Glöm Tokyo, New York och Mexico City – världens snabbast växande megastad heter Dhaka. Folklivet och växtkraften i Bangladeshs huvudstad är så intensivt att en resa dit borde klassas som extremsport. Det är exakt det som är tjusningen.
Foto: Wilda Nilsson och Julia Silow
Låt oss vara uppriktiga: Dhaka är en pärs. Den här staden kommer att knocka dig, släpa dig i lorten och lämna dig åt ditt öde. Just när du rest dig och inbillar dig att du är trygg, då dyker en skenande rickshaw upp från ingenstans – om du har tur kan du ta skydd i det närmaste hålet i väggen. I Dhaka är tålamod hårdvaluta, men den som har tålamod belönas med intryck som garanterat kommer att stanna kvar länge.
För de flesta av oss är Dhaka en blind fläck på kartan. En anonym huvudstad i Bangladesh, ett land vi passerar på 10 000 meters höjd samtidigt som vi beställer en Singha och övar på våra thailändska fraser för åttonde gången. Det är synd, för megastaden Dhaka tål att upplevas. En helg här kan vara en perfekt avstickare från en resa i Thailand eller Indien, och både Bangkok och Delhi har numera lågprisflyg direkt till Shahjalal International Airport.
Den gamla färjeterminalen, Sadargath, är en logisk utgångspunkt för den som ska utforska Dhaka. Floderna är som blodådror i detta deltaland, där vattnet ofta dominerar nyhetsflödet.
En femtedel av landet kan stå under vatten år 2100, och redan idag drunknar 18 000 barn varje år. Samma dag som vi anländer ser vi en rubrik i tidningen: ”Sovande pojke kastad i floden av rånare”.
När vi ber den inhyrda chauffören att köra till Sadargath drar han en djup suck.
– Old Dhaka?, frågar han, och vi svarar ja.
Ännu en suck. En dryg timme senare parkerar han ändå på en lerig bakgård intill färjeterminalen. Chauffören ser nervös ut när vi kliver ut, men hans oro verkar överdriven. Inom en minut har vi ett entourage av fnittrande barn efter oss. En äldre herre med ljusrött hennatonat skägg följer också med.
Färjeterminalen i sig är, precis som mycket annat i staden, ingen stor attraktion. Du är förmodligen en större sevärdhet för Dhakaborna än vad någon enskild plats i Dhaka är för dig. Dhaka är skitigare och trasigare än de flesta städer i regionen, men det är omöjligt att inte fängslas av det levande skådespelet och den varma nyfikenheten hos folket som bor här. En resa till Dhaka handlar därför inte så mycket om sevärdheter som om att uppleva. Med utgångspunkt i Sadargath påbörjar vi vår tur in mot hjärtat av gamla Dhaka, där intensiteten är närmast smärtsam. Intrycken är så många att de tar dagar att bearbeta.
Utanför ett skomakeri ligger ett mindre berg av läderrester. På berget klättrar en gammal gumma – och tre getter. En annan get har klättrat upp i en rickshaw. Vi ser flådda kycklingar på krokar, bolster av elkablar och hela tiden en aldrig sinande ström av rickshawer.
Det är ett konstant plingande och ringande på klockorna – och i våra huvuden. Dhaka är rickshawernas hemstad. Det lär finnas uppåt 800 000 rickshawer i staden. Cyklarna tillhör en överordnad så kallad malik som förarna betalar en avgift till varje dag. En förare kan tjäna 500 kronor per månad, en bra lön i Bangladesh. Men arbetsvillkoren är slitsamma och förarna betalar med sin egen hälsa.
Mitt i gamla Dhaka ligger Hindu Street. Här glöder rökelse och i butiksstånden säljs bindis att smycka pannan med. Gatan är trång. Husen höga, sex eller sju våningar, och utsmyckade med murgröna och nytvättade kläder på tork. I en ateljé – det vill säga ett minimalt och lortigt rum – tillverkas hinduiska gudastatyer som målas för hand. Hinduerna har en mörk historia i Bangladesh. När landet, som tidigare hette Östpakistan, bröt sig loss från Pakistan 1971 drabbades hinduerna hårdast av alla. Närmare tre miljoner människor (!) dödades av den pakistanska armén. Tio miljoner flydde till Indien och i dag är bara omkring tio procent av befolkningen hinduer. En av dem, en man som äger en butik i kvarteret, stannar oss plötsligt och bjuder på en kopp chai. Vi slår oss ner i hans butik, med fötterna ut i rännstenen.
– Jag har bott i det här huset på Hindu Street i 31 år, säger han. Som hindu känner jag mig hemma. Här har jag min kultur, här kan jag göra mina affärer.
Mannen tänder en cigarett. Röken som han blåser rakt emot oss är så stark att våra ögon tåras. En liten publik har samlats framför oss. Ingen säger något. Mannen har också tystnat. Han röker sin cigarett och ler vänligt emellanåt. Vi tillbringar några timmar i detta gytter. Det är oändligt fascinerande. Men det tär.
