I morgon kommer ett gäng norska damer hit -vana vid att gå på tur… Jag vill ge dom en alldeles speciell upplevelse så jag håller på att försöka utforska nya fina leder och bestämde mig häromdagen att ta mig från Dolce Acqua till Perinaldo. En drygt 8 km lång vandring mellan de två byarna. Tanken var att få en upplevelse inte bara i natur och vackra vyer utan också få erfara en slags sublim upprymdhet och möjligtvis lyckas komma närmare om inte något högre gudomligt väsen så åtminstone sig själv. Hitta mindfulness kanske? Låter det flummigt? Skulle jag också tyckt för ett tag sen men då hade jag inte tagit mig uppför den törnbuskekantade stigen till Il Santuario di Madonna dell ‘Addolorata -den lidande Madonnans kapell. Stenstigen slingrar brant uppåt och Dolce Acqua plirar nyvaket i morgonsolen under mig. Taggiga törnbuskar täcker stora delar av stigen och jag förstår att just den här Madonnan måste ha lidit en hel del. Mina solkyssta anklar blir snart blodiga och sargade och det är som att försöka parera stegen mellan en flock hungriga Dobbermankäftar eller som att hoppa twist med en taggtråd. En påminnelse om att man måste ta sig igenom skärselden innan man når helgedomen. Vem har sagt att det ska vara lätt?

Sista gången jag associerade till hundar var under ett Sverigebesök alldeles nyligen på en helt annan och väldigt ensam vandring en måndagsförmiddag i den sovstadsliknande förort utanför Borås där jag är uppvuxen. När alla har åkt till jobbet i sina bilar lägrar sig även där tystnaden, det enda som hörs är ekot från en annan tid och det ödsliga knastret från mina ensamma skosulor på asfalten. Nostalgins tårar bränner bakom ögonlocken och stämbandet som egentligen vill sjunga eller skrika eller på något annat sätt göra sig hörd känns bara som en tilltrasslat twistrep i bröstkorgen. När jag hoppfullt vänder mig om mot vad jag tror är en yster hundvalp visar det sig bara vara grannens självgående gräsklippare. Då känns tystnaden ännu tystare. Vad tryggt det då hade kännts att i vägkrönet komma fram till en Madonna dell’Addolorata, eller vilken Madonna som helst för den delen.

När jag sitter här i vad som just nu skulle kunna vara himmelriket; framför kapellet på bergstoppen, plåstrat om mina blessyrer och korkar upp en vin’Santo (jo det går jättebra i Italien!!!) att doppa dom sockerbeströdda bullarna jag handlade med mig från bageriet i Dolce Acqua på morgonen, tänker jag på vad min vän Paolo alltid brukar säga – ogni religione è sbagliata ma ogni preghiera giusta – varje religion är felaktig men varje bön rätt. Här uppe på bergstoppen känns tystnaden bara befriande och smakar sött på läpparna. Inte är så viktigt egentligen om det är pärleporten, en flaska vin eller ett uppdukat bord bakom hörnan, kanske till och med en självgående gräsklippare, bara man känner sig förvissad om att det är någon eller något som väntar på en någonstans. Och jag sänder en stilla bön om frid till alla Madonnor som lidit så och rispat sina ben på den törnkantade stigen före mig, sköljer ner den sista skvätten vin’Santo och tänker att jag måste komma ihåg att ta med mig en häcksax nästa gång.
Här skördas nog det som ska bli vin’Santo…