2007-08-23
Skrivet av Anna Hellsten
Det var inte direkt någon kärlek vid första ögonkastet för den belgiska huvudstaden Bryssel. Men för elva år sedan inleddes en kärlekshistoria som än inte tagit slut. Anna Hellsten berättar om varför man ska älska Bryssel.
Text: Anna Hellsten
Mamma ringde någon gång våren 1996. ”Jag har fått jobb i Bryssel”, sa hon, glad, förvånad. Eller ja, kanske inte så förvånad trots allt. Det hade ordnats uttagningstävlingar för översättare och hon hade surfat fram genom konkurrensen. Nu skulle hon åka ner på en obligatorisk läkarundersökning, och sedan skulle hon skaffa någonstans att bo, och sedan skulle hon börja arbeta, på ett stort kontor någonstans i stan. Pappa skulle vara där så mycket som möjligt. Han pratade redan om att gå i pension, nu när ekonomin plötsligt förvandlat pensionärslivet till en konkret möjlighet.
Vi var stolta, såklart. Upprymda. Sådana karriärkliv är inte vanliga bland femtiofemåriga kvinnor, eller rättare sagt, sådana karriärkliv är nog bara möjliga då man som femtiofemårig kvinna söker arbete som översättare med utmärkta och akademiskt dokumenterade kunskaper i språk. I den kåren kan man knappast vara något bättre. Men Bryssel? ”Det hade ju varit roligare om det hade varit Paris eller London”, antydde min syster försiktigt i telefon. Jo. Kanske. Åtminstone för oss som lite i smyg såg fram emot att få stoltsera med att vårt föräldrahem fått en utlandsfilial. ”Jag ska åka och hälsa på min mamma i London.” ”Jag ska åka och hälsa på min mamma i Paris.” ”Jag ska åka och hälsa på min mamma i Bryssel” var en jämförelsevis ganska klangfattig sak att säga. Brysselkex, brysselkål, huvudstad i Belgien. De vann stora melodifestivalen någon gång när jag gick på mellanstadiet, hon som sjöng hade rosa kostym. EU:s huvudstad, ja, så var det också. Annars var det blankt, en vit, språkkluven fläck på kartan mittemellan Holland och Frankrike.
Mamma skaffade en studiolägenhet på Rue de Linthout, vid Mérodes tunnelbanestation, några villakomfortabla kilometer bortanför Grand Place och EU:s muskelbyggnader i stål och bruntonat glas. Första gången jag var där var på försommaren 1996, och intrycket av stan var i bästa fall så där. När vi var på en restaurang i kvarteret blev jag så nervös när jag skulle beställa på franska att jag fick in två tallrikar carpaccio. Min bror rullade med ögonen, mamma skrattade lite besvärat. Pappa gav mig en förstående blick och hjälpte till att äta upp de extra bitarna. Dan efter skulle jag själv promenera till stan och satt med mammas kartor i köket och drog streck längs Linthout, genom Parc Cinquantenaire, Rue de la Loi, upp mot Frère Orban där jag skulle trakteras med EU-lunch där de hade riktiga kockar och merlot i automat.
Jag piffade till mig lite extra, det här var trots allt ett fransktalande ställe, och jag var en damlängtande tjugotreåring. Ett gäng killar kom rakt emot mig, smackande och flabbande på bred franska, eller det lät åtminstone som om den var bred, och en av dem smackade dit en hand på min högra skinka och klämde till, och så skrattade de ännu mer och några liksom tryckte sig emot mig innan de gick vidare och lämnade mig där, med pick-pick-pickande hjärtklappning och skamset blossande kinder, fastän jag inte hade gjort något mer än att råka finnas just där, just då. Jag hade ett par vita byxor och varenda gång jag tog på dem efteråt kom jag ihåg den där eftermiddagen i parken och tog av dem igen. Resten av veckan höll jag mig inomhus.
