Undertecknad i ryskfräck ekologisk blondering.

Är hemma och vänder i Berlin innan jag åker till Seoul nu på måndag. Det har varit mycket Skypemöten Frankfurt – Seoul – London – Berlin för att få ihop flygtider, hotellbokningar och fotografjobb. Och sen uppmaningar från London om: ”Oh and dont forget to bring something ”cosmopolitan”, means clothes incl high-heels…”

Jag således packat ner DDR-stiletterna och en reskassa för att köpa min sedvanliga småslampiga semesterklänning jag alltid tycker verkar vara en bra idé väl i ett tropikklibbigt provrum på någon gatumarknad Och mina Aveda-produkter! Åh låt oss prata lite om mina nedpackade Aveda-produkter!

I mitt lika storstadsromantiserade Sex & die Stadt inlägg här tidigare skrev jag ju om att jag var på Aveda Lifestyle salongen här i Berlin och fixade håret inför bröllopet jag skulle på för några veckor sedan. Blev klippt Bastian Casaretto som är Creative Manager för hela tysktalande Aveda-världen och färgad av deras Master Colourist. För att bli tagen för att ständigt polska/ryska/svenska blonderar jag mitt hår vilket ju som vi alla vet sliter en del. Avedas färger däremot innehåller upp till 97 % botaniska ämnen vilket är typ ett mirakel om man inte hennafärgar sig.

Både klippningen och färgningen var helt fantastisk (mycket superlativer – jag vet) men den största överraksningen var ändå deras hårprodukter jag plockade med mig hem. Jag är oerhört lat med att tvätta håret/raka benen/måla naglarna (det finns trots allt massa saker man kan göra av sin tid) och vill helst tvätta håret så sällan som bara möjligt. En gång var fjärde dag vore ungefär idealt om man inte är ute och springer allt för mycket på rökiga barer. Och vet ni – för första gången någonsin verkar min dröm gå i uppfyllelse! Schampona varken fettar, tynger eller frizzar – istället har jag SLUTAT använda två stylingprodukter för att schampot fixade biffen ändå. My lord – mycket mindre att packa i väskan!

Det absolut finaste med Aveda är trots allt deras pionjärsstaus inom ekologiskt- och botaniska hår- och hudvårdsprodukter. Älskar historien om tokfransgrundaren som i början av 70-talet åkte till Himalaya, blev inspirerad av indisk ayurveda-filosofi och läste fel på sanskrit och döpte företaget till Aveda i tron om att det betydde ”all-kunskap” när det istället betyder något i stil med ”ingen kunskap.” Hur som helst är de idag de absolut bästa hårprodukter jag testat och då är jag sen jag sedan barnsben uppvuxen med diverse Waldorf-produktern när det enda jag ville var att tvätta håret med silikontungt reklam Pantené proV. (Behöver jag säga att jag bara vräkte på med kemikaliestinna lyxschampoon när jag blev äldre?)

Aveda finns så vitt jag vet endast representerat på ett enda ställe i Sverige så om jag var ni skulle jag verkligen passa på när ni är i Berlin. Einfach fantastico produkter, behandlingar etc och i jämförelse med svenska priser är det ungefär en tredjedel billigare!

Aveda Lifestyle Salon & Spa
Kurfürstendamm 26a
10719 Berlin
49 (0) 30/ 88 70 87 90

ANNONS

Solen sken och jag och Micke Rickfors (som min vän Erik fick heta efter att ha uppenbarat sig i kavaj, solglajjor, jeans, stabil österlensk cykel och en bok under armen) bestämde oss för att lämna Turkiets näst största stad för en utflykt till det forna DDR. Vi cyklade längst med Karl Marx Allé vilken var DDR:s forna paradgata, även då den tidigare gick under det något mer osympatiska namnet Stalinallé.

Hela nationen var involverade i byggandet av den pampiga gatan som skulle bringa hopp och i framtidstro i den annars grå socialistiska nationen. I de tunga husen bodde politrucker och nere på gatan kunde människorna äta glass och spatsera invid Marx-byster.

Boulevarden är väldigt välbevarad och ett av mina Berlin-måsten för besökare. Ibland kan arkitektur säga mer än ord. I detta fall om fallna utopier, Europas och hela västerlandets moderna historia.

Hyr gärna cykel för att få till det dynamiska blås i håret som staten och gatan själv saknar. Gatan är väldigt, väldigt lång som sig bör – vad var det annars tänkt att alla första maj tåg skulle få plats?Vi körde hårt på det socialistiska temat och käkade lite vietnamesiskt. Monumental arkitektur som får människan att känna sig liten och överflödig speglar sina politiska idéer.På gatan finns många fina välbevarade skyltar. Här biografen Kosmos… Fortfarande finns knappt några kedjor eller liknanade. Här kötthandeln. Den här posen lärde jag mig på Röda Torget i Moskva.

Hörrni. Tänkte ta lite semester nu. Ni vet ladda batterierna, tyskälska lugnet, tystnaden och skönheten med Sverige. Käka hårdbröd med extralagrad prästost. Läsa tidningen Vi på trädgårdscaféer, plocka hallon och noja över väder och vind för att sedan äta 4 ton kimchi med 20 miljoner skyskrapeinvånare när jag drar till Korea om två veckor.

Ni som däremot flyr lugnet i Sverige för lite storstadssommar i Berlin får inte missa de sista skälvande augustigångerna i Mauerpark. Karaoke, thailändska breakande väskdesigners, skrot, happenings och gamla minnen. Kaffe, wurst, öl och nya spontankompisar. Ah rätt fint är det. Planera att gå dit några timmar en söndag och bli kvar hela dagen…

Kommer eventuellt skriva lite sporadiskt fram tills att jag kommer tillbaka men tills dess kan ni läsa min kollega Lise’s Berlin-blogg som håller er uppdaterade på både det ena och andra i stada. Det är även hon som tagit de fina bilderna…

Zez znart i Mauerpark amigos!

Gleimstraße 45

10347 Berlin, Deutschland

Det här med falafel är onekligen en hel vetenskap. Det är mycket som måste stämma vilket gör den långt mer avancerad än molykelärt svävande asklövssåser.

- det får inte vara för många falafelbollar i brödet så att det blir för torrt.

- bollarna får absolut inte vara mikroupphettade och liksom lite ostudsiga och mjuka i konsistensen.

- det måste erbjudas minst tre såser varav örtsåsen ej får smaka för sött.

Bollarna måste vara knackigt krispiga direkt upphaffade ur frityroljan och helst vara hemmagjorda med en liten manick som ser ut som en glasskopa. Färska örter (minst två helst) skall sprinklas över brödet (även här bör helst två sorter erbjudas) och såsen bör ej täcka tröjan som en vitrinnande hakklapp efter avslutad måltid.

