Tillsammans med deras opretentiösa inställning, gör det landet till en absolut dröm för den törstige turisten. Busschauffören John har varit i branschen i över trettio år. Han har kört på tolv–femton kängurur.

– Om man kör på en som inte dör brukar någon annan stanna efteråt och slutföra jobbet. Så den slipper lida. Och kanske skära loss några favoritdelar.

Osäker på om han menar allvar frågar jag om han äter kängurur.
– Nä, jag tycker inte man ska äta dem. Inte döda dem heller.

När väl den frågan är avklarad ställer jag en annan som jag gått och grubblat på. Den gäller haj.
– Väldigt få Sydneybor äter haj. Du får dubbelt så mycket betalt för hajkött i Melbourne. Vi Sydneybor tänker så här: ”Vi äter inte er, så ni borde inte äta oss.

Det tar knappt två timmar att köra från Sydney längs highway F3 upp till vindistriktet Lower Hunter Valley. John pekar mot den ringlande Hawkesburyfloden och bergen som tornar upp sig i bakgrunden.
– Härifrån kommer de berömda Hawkesbury River-ostronen. Och bergskedjan heter Blue Mountain, en enorm bergsformation som skapades medan Grand Canyon ännu bara var en sketen bäck.

På ena sidan vägen har skogsbränder förstört all växtlighet utom eukalyptusträden. De reser sig som tilltufsade men levande och hyggligt mossgröna undantag i det i övrigt helt förkolnade landskapet.
– Oljan i eukalyptusträden hettas upp så pass mycket att elden inte får fäste i trädet utan bara åker vidare. Det är också anledningen till att skogsbränder får ett så våldsamt förlopp här.

I Lower Hunter Valley är det inte ovanligt att stöta på Mercedes Coupé med beige läderklädsel och peggar i handskfacket. Intäkterna per kvadratmeter på vingårdarna konkurrerar med potentiella intäkter för en golfbana. På senare år har arealen vingårdar minskat. Det kan man förstå när till exempel den Greg Norman-designade banan The Vintage tar ut en greenfee på 120 australiska dollar.

"de speciella förutsättningarna av klimat och nederbörd ger skönt friska och fräscha viner som under lagring blir nyanserade och komplexa smakbomber av skållad mandel, rostat bröd, varmt smör och exotiska frukter."

Det är egentligen för varmt för att odla vin. Om det inte vore för en massa svalkande regn och dimma skulle det inte bli något vin här alls. I vanliga fall brukar rödvinsdruvor vara de som bäst tål riktigt hett väder, och det finns en hel del shiraz, cabernet sauvignon och merlot planterat. Men det som placerat Hunter Valley på vindrickarnas världskarta är vita viner gjorda på druvan semillon. De speciella förutsättningarna av klimat och nederbörd ger skönt friska och fräscha viner som under lagring blir nyanserade och komplexa smakbomber av skållad mandel, rostat bröd, varmt smör och exotiska frukter.
– Ett år gammal semillon smakar citrus, säger John som leder vinprovningen på Lindemans i Lower Hunter Valley. Frisk, stram citron och lite tropisk limetouch.

Sedan inträffar det märkliga att vinerna blir sämre, tristare och ocharmiga. Under några år.
– Köp inte semillon som är så där tre, fyra år gamla, säger John.

Men sedan, efter fem eller sju år, då har vinet genomgått en metamorfos. Den enkla, fräscha, friska citrusen i ung semillon har bytts mot en nyansrik doft och smak av aromatisk honung och nysmörad toast.

Liksom de flesta andra gårdar i Lower Hunter Valley lockar Lindemans med vinprovningar och en massa lulllull. De som vill prova hur vinerna funkar i verkliga livet innan de plockar fram lädret kan investera i The Ultimate Indulgence Tasting, åtta viner med skräddarsydda tillbehör. Vinprovningsledaren John håller i trådarna. Firmans mousserande vin från årgång 1999 är matchad med halstrad pilgrimsmussla, färsk ingefära och schalottenlöksdressing. Sedan en perfekt mogen flaska Hunter Valley Semillon från årgång 1996 till vietnamesiska vårrullar med tydlig korianderkrydda som lyfter fram örtigheten i vinet på ett nästan magiskt sätt. Därefter en flaska chardonnay från 2005 som smakar massor av citron och lite av rostade fat. Den har Lindemangänget parat ihop med svamp- och polentachips. Går så där. Bästa kombinationen bland de röda vinerna är en flaska Limestone Ridge Shiraz/Cabernet Sauvignon till ett kumminkryddat grillat ankbröst med huckleberrydressing. Svartvinbärstouchen från sauvignon blanc-druvorna liknar den lite söta huckleberrysmaken. En ultimat kombination där både vinet och maten faktiskt blir godare av sällskapet.

