Så var det dags att välkomna ett antal medlemmar från Svenska Rivieraklubben för en stadsvandring i Monets fotspår. Claude Monet spenderade ju vårvintern 1884 här i Bordighera som resulterade i inte mindre än trettioåtta målningar från området. Många konstkännare menar att det var just här han började experimentera sina sviter med samma motiv i olika ljusskeden som senare resulterade i bl.a Katedralen i Rouen eller hans näckrosemotiv. På olika platser runt om finns reproduktioner av hans målningar där man kan jämföra hur det såg ut då mot nu och få sig en känsla av att det var just där på samma plats, han befann sig men i en annan tid. Mycket är sig likt och mycket är sig olikt!

Solen sken och strålade från en helt molnfri himmel efter en period av rätt halvtrist väder när vi träffades tisdagen den 17 april nere vid la chiesa di St. Ampelio, kyrkan som ligger vid klipporna längst ut på udden. Efter en kortare rundtur utmed havet och till via Romana tog vi en svalkande aperitivo och gick sedan vidare upp till Villa Pompeo Mariani. Villan drivs som en ”fondazione” (stiftelse)av Carlo och Giancarlo och i villans trädgård, som på den tiden sträckte sig hela vägen ner mot havet valde Monet att måla flera motiv som vi tittade närmare på.

Carlo som äger och driver Villa Pompeo Mariani

Jag var ju givetvis lite skärrad över tanken på att guida runt ett gäng inbitna svensk/fransoser i Claude Monets fotspår, tänkte att jag kanske skulle bli sågad ner till fotknölarna av deras konst och kulturkunskaper, men som vanligt är ju de flesta människor ödmjuka och glada över att få upptäcka en ny plats och även om många var kunniga så fick de höra nya historier som de inte kände till sen tidigare. Allt gick strålande helt enkelt!

Anita, en av medlemmarna i Rivieraklubben har bidragit med bilderna här på bloggen eftersom jag oproffsigt nog glömt kameran och till höger Elisabeth, min väninna delvis boende i byn Coldirodi och som kom och hjälpte oss den här dagen.

Dagen avslutades med en gemensam lunch med en meny bestående av bl.a musslor, vitello tonnato (kalv i tonfisksås), spenatfylld ravioli och grillad kalvfilé med sallad och vin. Självklart avslutade vi med kaffe och en limoncello eller lakritslikör för dom som önskade. Alla ville vara med på lunchen och stämningen runt bordet blev så där trång och högljudd som det bara kan bli på en italiensk lunchrestaurang. En riktigt bra dag och väldigt roligt att träffa några av våra ”grannar” på andra sidan gränsen!

Pension des’Anglais var ett av de första hotellen och högst upp i vindskupan hyrde Monet in sig tre månader den där vintern 1884. Nu står det tomt sen många år.

Kören Cantamus var här i Bordighera tordsdagen den 12 april och sjöng i kyrkan Santa Maria Maddalena här uppe i ”Centro Storico”. Några dagar innan hade jag guidat dom på en kortare vandring och picknick mellan Bordighera och Sasso, vi sjöng ”Vi gå över daggstänkta berg” och luktade på blommorna utmed vägen. En glad vandring som kändes bra långt in i själen!

På torsdagens konsert i kyrkan var det en riktigt patriotisk upplevelse att lyssna på Ave Maria uppblandat med modernare folkmusik av skönsjungande dalkullor iförda traditionella dräkter. Jag kände mig så där stolt, nästan samma känsla som när dom spelade Waterloo och ABBA på radio när jag som tioåring var på Sicilien. – Jag kommer minsann från samma land som dom! Kören passade på att sjunga upp sig ute i det fria – Madonna della Neve- Sasso


Monica som arrangerat resan insuper vårens flora

Arkadien?

Efter en lång och synnerligen slow vinter har ALLT hänt under loppet av två veckor…

”A Dormiusa suite & rooms” har öppnat upp portarna för första gången över påskhelgen och tre olika grupper har varit på dagsbesök. Hemsidan dröjer men är på gång.

Först kom kören Cantamus från Dalarna. Vi hade picknick och en sångvandring mellan Sasso och Bordighera och på torsdag kväll den 12 april höll dom konsert här i kyrkan Santa Maria Maddalena.

