Efter tre dagar åkte vi alltså vidare till ön Koh Tarutao som också ligger i Adang-Rawi skärgård och är den största av sju öar dit också ön Koh Liepe ingår.
Koh Tarutao är 26,5 km lång och 11 km bred. Den högsta punkten ligger 2000m över havet och ön täcks till 60% av skog. 1975 förklarades Koh Tarutao som Thailands första Marina National Park. Parken är stängd från 19 maj till 19 november pga monsunen.
Det kändes skönt att efter ännu en gräslig speedboat trip inte mötas av souvenirer och discodunk. Vi betalade tvåhundra bath i inträde till parken och min vän hade förbokat en bungalow eller snarare ett hus. Nedanför huset låg stranden med hård vit packad sand och naturskön.
Vårt hus hade två ingångar och på andra sidan huset checkade ett mycket trevligt läkarpar som vi senare åt en oförglömlig middag med senare på kvällen.
Rummen var enkla, ingen A/C bara fläkt. Dusch med endast kallvatten och el från klockan åtta på morgon till nio på kvällen därefter ficklampa.
Det fanns inga affärer på Koh Tarutao utan allt fick man köpa i restaurangen som vatten och andra förnödenheter. Middagen var extremt billig och vi åt i något som mer liknade en ”outdoor canteen” men var mkt bra av vad jag kan minns.
Dagen efter så åkte vi ner till andra sidan ön på en stor röd lastbil för att besöka fängelseplatsen. Tillsammans med några tyska resenärer färdas vi genom ett kuperat landskap.
Banan, gummi och jackfruitodlingar fladdrar förbi där vi satt och duckade för alla bladverk och trädgrenar.
1937 planerade alltså den thailändska guvernören att ta farliga fångar från Bangkok till en avlägsen plats som var svår att ta sig ifrån.
Runt Koh Tarutao simmade på den tiden både sötvattenkrokodiler, valar och hajar så det passade bra att göra en straffkoloni eftersom ingen vågade fly av förklarliga skäl.
Det första fängelset byggdes vid Talo Udang Bay och dit skickade man ett hundratal fångar och fängelset blev snabbt fullt.
Så några år senare beslöt man att bygga ytterligare ett vid Talong Wao Bay. En tredjedel av alla intagna som deporterades dog på ön. Säkerligen de flesta av malaria men lika många dog av hunger eftersom de levde under minst sagt knappa förhållanden.
Fångarna delades in i olika grupper och de politiska fångarna var de mest respekterade eftersom de var välutbildade. Om man lyckades överleva sin fängelsetid kunde många återvända till högt uppsatta poster inom regeringen.
Under andra världskriget 1946 revolterade fångarna och blev pirater. Fångarna lade beslag på ris, socker, fisksås, lök och vitlök från lokalbefolkningen.
Senare började man på allvar kapa större fartyg med andra varor i samarbete med fängelsets flygledare och fångar. Tillsammans kom de att bli fruktade pirater från Tarutao, ända tills den dag då brittiska styrkor anlände och drev bort dem.
Det finns inte särskilt mycket kvar av fängelsekänsla mer än lite kokkärl och kättingar i ett fönsterlöst källarutrymme. Vi besökte också ett enkelt trähus på ungefär 50kvm som enligt guiden varit både sovplats och allrum.
Men det var ändå tillräckligt spännande att tänka sig in i hur det hade varit att bo så långt bort. Vägen dit slingrade sig genom mangroveträsk och bakom varje krök förväntade jag mig att få se en kungskobra, pytonorm, mangrove-bambuvipera eller tre meter långa varaner – men icke. Kanske lika bra det och som ni vet så har vi dem på närmare håll här i Bangkok så det var nog ingen större förlust….
Koh Tarutao lär ha över hundra fågelarter bla. vitbukig havshörn, braminglada och revhäger. 1973 kunde Sea Gipsys och bönder flytta tillbaka till sin ö men efter att det blev National Park så kom man i konflikt och kvar blev bara ett tjugotal hushåll på ön.