Vår chaufför verkar lättad när vi kommer. Det sista han gör innan vi åker är att överräcka en hopknycklad sedel till en man som plötsligt stirrar in i bilen. Det är en avgift till den maffialiknande rörelsen mustan som finns i hela landet. Annars är kriminaliteten generellt sett låg i landet. Vi hör talas om några enstaka väskryckningar på senare tid, men själva rör vi oss fritt och känner oss aldrig osäkra under våra dagar i Dhaka.
Efter att ha utforskat det röriga, stimmiga gamla Dhaka är det dags för något helt annat. Vi åker mot Dhanmondi på jakt efter det nya Dhaka. I medelklassområdet Dhanmondi ligger flera fakulteter och gallerier. Bland annat University of Liberal Arts och Dhaka Art Gallery. Här är det både grönare och mer behagligt än i gamla Dhaka.
På en bakgård på Street No. 7 hittar vi Café Mango. Det är påfallande tyst när vi kliver in, och rickshawernas ringklockor i våra huvuden har tystnat. Vi fastnar med blicken på den experimentellt designade belysningen: en ansamling glödlampor som hänger i sladdar från taket. Det är enkelt, lekfullt, lite pretentiöst. Men framför allt välkomnande. Vi sätter oss på terrassen bakom ett plank av bambu och äter en enkel lunch (en sandwich, en bangladeshisk kebab). Det är egentligen inget speciellt, men efter kaoset i gamla Dhaka framstår lugnet som en välsignelse.
Arkitekten Salauddin Ahmed tar emot i sin studio några kvarter bort. Han berättar att han bestämde sig för att öppna Café Mango med sin bror när han flyttat tillbaka till Dhaka efter flera år utomlands.
– Jag saknade ett ställe där jag kunde träffa mina vänner efter jobbet. Ett ställde dit jag kunde gå med en bok och dricka mitt kaffe. Det fanns inga sådana ställen i Dhaka för tio år sedan, berättar han vid det vita skrivbordet i det vita arbetsrummet under en rad av vita lampor. Från hans Macbook hörs svaga toner av Miles Davis.
När vi senare frågar runt beskrivs Salauddin Ahmed som en pionjär. Med sina genomdesignade budgetkaféer (numera en handfull med samma namn) har han konsekvent spunnit på ett tema som tilltalar Dhakas sökande medelklassungdomar: en dröm om ett bättre liv.
– Café Mango är ett steg längre än deras eget vardagsrum. De kan drömma om att ha det så hemma. Det är inom räckhåll, säger han själv om sin affärsidé.
Att besöka Café Mango känns lyxigt. Trots enkelheten, de relativt låga priserna och de obekväma möblerna, designade av Salauddin Ahmed själv. Framför allt är det avskildheten som är lyxen. Efter några timmar på Dhakas gator kommer du att förstå.
Knappast inom räckhåll för de flesta Dhakabor är Mermaid Gallery Café i stadsdelen Baridhara i norra Dhaka. Vi tar en rickshaw dit. Föraren, en kille i 20-årsåldern, luktar svett och cyklar för livet. Han kör om varenda bil och rickshaw han kan. Vid ett par tillfällen stryker han lacken på bilar vi passerar. Samtidigt snackar han felfri engelska.
– Jag kan köra er tillbaka om ni vill. Inga problem. Vad sägs om att jag väntar tills ni ska hem?
En vakt vid en vägbom granskar föraren noggrant innan han släpper förbi oss. Mermaid Gallery Café ligger i en fyra våningar hög villa. På väggarna hänger oljemålningar av konstnären Ronni Ahmed. Intill baren står en surfingbräda. Förmodligen kommer den från Mermaid Eco Resort som kaféets ägare driver i Cox’s Bazar ute vid kusten.
Att få slå sig ner på de mjuka orangea kuddarna och stirra ut på de brinnande ljusen och de små plantorna i trädgården känns som en belöning efter en mycket intensiv dag. Mermaid Gallery Café påminner om ett semiexklusivt konstkafé på Bali. På det stora hela är bekvämligheter annars inte Dhakas starkaste sida. Om du inte kan semestra utan en solstol och en singapore sling i handen bör du hålla dig på avstånd.
En weekend i Dhaka är en form av extremresa. Det är utmattande. Men spännande. Dhaka är en stad i ett land som efter blott 40 år av självständighet är mitt uppe i jakten på sin identitet. Den jakten syns inte minst på Mermaid Gallery Café, där man numera serverar grillad hummer.
– Det är den absolut mest populära rätten på menyn, berättar managern Samuel. Hummer är nytt. Det har knappt serverats i Dhaka och just nu vill folk upptäcka nya saker.
– Menar du att det inte har funnits hummer här?, frågar vi.
– Det har nog alltid funnits i våra vatten. Men vi har inte vetat vad vi skulle göra med den.
Vi minns hur Salauddin Ahmed uttryckte det: Vi försöker bara lära oss att vara oss själva.