I den rustika provningslokalen kan man naturligtvis köpa hela raden av Lindemans viner. Förutom att plocka med sig ett par flaskor semillon från dalen, kan det tänkas vara värt att kånka på Lindemans tre prestigerödingar: Limestone Ridge Shiraz/Cabernet, Pyrus Cabernet Sauvignon Merlot Cabernet Franc samt St George Cabernet Sauvignon.

	"Vinrankorna är några av de äldsta i hela världen och producerar några av de mest koncentrerade, köttiga, svulstigt fruktdrypande och mest upphetsande viner som överhuvudtaget existerar."

Det tar inte lång tid att köra upp till Upper Hunter Valley. Vi kör förbi stuterier med ändlösa hagar vars vita stängsel sträcker sig bortom horisonten. En och annan kolgruva i dagern och små bonniga byar fullbordar bilden av sann landsbygd. Vinodlingarna ligger till största delen på platt mark i dalarna för att enkelt kunna konstbevattna och skörda med maskin. Skörden har just börjat, kanske det allra första ljudet av skördetröskor överhuvudtaget i australiska vingårdar. Bartendern på Peppers Guesthouse i Pokolbin tvingar på mig en generös sexa av landets egen stolta rom, Bundaberg, och en flaska lokal öl att jaga ner den med.
– Här bor mest gruvarbetare, vingårdsarbetare och en och annan barägare, säger han.
Vilken typ av gäster brukar hänga i baren?
– Alla typer. Turister från hela världen, affärsmän, cowboys.
Och vad dricker folk mest?
– Allt de kan komma över.
Vad består egentligen en cocksucking cowgirl av?
– Samma som en cocksucking cowboy –- Butterscotch Schnapps och Bailey’s Irish Cream.
Vilket lokalt bryggeri gör den godaste bärsen?
– Blue Tongue. Dom gör en schyst bitter och en pilsner. Och en äcklig ginger beer.
Vad gör man häromkring om man inte vill prova vin?
– Åker luftballong, dricker champagnefrukost, rider på hästar, går på bikini bull riding.

Det mest naturliga baslägret för vinturister i Australien är Adelaide i South Australia, en märkligt amerikansk stad med sin rutmönsterplanering gjord på artonhundratalet, sin citykärna med finansdistrikt och kringliggande grönområden. Som Los Angeles fast mindre. Och trevligare. Det är den torraste av alla Australiens delstatshuvudstäder och klimatet är Medelhavslikt. Ingen annan stad i landet har så många och så bra och varierande vindistrikt inom en dagsresas avstånd: vitvinsdalarna Clare Valley och Eden Valley, det böljande Adelaide Hills och det platta Adelaide Plains, de vackra och kustnära distrikten Longhorne Creek, McLaren Vale och Southern Fleurieu Peninsula.

Men allra mest känt är Barossa Valley –- Australiens svar på Toscana och Napa Valley. En riktig fruktkorg. Eftersom vår nya busschaufför Ron knappt får plats bakom ratten och således borde veta en del om mat, passar jag på att växla några ord med honom på vägen från Adelaide.
Jag har hört en del om olivoljan härifrån. Hur bra är den?
– Bästa i världen, säger Ron.

Jag anade att du skulle säga det.
– Jag skojar inte. Forskare har testat oljan noggrant och fastställt att den faktiskt är bäst i världen. Och olivträden växer så det knakar här sedan de importerades på artonhundratalet. Det är som ogräs, alla olivträd på allmän plats rycks upp regelbundet.

Vi kör förbi växthus efter växthus som vart och ett måste vara flera hektar stora. På andra sidan ligger slottsliknande egendomar med stora, feta grindar.
– En del av odlarna har enorma bostadshus, rena herrgårdarna, säger Ron. Antingen går affärerna extremt bra eller så måste de ha alternativa grödor.

Vingårdarna ligger hyggligt centrerade kring byarna Tanunda, Lyndoch, Angaston och Nuriootpa (som av lokalbefolkningen förenklas till Nuri). De flesta firmor har vinprovningsrum för besökare och erbjuder rundvandringar i vinanläggningar och vinkällare. Det finns ett drygt åttiotal vinfirmor i dalen och ett femhundratal odlare som levererar druvor. Alla de stora vinföretagen har egna anläggningar: Jacob’s Creek, Peter Lehmann, Penfolds, Wolf Blass, Yalumba. Och en hel del mindre odlare vars namn brukar dyka upp på hyllorna i Sverige: Cockatoo Ridge, Henschke, Miranda Family, Mountadam, Saltram, Yaldara.

"Som Los angeles fast mindre. och trevligare. adelaide är den torrast av alla australiens delstatshuvudstäder och klimatet är medelhavslikt."