Mycket som skall klaffa så att säga. Tack och lov kryllar Berlin av denna kronjuvel bland snabbmat och jag tänkte därför förbättra mina etiska koldioxid- och djurrättspoäng med att rekommendera några av mina falafelfavvisar. En irakisk, en sudanesisk och en libanesisk. Håll till godo och heppy eating!

Mo’s King of falafel. Tidigare nämnd här på bloggen. Charmigt butter personal som delar ut handskrivna lappar, flera veganska alternativ och allt garanterat jättefärskt.

Mo’s
Graefestraße 9
10967 Berlin (U-Schönleinstrasse)

Rissani. Berlinklassiker i hjärtat av Kreuzberg. Einfach supergott och roligt titta-på-folk-läge.

Rissani.
Spreewaldplatz 4 – 6
10999 Berlin
U-bahn Görlitzer Bahnhof

elManura. Se bild ovan. 2 euro för FANTASTISK falafel serverandes ur en liten turkosmålad imbisslåda i en menlös gatukorsning i närheten av Hasenhaide-parken och Flughafen Tempelhof. Alla drugdealers superfavvo.

elManura

Fontanenstrasse 9.
120 53 Berlin
U-bahn Boddinstrasse

Mustafas Gemüse Kebab. Inte alls falafel men värd att nämnas ändå i sin närbesläktade vegetariskhet. Friterade grönsaker, fetaost, chiliflan, citron, bröd och svish in i munnen!

Mustafa’s
Mehringdamm 32,
10961 Berlin
U-bahn Mehringdamm

En gång i forntiden (förrförra året kanske) när jag gick en kvällskurs i tyska på Volkshochschule hade jag en kinesisk journalist i klassen. Som konsekvens av en arbetsbörda på en sisådär dygnets alla timmar minus fyra somnade han på varje lektion. Själv klapprade jag in med stressköpt take away kaffe och fyra nougatcroissanter i då jag antagligen glömt bort tiden på något museum eller hamnat i en diskussion med någon übersocial fransos på Café Oberholz.

Sockertjackade och grammatiktrötta åkte vi samma tunnelbana hem (han skulle bara byta fyra gången till och cykla 35 minuter efter jag gått av.) Jag skulle väl gå ut på nåt galej och han hem och äta en skål nudlar och snarksova. ”Are you really journalist?” frågade han med höjt ögonbryn i den skrammlande tunnelbanan. ”You so many friend and so many parties?” Småskamset förklarade jag att jag bara var frilans och skrev lite när jag ville, eftersom jag än så länge inte behövde leva på det. ”Ah. I see – you little bit like Sex & the City?” Jag log stelt, gick av och skämdes  över mitt fantastiskt softa svenskliv.

Mitt liv känns väldigt sällan som som Sex & the City, eller jag kanske inte skall uttala mig då jag endast sett två avsnitt någonsin, men jag kan tänka mig att det är lite som mitt liv är just precis i dessa undantagsdagar. Jag skall nämligen på bröllop i helgen! Mitt första någonsin och så är det liksom lite av ett it-bröllop. Nu schabloniserar vi allt jättehårt för att göra spännande blogg av det, men skivbolagsboss tillika värdskänd dj gifter sig med superakademiker tillika Berlins bästa yogalärare på jättevackert jätteprivat konstsamlarresidens.

Min vecka har därför sett ut som följande: Fixa håret hos stjärnfrisören Bastian Casaretto på Aveda Lifstyle Salon. Titta i spegeln och bara ”OMG my hair looks amazing but too bad that after quiting smoking and my whole body detoxing 10 years of shit my skin looks horrible!” Springa till Galeries la Fayette och ha supersiösa amtal med en sminkkille i megasmala ögonbryn. Köpa foundation för 45 euro och bara ”Ah men det ääär ju den bästa!” Styla min kille på COS med lyxindiska skjortor och mockaskor och bara ”Köp eller jag gör slut!” Snurra runt efter beiga stiletter som passar till bröllopets hippietema och ”Nej nu måste jag stressa ned med några glas vin och en korean barbeque med sju kompisar på Kimchi Princess. Det här är ju oerhört utmattande!” Puh liksom. Ta en en Vodka Mule på Hotel Bar ”för att få igång matsmältningen”, gå Kottbusser Damm ned i guldklackisar, bli ignorerad av bussen, absolut inte ha råd med taxi efter fejklyxlivet. Ha skitont i fötterna, gå hem själv, se alla ensamma fäder spela bort sina familjers pengar på kasinona, komma ned på jorden och somna gott, just antagligen därför.

Autencitet behöver inte betyda allt. Inte jämt i alla fall. Ibland vill man ha just loungemusiken och de nyknipsade väldoftande liljorna på toaletten. Framförallt kanske man inte orkar åka ända till ett konstigt shoppingcenter i Lichtenberg för att äta en ångande het skål phó. Ett perfekt stopp i latte- och babystrollernas Prenzlauerberg är då vietnamesiska Sian. Lummig gatuservering, perfekta buljonger, ilsket starkt kaffe med smekande kondensmjölk och riktigt chict hälsosam vietnamesisk mat. Finfina grejer alltså.

Sian

Rykestr. 36

10405 Berlin, Prenzlauer Berg

+49 30 40505775

Gissar att endast cirka 25 % av er läsare kommer uppskatta det här tipset, men vad gör det när denna ringa skara kommer att vara glada som få! Det här är nämligen en stor lilla-Asien-upplevelse helt utan tillpolerad hipsterflava. Ingen loungemusik. Inga fashionpeople. Inte en människa över 155 centimeter så långt ögat når och ingen som helst inspiration från New Yorks restaurangscen.

Vad ni däremot får är skoningslös lysrörsbelysning, innetofflor, ”amerikanska” lösnagelsalonger, doften av plastinpackad polyester och cigaretterrökande över soppskålen. Sådant bara en äkta Asien-konässör inser storheten med.

Vietnameserna är en av Tysklands största etniska minoriteter sedan DDR i sina glansdagar behövde arbetskraft och solidaritetsimporterade hit asiatiska kommunistkamrater en masse. Numera räknas man som en av landets mest integrerade invandrargrupper och man klarar sig bra i skolan, pluggar flitigt på universitetet och högskolor och driver en sisådär 85 % av alla asiatiska restauranger och 99,7 % blombutiker.

I det gamla östblocksomårdet i Lichtenberg är dock stämningen långt ifrån välintegrerad. På det vietnamesiska bröllop vi hamnade mitt uppe förra gången på Dong Xuan Center räknade jag till cirkus 60 tysk-vietnemeser och EN stelt leende ingift tysk. Men vad gör det när fisken är upplockad direkt från akvariet, duranfrukten (även kallad stinkfrukt) en älskad partyhöjare och den vietnamesiska kareokemusiken skär i öronen trots avdomnad risvinslycka? Imorgon är ju en annan dag och då åker man in till Mitte och serverar integrerade Monsieur Voung-sallader till turisterna.

