När byggdammet yrde som mest tog jag mig ofta en liten siesta nere på klipporna vid kyrkan
och drömde om ”små citroner gula”
och vad underbart det skulle bli när Romeo och alla hans attiraljer skulle vara ur vägen.
Bordighera tillhör regionen Ligurien och det var här i den gamla delen av staden ”Paese Alto” jag och min familj hade hamnat för att bosätta oss och renovera min man Maurizios släkthus. Ett hus som tillhört hans familj i mer än hundra år och där dom som mest bodde tio personer tillsammans. En lång historia där man ibland önskade att den slitna fasaden kunde berätta ännu mer om vad som hänt där genom åren.
Vår egen dröm om Italien och att kunna starta upp ett litet Bed & Breakfast / Break & Breadfast eller Bread & Bedfast (min personliga favorit) fortsatte. Men det skulle ännu hinna blåsa många vindar innan vi hade kommit så långt att vi äntligen kunde bosätta oss på riktigt och öppna upp för att ta emot gäster.
Vi renoverade i vår egen takt.
och arbetstakten påverkades mycket av att vi var noga med att plocka fram och bevara minnen från husets historia. Det tog tid men jag är tacksam att vi gjorde vad vi kunde. Det där uttrycket ”pietetsfullt” renoverat får mig att få gåshud. Visst det kanske är lätt om man har obegränsade resurser men ska man göra allt efter konstens alla regler ja då hade inte vi varit klara än på många år tror jag. Att renovera ett hus med takmålningar och antika mosaikgolv är en otrolig utmaning men en ångestladdad sådan där man ständigt ska ta hänsyn till husets historia och bevarandet inför framtiden. Vad ska man bevara? Hur kan man varsammast gå vidare? Vad kan man täcka över? Vilka material kan man använda och så vidare. Vi tog råd av en god vän som är konservator. Här är en detalj som vi sparat från en väggmålning.
Och medan renoveringen fortskred och vi vissa kvällar inte orkade koka pasta på spritköket var vi flitiga besökare på byns pizzeria ”La Piazzetta”. En kväll satt den här mannen vid bordet jämte oss och njöt av sitt eget goda sällskap. När han efteråt slog igen boken och släckte sin pipa kunde jag inte låta bli att glutta på omslaget. Han läste Evil under the sun av Agatha Christie!
Jag kunde ju bara inte missa att ta mig en titt igår kväll på TV4 Drömmen om Italien. Blev så inspirerad så jag tänkte köra min egen lilla dokusåpa här på RESbloggen. För er som inte minns mina allra första inlägg här på bloggen (eller helt enkelt tyckte det var väldigt ointressant) kommer här en liten uppfräschning i minnenas cemendammsfyllda vrå.
Catastrofale…har vi döpt den här bilden till. Känner ni Twin Peakskänslan? Mitt alldeles eget “Drömmen om Italien” . Och en sak är iallfall säker; vilken tur att vi slapp dela spritkök och madrass på golvet med nån Kristi Brud som vill slå upp panormafönster och sänka golv, eller ett strukturerat, vinstinriktat par från Göteborg som minsann KAN Italien. När jag inser att den jag minst ogärna hade kunnat tänka mig starta dagen med över en capuccino (och ofrivilligt inhalerande den första tidiga rökslingan från Romeos morgonholk) är hon blondinen med strippstolpen, ja då först inser jag vilken tur det var att vi inte var fler än två (+ Romeo då förstås) som behövde fajtas över målarpenseln och cementdammet. Och plötsligt, trots att vi höll på att slå ihjäl varandra ibland med cementvispen, inser jag mer än någonsin….!
min alldeles egen stjärngosse!
på hugget med cementvispen!
