Vi fick tag på en billig enkel resa från Bogotá till Santa Marta på den colombianska Atlantkusten. Därifrån improviserade vi utifrån planen att stanna på varje plats tills vi tröttnar och så länge pengarna räcker. 

En minibuss (utan stötdämpare) tog oss till Riohacha en bit norrut. Vi promenerade utmed stranden och sov över en natt för att ta bussen till Uribia i gryningen. Från Uribia åkte vi lastbilsflak i två timmar ut i öknen till CABO DE LA VELA. Så långt norrut man kan komma i Sydamerika. Ingen asfalt, inga vattenledningar, elnät, mobilnät eller internetkaféer. Ett tragiskt exempel på snedfördelade resurser men ljuvligt för stressade Bogotábor.

Grotta vid EL PILON DE AZUCAR, nära wayúu-indianernas himmel.

Vi blev rekommenderade att bo på CARACOL. Don Lindon lagade grillad nyfångad hummer i vitlökssås för 25000 pesos (knappt hundra kronor). Ibland sov jag i vårt rum och ibland i hängmattan. Tre meter från vår dörr till vattnet.

Vi var åtta turister allt som allt i Cabo de la vela. Efter ett tag hade alla flyttat över till Caracol, uppenbart det bästa stället. César från Venezuela och Hans från Tyskland, Baden från Barranquilla som spelade gitarr om kvällarna och labradorvalpen Jesus Maria, en månad gammal…

Vi åkte söderut igen och hoppade av bussen vid entrén till nationalparken Tayrona. Efter en timmes vandring genom jungeln kom vi ut till havet.
Två kilo kamera i ryggsäcken och ändå nästan inga bilder. De blå fjärilarna större än min hand, kapybaran och vyerna över jungeln och havet… Tyvärr blev de inte förevigade den här gången.

I Arrecifes inne i Tayrona hittade vi bröderna Bermudez kamping. Hängmatta, mat lagad över öppen eld. Andrés Bermudez och hans bröder lär ha kommit till Tayrona under hippieeran för så där en fyrtio år sedan. I allt från skäggväxt till marijuanakonsumtion tycks inte mycket ha förändrats sedan dess. Sextiotalsparadis….

Jag funderar på att sätta upp en hängmatta här hemma för jag sov så väldigt gott dessa nätter. Enda undantaget var när jag vaknade av att något kallt och blött föll ner i ansiktet på mig en natt. En krabba hade lyckats klättra upp för myggnätet men tappade fotfästet just när den var över mitt huvud…

- Una mula se ha metido en la cocina! ropade någon en morgon. Det är en åsna i köket! Katter, höns, hästar och åsnor promenerade lika fritt som kampare och hippies.

Det började dock regna en hel del så vi vandrade tillbaka på översvämmade stigar ut till vägen och åkte till Taganga istället. En by inte helt olik dem i Pyrennéerna vid Medelhavet. Gott om backpackers, varma vindar, bra hostel och god mat.

På bussterminalen i Santa Marta prutade vi på bussbiljetterna för att slutligen åka tillbaka till Bogotá. Just innan bussen skulle avgå klev en uniformerad man på och började filma oss alla med videokamera. Eftersom jag inte gillar att bli filmad utan att tillfrågas först blev jag arg och frågade varför han gjorde så. Han svarade skadeglatt att det är för att polisen och försäkringsbolagen ska veta vem som satt var ifall vi råkar ut för överfall eller kidnappning utmed vägen…
Jaha, tack.. Inte precis vad jag kände för att höra inför en 18 timmars resa i den colombianska natten…

Vi kom dock lyckligt och väl fram utan värre missöden än att vår roommate hade låst oss ute när vi kom hem till lägenheten. Ganska många timmar senare kom vi till sist in och kunde tvätta bort smutsen under naglarna för den här gången….

Förhoppningsvis blir det fler bilder från resan till Stilla havet. Tills dess…

Krönikan ”Enkel biljett till Colombia” och resereportaget ”Ta del av vardagens Colombia” som jag skrivit för Skövdemagasinet SN och som publicerades den 26 januari 2011.