Dong Xuan Center
Herzbergstr. 128-139
Berlin, Lichtenberg

Om ni som jag gillar att dricka kaffe, kolla på lite folk, solglasögonflirta med någon snygg, ta ett glas vin samtidigt som ni lystrar till lite fransk-engelsk-arabisk-tyska; då skulle jag rekommendera en solig eftermiddag kring Grafestrasse.

Tänk er en kulturell medelklass-amerikans dröm om Europa. Lite gamla fina hus, lite lummiga träd, lite trattorior med lite morgontidningsläsare uppblandat med wifi-frilansare HELT utan en cafékedja så långt ögat når. Lägg till lite softa gatumusikanter, några dröser lattefamiljer, kortspelande turkiska män, ekologiska vinkällare et voilá så ni har Graefekiez i ett nötskal! Området som också kallas ”Little Tuscany” är så sommarsoft att man får dåndimpen.

Just den totala Europa-porren var också anledningen till att jag vid den här tidpunkten förra året tog mitt pick och pack och flyttade därifrån. Orkade helt enkelt inte höra mer argentinska gitarrer och mysiga jazzbarers nattsorl. (Eller okej bodde i världen skevaste kollektiv med några städmaniska tyskar, men låt mig odla den lite undflyende been-there-done-that-positionen i detta inlägg.)

Hur som – klart man vill ha lite Europa-porr på semestern! Ta därför tunnelbanan till Schönleinstrasse och strosa ohne stress Greafekiez runt. Prova stadens eventuellt bästa falafel på sudanesiska Mo’s, en sötklibbig pekinganka på Tangs Kantine eller hämta upp en av Berlins kanske mest sönderkramade pizzor på Il Casolare. För sann ung-på-kontinenten-känsla plockar man upp en spätkauf-öl eller en flaska bubbel, sätter sig på Admiralsbrücke och bara hängsoftar med alla vinlulliga spanjacker på bron. Viva Europa hörrni!

Med mottot ”Everything postmodern is a romantic affair with tradition” kombinerar österrikiska Brecht’s det bästa med kejserligt Wiener-kök och storstadsmetropolens impulser . Det tillsammans med gemytlig atmosfär och bra service gör att man gång på gång kniper toppplaceringen när det kommer till att kora stadens bästa schnitzel. Filmfolkets favorit under Berlinale.

Brechts
Schiffbauerdamm 6-7
0049 (0)30 28 59 85 85
10117 Berlin, Mitte

37,7 grader varmt och folk drar zombieartat fram över tunnelbaneperrongerna i riktning mot närmsta badinrättning. Själv kan jag inte tänka längre än ”vattenbryn. där. hoppa i. NU.” Nu kanske inte ni åker till Berlin för badsemesterdirekt, men frågan är om det över huvudtaget är värt att ge sig på något annat när termometern peakar på 38 och glassen smälter innan du ens öppnat prasselpappret.

Om ni inte vill trängas inne i stan i de fullkomligt överfyllda Stadtbädern skulle jag dra mig till Fughafen See bortåt Tegel. Skogiga vattebryn, guldgul sandstrand, fint vatten (nej okej inte Stockolms skärgård men ni fattar), någon enstaka salta kringel-försäljare och lagom mycket att titta på i form av gymdeffade killar, brasilianska tjejer, glada hundar och långhåriga nudister.

Gå av vid S-bahn stationen Holzhauser Strasse på tunnelbanelinje U6, följ människoströmmen förbi fängelset (!) och in i skogen så ligger de små vikarna på vänster sida. Stadtkind-känslan med flygplanen som lyfter några kilometer bort får ni på köpet. Trevlig Berlin-svalka!

Mööö. Blir inget bloggande den här veckan. För mycket Fashion Week och jobb och finbesök och sista stressveckan på Humboldt och uppsatser och sjuka lärare och pockande framtidsplanerings-deadlines och jag vet inte allt. Återkommer nästa vecka. Tills dess kan ni kolla in iHeartBerlins lista till alla modefester man kan gå på om andan faller på. Om jag var ni skulle jag hur som helst inte gå på ovanstående, den  tjusiga bilden till trots. Bar Tausend kan vara Berlins mest överreklamerade ställe hur glamourtörstande man än kan bli i den här stan ibland. Nåväl, mer om tråklyx, flickkvinnor med outforskad sexualitet och rigida män med alldeles för mycket pengar någon annan gång.

Fantastiskt gammalt jugendtak, etablerat och högintellektuellt klientel och några av stadens bästa cocktails gör Würdengel i närheten av Kottbusser Tor till en av Berlins finaste och mest klassiska barer. Vägg i vägg ligger restaurangen Gorgonzola Club, driven av ägarna till populära restaurangen Renger-Patzsch i upperscale stadsdelen Schöneberg.

Som alltid när tyska intellektuella får bestämmas så är självklart rökning tillåtet, så hälsofreaks göra sig icke-besvär.

Würdengel

www.wuergeengel.de

Dresdener Str. 122

109 99 Berlin/Kreuzberg

+49 (0)30 6155560

Fredagen filosofifestival på radikala Volksbühne hela dagen. Pauser med Mittes bästa iskaffe på portugisiska Galao. Maybach Ufer-middag med från Filippinerna nyss hemkomna vänner. 48 Stunden Neukölln och gallerihäng hos Elisabeth som hade blivit kontaktad av franska Vouges chefredaktör Carine Roitfeld som låtit trycka upp en t-shirt med hennes illustration. Allmänt Westrassehäng och bortsovet midsommarfirande. Filosofifestival igen. Cykelsnurr runt vackra Kollowitzplatz och bibimbap med lattemorsorna på min kompis koreanska restaurang. Der Beusch der alten Dame på Maxim Gorki Theater. Ännu mer koreanskt på 1-års jubileumet av Kimchi Princess och invigningen av deras Soju Bar. Kleine Reise där Ian spelade, sängen, sova, trött, lite filosofifestival igen, fotbollstittade på bekantas galleri kring sommarunderbara Schlesisches Tor och sen lite jättemånga Augustiner på Club de Visionaere tills det egentligen var  dags att åka till universitet men solen gassade över Backmann och den berlinska sommarromantiken för första gången på länge kändes viktigare än alltallt annat.

Var ute och drack vin med min bästa prata filosofi- och mänskligheten-kompis i måndags. Det var gratisfestivalen Fete de la Musique i stada men vi skippade open airen i Görlitzer Park och  hängde runt lite kring farstukvisten istället. Amatörgallerierna hade inhandlat 60-cents öl på Kaufland, hängt upp lyktor och ställt ut stolar och var så där lat konstnärsspontana som man bara kan vara där jag bor. Tapastallrikarna var slut sedan i förrgår ”men kom tillbaks imorgon” och några pårökta Massive Attack-blueskillar kom in och drog lite riff på ett elektroniskt munspel.

