Igår blev det ett besök på Jim Thompson House med en amerikansk gäst. Huset ligger ett stenkast från MBK. 

Thompson var amerikansk CIA agent på 40-talet och samlade på antikviteter.

Det som har gjort honom känd i sin frånvaro är till största delen tillverkning och försäljningen av Thaisiden. 

Men att Thompson försvann spårlöst i Malaysias djungel den 26 Mars 1967 och aldrig återfunnits har säkerligen också väckt uppmärksamhet.

Många teorier men fortfarande ett mysterium. Jag tycker väldigt mycket om att gå runt där i den täta djungeln – en avkopplande oas i staden.

Huset är gediget och har inte byggts med en enda spik, säkerligen renoverats men det är ingenting som märks. 

Jim Thompsons konstsamling är unik. Det finns porslin, möbler och buddhafigurer både från Thailand och Burma. Golvet på nedervåningen lät han importera från Belgien. 

Stillhet råder även om klongbåtarna slamrar rejält utanför. På klongen fraktades förövrigt de timmer som användes till hans hus från norra Thailand.

Det finns många stilrena lotusarrangemang i vattenfyllda lerkrus och även i en damm där stora feta guldfiskar simmar – det är hur vackert somhelst.

Det har alltid funnits en liten restaurang men för två år sedan utökade man med en större matsalsdel och flera maträtter ur den egna kokboken. 

Väldigt gott och prisvärt samt en god cappuccino som får avrunda besöket.

Efter tre dagar åkte vi alltså vidare till ön Koh Tarutao som också ligger i Adang-Rawi skärgård och är den största av sju öar dit också ön Koh Liepe ingår.

Koh Tarutao är 26,5 km lång och 11 km bred. Den högsta punkten ligger 2000m över havet och ön täcks till 60% av skog. 1975 förklarades Koh Tarutao som Thailands första Marina National Park. Parken är stängd från 19 maj till 19 november pga monsunen.

Det kändes skönt att efter ännu en gräslig speedboat trip inte mötas av souvenirer och discodunk. Vi betalade tvåhundra bath i inträde till parken och min vän hade förbokat en bungalow eller snarare ett hus. Nedanför huset låg stranden med hård vit packad sand och naturskön.

Vårt hus hade två ingångar och på andra sidan huset checkade ett mycket trevligt läkarpar som vi senare åt en oförglömlig middag med senare på kvällen.

Rummen var enkla, ingen A/C bara fläkt. Dusch med endast kallvatten och el från klockan åtta på morgon till nio på kvällen därefter ficklampa.

Det fanns inga affärer på Koh Tarutao utan allt fick man köpa i restaurangen som vatten och andra förnödenheter. Middagen var extremt billig och vi åt i något som mer liknade en ”outdoor canteen” men var mkt bra av vad jag kan minns.

Dagen efter så åkte vi ner till andra sidan ön på en stor röd lastbil för att besöka fängelseplatsen. Tillsammans med några tyska resenärer färdas vi genom ett kuperat landskap.

Banan, gummi och jackfruitodlingar fladdrar förbi där vi satt och duckade för alla bladverk och trädgrenar.

1937 planerade alltså den thailändska guvernören att ta farliga fångar från Bangkok till en avlägsen plats som var svår att ta sig ifrån.

Runt Koh Tarutao simmade på den tiden både sötvattenkrokodiler, valar och hajar så det passade bra att göra en straffkoloni eftersom ingen vågade fly av förklarliga skäl. 

Det första fängelset byggdes vid Talo Udang Bay och dit skickade man ett hundratal fångar och fängelset blev snabbt fullt. 

Så några år senare beslöt man att bygga ytterligare ett vid Talong Wao Bay. En tredjedel av alla intagna som deporterades dog på ön. Säkerligen de flesta av malaria men lika många dog av hunger eftersom de levde under minst sagt knappa förhållanden. 

Fångarna delades in i olika grupper och de politiska fångarna var de mest respekterade eftersom de var välutbildade. Om man lyckades överleva sin fängelsetid kunde många återvända till högt uppsatta poster inom regeringen. 

Under andra världskriget 1946 revolterade fångarna och blev pirater. Fångarna lade beslag på ris, socker, fisksås, lök och vitlök från lokalbefolkningen. 

