En lyckad mor/dotter-vandring nu i helgen 8-12 maj är över. Vi var ett gäng på elva vandringshugade tjejer allt mellan tonår och gyllene medelålder, alla väldigt sugna på att ”klättra i berg”. Colla Bellas höjder var kantad av illröd vallmo och vi slog oss ner och sjöng -Oh Happy days are here again… innan vi fortsatte vidare uppför sista kullen och till den där geten som hade skuttat runt bland timjanbuskarna och vidare ner i grytan. Till geten, kanin och till världens godaste ravioli kärleksfullt knådade av LA MAMMA på min favoritagriturismo! Tur att vi fick röra lite på oss också! Hela gruppen samlad förutom den begåvade fotografen till de här bilderna som heter Emma Von der Burg.
Ena dagen blev det en strandvandring runt Cap Ferrat för att få lite variation.
Så här glada kan man bli av att stänga av teniken en stund och ge sig ut i naturen…
Eller så här fria…
Upp mot Colla Bellas höjd…
Sångstund i Arkadien… Tyckte det blev lite för mycket Nutellapizza och Coca Cola ibland för min smak… (Vilket snabbt kompenserades av oss vuxna med några flaskor Rossese och Valdisognos mästarpizza med färska bifftomater vackert skurna som ett oxhjärta i genomskärning, tunnskivad lufttorkad prosciutto och ett lager rucola med ringlad olivolja över hela skapelsen)
Hela glada vandringsgänget på väg tillbaka till naturen! 15 kilometer och 800 höjdmeter hann vi med innan vi kunde svalka oss med en kall dryck på baren i Apricale.

Som jag kanske sagt innan men jag säger det igen för det är ju just det här jag längtade efter när jag för några år sedan snurrade runt i det där omtalade ekorrhjulet.

Först och främst 1) att äga sin tid… kanske man inte alltid gör ändå fullt ut men jag är lyckligt lottad över att kunna ta mig en promenad utmed havet eller en sväng upp till gamla Svedala när andan faller på, dricka hur mycket rödvin jag vill en tisdagkväll och sova det lätta ruset av mig dagen därpå om jag känner för det. Eller planera för vandringsturerna och vara ute flera dagar och sitta på bergstoppar och fundera över livets vedermödor… jaja… jag är faktiskt rätt så skötsam till vardag, men jag säger bara OM jag skulle vilja. För det mesta kan jag iallafall styra upp min tid själv och det är oändligt mycket värt.

På delad förstaplats 1) kommer glädjen över alla speciella människor som jag har fått lära känna lite bättre över frukostkaffet eller på vandringsleden (vilket jag aldrig hade tid till när jag vandrade fram och tillbaks i kabingången på flyget i välputsade klackskor och alltid ont i fötterna), inte idel positivt men för det allra mesta faktiskt. Jag har fått insikt i så många olika fascinerande levnadsöden och lärt mig så mycket genom alla jag träffat. Nya historier, nya världar har kommit till min lilla värld!

Nu för en tid sen till exempel var ingen mindre än Ove Fundin här. Det ni!!!! Femfaldig världsmästare i Speedway under 50-60-talet.

Ove Fundin tilldelades nyligen hederstiteln ”Freeman of Norwich” i staden för den engelska Speedwayklubb han tllhörde.
En staty av honom har rests i Tranås, hans barndomsstad.

Han berättade om sina äventyr jorden runt, till exempel när han och två vänner för några år sedan åkte motorcykel från Syd-Korea till Sverige via Mongoliet och Ryssland bland annat. Det tog några månader och ibland övernattade de i tält hos mongoler och åt middag med familjer vid elden på kvällen. Jag försvann i Tusen och en natt-drömmar när han målade upp sin resa ur minnet. Han och hans fru var här som B&B gäster och nu hade han ett nytt projekt på g berättade han över det gröna thé han föredrog till frukost. Lagom till sin 80-års dag ska han och en annan hoj-åkande vän köra mellan Florida och Alaska. (!!!!!) Det får ta den tid det tar sa Ove. – Ta det ”piano piano” sa jag.

Det kallar jag en roadtrip i äkta Easy Rider-anda!

”Fundan” med vacker fru! .”Det går undan med Fundan” löd sloganen en gång i tiden. (ser ni förresten vem som är omslagsflicka på tidningen han läser…? Jorå…(en gammal Starlet-dröm besannades. Det är jag i egen hög person och tack vare den artikeln för Svensk-Franska Magasinet som ”Fundan” indirekt hittade hit via ”TurboKrille” men det är en annan historia om ett par andra väldigt spännande gäster).