Den brittiske sångaren Divine Comedy, som jag älskade närmast ohälsosamt vid den här tiden, skulle spela på ett ställe i Botaniska trädgården men efter att mamma sagt att där kryllade av blottare och dealare, efter första dagens tafsincident, vågade jag inte gå dit. I stället la jag dagar inne på den bunkeraktiga shoppinggallerian City 2 som hade en fantastisk Fnacfilial med böcker och skivor jag inte kom i närheten av hemma i Lund, jag slog ändlösa lovar inne på det gigantiska konstmuseet Musée royaux des Beaux-Arts de Belgique (och utvecklade en ihållande kärlek till den belgiske konstnären och skulptören Rik Wouters) och vandrade upp och ner för de blankpolerade gångarna i matkedjan Nopris filial på Rue de Linthout där det fanns fler yoghurtsorter och variationer av smör och mjölk än jag någonsin sett. Jag fastnade för en färsk pastasort som var fylld med ricotta och porcini, högeligen exotiskt för en svensk människa med studentekonomi i mitten av nittiotalet. Bakom kassorna fanns limpor med svagaste sortens Gauloise, ljusgula förpackningar i smyg. Jag visste inte vad ”cigarettlimpa” hette på franska, och kassörskorna såg vansinnigt barska ut, så jag köpte ingen för den där eleganten terrassrökning jag tänkt ägna mig åt när mamma och pappa var borta.
På flygplatsen försåg jag mig i stället villigt och i lägenheten i Lund låg de franskspråkiga kartongerna bredvid konservburkarna i skafferiet och det vakuumförpackade kaffet med nederländska etiketter. Jag bjöd generöst på belgiskt kaffe och fincigg hela den hösten. ”Dem köpte jag när jag var hos min mamma i Bryssel”, sade jag. Stoltheten hade tydligen bitit sig fast i rösten ändå, jag hörde den.
För nej, Bryssel var aldrig någon omedelbar, villkorslös kärlek. I stället har stan liksom smugit sig på, sakta och stundom tvivlande, som ett resonemangsäktenskap som så småningom kommit att bli lika omistligt som om man valt det enbart utifrån hjärtat. Jag har alltid älskat Bryssel i december och januari, då den i alla bemärkelser breda shoppingstritan Rue Neuve blinkar av lampor och tingeltanglig kommers och gathörnen doftar av vin chaud och belgiska pepparkakor som bakats med osaltat smör och mandel och det är skridskobana på Place Sainte Cathérine och röda snören på Leonidaskartongerna och det immar på fönstren på lunchkrogarna. Som jul i New York på film känns, fast det är på franska, och bara mitt.
Ingen försöker tävla om bästa Brysselupplevelse med en, ingen försöker ta det ifrån en, ingen bryr sig, ansiktsuttrycken blir blanka. Bryssel, jaha, sägerdudet, visst är det väldigt fult där, är det där som vadärdethanteter Manneken Pis står, jaså, känner du någon som jobbar där eller varför ska du dit, jaha Bryssel. Ingen åker till Bryssel om den inte måste. När jag berättade att vi skulle fira nyår där blev responsen i bästa fall artig, med enda undantagen J & A, som jag var där ett par år innan med och som förtjust slog ihop händerna. Vissa brukar säga saker som ”Europas rövhål” och le belåtet åt sin egen förmodade fyndighet.
Missionerandet har jag slutat med. Antingen förstår man eller inte. Så är det med det mesta i livet, och Bryssel i allra högsta grad. En sak är förstås värd att påpeka, verkligen påpeka: tycker man inte om att äta är oddsen att man ska tycka om Bryssel markant mindre. Men om man gör det, och dessutom tycker att mataffärer är roligare än, tja, japanska denimbutiker, så är Bryssel lika omistligt som San Francisco.
I takt med att jag bemästrat skräcken för att prata franska (genom att helt sonika prata engelska i stället, Bryssel är inte Paris så du får inte onda ögat om du inleder med ”hello” i stället för ”bonjour”. Att prata stans systerspråk nederländska är förstås ett alternativ, men för de flesta svenskar minst lika besvärligt som franska, misstänker jag) – och lärt mig hitta i det märkliga rutnätet av gator blev snabbt jakten på sublima middagar det främsta skälet att åka dit.