I helgen håller så hela detta Berlin’s Lower East Side hov och huserar kulturfestivalen 48 Stunden Neukölln. Om jag vore ni skulle jag gå dit. Ni kan börja med att strosa Weserstrasse ned och sen se vart ni hamnar…

Men gud hörrni. Har varit lite torka här på senaste. Var så mycketlitet annat. Har skrivit noveller som heter saker som ”Water Soap Flash Alarm” och ”Jag är din fru nu.” Varit på föreläsning med Judith Butler och haft seminarier på Jelinek och Böll. Fått jobb för världens största trendreseach-byrå och pratat Kirkegaard på balkongen. Handlat, bäddat sängen, skjutit upp två uppsatser, varit allergiskt, detoxat tio års rökhud, plockat upp saker från golvet, telefonerat med hemlandet och återknutit saknade hej-då-kontakter. Och kollat på Vickan-bröllopet! Jag har kollat på Vickan-bröllopet!

Min herre vad spännande det var! Tyska tv-kanalen ZDF sände sex timmar live och jag satt betongstjärtat fascinerad framför den rafflande crash coursen i tyskarnas Sverige-bild. Svenskarna är så vackra! Och Daniel gråter! Mer än Viktoria! Så rent på gatorna! Och allt är så avspänt! Viktoria ler! Kungahhuset är så kostnadseffektivt – de har i budget vad en en normal tysk bank lägger på salta pinnar per år! Carl Philip ist der Orlando Bloom Skandinaviens! Viktoria vill inte ha presenter och skänker tårtor till ålderdomshemmen! Viktoria får ett plommonträd av Daniel föräldrar! Ibland rör de sig ute på gatorna som vanliga människor! Allt är så avspänt! Alla är så vackra! Allt är så rent!

Ah ni fattar. Helt klart årets tv-höjdpunkt. Funderar nu på att slänga mig in i VM-yran. Eller är det OS? Vette katten men man vet att det är någe fotbolls-tjohej när varenda liten bar är proppas full, förbjudna polska smuggelsmällare slängs på gatorna så fort Tyskland är nära målburen och min lokala församling dånade igång kyrkklockarna 22.2o när Tyskland besegrade Australien.

Fotboll är en väldigt kollektiv upplevelse här. Det kan man väl tänka sig att det är överallt men jag skulle säga att det här är något av en offentlig terapiform för den tungmolande tyska skulden.

När jag kom hit för två år sedan blev jag som svensk och enbart uppvuxen med att höra tyska språket skrikas av stålögda nazister på tv lite beklämd över allt tyskt flaggviftande. Nu tycker jag att det är fint på något vis (i alla fall när det görs i multikulti-Berlin, det hade säkerligen kännts annorlunda i någon CSU-stinn by i Bayern)

Tyskland är verkligen det land i Europa som i störst utsräckning gjort upp med sitt förflutna. Allt medan länder som Sverige gömmer Hitler-hyllningar från konungar och svamlar om ”neutralitet”, Österrike vrider om dokumentskåpsnycklar till tonerna av weinermarscher och mysupplysta och liberala länder som Holland sällan ställer sig frågan hur det kom sig att judeutrotningen gick så oerhört effektivt just där – då, då har Tyskland kikat under varenda mosslav efter svar på hur, var och varför.

I alla fall i det offentliga. I det privata präglas inte sällan familjerelationer fortfarande av betungande familjehemligheter. Eller hemligheter. Som min kompis uttryckte det. ”Jag har ingen bra relation med min pappa, för att han i sin tur hade aldrig någon bra relation med sin, så det finns inget att prata om. Som tysk utgår man alltid ifrån att farfar skjöt judar vid vägkanter och våldtog kvinnor i Polen.”

I antagandet är gränserna mellan det kollektiva och det privata utsuddade och man skäms å hela världshistoriens vägnar över Tyskland och att vara tysk.

Att kollektivt och privat ägna så mycket tid och energi åt att grubbla över kriget, familjen och staten gör inte bara tyskarna till ett ofta väldigt intelligent och icke-naivt folk, det gör dem väldigt, väldigt allvarliga. Att då i en liten stund av fotbollsglädje få se dem vifta med sin flagga och känna stolthet över Europas onaivaste och mest genomanalyserade land, ja det är fint.

För nej Franciska och Johannes 19-år gamla har lika lite ansvar för Förintelsen som man som normalsvensk har för folkmordet i Darfur eller de etniska rensningarna på Balkan. De, till skillnad från oss har bara ägnat en stor del av sin ungdom åt att inse att då man är man människa skulle det lika gärna kunna vara jag.

I en av stadens allra fattigaste stadsdelar ligger denna nedlagda kommunala simhall som på vanliga Berlin-manér fågel-fenix-uppstått till en av stadens absolut roligaste klubbar. Dansgolven återfinns i omklädningsrum och simbassänger och nyfunna par hittar med lätthet turtuduvs-utrymmen i badkar och bastuar. Förutom klubbnätter huserar man också musikfestivaler, utställningar och allmänna Berlin-arty-farty-events. Klientelet? Ungt, hippt och internationellt så klart.

Stattbad Wedding 

Gerichtstr. 65

133 47 Berlin/Wedding 

+49 (0)3046797350

Årets bästa helg att upptäcka homostadsdelen Schöneberg är här; Lesbisch-Schwulen Stadtfest nu i helgen!

På söndag har min kompis releasefest för sitt andra (!) skivbolag. Det första driver hon tillsammans med min kille och heter Kurbits Records. Det senaste släppet där har blivit chartrat (när superstar dj:s säger typ ”yeah man fat track gonna play in the sunset at Ibiza!!!) av typ alla stora dj:s från Berlin till Detriot och Ellen Allien smajlyskrek om att den var ”seeexy! = en väldigt bra recension. Hur som helst kommer säkerligen Klasse Recordings bli lika bra och sääääxy som Kurbits med sådana briljanta människor bakom.

Vart ville jag komma..? Jo förutom att ge en lite inblick i en värld där ”musik” inte är lika med Spotify så ville jag långsökt rekommendera antingen att ni kommer på festen på söndag eller att ni besöker Jackiterasse någon annan 25-gradig helgnatt. Bara för att det är så very Börlin att sitta på bryggor och dricka drinkar, kolla på Spree och lyssna på techno.

