Vi fick tag på en billig enkel resa från Bogotá till Santa Marta på den colombianska Atlantkusten. Därifrån improviserade vi utifrån planen att stanna på varje plats tills vi tröttnar och så länge pengarna räcker. 

En minibuss (utan stötdämpare) tog oss till Riohacha en bit norrut. Vi promenerade utmed stranden och sov över en natt för att ta bussen till Uribia i gryningen. Från Uribia åkte vi lastbilsflak i två timmar ut i öknen till CABO DE LA VELA. Så långt norrut man kan komma i Sydamerika. Ingen asfalt, inga vattenledningar, elnät, mobilnät eller internetkaféer. Ett tragiskt exempel på snedfördelade resurser men ljuvligt för stressade Bogotábor.

Grotta vid EL PILON DE AZUCAR, nära wayúu-indianernas himmel.

Vi blev rekommenderade att bo på CARACOL. Don Lindon lagade grillad nyfångad hummer i vitlökssås för 25000 pesos (knappt hundra kronor). Ibland sov jag i vårt rum och ibland i hängmattan. Tre meter från vår dörr till vattnet.

Vi var Ã¥tta turister allt som allt i Cabo de la vela. Efter ett tag hade alla flyttat över till Caracol, uppenbart det bästa stället. César frÃ¥n Venezuela och Hans frÃ¥n Tyskland, Baden frÃ¥n Barranquilla som spelade gitarr om kvällarna och labradorvalpen Jesus Maria, en mÃ¥nad gammal…

Vi åkte söderut igen och hoppade av bussen vid entrén till nationalparken Tayrona. Efter en timmes vandring genom jungeln kom vi ut till havet.
TvÃ¥ kilo kamera i ryggsäcken och ändÃ¥ nästan inga bilder. De blÃ¥ fjärilarna större än min hand, kapybaran och vyerna över jungeln och havet… Tyvärr blev de inte förevigade den här gÃ¥ngen.

I Arrecifes inne i Tayrona hittade vi bröderna Bermudez kamping. Hängmatta, mat lagad över öppen eld. Andrés Bermudez och hans bröder lär ha kommit till Tayrona under hippieeran för sÃ¥ där en fyrtio Ã¥r sedan. I allt frÃ¥n skäggväxt till marijuanakonsumtion tycks inte mycket ha förändrats sedan dess. Sextiotalsparadis….

Jag funderar pÃ¥ att sätta upp en hängmatta här hemma för jag sov sÃ¥ väldigt gott dessa nätter. Enda undantaget var när jag vaknade av att nÃ¥got kallt och blött föll ner i ansiktet pÃ¥ mig en natt. En krabba hade lyckats klättra upp för myggnätet men tappade fotfästet just när den var över mitt huvud…

- Una mula se ha metido en la cocina! ropade någon en morgon. Det är en åsna i köket! Katter, höns, hästar och åsnor promenerade lika fritt som kampare och hippies.

Det började dock regna en hel del så vi vandrade tillbaka på översvämmade stigar ut till vägen och åkte till Taganga istället. En by inte helt olik dem i Pyrennéerna vid Medelhavet. Gott om backpackers, varma vindar, bra hostel och god mat.

PÃ¥ bussterminalen i Santa Marta prutade vi pÃ¥ bussbiljetterna för att slutligen Ã¥ka tillbaka till Bogotá. Just innan bussen skulle avgÃ¥ klev en uniformerad man pÃ¥ och började filma oss alla med videokamera. Eftersom jag inte gillar att bli filmad utan att tillfrÃ¥gas först blev jag arg och frÃ¥gade varför han gjorde sÃ¥. Han svarade skadeglatt att det är för att polisen och försäkringsbolagen ska veta vem som satt var ifall vi rÃ¥kar ut för överfall eller kidnappning utmed vägen…
Jaha, tack.. Inte precis vad jag kände för att höra inför en 18 timmars resa i den colombianska natten…

Vi kom dock lyckligt och väl fram utan värre missöden än att vÃ¥r roommate hade lÃ¥st oss ute när vi kom hem till lägenheten. Ganska mÃ¥nga timmar senare kom vi till sist in och kunde tvätta bort smutsen under naglarna för den här gÃ¥ngen….

Förhoppningsvis blir det fler bilder frÃ¥n resan till Stilla havet. Tills dess…