Senare började man på allvar kapa större fartyg med andra varor i samarbete med fängelsets flygledare och fångar. Tillsammans kom de att bli fruktade pirater från Tarutao, ända tills den dag då brittiska styrkor anlände och drev bort dem. 

Det finns inte särskilt mycket kvar av fängelsekänsla mer än lite kokkärl och kättingar i ett fönsterlöst källarutrymme. Vi besökte också ett enkelt trähus på ungefär 50kvm som enligt guiden varit både sovplats och allrum. 

Men det var ändå tillräckligt spännande att tänka sig in i hur det hade varit att bo så långt bort. Vägen dit slingrade sig genom mangroveträsk och bakom varje krök förväntade jag mig att få se en kungskobra, pytonorm, mangrove-bambuvipera eller tre meter långa varaner – men icke. Kanske lika bra det och som ni vet så har vi dem på närmare håll här i Bangkok så det var nog ingen större förlust….

Koh Tarutao lär ha över hundra fågelarter bla. vitbukig havshörn, braminglada och revhäger. 1973 kunde Sea Gipsys och bönder flytta tillbaka till sin ö men efter att det blev National Park så kom man i konflikt och kvar blev bara ett tjugotal hushåll på ön.

När jag för nästan sju år sedan skulle göra mitt allra första uppdrag för en svensk resetidning i Thailand, ville de skicka mig till öarna Koh Liepe och Koh Tarutao som ligger i Satun Provinsen i Södra Thailand.

Jag läste i olika guider om att de var Thailands mest ormtäta Öar. Om det kom en varan, stor som en dinosaurie så var det ingen idé att springa för de löper ändå som leoparder – just ”play dead”.

Att kasta sig i vattnet var tydligen heller ingen briljant idé, enligt författaren i Lonely Planet – eftersom de både kan simma och äta samtidigt. Den gången blev vädret min smala lycka – det var storm som brukligt i Augusti och jag antar att även varanerna blåste bort och jag slapp.

Jag fick göra jobbet i Phuket istället!!

Några år senare åkte jag iallafall till den mytomspunna platsen tillsammans med en Thailändsk reseguide och vädret var perfekt. Först blev det ön Koh Liepe som också tillhör Tarutao National Park och ligger längst bort. Vi tog oss ner med egen bil till Pak Barra Pier men hade också kunnat åka minibuss eller vanlig buss. Det tog ca. 2 timmar från staden Trang.

I hamnen låg det många färgglada fiskebåtar med kulörta lyktor som alltid hänger i stagen. Man fiskar nattetid och rensar nät på dagarna eller ligger i en hängmatta på fördäck och sover.

Till Koh Liepe som blev vår första Ö kunde man åka med den stora färjan som hade fast tidtabell och tog ca.4-5 timmar. Idag finns det många fler möjligheter att välja på och numera kan man även åka direkt från ön Koh Lanta vilket man inte kunde då. Vi tog en speedboat som skulle ta 1,5 timmar med risk för att bli sjösjuka. Mot detta fanns utmärkta sjösjukepiller, finns på alla apotek. De kan tas 10 minuter innan avresa.

Skepparen var en tvärhand hög och körde båten med glimten i ögat som alltid dessa – Asiens italienare. Mao alldeles för fort, så att skrovet dunkade hårt mot vågorna. Svensk sjöpolis hade nog haft endel åsikter.

När vi svängde in mot Koh Liepe i bukten på Pattaya Beach uppenbarade sig en gnistrande vit sandstrand vid ett turkost vatten, det var fantastiskt. Man såg bara några enstaka resorter annars var det strand, himmel och hav som dominerade.

Vi fick hjälp med våra väskor av rask personal. Eftersom min vän då arbetade inom Thailändsk turistnäring och var där för att göra ett boende test, så fick vi extra bra service. Vår bungalow var trots detta ”step above camping”. Elektricitet fanns endast från 08.00-21.00 och därefter ficklampa, något som alltid ingår i utrustning vid ö-liv.

Det kändes väldigt långt ut i havsbandet och vi bodde verkligen mitt i naturen, långt från bankomatet och ingen 7-11 butiker.

