystem med ett fyrverkeri av arter. Kring de omkring fyra hundra typerna av korall har man hittills identifierat bortåt två tusen fiskarter, liksom vikvalar, knölvalar, delfiner, tumlare, hajar, vattenormar och sex av jordens sju arter av havssköldpadda. Räknar man mollusker kommer man upp i minst fem tusen arter. Bara kring Heron Island finns tvåhundrafemtio olika sorters räkor.
Och förutsättningen för allt detta är korallen, ett litet nässeldjur som finns i alla hav, men de revbyggande så kallade stenkorallerna föredrar tropikerna. De kan bilda strandrev, eller barriärrev som löper parallellt med kusten, eller så skapar de atoller, mer eller mindre ringformiga rev som omsluter en lagun.

Ett rev byggs upp av miljarder korallpolyper som genom att utsöndra kalk omkring sig skapar ett slags skyddande rör eller skelett. På sina föregångare bygger de vidare mot ljuset och beroende på art kan korallkolonierna se ut som hjärnor, solfjädrar, bordsskivor, svampar eller horn. Revet blir ett kalejdoskopiskt landskap av raukar, terrasser, kullar, platåer, stup och grottor. Bland stenkorallerna hittar man också färgstarka mjukkoraller, anemoner och nakensnäckor.
Korallpolyperna kräver klart vatten som är mellan tjugo och tjugoåtta grader varmt. De livnär sig på plankton och lever i symbios med alger som i utbyte mot skydd bidrar med näring och syre. Det är algerna som ger revet färg, och eftersom de är beroende av ljuset finns inte levande korall på större djup än fyrtio meter.
Som flest är korallarterna i västra Mikronesien i Stilla havet. Kanske var det där någonstans som själva livet först spratt till i det ljumma urhavet. Ju längre därifrån man far, desto mindre blir mångfalden. Karibien har bara sextiosju koraller.
En stor del av jordens tropiska korallrev är redan döda eller näst intill, framförallt i Karibien och Sydostasien. Så kallad korallblekning är ett tydligt tecken på att något är fel. Den uppkommer när symbiosen mellan korallpolyperna och algerna kollapsar, revet förlorar sina färger och blir skelettvitt. Orsaken kan vara höjd vattentemperatur, föroreningar från utsläpp och jordbruk, eller ökad UV-strålning. Många rev går under på grund av överfiskning eller fiske med dynamit.

FN:s miljöprogram Unep varnar för att åttio procent av reven kan vara ödelagda inom mindre än ett halvsekel. Det är en förfärande uppgift, men ännu värre för de miljontals människor som är beroende av reven som vågbrytare och för sin försörjning, än för turisten på jakt efter naturupplevelser.