Barossa Valley har visserligen ett fyrtiotal äterier, men de flesta drar åt det rustikare hållet. Salter’s Kitchen på vinfirman Saltram är ett av de ställen som håller högst standard och har finess på grejorna. Menyn ändras dagligen beroende på vad som är färskt och fräscht för stunden. Vi sköljde bort resdammet med ett antal stora klunkar Saltram Next Chapter Semillon Sauvignon Blanc med druvor från de svalaste delarna av Barossa Valley.

Fingermaten står redan på bordet, egen produktion av krispiga bröd, skönt bittra och lite skrynkliga småoliver, dukkah (egyptisk blandning av kryddor, nötter och frön), olivolja och sammetslen getost. Sedan växlar vi upp till en tortellini med Moreton Bay Bugs och en flaska Saltram Mamre Brooks Riesling med druvor från Barossa och Eden Valley. Moreton Bay Bugs är avsevärt mycket godare än det låter, ser ut ungefär som bakersta delen på en hummerstjärt och har samma fantastiska kombination av fast, trådigt kött och nyanserad smak som hummer. Huvudrätten blir kolgrillat vårlamm med gräddstuvad purjolök och reducerad cabernetsås. Till denna lilla möra bambi en flaska av firmans prestigeröding, Saltram Eighth Maker Shiraz 2002.

Barossas riktigt stora stolthet är just rödvinsdruvan shiraz. Vinrankorna är några av de äldsta i hela världen och producerar några av de mest koncentrerade, köttiga, svulstigt fruktdrypande och mest upphetsande viner som överhuvudtaget existerar. Om du tillhör typen som inte vuxit ifrån det här med att kånka runt på flaskor på flyget, så är det här rätt ställe att investera. Det är också vettigt att kolla upp druvblandningar, en annan trend i den globala vinvärlden. Barossa kan betraktas som epicentret i den australiska traditionen att blanda rödvinsdruvor med varandra. Det vinmakaren har att bolla med är vanligtvis shiraz, grenache, mourvèdre och cabernet sauvignon. Om ett shirazvin är blandat med grenache och mourvèdre, blir vinet vanligtvis lite bonnigare, lantligare, yxigare –- vilket många gånger kan vara alldeles förträffligt. Med cabernet sauvignon i blandningen blir det saftigare, mer fruktbomb än yxigt och lantligt.

Coonawarra betyder kaprifol och är namnet på en av Australiens mest säregna vindistrikt. Den som gillar små propellerplan kan flyga från Adelaide till Mount Gambier som ligger inte långt från Coonawarra. Annars går det bra landvägen. Det tar ungefär tre och en halv timme från Adelaide till de små hålorna Penola och Coonawarra. Det som gör Coonawarra så speciellt för vinodlingar är bland annat den rostfärgade jordmånen formad till en tjugosju kilometer lång cigarr. Jorden i kombination med klimatet gör Coonawarra till ett av världens bästa områden för viner gjorda på cabernet sauvignon.
– Ganska likt Bordeaux när det gäller nederbörd och temperatur, säger vår guide. Det är fyra grader svalare än i Adelaide och alldeles idealiskt för shiraz och cabernet sauvignon.

En annan viktig omständighet är att rankorna inte som i nästan hela övriga världen är angripna av vinlusen. Det gör att rankorna får en längre livslängd och följaktligen är många rankor i området från början av förra århundradet. Och det är ett faktum att gamla rankor visserligen ger mycket mindre avkastning, men kvaliteten är mycket hög. Vinerna blir mer koncentrerade, nyanserade och komplexa med gamla vinrankor än unga.
– Åttiofem procent av odlingarna av shiraz och cabernet sauvignon i Coonawarra är äldre än fyrtio år. De äldsta är över hundra år gamla.

Det speciella med vinerna från Coonawarra är elegansen. Det är inte fylliga, yppiga smakmonster med timslång eftersmak som i Barossa Valley här. Vinerna har en mer subtil charm, är inte lika omedelbart tilltalande som många andra australiska viner, men de vinner i längden. Det är ungefär som när man jämför en äkta champagne med ett billigare mousserande vin –- vid första klunken är det billigare vinet mer lättillgängligt och gott, medan champagnen känns sur och snipig. Men ju mer man sippar på vinerna, desto godare blir champagnen. Och efter några glas är man helt såld. Cabernet sauvignon-viner från Coonawarra tål dessutom lagring alldeles förträffligt. Jag fick prova viner från slutet av sjuttiotalet och början av åttiotalet som klarat sig utmärkt. Det är något att tänka på när man planerar sin vinkällare för framtiden.

"Vid första klunken är det billigare vinet mer lättillgänligt och gott. medan champangen känns sur och snipig. Men ju mer man sippar på vinerna, dest godare blir champagnen. och efter några glas är man helt såld."

Artikeln hittar du i RES nr 9 2007

Kommentarer (0)

Visa/dölj kommentarer

Namn

E-post

Hemsida

Titel

Kommentar

mindre | större

Jag har läst och accepterar Användarvillkor.

Lägg till kommentar