Våra middagar intogs på stranden på Daya Resort och deras seafoodrestaurang. Och det är nog bland de bästa måltider jag någonsin har ätit i mitt liv. Dagens fiskfångst kunde man betrakta strax innan skymning och svärdfisken blev oftast ett enkelt val. Det var inte mycket popmusik utan havet fick fräsa i bakgrunden bäst det ville.

Jag har förstått att det nu lär finnas både Mexicanfood, REAL Italien pizza, shrimp tempura, cappuccino, pasta, mozzarella & pesto baguetter!!! Vart tog enkelheten vägen och varför måste man alltid vilja ha en pizza eller mexican food?

På dagarna gick vi över till andra sidan ön där båtbyggarna och de bofasta på ön höll till. Man gick på en sandig stig mellan höga vajande vassruggar. 

Där var stranden var inte alls lika fin där och vattnet blev brådjupt bara någon meter ut från stranden. Jag antar att man inte valt boplats för utsikten skull utan för att det var minst blåst just där under regnperioden. Annars åkte vi ut till Marinepark ochnågra av de tiotal öarna runtomkring. Vattnet var kristallklart och naturen orörd.

I naturreservatet kunde man hyra tält och slå upp det precis intill havet. Antar att det måste ha varit antiklimax för en sann naturmänniska. Under hela vår vistelse såg jag faktiskt varken ormar eller varaner på någon av öarna, så jag vet inte om beståndet var på utdöende. Nu traskade jag inte upp i bergen utan skor, så risken att möta en kobra kanske var minimal, men ändå. Även om dessa kräldjur inte tillhör ett av mina favoritdjur så tillhör de ändå naturen. Städar vi bort dem får man problem med annat.

Efter tre dagar på Koh Liepe så reste vi med ännu en speedboat till ön Koh Tarutao som hade Thailands mest ökända och fruktade fängelse fram till 1940.

Nu i helgen åkte jag ut och fotograferade gruppbilder. Vi beslöt oss för att använda den Antika staden/Ancient city som en värdig kuliss. 

Långt ifrån ett okänt utflyktsmål men väl värt ett besök. Det ligger en knapp timme från Bangkok i riktning mot Suvarnabhumi.

Man kan ta privat bil, taxi, minivan eller vanlig buss 511. Varmt, varmt är det men museét öppnar klockan 08:00 så det finns inget att skylla på – åk tidigt. 

Det är en stor vacker park på 320 hektar mark och är utformad som Thailand. Där kan man cykla, gå (på egen risk) eller åka runt i en A/C bil. 

Personligen så rekommenderar jag att göra detta i privat regi istället för att ha en hetsig guide i släptåg. 

Men så är jag allergisk mot organiserade turer vad det nu gäller förutom en guidad konstrunda på Nationalmuseum i Stockholm…..

Parken grundades av en rik Thailändsk man som ville samla och bevara Siamesiskt konsthantverk och kultur på en plats från olika tidspepoker. 

Dvaravati, Srivichai, Lopburi, Lanna, Lan Chang, Sukothai, U-tong, Ayutthaya, Thonburi, Rattanakosinperioden. 

I parken finns det några av de över hundra viktigaste monumenten i Thailand vissa rekonstruktioner existerar inte längre. Många byggnader representerar religiösa och kungliga platser från hela Thailand. 

Man får en uppfattning om kulturen, religionen, konst, seder och bruk hos de Thailändska folket från gryning fram tills nu och jag är imponerad. 

Man kan se hur en munk bor och hur en traditionell fruktmarknad på vattnet går till vid en thailändsk flytande by. Den lilla staden växer ständigt och förbättras. 

Tronhallen i Ayutthaya, tempel från Sukothai och Kungliga båtar även Grand Palace i Bangkok finns med. 

Om världen vore en teater, är den historiska staden därmed en scen som underlättar din fantasi av Kungadömet Siams förflutna dagar.

”Light, Lean and Green”

Detta är inte bara Thai Airways beskrivning på bolagets nyinvesteringar av maskiner utan handlar lika mycket om en ny era gällande – Cabin Crew.

Jag är hemma igen och reste med mitt favoritbolag Thai Airways även om jag nu kan matsedeln utantill. Fast det var Lufthansa som var moderatorn men operated by Thai Air. 