Fransk förfining och tyska portionsstorlekar, brukar det heta. Oavsett vad har jag aldrig behövt anstränga mig så lite för att äta så bra, och det här stycket kommer att bli långt. De varningar för ”turistfällor” som brukar utfärdas i kvarter där sådana flockas – tänk Little Italy i New York, eller Drottninggatan i Stockholm – får man förstås höra även i Bryssel, men jag har ganska flagrant struntat i dem eftersom jag så småningom fattat att andelen turister lika gärna kan tolkas som ett tecken på att du bara är i en särdeles matglad del av stan. Gatorna kring Grand Place, det gyttriga området som kallas Ilot Sacré, innehåller säkert några bottennapp men samtidigt fler anständiga kvarterskrogar än hela Stockholm. Själv har jag alltid älskat Vincent, ett kakelslamrigt brasserie på Rue de Dominicain med ett högtempokök som rullar ut jätteportioner med ostron och rumpstek och hummer och carbonnade till en aldrig sinande ström gäster, och 'T Kelderke i en murrig källarlokal där man äter sig hög och lycklig på fransk blodkorv och choucrote alsacienne och musslor och lantkorvar. Uppe i mammas kvarter vid Avenue Tervuren låg länge Merveille d’Izla, den bästa libanes jag ätit på, numera saligen insomnad, och en pizzeria jag glömt namnet på men skulle kunna hitta till enbart med hjälp av luktsinnet: ett murrigt ställe med oljefläckiga dukar och yvig service och pizzor att döda för, ja, nästan döda för. Kolkantade, bubbliga, svagt mjölkdoftande mozzarella i långa trådar, Birra Moretti i kylda glas. Om man blundar och silar bort franskan omkring kunde man lika gärna vara i Palermo. Och gud, de belgiska våfflorna, med tjock vaniljdoft och både jäst och bakpulver i degen, kan göra seriös sockerjunkie av vem som helst. Och alla de här underliga små mellantingen av butik och kiosk där man kan köpa brödpanerade godsaker och pommes frites i strut med det dubbla frityrlagret hästflott rinnande längs fingrarna. Och å, de afrikanska (företrädesvis kongolesiska) luncherna på Afrikamuseet eller i Matongékvarteret som är stans Little Africa, Petit Afrique.
Jag fortsätter, i andra änden av prisskalan: Bruneau, en av trestjärnorna i området vid Koekelbergbasilikan, en bra bit från citysmeten. En man öppnade dörren, en tog hand om jackorna, en visade till bordet, en drog ut stolen, en överräckte menyn, en kom med vinlistan. Det tog en kvart att välja vin, kanske för att de druvor vi uttryckte preferens för var baginboxigt osofistikerade saker som shiraz. Inte riktigt Bruneaustil, men kan det här möjligen passa mes dames, eller kanske det här? Flaskan som så småningom kom in var en Mouton Rotschild från 1994, det var konturerna av en naken dam på etiketten och därför hade den inte fått säljas i USA, sa de. Vi luktade lika mycket på vinet som vi smakade. När jag tog Virginplanet hem dagen därpå och beställde en miniflaska flygplansvin fattade jag plötsligt det här med smakspektrum. Flygplansvinet var en centimeter, en helt okej centimeter förstås, och en som gjorde flygstolen mindre trång, men Bruneauvinet, jösses, Bruneavinet var hela universum.
Och all öl, jag lovar jag ska sluta snart, och alla dessa köttbitar som kokats i ölen, och endiverna och korvarna och stompen och waterzooigrytorna som man äter till ölen. Öl flyter i Belgiens blodådror. Och hur studentikost eller gubbskäggigt det än må kännas – kommer du till Belgien så blir du en öldrickare, tro mig, en ölälskare, en som släpar med dig kartonger med Westmalleglas på flyget hem, som börjar uppvakta Systemetpersonalen med specialönskemål, som ordnar temamiddagar för dina vänner. De flesta av mina Brysselresor har varit marinerade i ett mer eller mindre ständigt rus – har det inte varit öl som smälter hjärnan till ett förnöjsamt mos så har det varit en flaska crémant innan vi går ut, en kanna vin chaud på vintern att värma kinderna med. Jag har för övrigt svårt att föreställa mig ett mer frustrerande resmål för någon som är gravid och följer svenska alkoholrekommendationer.