Åsa Maria Hermansson – Bäckadalen, mamma och pappa – akvarell

Bra saker idag:

1. Finaste systeryster skrev världens finaste mail som ändrade min kväll. Vilket i sin tur gjorde att jag kunde bli glad för följande:

2. Jag fick VG på mitt reportage om hur araber behandlas bättre i Latinamerika än i andra länder. Jag var säker på att läraren skulle tycka det var kasst eftersom min kassa kurskamrat som gav mig feedback sågat mig totalt. Men läraren var lyrisk.

3. Jag fick en sång av Bar: ”One day your prince will come”

One day your prince will come
and you’ll wish he never had
It’s all you ever wanted
so how come that you’re sad?

Stadsdelen Candelaria i Bogota. Från gårdagens fotopromenad som resulterade i öldrickande med Angel och Jhon.

Vi åkte till Girardot, där det råder tropiskt klimat och Gustavo, Javis farbror designat ett hus. (Det kommer snart bilder på huset och familjen Bahamón.) Utanför mitt fönster stod det här fina trädet… Mango råkar vara min favoritfrukt.

Jag plockade till frukost, förmiddagsfika, kvällsfika osv varje dag. Det här är skörden som fick följa med tillbaka till Bogotá på den äventyrliga bussresan. Mer om det snart. Nu ska jag äta mango…

Klockan tolv skålade vi i champagne och åt de obligatoriska tolv vindruvorna med tillhörande tolv önskningar för det nya året. Fram emot halv ett blev det mat.

Från vänster (de som inte har ryggen till): Moster Jimena, moster Marcela, mormor Ofelia, Javier

Morbror Cristian, moster Jimena, kusin Laura, Celina och Javier som kommer med grillad kyckling

Maria Alejandra

Efter maten dansade Javier Uribe (Javis mammas man) och moster Marta

Skål Javi!

Moster Marcela

Vårt kök och Maria Alejandra, Jimena, Marta, Javier och Cristian

Från vänster: morbror Richard, hans fru Paola, moster Claudia, kusin Gabriel,  kusin Laura (i soffan). Bakom soffan: husan Celina, Javiers mamma Elsa, hennes man Javier, lillebror Esteban, moster Jimena. Med ryggen till: Lauras pojkvän Andrés och mormor Ofelia

Maria Alejandra fick flest presenter av alla.

Javi och mormor Ofelia

Förutom de som är med på första bilden syns här till höger kusin Julian och moster Martas huvud

Kära tomten,

I Colombia så skriver barnen inte brev till dig utan till Jesusbarnet. Men jag tycker att det känns lite konstigt att be Jesusbarnet om presenter. Om de läste bibeln riktigt noga så skulle de nog märka att Jesus var antikonsumist. Så jag skriver till dig istället Tomten. Jag har inte varit särskilt snäll i år. Paristiden gjorde mig självömklig och negativ. Men jag lovar att försöka bättra mig.

Jag önskar mig…

…mer tid

…att min familj kommer och hälsar på mig

…en lägenhet i en trevlig stad

…Oil of Ulay rosa creme

…en sköldpadda som ska heta Cassiopeja

…ett djur till som får heta Gaia

…att få dyka med delfiner och sköldpaddor

…valsafari

…goda filmupplevelser

…ett intressant jobb på en ambassad eller NGO

…att bli bättre på att veta vad jag vill

…en snusmumriken i verkligheten

…fina kläder sydda av min syster

Kanske lägger jag till fler saker efter hand så det är nog bäst att du kollar listan lite då och då, Tomten.

/Å

Det gick bra att laga knäck i ett colombianskt kök med gasspis i södra Bogotá. Lägg även märke till flaskan med kanadensisk lönnsirap. Den fungerade bra som substitut för svensk sirap. Det kändes som att jag var extra nära pappa och Elin och Olof och mamma denna kväll.