I tisdags var det dags för stadsvandring i Monets fotspår med 22 medlemmar från Svenska Rivieraklubben med besök i Villa Pompeo Mariani och efterföljande lunch.

Igår var 36 personer från Svenska Taubesällskapet här och äntligen har jag fått sjunga så mycket Taube med likasinnade entusiaster så det ekade ända upp till Colla Bellas höjder.

På Colla Bellas höjd, där geten skuttar
Och glesa furor skugga ginst och sand
Där finns en grön oas, en äng, som sluttar
Ner mot en vindal och en palmklädd strand.
Där ser man Corsica I siktigt väder
Och Provencalska bergens blåa bård.
Där doftar kaprifolium och fläder,
Där kan man vandra ostörd utan kläder;
Långt ner I dalen ligger närmsta gård.

Hektiska dagar men äntligen börjar det röra på sig, nog för att jag gillar att ta det det slow men efter en lång, om än mild vinter kände jag att det var dags att kliva ur idet, man kan ju inte ligga på divanen och äta Ferrero Rocher och dricka limoncello hur länge som helst…

Bilder kommer snart från alla aktiviteter! Nu har jag bloggmaterial i massor;-)

Ciao så länge!

Den franskfödde Street Art artisten Clet Abraham (sedan 1990 bosatt i Firenze)besökte nyligen lilla Bordighera och rörde om lite i den heliga grytan med sin Street Art.

Kyrkan reagerade liksom kommunen och vägverket. Här i Italien där alla regler alltid kunnat ruckats på och några glas vin innanför västen när man kör hem från restaurangen aldrig varit något större problem blev det plötsligt liv i luckan över säkerheten och moralen av dessa vägskyltar…

Clet Abraham nytolkningar av klassiska vägmärken är målade med svart fiberpenna som lätt går att sudda bort. Hans önskan är att passerande ska stanna upp lite i tillvaron, lyfta blicken och förvånas,glädjas, irriteras eller på något annat sätt få sig en funderare. Som med all konst kanske men det här är en konstform för alla som inte kräver någon entréavgift eller slutna rum med vakter. Själv ser han sin konst som en present till invånarna. Clet agerar förstås nattetid men han har en studio i Firenze där han finns ibland – på via dell’Olmo 8.

Om nån som läser det här nånsin hamnar i Sanremo här på den lite dammiga, nästan bortglömda och lätt dekadenta Italienska Rivieran (åtminstone kanske jämfört med grannen; den glassiga och glamorösa Franska Rivieran) så skulle jag vilja slå ett slag för Maggiorino. Jag har suttit och insupit atmosfären här en hel del på sista tiden och hunnit fundera och planera inför öppnandet av det nya B&B stället över en och annan Spuma och Sardenaira. Som vanligt tar allt längre tid än vad som var planerat och vintern har varit lång och tiden har gått långsamt. SLOW har det varit helt enkelt!

Maggiorino är ett sånt där ställe som av någon oförklarlig anledning har överlevt bland alla små syltor som under det senaste årtioendet blivit sönderslaktade och överdesignade av någon av alla dessa självupptagna inredare som bara vill förverkliga sig själv och tror att de på någor sätt lyckas vara originella och INNOVATIVA (detta i inredningssammanhang så populära begrepp). Alla kan ju inte vara Philippe Starck eller Renzo Piano å andra sidan, även om alltför många tycks tro det.

INNOVATIVA??????? Nej, jag är ledsen om jag upplevs som bakåtsträvande men jag är så frukstansvärt trött på alla som tror sig vara nyskapande och istället okänsligt demolerar det sista som finns kvar av äkta vara.

Så…..det är därför ni ska besöka Maggiorino, så länge detta hak finns kvar. Maggiorino drivs av samma familj sen generationer och hit kan man gå och ta sig en Torta verde eller en Sardenaira – Liguriens slowa motsvarighet till en Big Mac – till lunch eller närhelst andan faller på. Det är är något så ovanligt som äkta italiensk kitsch när det är som allra bäst och jag lovar det är otroligt smakfullt!

Nu menar ju inte jag att duken är skitig på riktigt om någon nu skulle tro det… Nej då, personalen håller på och putsar och fejjar hela tiden och den blommiga vaxduken riktigt skiner. Skitiga duken är bara en METAFOR så här i mina inrednings-besser-visser-tyckande-sammanhang !!!