(För att få rätt sommarvib kan man också lyssna på Summer of Love mixen här…)

JACKITERASSE

MITTWOCH/WEDNESDAY/MERCREDI
6pm – till late

SAMSTAG/SATURDAY/SAMEDI
3pm – 11pm

SONNTAG/SUNDAY/DIMANCHE
3pm – till late

An Der Schilling Brücke
10243 – Berlin

För alla er som diggar Ibiza-stämning, disco, sand mellan tårna och spontana nattdopp efter några sekt auf eis: varje torsdagsnatt hela sommaren bjuder frankofila klubben CommeCi CommeCa på några av världens bästa dj:s och stadtkind-romantik.  Inträde? Runt 4 euro…

Arena Badeshiff
Eichenstraße 4
12435 Berlin

En av mina Berlin-bästisar, Sanna La Fleur Engdahl aka La Fleur, har precis släppt sin första egna tolva på sitt alldeles egna skivbolag! Jag är så klart hur stolt som helst och lyssnar på repeat när det kletas mascara innan sommarljumma vindrickningar. Extra roligt är att omslagsbilden på sleeven är gjord av Olaf Hajek, en av Europas för tillfället bästa illustratörer. Förra fredagen öppnade en utställning med honom på det nya och fantastiskt fina art spacet Das Direktorenhaus. Någonting med de vidöppna balkongdörrarna, den lummiga grönskan, vattnet och de DDR-stela höghusen där i bakgrunden fick mig att vilja börja röka igen. Eller just det. Har ju knappt hunnit sluta… Utställningen, den pågår hur som helst tills 20/7.

Das Direktorenhaus

Am Krögel 2

10179  Berlin

Tror vi tar upp en gammal skåpmatstradition från förr här på bloggen: prisvärda asiatiska restauranger! Om jag inte missminner mig tjatade jag mig munblodig om fräscha chiliångor här i vintras. Dessa två är två rätt nya favoriter i området kring Rosenthaler Platz som ni påhälsande antagligen kommer att besöka av den ena eller tredje anledningen (shopping, gallerier, hostels eller på vägen upp i Prenzlauerberg).

DUDU är en japansk-vietnamesisk fusionsak inrymd i en gammal senapsfabrik på Torstrasse. Första gången jag var där rekommenderade min vännina en sashmi-sallad med guacamole och eeh rödvinsdressing. För mig lät det ungefär lika oheligt ofrestande som tacotårta eller pizzafisk men caramba tji jag fick – SÅ gott! Till det en ingefärsdoftande råsockerdrink och magen bara skrattade hela vägen till bankomaten då notan gick på under 15 euro. (Liten parantes då – i Berlin och Tyskland kan du mer eller mindre ALDRIG betala med kort så ha alltid kontanter på dig…)

I spatserriktning mot Prenzlauerberg ligger Yumcha Heroes på Weinbergsweg. Här serveras fantastiskt goda och hemmagjorda kinesiska dumplings. Koka, stekta, ångade och friterade med den typen av förföriska kinesiska smaker som alla som någonsin besökt Kina förtvivlat letar efter när de kommer tillbaks till den europeiska kontineten. Eller ok maten är inte jätteautentisk kinesisk och BRUN (som här) utan lite chicare och uppdaterat men hur som helst very mucho recommend.

Dudu

Torstrasse 134

101 19 Berlin-Mitte

+49/30/517 36854

Yumcha Heroes

Weinbergsweg 8

10119 Berlin-Mitte

+49/30/76213035

Det tog ett tag men så fick Tyskland sin första Eurovision-vinnare sedan 1982. Lena Meyer-Landrut heter hon och var vinnaren i en lite finare medelklassversion av ”Deutschland sucht den Superstar” där hardcoreblonderade, jeansslitna, t-shirt-skrikiga ungdomar utan avslutad skolgång gjorde allt för att bli stjärnor genom att spruta eld, vicka på rumpan och sjunga hymner för pappa som satt i fängelset. Lena Meyer-Landrut och hennes vänner från det andra talangprogrammet kom från mysiga waldorffamiljer, hade toppdiplomater och operasångare i släkten och behövde absolut inte klä av sig eller gråta i TV mer än någon liten glädjeskvätt när de gick vidare. Inga framluskade skandaler, bara bra betyg, kärlek och medelklassmys.

Med Lena Meyer-Landrut fullkomligt yrar nu Europas kanske mest missförstådda och negligerade kulturland över att äntligen få exportera lite annat än bad taste eller tunga Das Weisse Band-melodramer. Får se hur det går med allt, om extrabilagorna, deltävlingarna och förprogrammen blir lika många här som de varit i Sverige sedan jag vet inte när vi kom på att vi var Europas kanske mest framstående schlagernation.

Hur som helst lär väl inte de svenska kvällstidningarna behöva tretton heltidsanställda för schlagerbevakningen framöver. Eller man vet ju aldrig; fick detta mailet från nederlagssverige igår natt:

”Hej!

Ville bara kommentera kvällens stora hekatombiska händelse i alla medier: Den store sångtävlingen. Sverige har skrivit 5 av låtarna och är tydligen väldsbäst på schlagerförfattande internationellt just nu.) Irland och Danmark har svenska songwriters…”

”Hej då Sverige, hej Tyskland hälsar vi från Deutschland sucht den Superstar!”

Bilder härifrån.

På Appartement bjuds det varje tisdag på gratis middag, ogratis drinkar och mycket art-space-talking. Ibland är de lynniga i dörren och vill veta vem du känner, ibland inte. Oftast räcker det med att säga att du skall se ”utställningen” (bilder på några rostiga hus alternativt en snygg killes utelivsbilder) för som alltid i Berlin handlar det om att ”inte bara vara turist” (utan istället efter tre veckor i staden öppna konstgalleri på en bar eller börja dj:a). Istället skall man ”ge och ta”, bidra och inte bara vara ”konsumera” staden/människorna/coolnessen. Reglerna för det här spelet är ju som ni kanske förstår högst otydliga och beror helt på folks tjurskallighet alternativt hur länge sedan man själv blev accepterad i gemenskapen. Precis som hemma i Stockis försöker väl sist in hårdast.  Hur som – gotto älska att betrakta storstadens alla sociala spel.

Appartement

Prenzlauer Allé 242

10405 Berlin

För er som inte orkar stå i två timmar i kö till Frida Kahlo-retrospektivet bara för att Hollywood rättmätigt ikoniserat henne för den bredare massan, sväng istället förbi Deutsche Guggenheim och upptäck Wangechi Mutu, en av samtidens mest intressanta konstnärer. Den New York-baserade kenyanskan blev i år tilldelad Deutsche Banks prestigefyllda Artist of the Year pris och just nu visas specialutställningen ”My dirty little heaven” under lindarna på Unter den Linden.

Det var inte igår jag kände att en konstnär skapat ett alldeles unikt estetiskt universum med lika delar skönhet, brutalitet som rättmätiga frågeställningar. Eller okej, Walton Ford för några månader sedan och på något vis känns de båda utställningarna symtomatiskt för vår tid. Där Walton Ford mejslar fram klassiska djurstilleben med störande våldsundertoner och i horisonten pyrande cilvilisationskritik, klipper och klistrar Mutu till färgade  halvmänniskor, halvdjur och halvaliens, sprinklar glitter och broderar skira utopier och upplösta hybridvärldar. Organiskt och intellektuellt utan den realistiska förfulningen eller okroppsliga rumsligheten som man sett överallt hur länge som helst.

