I morgon kommer ett gäng norska damer hit -vana vid att gÃ¥ pÃ¥ tur… Jag vill ge dom en alldeles speciell upplevelse sÃ¥ jag hÃ¥ller pÃ¥ att försöka utforska nya fina leder och bestämde mig häromdagen att ta mig frÃ¥n Dolce Acqua till Perinaldo. En drygt 8 km lÃ¥ng vandring mellan de tvÃ¥ byarna. Tanken var att fÃ¥ en upplevelse inte bara i natur och vackra vyer utan ocksÃ¥ fÃ¥ erfara en slags sublim upprymdhet och möjligtvis lyckas komma närmare om inte nÃ¥got högre gudomligt väsen sÃ¥ Ã¥tminstone sig själv. Hitta mindfulness kanske? LÃ¥ter det flummigt? Skulle jag ocksÃ¥ tyckt för ett tag sen men dÃ¥ hade jag inte tagit mig uppför den törnbuskekantade stigen till Il Santuario di Madonna dell ‘Addolorata -den lidande Madonnans kapell. Stenstigen slingrar brant uppÃ¥t och Dolce Acqua plirar nyvaket i morgonsolen under mig. Taggiga törnbuskar täcker stora delar av stigen och jag förstÃ¥r att just den här Madonnan mÃ¥ste ha lidit en hel del. Mina solkyssta anklar blir snart blodiga och sargade och det är som att försöka parera stegen mellan en flock hungriga Dobbermankäftar eller som att hoppa twist med en taggtrÃ¥d. En pÃ¥minnelse om att man mÃ¥ste ta sig igenom skärselden innan man nÃ¥r helgedomen. Vem har sagt att det ska vara lätt?

Sista gÃ¥ngen jag associerade till hundar var under ett Sverigebesök alldeles nyligen pÃ¥ en helt annan och väldigt ensam vandring en mÃ¥ndagsförmiddag i den sovstadsliknande förort utanför BorÃ¥s där jag är uppvuxen. När alla har Ã¥kt till jobbet i sina bilar lägrar sig även där tystnaden, det enda som hörs är ekot frÃ¥n en annan tid och det ödsliga knastret frÃ¥n mina ensamma skosulor pÃ¥ asfalten. Nostalgins tÃ¥rar bränner bakom ögonlocken och stämbandet som egentligen vill sjunga eller skrika eller pÃ¥ nÃ¥got annat sätt göra sig hörd känns bara som en tilltrasslat twistrep i bröstkorgen. När jag hoppfullt vänder mig om mot vad jag tror är en yster hundvalp visar det sig bara vara grannens självgÃ¥ende gräsklippare. DÃ¥ känns tystnaden ännu tystare. Vad tryggt det dÃ¥ hade kännts att i vägkrönet komma fram till en Madonna dell’Addolorata, eller vilken Madonna som helst för den delen.

När jag sitter här i vad som just nu skulle kunna vara himmelriket; framför kapellet pÃ¥ bergstoppen, plÃ¥strat om mina blessyrer och korkar upp en vin’Santo (jo det gÃ¥r jättebra i Italien!!!) att doppa dom sockerbeströdda bullarna jag handlade med mig frÃ¥n bageriet i Dolce Acqua pÃ¥ morgonen, tänker jag pÃ¥ vad min vän Paolo alltid brukar säga – ogni religione è sbagliata ma ogni preghiera giusta – varje religion är felaktig men varje bön rätt. Här uppe pÃ¥ bergstoppen känns tystnaden bara befriande och smakar sött pÃ¥ läpparna. Inte är sÃ¥ viktigt egentligen om det är pärleporten, en flaska vin eller ett uppdukat bord bakom hörnan, kanske till och med en självgÃ¥ende gräsklippare, bara man känner sig förvissad om att det är nÃ¥gon eller nÃ¥got som väntar pÃ¥ en nÃ¥gonstans. Och jag sänder en stilla bön om frid till alla Madonnor som lidit sÃ¥ och rispat sina ben pÃ¥ den törnkantade stigen före mig, sköljer ner den sista skvätten vin’Santo och tänker att jag mÃ¥ste komma ihÃ¥g att ta med mig en häcksax nästa gÃ¥ng.
Här skördas nog det som ska bli vin’Santo…