Maggiorino – via Roma (korsningen Piazza Colombo) – Sanremo

Ska samtidigt passa på att tipsa om ett litet förlag (som jag själv blivit tipsad om) vilka ger ut annorlunda reseböcker om Italien. Kan vara värt att ta sig en extra titt på inför en eventuell Italiensemester!

http://www.laurellawallin.se/index.php?option=com_content&view=category&layout=blog&id=1&Itemid=2

…och de går att köpa på

http://www.adlibris.com/se/searchresult.aspx?search=advanced&publisher=Laurella

Våren har kommit hit nu på allvar. Det har varit några helt fantastiskt fina och soliga dagar, mimosa och ginst blommar och just nu är också citronerna som allra finast här. Önskar jag kunde förmedla vårens dofter och det bästa sättet att göra det kan nog vara att dela med mig av det här receptet. Jag har nämligen passat på att göra egen hemgjord Limoncello.

Den här underbart syrliga citronlikören brukar jag bjuda vandringsgästerna på, det är en perfekt digestiv att avsluta varje värdig slow måltid med och många har frågat efter recepetet!

Ska man göra den här likören själv så ska man ha tillgång till fina obesprutade citroner annars faller hela grejen. Det är citronernas kvalitet som avgör smaken.
Det här är min väninnas recept och jag tycker det blir en precis lagom kombination av sötma, styrka och syrlighet. Alkoholhalten blir i detta fallet runt 35 grader, vill man ha den mindre stark kan man fylla på med mer sockerlag.

Limoncello à la Bella Betta

skalet av 8 citroner (helst ekologiska)
1liter 95 procentig ren alkohol

Sockerlag
12 dl vatten
8 dl socker

Skala endast det gula skalet av samtliga väl rengjorda citroner, det vita göra att drycken blir besk så undvik det. Blanda dessa med alkoholen helst i en sluten glasburk (jag pillar ner skalen direkt i flaskan med alkohol och ytterligare en enlitersflaska där jag häller hälften av alkoholen och hälften av skalen). Förslut flaskorna och ställ att dra tre veckor på sval och mörk plats, vänd på flaskan någon gång då och då. Citronjuisen används alltså inte men man kan pressa och spara till annat ändamål.

Efter minst tre veckor silas allt genom ett filter så bara den gula citrondoftande alkoholen (som har sugit åt sig all smak, doft och färg från skalen) blir kvar, släng skalen.

Förbered sockerlagen, låt koka ihop några minuter och ställ sedan att svalna helt i någon timme. Blanda med alkoholen och häll upp på rena flaskor. Låt stå ytterligare några veckor att mogna på mörk plats för bäst smak (blir ca 2,5 liter likör).

Cin Cin!!!

Är ute och flyger och som för det mesta nu för tiden går färden oftast mellan mitt gamla hemland och mitt nya hemland. Sverige – Italien. Jag flyger med ett av de första svenska flygbolag som erbjuder wifi ombord till passagerarna och kan inte låta bli att koppla upp mig och testa tekniken, skriver nån kommentar om det på facebook och får snabbt tillbaks några bejakande cybertummar. Åh vad skönt med en tumme! Jag finns alltså – idag också! Dessutom finns jag just nu på en av de platser jag brukar känna mig som allra mest fri och i ett slags nästan sakralt tillstånd av onåbarhet och på en tillfällig reträtt från verkligheten. Fram tills nu har ingen kunnat nå mig här och jag har inte heller haft möjligheten att kunna nå ut men plötsligt är min sista utpost hotad…

Ser mig omkring i kabinen och på alla till synes effektiva och resultatsinriktade människor som frenetiskt sitter och arbetar vid sina datorer bländade av sin egen lysande stress och skräckslagna vid blotta tanken på att göra ingenting. Tänker att jag under mina år ombord borde ha passat på att lite oftare spilla hett thévatten i knät på dom för att väcka upp, gett en anledning att titta ut och möjligtvis fått dem att bättre insé magin i att flyga. Vi hade ju faktiskt kemtvättskuponger ombord om olyckan var framme! -Koppla av lite va! -Lyft blicken! Vad är det som är så jävla viktigt? Inte alla hade förstått, men kanske nån.

