Så har det varit Slow vandring igen! Onsdagen den 28 september – söndagen den 2 oktober hade ett nydeligt gäng norska damer hittat hit. Jag var lite småstressad innan och la nog ambitionsnivån något högre än vanligt eftersom jag vet att många norrmän är vana vid att ”gå på tur” uppe på fjälltopparna men allt gick bara bra och vandringarna på dom liguriska bergstopparna tyckte alla var precis lagom äventyrlig och konditionskrävande! Det var Dagny som jag läste franska ihop med i Nice för flera år sen och hennes väninnor från Lillesand i Norge -Åse, Turi, Lise, Åshild och Colleen (ursprungligen från Detroit) ett sammansvetsat gäng kloka och färgstarka damer som gått igenom både sorg och glädje tillsammans och visste det mesta om varandra. Jag behövde egentligen bara visa vägen. Att de var nära varandra märkte man också på att de vågade argumentera och ifrågasätta varandras åsikter utan att stämningen för den skull försämrades. Skratt och heta diskussioner om vartannat och de kompletterade varandra väl; ett sånt där chosefritt i-vått-o-torrt-bejakande vänskapsförhållande alla skulle önska sig genom livet!

När man träffas så här, med människor varav en del man aldrig mött innan känns det ibland lite som att leka ”Stjärnorna på slottet”. Var och en ska förr eller senare passera igenom nålsögat. Alla får vara ”protagonista” så mycket eller lite man själv vill och samtalsämnena blandas mellan lättsamt småprat till matrecept och till livets egentligheter. Essensen av det som betyder något! Som den gyllenglänsande jungfruliga olivolja från Taggiaområdet vi droppar över brödet och det kraftfulla lite kärva Rosse som får ackompanjera måltiden när vi skönt utmattade slår oss ner runt bordet efter dagens vandring.

Bröd, vin och gott sällskap – behövs det så mycket mer?