Är ute och flyger och som för det mesta nu för tiden gÃ¥r färden oftast mellan mitt gamla hemland och mitt nya hemland. Sverige – Italien. Jag flyger med ett av de första svenska flygbolag som erbjuder wifi ombord till passagerarna och kan inte lÃ¥ta bli att koppla upp mig och testa tekniken, skriver nÃ¥n kommentar om det pÃ¥ facebook och fÃ¥r snabbt tillbaks nÃ¥gra bejakande cybertummar. Ã…h vad skönt med en tumme! Jag finns alltsÃ¥ – idag ocksÃ¥! Dessutom finns jag just nu pÃ¥ en av de platser jag brukar känna mig som allra mest fri och i ett slags nästan sakralt tillstÃ¥nd av onÃ¥barhet och pÃ¥ en tillfällig reträtt frÃ¥n verkligheten. Fram tills nu har ingen kunnat nÃ¥ mig här och jag har inte heller haft möjligheten att kunna nÃ¥ ut men plötsligt är min sista utpost hotad…

Ser mig omkring i kabinen och på alla till synes effektiva och resultatsinriktade människor som frenetiskt sitter och arbetar vid sina datorer bländade av sin egen lysande stress och skräckslagna vid blotta tanken på att göra ingenting. Tänker att jag under mina år ombord borde ha passat på att lite oftare spilla hett thévatten i knät på dom för att väcka upp, gett en anledning att titta ut och möjligtvis fått dem att bättre insé magin i att flyga. Vi hade ju faktiskt kemtvättskuponger ombord om olyckan var framme! -Koppla av lite va! -Lyft blicken! Vad är det som är så jävla viktigt? Inte alla hade förstått, men kanske nån.

Bara ta tillfället i akt att njuta av att befinna sig i den här ingemanssfären mellan himmel och helvete, dag och natt, mörker och ljus eller verklighet och fantasi. Är allt kanske bara en illussion? Finns vi och i vilken verklighet finns dÃ¥ jag? Se sÃ¥ liten jorden är här uppifrÃ¥n och alla miljarder av smÃ¥ människoliv där nere som inte ens märks. Vad betyder nÃ¥got egentligen? Tankar som kommer sÃ¥ lätt och fritt när man ser ut över det här stora blÃ¥. Viktlös pÃ¥ blänkande vingar med solen som speglar sig pÃ¥ vingspetsen. Jag tänker pÃ¥ Tage Danielsson, plötsligt sörjer jag Tage Danielsson och sÃ¥na som han och tiden dÃ¥ det fanns tid sÃ¥ mycket att jag fÃ¥r bita ihop hÃ¥rt. ”-Titta pÃ¥ jorden sÃ¥ ser den ut, Lasse o Pelle, Stina o Knut….tralalalala….”

Kanske är det just det där som skiljer oss åt. Vi förundras över olika saker, kan förstå flygrädsla och klaustrofobi, då är man åtminstone berörd, men att bli blasé på att flyga? En stund av flykt från verkligheten, att bara få sitta och låta sig framföras, vaggad av någon osynlig hand. Och sen ljuset! Ljuset som alltid finns där ovan cumulusformationerna och känslan av oändlighet. Det tar ju aldrig slut!

Och var nånstans annars känns det helt ok att ta en konjak till frukostkaffet och se upp i det stora försvinnande blå som är bortanför himlens alla atmosfärer. Men jag sällar mig obevekligen till den grå massan som sitter böjd över tekniken och surfar fram på vintergatan i en fart av 858 km /h, loggar in på nätet och höjer mitt plastglas mot en molntuss som ser ut som en blandning av en ängel och seriefiguren Pluto samtidigt som jag försöker urskilja kaptenens välkomsthälsning från högtalaren. Vad är det han säger egentligen?
-Please sit back, relax and enjoy your flight?