Bara ta tillfället i akt att njuta av att befinna sig i den här ingemanssfären mellan himmel och helvete, dag och natt, mörker och ljus eller verklighet och fantasi. Är allt kanske bara en illussion? Finns vi och i vilken verklighet finns då jag? Se så liten jorden är här uppifrån och alla miljarder av små människoliv där nere som inte ens märks. Vad betyder något egentligen? Tankar som kommer så lätt och fritt när man ser ut över det här stora blå. Viktlös på blänkande vingar med solen som speglar sig på vingspetsen. Jag tänker på Tage Danielsson, plötsligt sörjer jag Tage Danielsson och såna som han och tiden då det fanns tid så mycket att jag får bita ihop hårt. ”-Titta på jorden så ser den ut, Lasse o Pelle, Stina o Knut….tralalalala….”

Kanske är det just det där som skiljer oss åt. Vi förundras över olika saker, kan förstå flygrädsla och klaustrofobi, då är man åtminstone berörd, men att bli blasé på att flyga? En stund av flykt från verkligheten, att bara få sitta och låta sig framföras, vaggad av någon osynlig hand. Och sen ljuset! Ljuset som alltid finns där ovan cumulusformationerna och känslan av oändlighet. Det tar ju aldrig slut!

Och var nånstans annars känns det helt ok att ta en konjak till frukostkaffet och se upp i det stora försvinnande blå som är bortanför himlens alla atmosfärer. Men jag sällar mig obevekligen till den grå massan som sitter böjd över tekniken och surfar fram på vintergatan i en fart av 858 km /h, loggar in på nätet och höjer mitt plastglas mot en molntuss som ser ut som en blandning av en ängel och seriefiguren Pluto samtidigt som jag försöker urskilja kaptenens välkomsthälsning från högtalaren. Vad är det han säger egentligen?
-Please sit back, relax and enjoy your flight?

Dags att vandra vidare in i 2012 med allt vad det nu kan innebära. Ser tillbaks på 2011 som ett suveränt år av slowa vandringar i nya och gamla vänners lag!Det har varit fantastiska upplevelser och en massa spännande samtal.

TACK alla vandrare och alla läsare av den här bloggen för era kommentarer till mailen (eftersom kommentarsfunktionen här på bloggen inte verkar funka…)Ser fram emot fler möten och fler vandringar under nästa år.

Här följer lite bilder från vandringsåret. Gott nytt år! ett bad efter dagens vedermödor kanske? mellis direkt från fruktträdet solnedgång från Villa Regina Margherita

Slutet av november…. Lugnet råder och turistmässigt är det så mycket lågsäsong det kan bli här nere på Italienska Rivieran. Jag brukar passa på att göra sånt man aldrig hinner med annars och just i år känns det som det är mycket som ska hinnas med för om allt går enligt planerna ska jag från och med det nya året vara delaktig i och driva ett nytt B&B på fyra fina nyrenoverade rum i antik miljö. Det kommer bli rum med en riktig ”A room with a view” känsla och det blir ett spännande projekt som ändå kommer ge mig rätt så mycket tid över att utveckla vandringshelgerna med inriktning på slowfood; en kombo som hittills har funkat över förväntan och ger mersmak att hitta på fler varianter och inriktningar.

I slutet av maj har redan en mindre grupp bokat in sig – det är Ingrid och Leif som annars bor i Vence (inte så långt härifrån strax nordväst om Nice och drygt en timmes bilresa bort) som tar med sig några vänner och har tänkt sig en matlagningshelg med inriktning på det liguriska köket och kortare vandringar med marknadsbesök. Mat och dryck ska stå i fokus. Det blir en ny erfarenhet att samsas runt grytan, det där med flera kockar gör ingen soppa…ringer i öronen, men det ska nog bli bra i slutändan, som tur är verkar de vara vana kockar och vi har ju tid på oss att bestämma en lämplig meny. Av erfarenhet har jag lärt mig att de bästa upplevelser är när inte allt är så där perfekt utan man får improvisera lite och misslyckas man så gör man det tillsammans, det blir lyckat i slutändan ändå och annars får vi väl bedöva smaklökarna med några extra omgångar Grappa så brukar allt bli jättebra.