Nä, civilisationskritik måste inte vara fult (lika lite som vänsterretorik måste målas i rödsvart graffiti.) Den kan vara alldelles hjärtskärande vacker oavsett om den stammar från en vit skogshuggarmössa från New York eller en turbanklädd kenyanska.

My dirty little secret
(gratis på måndagar)

Deutsche Guggenheim
Unter den Linden 13/15
10117 Berlin
Phone +49 – (0)30 – 20 20 93-0
Fax +49 – (0)30 – 20 20 93-20

För alla er som likt mig gillar idén om en nationsupplöst värld, att småäta sig runt på gator och torg, att vara lite dagspickalurvig, folklorekitch, gute laune och färghysteri; missa för allt i världen inte Karneval der Kulturen i helgen!

Själva karnevalståget går mellan Hermannplatz och Yorkstrasse mellan 12.30-21.30 på söndag och ger dig hur många ursäkter som helst att komma i sidenkimono och samurajsvärd till Bar 25 sen på kvällen.

Annars ser mina helgplaner ut som följande: Soho House med min danska kollega ikväll, Olafur Eliasson-utställningen på Martin Gropius Bau, Elfride Jelineks ”Die Kontrake des Kaufmanns” på Schaubühne och sen Watergate där min kompis soon to be husband Dixon spelar skivor. Sen lite Bar 25 på det och måndagen blir garanterat sängliggande i skavande geishafötter och kulturell glädjeutmattning.

Karneval der Kulturen
21-24 maj
fredag 16-24
lördag-söndag: 11-24
måndag: 11-19
Bücherplatz
Berlin

ps. Behöver jag tillägga att det är gratis inträde? ds

Nä nu bokar jag in mig på Hartmanns! 14 Gault Milleu poäng, Blixa Bargelds favvokock, ”Hartmanns does for German food what people like Gary Rhodes and Gordon Ramsey have done for English”, årets nykomling 2007  och fem rätters för 59 euro. Femtionio ja.  Som fem ost och skinksallader med Ramlösa citron på Drottninggatan.

Återkommer med foodgasm rapport om:

Two differents of tuna with avocado, eggplants caviar and currycreme

Poached char with roasted cawliflower and puree

Rabbitroll with peas, sprouts and smoked foie-gras-terrin

Loup de Mer with tarragonrisotto, confied asparagus and noilly prat foam

Braised cheek of beef with morrels, carotts and hearts af salad

Selection of cheese from Maître Affineur Waltmann

Cottage cheese dumpling with peach, raspberrysorbet

HARTMANNs Restaurant

Fichtestraße 31

10967 Berlin

49 (0)30 – 61 20 10 03

+49 (0)30 – 61 20 13 80

Ok det blir ett himla kort litet blogginlägg från en pub i Borough här i London men om ni till skillnad från mig befinner mig i Berlin imorgon lördag kväll så skulle jag gå på loftfest i mina hemmahoods. Ett gäng crazy posh-techno-italienare drar sitt strå till gentrifieringsstacken och bjuder på semihemlig megafest på halaltäta Sonnenallé. Har varit på ett gäng av deras fester tidigare i vad som verkar vara en aldrig sinande tillgång på ombyggda loftspaces och det slår mig alltid hur de måste vara en Stockholms-bo våta Berlin-dröm. Rough och cool men med de Miu Miu-klackar  och småsnofsiga uppsyner som i övrigt lyser i sin frånvaro i staden. Ni kommer gilla.

info@sleepiscommercial.com

www.sleepiscommercial.com

CLUB MIO @ Private Loft in Sonnenalle 61-63

Efter att ha sluskat runt mellan föreläsningssalarna på Humboldt och de askmolnsgråa gatorna i Neukölln och bara pluggat, jobbat och skrivit, konsekvent tackat till nej till spontanöl och alla creative-event-Mitte-inbjudningar, låtit håret växa ut i någon slags rysk tvåfärghet slogs jag plötsligt av ett enormt behov av Soho House (behöver jag säga att jag skippade den öppningen också?).

Ikväll sätter jag därför på mig diademet för att skyla utväxten och käkar middag med mina bästa modern-communication-I-phone-app-agency och art-connector-collector vänner här:


Sen imorgon drar jag till London och bor runt med lite vännerna på 5-stjärniga designhotell i Shoreditch samt fuffensuthyrda socialbidragslägenheter ”med väggar som papper in till kemtvätten bredvid.” Tror mig kunna uttyda ett veckans tema här.

Är lite konstavis på min kollega som var på visning på Sammlung Boros igår. Utställningen skall vara en sån där fulländad helkonstupplevelse som konst bara kan vara när byggnaden, historiens vingslag, konstnärerna och verken riktigt kryper under huden på en. Samlingen, i folkmun oftast kallad ”Bunker Berlin” huserar i en gammal Albert Speer bunker i närheten av det turist- och ”underhållningstäta” Oranienburger strasse med sina engelsktalande restauranger och Barbieklonade prostituerade.

Under andra världskriget agerade bunkern skyddsrum åt stadsdelens civilbefolkning för att i krigsslutets brutala trollspö förvandlas till ett Röda Armé-fängelse. På grund av sina avancerade ventilationsmöjligheter kom man under DDR att användas som förvaring för allehanda exotisk frukt (att hålla i minnet är att exotisk frukt var än sällsyntare bakom den brun-gråa järnridån än i 60-talets folkhemssverige) och gick länge under smeknamnet ”Bananenbunker.” Efter murens fall fylldes den råa arkitekuren som många andra platser med techno, ecstasy och människor från de både tidigare skilda världarna som nu tillsammans och sida vid sida dansade in den nya tiden. Snart var man världskänd sexklubb och ja på den vägen är det tills PR-mannen och konstsamlaren Christian Boros köpte byggnaden och började anlita konstnärer att planera installationer och specialdesignade bunkerverk.

Idag huserar kring 60 konstnärer på de 3000 kvadratmetrarna och hos konstintresserade är namn som Damien Hirst, Olafur Eliasson, Tracey Emin, Jim Lambie och Sarah Lucas knappast några nyheter.

Vari ligger då den uppbådade avundsjukan? Jo. Då visningarna endast hålls en gång i veckan är kölistan lång och ibland upp till mer än en halvårs väntetid. Nicht so spontan men enligt alla mina vänner som varit där hittills: zzo amaziiiing (sagt med en fransk accent.) Ah dags att boka nu Annamaria! Skall bara på Olafur Eliasson-utställningen på Martin Gropius Bau, Frida Kahlo, Guggenheims gratismåndagar idag och…

För er som kommer titta stada för att festa (skall vi chansa på att ni är en sisådär 65% i åldersgruppen 18-30?) men som är too cool for school, tycker att Bar 25 är för spårat, att allt var bättre förr på Panorama/Tresor/Love Parade, vill bjuda alla vänner på världens bästa sightseeing eller har specialintressen som att vara naken bland folk/ta droger/röka inomhus eller vad det nu kan vara som anses vara helt socialt oaccepterat i Sverige men man är totalchill med i Tyskland så säger jag bara en sak: hyr en båt och ställ till med kalas!