Jag och Fundan!

Känner mig just nu väldigt inspirerad till någon egen form av roadtrip, det får väl bli ”Il Cammino” Santiago di Compostela för min del… i sann slow vandrar-anda men jag tänker börja med ”Happy Jack Festival” i helgen och sen stundar tre vandringsgrupper framöver!

Eller i varje fall påsk på torget utanför kyrkan här i Bordighera. Fantastiska palmbladskonstellationer – Parmureli – tillverkas och säljs som en slags helig lyckoamulett och de mest iögonfallande exemplaren skickas varje år till Vatikanen inför palmsöndagen enligt en gammal tradition.

Själv har jag inte flätat några palmblad men däremot ägnat mig åt att påbörja planeringen av vårens tre vandringsgrupper. I år är en av vandringarna planerad som en vandring på lite högre höjd en vanligt och med boende på olika ”rifugio” och ”agriturismo” utmed leden. Som vanligt är ledordet SLOW men man får vara van att röra på sig och vid rätt så god vigör för att hänga med i de liguriska bergsledssvängarna, det är ingen bergsbestigning men heller ingen söndagspromenad och slowtanken är mer ett ideologiskt tänkade. -Att lämna vardagsstressen,få lite tid till eftertanke, äta slowfood-inspirerad mat och också en tanke att alla nu för tiden nog behöver få sig en mental detox ibland för att klara av att vandra vidare.

Detta är som sagt första gången och provgruppen på 14 personer i maj är redan fulltecknad. Diego alias ”Jack in the green”, vår suveräna bergsguide ska leda oss rätt bland de vackraste bergstopparna till den godaste pastan och det rödaste vinet, det är också han som planerat upplägget. Faller det väl ut är tanken att fortsätta utveckla det här vandringskonceptet med skräddarsytt upplägg till större och mindre grupper, så håll utkik här på bloggen -bilder och vandringsberättelse kommer. Ciao och Buona Pasqua!

Judith kom till slut och visade sig vara en väldigt ödmjuk och spännande person med en vidöppen vy mot världen! Hon hjälpte till med rummen och hon målade stolar bl.a och en dag bakade hon den klassiska tårtan Pavlova som har sitt ursprung i Nya Zeeland. Här kan ni läsa hennes egen berättelse och erfarenhet som ”helpexchanger”!

My first connection with Bordighera came via two old watercolour paintings that hung in the entrance to my mother’s house in New Zealand. One titled “the Old Road to Bordighera” and the other of the “Old Town”. These came from my great grandmother who travelled from England in the late 1800’s to spend the winters here. More than 100 years later in March 2012, I bought these 2 paintings with me from NZ to my sister who lives in Torino, as she and her husband have recently bought some land in the hills behind Bordighera. So history repeats and I find myself spending the winter of 2013 in Bordighera, enjoying this beautiful town that languishes on the Mediterranean Sea and stretches impressively up the steep hills behind.

With the help of two websites, HelpX and Workaway I have been able to find hosts in areas I am travelling, and with skills I want to learn or projects that interest me. I have a particular interest in how we can live more sustainably and increase our sense of well-being. To this end I have accepted a long term volunteer position at a Permaculture educational centre in Devon, UK where I will be cooking and helping run workshops. So I am soaking up all the wonderful Ligurian sun that I can before heading to the colder climes of England. But I know I will return to this beautiful part of Italy!

Jodå, det händer lite grejer även här. Påven lämnar sin post i slutet på månaden, kan man göra så? Ja tydligen och då kan man bara hoppas på att om det nu ska fortsätta finnas påvar i Italien (och det lär det väl göra ett tag till) så skulle det göra gott en lite mer 2000tals-anpassad påve, han kan ju gärna få vara både färgad och gay för min del. Det är ju inte medeltid längre även om man kan tro det ibland. Skulle behöva röras runt i den vidbrända katolska grytan lite. Känner mig så trött på det långkok av gamla stofiler som besitter alla troner i det här lilla landet.

Sen har skolorna varit stängda här idag för befarat snökaos och snöat har det gjort om än inte så kaotiskt. Vita vackra flingor dalade över medelhavshorisonten och alptopparnas snöklädda sluttningar har närmat sig kusten.