Det var just Ingrid och Leif som hade hittat hit via bloggen (alltid lika glad när jag kan locka hit gäster via den) och som berättade om Geocaching. Hade ingen aning om vad det var innan men nu är första cachen gömd här i Bordighera och jag har fått lära mig nåt nytt. Man kan säga att det är som en slags universal skattjakt där man navigerar med sin gps för att hitta finurligt gömda små ”skattkistor” med loggbok där alla som hittar dit skriver in sig och kanske innehåller skatten nåt mer om man har tur. Nu råkar jag inte ha nån gps men förr eller senare lär väl även jag följa med i tekniken och då ska det geocachas det lovar jag för det verkar faktiskt riktigt kul. Lite som en slags modern och mer urban form av fågelskådning – det går ut på att hitta så många nya arter dvs. gömda cacher som möjligt, hamna på ställen man aldrig hade hittat till annars och så samlar man ”kryss”. I stort så går det till om jag fattat rätt, man spelar mest mot sig själv och vinsten är ens egen upplevelse, tycker jag verkar som bra spelregler så länge man kan lära sig hur man ska lägga in koordinatorn till cachen…. Det är just där det sviker för min del och jag inser hur tekniskt lobotomerad jag är (det är nåt slags nedärvt motstånd som är starkare än viljan att ens försöka, fattar inte varför men det bara är så) men den här gången ska jag ge mig själv lite tid och förr eller senare så ska jag nog fixa en cach!

Il Beodo… bara en lite ledtråd

”Skatten är nedgrävd
och kartan är gömd i en trädstam
Tiden går långsamt här långt ifrån motorvägar och bredband”… Ta mig inte på orden, titta inte för mycket i någon trädstam om du ska hitta skatten, jag kände bara för ett litet passande Lundellcitat hämtat från Kapten Kidd… (som vanligt passar han alltid in i alla poetiska sammanhang!)

Så har det varit Slow vandring igen! Onsdagen den 28 september – söndagen den 2 oktober hade ett nydeligt gäng norska damer hittat hit. Jag var lite småstressad innan och la nog ambitionsnivån något högre än vanligt eftersom jag vet att många norrmän är vana vid att ”gå på tur” uppe på fjälltopparna men allt gick bara bra och vandringarna på dom liguriska bergstopparna tyckte alla var precis lagom äventyrlig och konditionskrävande! Det var Dagny som jag läste franska ihop med i Nice för flera år sen och hennes väninnor från Lillesand i Norge -Åse, Turi, Lise, Åshild och Colleen (ursprungligen från Detroit) ett sammansvetsat gäng kloka och färgstarka damer som gått igenom både sorg och glädje tillsammans och visste det mesta om varandra. Jag behövde egentligen bara visa vägen. Att de var nära varandra märkte man också på att de vågade argumentera och ifrågasätta varandras åsikter utan att stämningen för den skull försämrades. Skratt och heta diskussioner om vartannat och de kompletterade varandra väl; ett sånt där chosefritt i-vått-o-torrt-bejakande vänskapsförhållande alla skulle önska sig genom livet!

När man träffas så här, med människor varav en del man aldrig mött innan känns det ibland lite som att leka ”Stjärnorna på slottet”. Var och en ska förr eller senare passera igenom nålsögat. Alla får vara ”protagonista” så mycket eller lite man själv vill och samtalsämnena blandas mellan lättsamt småprat till matrecept och till livets egentligheter. Essensen av det som betyder något! Som den gyllenglänsande jungfruliga olivolja från Taggiaområdet vi droppar över brödet och det kraftfulla lite kärva Rosse som får ackompanjera måltiden när vi skönt utmattade slår oss ner runt bordet efter dagens vandring.

Bröd, vin och gott sällskap – behövs det så mycket mer?

I morgon kommer ett gäng norska damer hit -vana vid att gå på tur… Jag vill ge dom en alldeles speciell upplevelse så jag håller på att försöka utforska nya fina leder och bestämde mig häromdagen att ta mig från Dolce Acqua till Perinaldo. En drygt 8 km lång vandring mellan de två byarna. Tanken var att få en upplevelse inte bara i natur och vackra vyer utan också få erfara en slags sublim upprymdhet och möjligtvis lyckas komma närmare om inte något högre gudomligt väsen så åtminstone sig själv. Hitta mindfulness kanske? Låter det flummigt? Skulle jag också tyckt för ett tag sen men då hade jag inte tagit mig uppför den törnbuskekantade stigen till Il Santuario di Madonna dell ‘Addolorata -den lidande Madonnans kapell. Stenstigen slingrar brant uppåt och Dolce Acqua plirar nyvaket i morgonsolen under mig. Taggiga törnbuskar täcker stora delar av stigen och jag förstår att just den här Madonnan måste ha lidit en hel del. Mina solkyssta anklar blir snart blodiga och sargade och det är som att försöka parera stegen mellan en flock hungriga Dobbermankäftar eller som att hoppa twist med en taggtråd. En påminnelse om att man måste ta sig igenom skärselden innan man når helgedomen. Vem har sagt att det ska vara lätt?

