Kära tomten,

I Colombia så skriver barnen inte brev till dig utan till Jesusbarnet. Men jag tycker att det känns lite konstigt att be Jesusbarnet om presenter. Om de läste bibeln riktigt noga så skulle de nog märka att Jesus var antikonsumist. Så jag skriver till dig istället Tomten. Jag har inte varit särskilt snäll i år. Paristiden gjorde mig självömklig och negativ. Men jag lovar att försöka bättra mig.

Jag önskar mig…

…mer tid

…att min familj kommer och hälsar på mig

…en lägenhet i en trevlig stad

…Oil of Ulay rosa creme

…en sköldpadda som ska heta Cassiopeja

…ett djur till som får heta Gaia

…att få dyka med delfiner och sköldpaddor

…valsafari

…goda filmupplevelser

…ett intressant jobb på en ambassad eller NGO

…att bli bättre på att veta vad jag vill

…en snusmumriken i verkligheten

…fina kläder sydda av min syster

Kanske lägger jag till fler saker efter hand så det är nog bäst att du kollar listan lite då och då, Tomten.

/Å

Det gick bra att laga knäck i ett colombianskt kök med gasspis i södra Bogotá. Lägg även märke till flaskan med kanadensisk lönnsirap. Den fungerade bra som substitut för svensk sirap. Det kändes som att jag var extra nära pappa och Elin och Olof och mamma denna kväll.

Efter regnet och snart skymning från vårt fönster på tredje våningen i södra Bogotá

1. Fildelning är lagligt!

2. Araber blir bemötta som vilka människor som helst när de anländer till Bogotás flygplats El Dorado. 9/11 har inte påverkat colombianernas uppfattning om araber. ”Vaddå, vi kan väl inte generalisera hur som helst. Vi vet väl att det är skillnad på ägaren till restaurangen bredvid och extremisterna som begår de där terrordåden.” Ja precis… Om det vore så väl i resten av världen också.

3. Människor är väldigt trevliga. (Min närmaste svärfamilj är undantaget som bekräftar regeln.)

Det går jättebra att ha popcorn i maten har jag lärt mig. Liksom att ha osttärningar i varm choklad.

Vi gick på 3D-bio och såg en film om valar och delfiner. Jag lärde mig att den val jag såg i somras i Medelhavet var en Sillval. Den är världens snabbaste val och det näst största däggdjuret efter blåvalen.

Här ska man åka buss utan vapen…

Ett av mina favoritarmband med fjärilar som min syster gjort åt mig. Jag saknar henne så mycket att jag inte står ut.

Är hon inte lite lik Sniff i Mumindalen? Hunden Canela (Kanel) är den enda jag saknar riktigt mycket sedan vi flyttade ut från familjen Moreno.

Jag har köpt fina Gaia-örhängen. Vi var på en konsthantverksutställning tillsammans med antropologen Alvaro. Det var intressant för jag kunde fråga honom om nästan vad som helst och han hade detaljerade svar. Jag lärde mig att fildelning är lagligt i Colombia. Alvaro har också bott i Finland och visade sig kunna prata svenska. Det blev en ganska bra eftermiddag.

- De håller på och lagar majskakor. Kom!

Sexåriga Maria Alejandra rusar i förväg nedför trappan. Vi följer hennes dansande mörkbruna lockar och den ljuvliga doften som börjar ringla upp från köket.

Arepas, de gyllene mjuka kakorna gjorda på majsmjöl och osaltad lantost steks på galler över gasspisen. Mormor Ofelia och Maria Alejandras mamma Marcela häller upp varm choklad ur plåtkannan.

Jag räknar till åtta personer som rör sig runt bordet i dag. Sällan sitter alla ner på samma gång. Utöver de nyss nämnda finns mostrarna Claudia och Jimenita, husan Celina, Javier och jag.

Maria Alejandra är upprörd över att hunden Cookie har kissat i den stora julkrubban som hon och mormor har inrett i vardagsrummet.

Men så hittar hon en mössa i form av ett renhuvud i plysch och sjunger ”Rudolf era un gran reno” till stora applåder. Sedan trycker hon mössan på mitt huvud för en svensk version av ”Rudolf med röda mulen”.

(Foto: Man Ray)

Kiki sitter med ryggen till. Den kurviga, nakna kroppen påminner om en cello. Inte konstigt att Man Ray ritade dit instrumentets ljudhål på fotot av modellens och älskarinnans rygg.

Jag kan inte förstå att det verkligen är originalen av 1900-talets kanske mest berömda fotografier som hänger här.

Men varför skulle de inte kunna det? Fördomsfullt av mig. Bogotá är en tiomiljonersstad, centrum är tämligen säkert numera och framtiden tillhör det här landet. På tröskeln står utländska företag i kö för att investera. Turismen ökar här, medan den i världen i stort sjunker.

Jag upptäcker att Man Ray inte bara var fotograf. Bredvid solarisationer och fotogram hänger målningar och skisser av konstnären Man Ray. Inte olika Picassos och Dalís verk. Surrealistiska installationer och ekivoka skulpturer står smakfullt utställda i rummet.

Jag har bott ett år i Paris utan att bli imponerad av något av de många museerna. Men Museo del Banco de la Republica i gamla stan i Bogotá rekommenderar jag verkligen.

(Foto: Man Ray)

Välkommen till min blogg. Förhoppningsvis kommer den att fyllas med bild, video och berättelser från Colombia. Den 28 november åkte vi till Bogotá med öppen retur. Vi får se vad som händer…