På gästfronten har två snygga och otroligt coola gäster bott i 1:an, dom åkte i morse. Hon engelska och han amerikan numera bostatta uppe vid Lago Maggiore sen ett antal år tillbaks. Han var musiker och berättade att han sett Jimi Hendrix live i NY som grabb… Det impade en hel del på mig vid frukostbordet i morse! I 3:an bor två tyska bonnläppar, dom håller sig på sin kant och verkar rätt så ointresserade av det mesta så dom få fortsätta på sin kant, ibland ska man inte truga!

Annars går dagarna långsamt framåt mellan blogginlägg, artiklar i lokalposten och sentimentala nekrologer över bortgångna byorginal. Däremellan en och annan joggingrunda utmed havet och någon rödvinsdränkt måltid. Och så har jag sett Django…. Jag säger bara en sak… TARANTINO!!! Han är grym men en sann konstnär och han är grym mot dom grymma och rättvis! Blodet känns som en liten petitess i allt annat… och jag som inte alls gillar våld… Han har iallafall piggat upp min vinter en hel del!

Jag väntar fortfarande på Judith som inte har kunnat komma ännu på grund av först influensa sen snökaos. Hon kanske inte tycker det känns så lockande att komma till en snöig Riviera?

I väntan på Judith har jag tagit en promenad idag och insupit den första aningen av vår i form av ginst och mimosa. Doften är helt oslagbar, det är våren florifierad!
Mimosan i blom, som tusen strålande små solar!
Ginsten breder ut sig vit på kullarna.

Och vem är Judith? Hon är krukmakerska, och en ”help exchanger” från Nya Zeeland som ska komma och hjälpa till en vecka med allehanda sysslomål mot kost och logi. Ett slags volontärprojekt att byta kulturella erfarenheter och samtidigt få en hjälpande hand. Bra för den som får hjälp och bra för den som reser och vill uppleva något annorlunda än en vanlig semestertripp. Dessutom har hon lovat att laga någon Nya Zeeländsk specialitet… Det ser jag verkligen fram emot förutom att det ska bli spännande att träffa henne. Jag fascineras alltid av männsikor som i vuxen och rätt så mogen ålder vågar utmana sig själva och hitta på något helt nytt i livet. De som vågar riskera att förlora fotfästet!

På tal om att våga lämna tryggheten för en ny tillvaro måste jag passa på att berätta om Leif. Han träffade Patrizia från Verona under en semestervecka i Grekland och lämnade Stockholm och Sverige för att flytta till Giazza, en liten bergsby norr om Verona. Leif hade hittat hit via den här bloggen(!)och de kom hit och hälsade på strax innan nyår för att uppleva lite Ligurien och lämna snön uppe i Giazza. Av någon oförklarlig anledning är det alltid mest svenska tjejer som lämnat Sverige för Italien…? Men här hade jag framför mig en tvättäkta viking med klarblå intensiv blick som fångats av amors pilar här i Bel Paese, en riktig Romeo & Giulia-historia och så Verona till på köpet. Hur som helst, vi hade mycket att prata om och Leif kunde ge mig lite handfasta vandringstips, van vandrare som han är. Vi hann till och med en liten korttur på il Beodo, i Vallone del Sasso. Leif visade sin specialinredda husbil som numera var hans andra hem bortsett från lägenheten i Giazza. Vilken frihet! Kika gärna in på hans blogg och läs mer om Leif och hans vandringar runt Giazza och om deras semester här på la Dormiusa och i Bordighera. http://giazza.se/?p=2623

Men nu tillbaks till Judith… Det där med att sätta andra i arbete känns alltid lite märkligt men vi får väl hjälpas åt. Jag är mest nyfiken på att höra om vad hon hitills varit med om som ”helpexchanger” och hon kommer lägligt, för nästa vecka är det Sanremofestival på Ariston i Sanremo och det brukar alltid dra många gäster.
Hon kan få gå till bageriet på morgonen och hämta frukostbrödet…

Faller det väl ut och funkar så tror jag att det är något som jag kan tänka mig att prova till och från. Blir faktiskt själv lite sugen på att dra iväg som helpX till en dromedarfarm i Andalusien eller skörda oliver på Kreta eller vara hundvakt i Paris…. möjligheterna är oändliga och det är en lockande tanke att det fakiskt är möjligt om andan skulle falla på. Få se vad Judith tycker efter en vecka på Casa Albertieri / Dormiusa…
Här kan man sitta på balkongen och äta frukost på Dormiusa suites & rooms

Det finns ett ordspråk på italienska som säger ”rosso di sera bel tempo si spera” det betyder att om solnedgången färgar himlen röd på kvällen då kan man hoppas på vackert väder dan därpå. Det stämmer faktiskt för det mesta! Just januarihimlen bjuder den vackraste av solnedgångar…. Dramatisk men hoppfull!