Sista gången jag associerade till hundar var under ett Sverigebesök alldeles nyligen på en helt annan och väldigt ensam vandring en måndagsförmiddag i den sovstadsliknande förort utanför Borås där jag är uppvuxen. När alla har åkt till jobbet i sina bilar lägrar sig även där tystnaden, det enda som hörs är ekot från en annan tid och det ödsliga knastret från mina ensamma skosulor på asfalten. Nostalgins tårar bränner bakom ögonlocken och stämbandet som egentligen vill sjunga eller skrika eller på något annat sätt göra sig hörd känns bara som en tilltrasslat twistrep i bröstkorgen. När jag hoppfullt vänder mig om mot vad jag tror är en yster hundvalp visar det sig bara vara grannens självgående gräsklippare. Då känns tystnaden ännu tystare. Vad tryggt det då hade kännts att i vägkrönet komma fram till en Madonna dell’Addolorata, eller vilken Madonna som helst för den delen.

När jag sitter här i vad som just nu skulle kunna vara himmelriket; framför kapellet på bergstoppen, plåstrat om mina blessyrer och korkar upp en vin’Santo (jo det går jättebra i Italien!!!) att doppa dom sockerbeströdda bullarna jag handlade med mig från bageriet i Dolce Acqua på morgonen, tänker jag på vad min vän Paolo alltid brukar säga – ogni religione è sbagliata ma ogni preghiera giusta – varje religion är felaktig men varje bön rätt. Här uppe på bergstoppen känns tystnaden bara befriande och smakar sött på läpparna. Inte är så viktigt egentligen om det är pärleporten, en flaska vin eller ett uppdukat bord bakom hörnan, kanske till och med en självgående gräsklippare, bara man känner sig förvissad om att det är någon eller något som väntar på en någonstans. Och jag sänder en stilla bön om frid till alla Madonnor som lidit så och rispat sina ben på den törnkantade stigen före mig, sköljer ner den sista skvätten vin’Santo och tänker att jag måste komma ihåg att ta med mig en häcksax nästa gång.
Här skördas nog det som ska bli vin’Santo…

Snart är sommaren över för den här gången. Tvätten har torkat för länge sen och torrvajjar i vinddraget och själv välkomnar jag höstens lugn. Längtar faktiskt nästan efter lite regn och ro. Jag vet att man inte ska gnälla över fint väder men det är väl vikingagenerna som känner sig hemma först när det är lite grått o mulet. Så lugnt och skönt! Men till hösten första vandringshelg om nästan exakt en månad ska solen så klart skina som aldrig förr över ett gäng norska damer som kommer hit för att gå på tur och uppleva Ligurien när det är som allra bäst. Upplägget blir ungefär som i våras och jag ser fram emot att komma igång med förberedelserna och få lite vardag och rutiner igen!

Jag har lärt mig italienska, planerat en och annat resa, sytt om inte en kostym så åtminstone ett kuddfodral, tagit det lugnt, kanske sponsrat en späckhuggare och säkert köpt en bit regnskog. Tagit nya vägar.

Gör nåt annat, gör nåt annat!

Sjunk inte, sjunk inte! Stäng av tv:n nu lämna ditt rum, gå ut o var glad din jävel… så det är vad jag gör efter några förlamande dagar framför tv:n där Norge dominerat och jag tydligare än nånsin insett hur fort allt plötsligt kan ta slut. -Jag går fort och försöker att le trots allt! Tack Ulf Lundell för den här låten (en av hans bästa enligt mig)!

http://youtu.be/hqQYqRgjYFI

Den 19 juni öppnades Drottning Margherita av Savojens villa upp för allmänheten. Regina Margherita var det enade Italiens första drottning och hon dog här i Bordighera 1926. Villan som ligger på via Romana har renoverats och i samarbete med La Fondazione Terruzzi kan man nu i kombination med ett besök i drottningens sommarresidens låta sig uppslukas av prydnadsföremål och orginalinredning som återställts i sitt ursprungsskick samt inte mindre än 1200 olika konstverk -en av Italiens största och mest imponerande privatsamling av 15 -1800-tals konst.