Eller ja, då kan man gå på bio i stället. Ingen annan stad har jag sett så mycket film i. Det går bra bio överallt, hela tiden. De franskspråkiga var förstås ingen idé för mig, i bästa fall var det textat på nederländska och i sämsta inte alls, men annars kunde jag tillbringa hela dagar inne på biograferna, mestadels i enorma salar med vänliga vägvisare i varje hörn, med ljuvligt fri sittning. Eternal sunshine of the spotless mind är för evigt ingraverad i mitt minne med tvåspråkig textremsa. Howard Stern-biografin Private parts också. Den tog jag, osedd, med mamma och en av hennes mildare väninnor på och från första penisskämtet satt jag med nervositeten kliandes i kroppen. Det hade jag inte behövt, de tyckte om den.
Konsumerat har jag gjort en del, möjligheterna är oändliga, men trots vurmen för belgiskt mode (betydligt mer uttalad en timme norrut visserligen, i Antwerpen) har jag alltid haft ohyggligt mycket roligare inne på billighetskedjorna med pyjamasar och underkläder, eller inne på bokhandlarna, eller på antikaffärerna nere i Sablon och Marolles med sagoklänningar i fönstren och art déco-möbler för tusentals euro.
När jag tog med mina bästisar J & A för några år sedan hade modeskaparen Martin Margiela just öpnat en butik i närheten av Beursen, med vit och falskt blygsam fasad. Vi stod utanför, tveksamt bligande in genom fönstrena. Det här var ett modeevent, och kanske borde man gå in bara för att säga att man hade gjort det. Fast brydde vi oss särdeles? ”Ä, vi skiter i det”, sa någon av oss, och vi andades kollektivt ut, som om vi tyst enats om att vi inte hade råd, och att även om vi haft råd så är vi nog för tjocka, och att även om vi nog inte varit för tjocka så hade vi alldeles för svenniga kläder för att gå in.
Vi gick till Métropole, igen, och drack vin chaud, igen, jag visade dem stans bästa toaletter en trappa ner i källaren och sedan strök vi omkring inne på Inno och oohade och aahade åt alla parfymer som inte fanns hemma. Själv stod jag i ett svagt samlarögonblick och höll i en flaska Beatrix Potter-parfym, med sedlarna halvt på väg upp ur plånboken, innan A med oväntat myndig stämma sa åt mig att skärpa mig. Det var bra, för när jag en halvtimme senare skulle investera i en mysdress på det Lindexliknande Etam var Visakortet tömt. Inte av mig, utan av någon kortfiskare som skimmat kortet ett halvår tidigare i London skulle det visa sig, men ändå. Inte en krona. Det var nästan tur att jag fick vinterkräksjuka och varken kunde köpa något mer eller följa med ut eller äta någon middag resten av resan. A & J lämnade mig ensam med toalettringen och åt steak frites på Roue d’Or. J pratar fortfarande om den sublima bearnaisen, A om den fläsksallad vi åt på Place Sablon vars franska namn är det avgjort mer poetiska salade liègoise.
Varje stad har sitt känsloregister, och med Bryssel har det blivit ett slags tillbakablickande vemod: vi som inte älskade varann så mycket men som lärde oss tycka riktigt bra om varandra. Ibland tänker jag att stan har satt avtryck, inte på grund av någon alldeles egen Brysselhet utan för att den varit med mig så länge, under de tio år av just mitt liv som varit allra mest omvälvande, allra mest formande, genom flyttar och jobb och nya kärlekar och gamla, och en nygammal som stannade kvar, och nya vänner och gamla, och mormor som dog och mina föräldrar som sålde huset jag vuxit upp i.
Mitt hem är fortfarande fullt av Brysselminnen, från den märkliga rosa trikåtröjan, som jag på semesteryrt vis plockade med mig hem och i hemkomstens krassa spegelljus fick mig att undra vad jag tänkt med, till skafferilådorna som fortfarande hyser burkar med surkål i champagne och buljongtärningar och torkade murklor från GB-butiken några kvarter bort.
Senast vi var där var nyårsafton häromåret. Det var rått och grått, temperaturen någonstans mellan kappa och pälsmössa. Jag var förkyld och när vi åt nyårsmiddag på Vincent fick jag gå ut på gatan och hosta mellan varven. Vi tog tunnelbanan hem och drack crémant i pyjamas och såg fyrverkerierna över Avenue Tervuren. Det var sista gången, sista crémantflaskan, sista panoramat över stan. I april föddes familjens första barnbarn. I maj flyttade mamma hem. Det nya kapitlet har börjat.
Visa/dölj kommentarer