Och att det var Lufthansa rådde inget tvivel om eftersom filmerna var dubbade till Tyska ett språk som jag inte behärskar alls. 

Så jag kunde inte med att titta och lyssna på Matt Damon eller Jennifer Aniston prata obegriplig tyska. Jag lyssnade istället på en ljudbok i min iphone – Ur Vukanens mun av Helena von Zweigbergk. 

En suveränt berättad men mycket obehaglig historia om en, utan att överdriva ansträngd parrelation på semesterresa till Sicilien. Jag sitter som förhäxad hela vägen till Bangkok. 

Nåväl. 

Sedan Thai International fick en ny president för sex år sedan, Dr Piyasvati Amranand har det hänt mycket. I December förra året höll han ett föredrag på Bangkoks FCCT (Foreign Correspondents Club of Thailand).

Han berättade att han skulle genomföra ytterligare förändringar inom företaget. 

Något som innebär att Thais sextusen kabinaställda, varav tusen blir fyrtiofem år. De kommer nu att pensionera sig i luften och istället bli förpassade att sköta markservicen.

- Att bestämma något sådant krävs endel och kan kännas hårt, säger han. Men i kristider blir det ändå ekonomin som styr. Singapore Airlines har haft detta system i några år redan. 

En yngre förmåga tjänar 30 000bath/mån och är beredd att arbeta hårt och kräver inte lika mycket i lön. De äldre tjänar i dagsläget ca.100 000bath/mån. 

(6000sek resp. 20 000sek/mån)

Vi måste heltenkelt vara med och tävla och även profilera oss framöver, det är viktigt. Vi måste vara beredda på en snabb förändring. 

Målet är att bli det tredje bästa flygbolaget i Asien och bland de fem bästa i hela världen.

God fortsättning på ett nytt decennium 2010 – snyggt grafiskt är det också!

Eftersom jag nu firat jul på Franska Rivieran i år så kan jag bara leverera en ganska gråmulen rapport härifrån. Men bor man i ett land där solen skiner nästan 365 dagar om året då är det endast härligt.

Att tända ljus, elda i en kamin och sätta på sig varma skor tillhör det exotiska.

Framförallt att äta ur det Franska köket. Något som gör att en Somtam och otaliga risrätter bleknar.

Åkte också över till Anki B&B i Bordighera och åt italienskt mmmm, tack! Och att dricka en äkta espresso mina vänner tillhör både konst och kultur!

Därför besökte jag också den årliga Hotel Carltons Skaldjursbuffee i Cannes – en särdeles trevlig julklapp.

Klientelet på Carlton var blandat. Äldre damer i paljettklänning och hatt med flor gled målmedvetet runt och plockade vant från hummerbordet.

En av dem lär enligt vår kypare ha varit en skådespelerska i den första King Kong filmen från 1933 och med andra ord exotiskt.

Annars var det franska välansade mustacher, amerikaner i blanka skor, barn i Burberryoutfit och leende mopsar i skotskrutiga filtar.

Fransmän skall ju alltid ha med sina hundar i ur och skur, även på de allra finaste etablissemang, hör ni det nu Grand Hotel i Stockholm. De skall traska sida vid sida även in i matmecka.

Fast våra taxar fick vara hemma. Det hade blivit alldeles för tokigt att ha med sig dem och hur vår måltid hade slutat kan man inte så noga veta.

Doris hade säkerligen retat upp sig på den stroppiga lilla franska bulldoggen i utsvängd yllekappa…

Buffén bestod av hummer, ostron, havskräftor, räkor, rysk kaviar, laxrom, rimmad och gravad lax, inkokt lax, avokado med skaldjurscréme. Till detta serverades champagne och andra uppfyllda önskningar…..

På kortsidan av ett annat överfyllt bord hittade jag rökt ankbröst (min absoluta favorit), anklever, parmaskinka och sparris.

Varm mat hittade jag på ett bord längre ner i lokalen. Helstekt rostbiff, marinerade musslor, sniglar, kyckling, kalkon och en krämig bouché.

Sedan var det fullt i min mage. I början på nästa vecka åker jag hem och bantar bort mig. Det är en faslig tur att jag inte bor här, då hade jag nog rullat fram…

Utanför på Cannes croisetten sken solen minsann. Franska minkpälsar fick äntligen se dagens ljus.