Högst upp ligger villans bar och café med 180 ° utsikt över staden och hela kustlinjen -det finns också en muséeshop.

Villan är öppen mellan 15.30 -23 från 1 maj – 30 september / 10.30 -17.30 mellan 1 december och 30 april. Stängt under oktober och november.

Förhoppningsvis blir Fondazione Terruzzi/Villa Margherita en stor turistattraktion som kommer att locka många besökare. Själv kommer jag att planera in ett besök där för intresserade under kommande vandringshelger.

För mer info om andra turistevenemang utmed kusten: www.visitrivieradeifiori.it

En av vårens vandringsgäster -Birgitta Gilljam- skickade mig den här fina akvarellen som illustrerar vår rastplats i byn Sasso och som hon påbörjade att skissa under slowhelgen i maj. I målningens högra hörn sitter jag säger hon

Birgitta kommer att ställa ut den här akvarellen och många andra på Galleri Terseaus i Stockholm under hösten (22/10-9/11). Ta gärna en titt på hennes hemsida för fler fantastiska akvarellmotiv! www.gittangil.dinstudio.se
<a

http://www.galleritersaeus.se/

Med den här fina akvarellen vill jag passa på att tacka alla vårens vandringsgäster för tre lyckade slowhelger, hoppas se er alla här igen förr eller senare! Nya vandringshelger är inplanerade redan i höst och det känns som att det bara är början på ett koncept som kommer att utvecklas till något väldigt bra. TACK för att ni agerat provkaniner! Ha en riktigt skön fortsatt midsommarhelg!

Jag läste nånstans att om man söker mindfulness då ska man åka till Le Cinque Terre och vandra. Och det kan man ju gärna göra om man tror sig uppnå den känslan genom att knöka sig fram på via dell’Amore mellan Rio Maggiore och Manarola och titta på solnedgången tillsammans med sjutusen amerikanska och japanska turister.

Annars kan man ju åka hit till Bordighera – fortfarande Ligurien men lite längre västerut, där det förutom lite rabalder om maffiainfiltration inom kommunrådet egentligen inte är så mycket annat än läge för mindfulness. Fiskmåsarnas skrik och hela medlemsregistret av norra Italiens motsvarighet till PRO bildar ett nästan meditativt bakgrundssound till min dagliga morgonpromenad. Men den verkliga innebörden av mindfulness förstod jag nog på riktigt först igår kväll med fötterna nedstuckna i den uppvärmda sanden, en bit salami på brödet från Triora och i plastmuggen en hemkörd Cirò från Sicilien med högt gradantal som någon välvillig person ständigt såg till att fylla på till bredden. Det var något så ovanligt som total månförmörkelse och just då i det ögonblick när månen visade sig igen, först som en tunn rosa skiva som log mot mig i natten kändes det som att jag äntligen hade hittat den egentliga innebörden av mindfulness – åtminstone kändes det så just då. Så nu vet jag vad mindfulness betyder, synd bara att det ska till en månförmörkelse för att få uppleva det.

Här är några andra betydelsefulla platser i mitt liv där jag ska försöka hitta känslan av mindfulness i sommar!

Vid havet
Från klipporna vid St Ampelio

Min hemliga källa som jag bara visar dom som verkligen uppskattar en sån plats…

Från bergstoppen…
…med utsikt över Liguriens inland

Från flygplansvingen

Från landet i Västergötland
Från vilstolen

Här är mina topp-10 bilder från vårens vandringar!

Blir livet grönare än så här? Bakom horisonten kanske… eller är det bara olika nyanser av grönt? Det är såna där smått filosofiska funderingar som dyker upp när man vandrar och alla kliver fram bakom sina strukturerade liv och sina matchande fondtapeter.

I motljus och på väg in i Castello Doria i Dolce Acqua

Flickan i gränden -älskar hur ljuset letar sig ner i mörkret på den här bilden

Jag önskar ni kunde höra musiken som strömmar ur högtalaren från mannens lilla flakmoppe.
”Little Italy”….jaa, vad ska man annars säga om uniformernas paradis!