Just nu kan man njuta den här vyn, dagarna bli längre och det börjar anas vår i luften. På bergssluttningarna börjar ginst och mimosa blomma och om bara fyra månader så är det vår på riktigt och aprilhimmel!Det känns hoppfullt!

Här kyrkan på klipporna vid havet la chiesa di St Ampelio I bakgrunden udden som skiljer Bordighera och San Remo åt.

TACK alla som hittat hit via den här bloggen, antingen som läsare eller som besökare på B&B eller någon slow vandringshelg. Hoppas att vi ses snart igen! Ser väldigt mycket fram emot ett nytt år med nya och gamla gäster och som alltid intressanta möten av olika slag. En kall Prosecco på balkongen? Ett av de fyra rummen på Dormiusa Suites & Rooms

Avslutar det här året med att känna tacksamhet över att jag har fått uppleva ett år till på den här ibland osannolikt vackra planeten (åtminstone där vi har slow vandrat…)
På vandring i de liguriska bergen /medelhavsalperna. Stigningen är rätt brant och kräver hyfsad kondition men är mödan värd!Här på Monte Toraggio
Ha det så bra så länge och… FELICE ANNO NUOVO!

I oktober var det sa dags for arets sista vandringshelg. Ett gang hyfsat valtranade vandringsentusiaster hade hittat hit och den har gangen satsade vi pa en lite mer avancerad tur. Istallet for att lata vandringen, som utgick fran Dolce Acqua, ta slut i den hogt belagna bergsbyn Perinaldo fortsatte vi vidare pa stenlagda skogsstigar mot Apricale, en dagstur pa dryga milen men i starkt kuperad terrang och inte helt tillgangligt pa sina hall. Vi var ratt sa utpumpade sa val framme i Apricale pustade vi ut uppe pa det pittoreska torget mitt i byn med en valbehovlig och svalkande Menabrea, min personliga favoritol. Det hade vi mer an fortjanat! Sma italienska tanter som vet var fatet ska sta!
Git och Pontus var en av de forsta gasterna pa Dormiusa i varas och kom nu tillbaks for att slowvandra och uppleva Ligurien pa hosten. Har spanar Git efter falkar.

Bade Perinaldo och Apricale finns med pa listan over ”De 100 vackraste byarna i Italien” I Borghi più belli d’Italia och ar bada val varda ett besok. Att vandra mellan de har byarna ar nog det absolut basta sattet att uppleva dem. Under sommarsasongen ordnas levande teater bland granderna i Apricale och stjarnkikar-kvallar med astrononomiska observationer fran Perinaldo, som ar byn dar astronomen Giovanni Domenico Cassini foddes for nagra hundra ar sen. Det har soluret har kanske inget med Cassini att gora, men vackert ar det iallafall! via dell’Amore… Bron mellan da och sedan… (Vems var boktiteln? Du vinner en iskall Menabrea pa plats om du svarar ratt..:-) ) Italienskt tvatt-stilleben.
Och som vanligt provade vi pa alla liguriska specialiteter man kan tanka sig och som vanligt sa blev det en san dar hellyckad helg som man kanner att man gar vidare efter starkt av manga skratt och nagra lyckade erfarenheter rikare samlade i ryggsacken. Det kanns som det basta kommer fram ur manniskan nar man vandrar och bestiger berg tillsammans! (P.S Ber om ursakt att vokalerna saknas, ibland trilskas mitt italienska tangentbord tyvarr – Pazienza!)

För andra gången under året hade jag nyligen nöjet att ha Taubesällskapet på besök.Det är Ansgarsresor som ordnar de här Tauberesorna i Evert Taubes fotspår utmed Rivieran med Göran Gynne som ciceron och trubadur( Göran är hedersmedlem i Taubesällskapet och f.d chefredaktör på tidskriften VI). De stannade till här för lunch på restaurang Magiargé under dagens utflykt till Sanremo där Evert Taube ju bland annat sjöng om den glade bagaren ni vet. Under våra slow vandringar går vi faktiskt förbi de mytomspunna Colla Bellas höjder från Fritiof i Arkadien, jag har tagit reda på precis var det ligger via lokalbefolkningen och gamla kartor och just där i samma olivlund brukar vi ta oss en välbehövlig paus, dricka lite vin, äta bakverk, sjunga lite och insupa Arkadien! Man kan lätt föreställa sig honom dansa naken där bland fikonträden…