Efter regnet och snart skymning från vårt fönster på tredje våningen i södra Bogotá

1. Fildelning är lagligt!

2. Araber blir bemötta som vilka människor som helst när de anländer till Bogotás flygplats El Dorado. 9/11 har inte påverkat colombianernas uppfattning om araber. ”Vaddå, vi kan väl inte generalisera hur som helst. Vi vet väl att det är skillnad på ägaren till restaurangen bredvid och extremisterna som begår de där terrordåden.” Ja precis… Om det vore så väl i resten av världen också.

3. Människor är väldigt trevliga. (Min närmaste svärfamilj är undantaget som bekräftar regeln.)

Det går jättebra att ha popcorn i maten har jag lärt mig. Liksom att ha osttärningar i varm choklad.

Vi gick på 3D-bio och såg en film om valar och delfiner. Jag lärde mig att den val jag såg i somras i Medelhavet var en Sillval. Den är världens snabbaste val och det näst största däggdjuret efter blåvalen.

Här ska man åka buss utan vapen…

Ett av mina favoritarmband med fjärilar som min syster gjort åt mig. Jag saknar henne så mycket att jag inte står ut.

Är hon inte lite lik Sniff i Mumindalen? Hunden Canela (Kanel) är den enda jag saknar riktigt mycket sedan vi flyttade ut från familjen Moreno.

Jag har köpt fina Gaia-örhängen. Vi var på en konsthantverksutställning tillsammans med antropologen Alvaro. Det var intressant för jag kunde fråga honom om nästan vad som helst och han hade detaljerade svar. Jag lärde mig att fildelning är lagligt i Colombia. Alvaro har också bott i Finland och visade sig kunna prata svenska. Det blev en ganska bra eftermiddag.

- De håller på och lagar majskakor. Kom!

Sexåriga Maria Alejandra rusar i förväg nedför trappan. Vi följer hennes dansande mörkbruna lockar och den ljuvliga doften som börjar ringla upp från köket.

Arepas, de gyllene mjuka kakorna gjorda på majsmjöl och osaltad lantost steks på galler över gasspisen. Mormor Ofelia och Maria Alejandras mamma Marcela häller upp varm choklad ur plåtkannan.

Jag räknar till åtta personer som rör sig runt bordet i dag. Sällan sitter alla ner på samma gång. Utöver de nyss nämnda finns mostrarna Claudia och Jimenita, husan Celina, Javier och jag.

Maria Alejandra är upprörd över att hunden Cookie har kissat i den stora julkrubban som hon och mormor har inrett i vardagsrummet.

Men så hittar hon en mössa i form av ett renhuvud i plysch och sjunger ”Rudolf era un gran reno” till stora applåder. Sedan trycker hon mössan på mitt huvud för en svensk version av ”Rudolf med röda mulen”.

(Foto: Man Ray)

Kiki sitter med ryggen till. Den kurviga, nakna kroppen påminner om en cello. Inte konstigt att Man Ray ritade dit instrumentets ljudhål på fotot av modellens och älskarinnans rygg.

Jag kan inte förstå att det verkligen är originalen av 1900-talets kanske mest berömda fotografier som hänger här.

Men varför skulle de inte kunna det? Fördomsfullt av mig. Bogotá är en tiomiljonersstad, centrum är tämligen säkert numera och framtiden tillhör det här landet. På tröskeln står utländska företag i kö för att investera. Turismen ökar här, medan den i världen i stort sjunker.

Jag upptäcker att Man Ray inte bara var fotograf. Bredvid solarisationer och fotogram hänger målningar och skisser av konstnären Man Ray. Inte olika Picassos och Dalís verk. Surrealistiska installationer och ekivoka skulpturer står smakfullt utställda i rummet.

Jag har bott ett år i Paris utan att bli imponerad av något av de många museerna. Men Museo del Banco de la Republica i gamla stan i Bogotá rekommenderar jag verkligen.

(Foto: Man Ray)

Välkommen till min blogg. Förhoppningsvis kommer den att fyllas med bild, video och berättelser från Colombia. Den 28 november åkte vi till Bogotá med öppen retur. Vi får se vad som händer…