I Berlin finns en uppsjö av rederier som hyr ut båtar i alla färger, former och prisklasser att kryssa runt i stadens alla kanaler och omkringliggande vatten. Brukar kosta några hundra euro att hyra för några timmar och med en mer eller mindre uppstyrd bar och ett par dj:s är festen biff i ett handsvep. ”En bar och en dj” kanske låter som värsta jätteprojektet att fixa, men i en stad med ett invånarantal bestående av cirka 35 % dj:s och kontinentalsofta regler för det där som på SAOL-svenska heter ”utskänkningstillstånd” är festen fix & biff i en handvändning.

Så här fint hade vi det på Renates första-maj-kryssning och här finns lite bilder från förra året då några svenska kompisar ställde till med födelsedagskalas. Födelsedagsbarnet låter hälsa att det är en dålig idé att festa dagen innan och således missa båten och sitt eget kalas. Annars är det väl bara tuta och köra i guess.

Fotos av min hovfotograf: Lise Uduak

Hörrni! Ni som var intresserade av att signa upp er på Sugarhigh tidigare, skriv era mailadresser som kommentar så bjuder jag in er tills de är ”färdiglanserade” och öppna för offentligheten. Klart mina läsare skall vara VIP-läsare haha.

Om du någonsin funderat över hur det kommer sig att Tyskland är störst och mäktigast i EU…


…eller likt mig gillar enorma industrilandskap, Kraftwerk-estetik och historiepustar av ett kapitalismboomande förkrigseuropa…



… skulle jag tipsa om att svänga förbi Ruhr-området, en av Europas kulturhuvudststäder 2010, om man är ute och svirar i Tyskland i sommar.

Ni Berlinbesökare kommer förvånas över hur glatt upptagen man är vid siffror och volym i det ”riktiga” Tyskland.

..kanske även över att konstmuséerna håller samma klass som i huvudstaden.

Berlins alla artyfarty-wannabees lyser dock allt som oftast med sin frånvaro.



Om man kommer från Sverige bör man lassa i sig sparris och rieslingviner som att det inte fanns någon morgondag.


Ej att glömma är också att dricka apfelschorle och äta lite weinerschnitzel.

Zum Schluss: äkta tysk Biergarten natürlich!

Hittade en text från förra första maj och blev alldeles gråtmild hur snabbt livet snurrar i den här staden. Det här känns verkligen hundra år sedan…

Strålande solsken, tre mojitos för tio och turkiska män som spelar boule nere vid kanalen. Osande grillar, medtagna långbord, familjehögtid och gute laune. 20 000 människor på Oranienstrasse och jordgubbsporter i solen. Inga telefoner fungerar men vad gör väl det när man kan sitta på pappas svajiga axlar med en ballong i handen och gunga med till techno, salsa, afrikansk folkmusik och punkkonsert inom loppet av några meter?

Ett smockat Görlitzer Park med medhavd öl, lekande barn, hipsters i Ray Bans och hippies i ballongbyxor. Hundratals dansande människor med händerna mot skyn och basen i bröstet. 200 planer och människor att träffa. Äh fuck it vi syns alla sedan! Promenerar hela vägen genom ett förrädiskt lugn del av Kreuzberg.

Förväntasfulla människor med och utan stämpel. Glittrande lövverk och rökmaskin i träden. Dans på asfalten, dans i stugan, dans i restaurangen och dans framför vattnet. Hoppande, rännande, skrattande människor svajar in och ut, fastnar några timmar någonstans för att inte komma ihåg vad som precis hänt. 20 personer i toakön och party-jet-set amerikanskor i Commes des Garcons babblar om andra party-jet-set människor som dyker upp vare sig de befinner sig i New YorkIbiza. Dealers i uppfällda kragar och solglasögon puffar med lismande leenden in begeistrade kunder på de redan överfulla toaletterna. eller på

Guld runt spegeln och tjockt med cigarettrök i sammetssofforna. Änglalika Adagio-pojkar i glittersmink och fjädrar i håret. Någon har festat i 48 timmar och somnat. Någon är osäker på sin sexualitet. Någon försöker tänka bort jobb och jag saknar dig sms. Någon har hittat både en och två nya kompisar. Någon har gömt matlåda i skogen för att ha mer pengar att festa för. Några borde gått hem för länge sedan och några har ingen aning om vad som pågår i världen utanför.

Taxi hem när natten snart blir dag. ”Jag kommer inte igenom avspärrningarna, ni måste tyvärr korsa Oranienstrasse”. Mänskliga kedjor av kravallpoliser i gröna uniformer och munskydd. ”Här kommer ni inte förbi”. Några poliser knuffar en raglande full och tandlös man framför sig. Stora sopmaskiner dånar från varje gathörn. Några svartklädda autonomer skjutsar varandra skrikande i en kundvagn. Överallt graffiti. Överallt skräp. Ensamma polisbilar i varje korsning. En gata nedanför fullkomligt nedsläckt och domedagslikt lugn.

Hemma i Little Tuscany simmar guldfisken stilla i sin skål och på golvet ligger en affisch med texten Rave is the new Riot. På morgonen dricker alla caffe latte, lyssnar återigen på gatumusiknaterna och läser i morgontidningen om vad som försigick sig några timmar och gator bort.

Min första första maj i Berlin. Gatan nedanför är Oranienstrasse som har varken hunnit pajas av kravaller eller fågel-fenix-uppstått dagen därpå.

Har tillbringat de senaste dagarna i Tyskland. Ja, nej inte i Berlin alltså. Det har inneburit mycket information om hur höga, låga, effektiva, gamla, världsbästa, kostnadseffektiva och logistiskt perfekta olika maskiner, stålverk, autobahns och museibyggnader är. I alla fall minst 45,3 % av tiden. Man strövar runt i en fantasieggande nedlagd kolgruva med de mest fantastiska vinklar och vrår kommentarsspårad av en guide som fullkomligt pepprar med information  till en grad att man glömmer både vad man heter och kommer ifrån. Så fina tyskarna! Det fattar väl vem som helst att de blivit världsbäst på elektronisk dansmusik och trädgårdstomtar.