Den här bilden ser ut som från en inspelning av en Fellinifilm – Lisen, en av vandringsgästerna, står så underbart nonchalant lutad mot muren -en riktig Fellinidonna!

Gillar den här bilden med guiden Sandro som visar Monetmålningar från trakten och solen strålar ner bakom från Castello Doria

Brudgummen får lyckönskningar av sina polare -nån lokal variant på Hells Angels verkar det som. Kan vara bra att ha tuffa kompisar för enligt sägnen så skulle bruden ge bort första natten efter bröllopet till härskaren av Dolce Acqua som lär ha varit en riktig tyrann och om hon vägrade fägslades hon och fick tyna bort i en källarhåla under Castellet.

Och brudskålen hölls i gränden!

Det har runnit mycket vatten under den här bron konstaterar vi…

Här är alla samlade i tredje och sista omgången av vårens vandringshelger som gick av stapeln 19-22 maj.

Den här gången hade ett gäng Boråstjejer hittat hit varav två av dom dessutom är gamla klasskompisar till mig och fast vi inte setts på många år kändes det så konstigt självklart och tryggt på något sätt att mötas igen. Vi som delat så många dagar för länge sen, vi har sett samma regn piska rutan ifrån klassrummets fönster, vi har sjungit samma sånger på skolavslutningen, vi har helt enkelt minnen ihop från förr – Sånt blir viktigare och viktigare för mig och kanske beror det också på att jag bor i ett annat land nu…

Hur som helst, här är alla samlade utanför posten här uppe i Bordighera Alta!
Lite välkomstmingel på torsdagskvällen innan vi gick vidare att prova några liguriska viner uppe på torget. En Vermentino, en Pigato och en Rossese di Dolce Acqua provade vi ackompagnerade av lite friterade kikärtsstavar, fyllda zucchiniblommor och… …Brandacujòn ett potatismos blandat med tokad kabeljo, vitlök, olivolja, citron och persilja -en lokal klassiker och väldigt gott.
Samling vid pumpen! Eva fyller på dricksvatten efter en svettig backe upp till byn Sasso. Tre gamla klasskompisar – Karin, Jag och Lena …några år senare! En liten ”mellis” förbereds på avkopplande plats uppe i byn Sasso (som betyder sten) i form av ansjovispizzan Sardenaira.

Nu har jag äntligen lyckats samla mig efter förra helgen sista slowgäng och sammanställt ett sedvanligt collage. Här är guldbrudarna från Borås!!! (och en stolt pizzabagare från Pizzeria Valdisogno som dagen innan vunnit pris för Italiens bästa pizza – är inte det hotstuff??? Italiens bästa pizza i Bordighera!!!) Snart ska jag uppdatera med fler bilder! Det blev iallafall både seriös vandring och improviserad allsång med Fader Abraham efter lite Limoncello…

I söndags gick årets omgång av ”La marcia delle Palme”, en vandring på drygt 15 km som leder mellan Bordighera -Sasso -Vallebona -Borghetto och sen slutligen tillbaks till Bordighera (ungefär samma rutt som vi själva brukar ta med våra gäster på) där alla bjuds på vin och en tallrik pasta. Utmed vägen finns olika matstationer där hurtiga bananer och blåbärssoppa lyser med sin frånvaro och som tur nog är ersatt med goda olivoljedrypande mackor med rött eller vitt vin och givetvis alkoholfritt alternativ för den som önskar. Det är mest tänkt som en familjefest och inte direkt ett marathon precis, men kul att göra tillsammans några stycken. I år fick vi dessvärre gå största delen av sträckan i strilande hällregn, bilderna är från förra året.

I morgon kommer våren sista vandringsgrupp och det är inte vilka slowa gäster som helst utan sju coola Boråstjejer, varav två är gamla klasskompisar till mig. Någon högre makt har sett till att jag haft en helt otrolig tur med vädret inför de här vandringshelgerna och även nu visar det en strålande sol inför helgen och jag känner mig otroligt taggad att få träffa mina gamla vänner från förr och visa dem den här härliga delen av Italien! Fortsättning följer… Fin ruin! Det är något både vackert och sorgligt över gamla bilvrak, jag vet inte varför men jag känner mig alltid lite berörd på något sätt. Mer skändad och övergiven än så kan väl en gammal bil inte bli. Louise och Maria lunkar på och en del föredrar moppen… Väl i mål bjuds pasta och vin!