Vad hände i Berlin medan jag var borta då? Ptja. Missade öppningen på utelivsprofilen Cookies nya restaurang Chipps och dildotillverkaren Fun Factorys nya ”lifestyle sexshop” som skall lära turisterna hur frigjorda bara tyskar kan vara när Luther säger att det är helg och Venus att det är sex. Ser mycket fram emot Fun Factorys utbildningskvällar som jag tror kommer att kombinera det roligaste av det tyska ”bästa, högsta, effektivaste” med ”nu jävlar vankas det sex!” Den svenska synden ligger så att säga i lä när de är in da mood. Bara att nicka och säga ”Ja, ja das ist ja ein super toller Swingerklubb!”

Chipps Berlin

Jägerstraße 35, 10117 Berlin-Mitte

+49 (0)30 36 444 588 

FUN FACTORY Store

Oranienburger Str. 92

Berlin-Mitte

Hypade Soho House med sitt members only koncept flyttar in på boomande Torstrasse med alla dess gallerier, pop-up stores och nätverkscaféer. Inflyttade London-bor frågar sig upprört hur det lyxiga konceptet någonsin kommer fungera i arm-aber-sexy-Berlin men trendresearch-profilen Florian Wupperfeld är övertygad; stans kreativa klass är redo! 40 hotellplatser blir det och reservationer görs redan på hemsidan. Utöver hotell erbjuds den sedvanliga takpoolen, en filial till italienska restaurangen  Cecconi’s, spa, möteslokaler, visitkortsutbytande, otrogna ögonkast och fantastiskt barutsikt.

Välkommen till Torstrasse alla Soho-medlemmar!

Bild härifrån.

Vårens stora måste-se-utställning har onekligen varit Walton Fords ”Bestiarium”. Amerikanens enorma djurakvareller visas för första gången i Europa och man blir inte sällan stående gapande framför de vackra verken av vilda, fångade, förmänskligade och till undergiven melankoli tämjda djur i halskedjor, kring middagsbord och i 1800-talets mörka kolonialdjunglar.

Civilisationskritik i sin mest fulländade färg och form och för dem som gått på en eller några stycken för många berlinska tokfransperfomances; uppfriskande i sin okonstlade skönhet.

Pågår fram tills 24/5 på Hamburger Bahnhof som i sig är värt ett besök enbart på grund av den vackra byggnaden.

Hamburger Bahnhof

Invalidenstraße 50 – 51

105 57 Berlin

Berlins bästa frisör da oben.

Fick en kommentar med en fråga om bra frisörer i Berlin och gudarna skall veta att det gör jag! Min och alla dj-fruars favvofrisör, som man på självklara Berlin-manér når på privatnummer för att sedan snabbt ila förbi på en kaffe och lite housemusik på hemmasalongen i Prenzlauerberg. Johanna Knutsson heter hon och borde alla kontakta när frisyrer skall fixas inför klubbnatten eller piffas upp mest i största allmänhet.

Ni kommer INTE bli besvikna!

Här en liten text jag skrev om henne från ELLE-bloggen min:

Det finns vissa människokategorier alla bör ha i sin vänskapskrets. Någon som är bra på datorer, någon med bil och självklart en frisör! Innan jag lärde känna min dito så klippte jag mig alltid hos mer eller mindre självlärda vänner eller hos billigast möjligast frisörsalong. Anledningen är så många ofrivilliga Jennifer-Aniston-look-a-like klippningar hos dyra frisörer att det helt enkelt känts bättre att få en dålig eller mesig klippning för en tiondel av priset. Konsekvensen?

En shanghainesisk billighets-frisör har utan lycka schamponerat mitt hår fyra gånger i rad i hopp om att det skall bli kinesiskt ”glatt”. Den indiska frisörskan i Chochin var helt oförstående hur en kvinna kunde vilja ha kort hår (”det har bara pojkar och gatflickor”). En berlinskt 10-euros frisör tyckte att ”det här ser ju bra ut” när håret var typ en halvdecimeter längre på en sidan.

Sen kom Johanna in i mitt liv. Hon jobbar vanligtvis på salongen Boudoir i Malmö men pendlar numer mellan soft Berlin-liv och hektiskt jobbliv där hemma. Här frilansklipper hon folk då och då och har har på ingen tid alls blivit en favorit bland stora delar av svensk-enklaven med entourage. Jag har rekommenderat till alla mina vänner och fem minuter efter avslutad klippning droppar det alltid in ett sms med ett ”Tusen tack för att du gav mig Johannas kontakt! Är så sjukt nöjd”.

Behöver någon en riktigt bra och billig klippning kan jag verkligen rekommendera Johanna, på Boudoir i Malmö (Davidshallsgatan 11, tel 040 – 124011) eller här i Berlin. Här är hennes blogg där hon lägger upp bilder på tidigare kunder. Där finns också hennes kontaktuppgift.

För er som känner er färdiga med mycket av den vanliga guideboksraddan bekväm-inne-i-stan-sightseeing säger jag bara en sak; Teufelsberg!

”Djävulsberget”, Berlins högsta ”berg” är något av en symbolisk parodi på stadens fascinerande historia. Med 1945 års ditfraktade bombruiner började invånarna gemensamt att bära och stapla. Ur askan från 400 000 byggnader steg ett artificiellt berg. Beläget i västsektorn utvecklades det under Kalla Kriget till ett älskat friluftscentrum i det avskärmade Västberlin. Parallellt med kälkåkande och joggande människor växte en av Västeuropas mest avancerade radioavlyssningsstationer upp och hemlighetsmakeriet var stort. Dess vita rymdsvampar är idag ett spännade utflyktsmål för alla intresserade av urban exploring och samtidshistoria.

Ta med en flaska spätkauf bubbel och njut av den fantastiska utsikten i solnedgången.

Till tillfälle ges kan ni titta på tyska VICE Magazines film därifrån.

För er som åker till/bor/besöker Berlin mer regelbundet är detta en sträng uppmaning till alla att signa upp för Sugarhighs dagliga editorials som numer är tillgängliga utan personlig-träffat-på-galleriöppning-inbjudan.

Igår hade de under kategorien ”Tribes of Berlin” satt halva min umgängeskrets under analysluppen. Skrattade så jag grät.

The Kreuzköllner
artisticae androgynus

Legend:

1. Child’s cap bought from feral child at Görlitzer Park

2. Hair: unwashed; recently cut by friend in the women’s bathroom of a bar on Weserstr.

3. Homemade piercing

4. Bloodshot puppy eyes that say, ”Feed me, I’m a starving artist.”

5. Poorly rolled Pueblo cigarette

6. Giant fisherman’s jacket concealing extra-small promotional t-shirt for obscure brand of German dog food (free with 8 tokens), found granny-style floral cardigan and unicorn tattoo

7. Secondhand 501s stolen from Humana with paint splatters from mysterious studio work (never washed)

8. Worn-out Converse high-tops

9. Rainbow-print canvas bag containing three dry rolls, two empty bottles of Bier Bier, one pack of cigarette papers & no lighter

10. Latest work-in-progress, ”You’re Just Part Of The Capitalist Hierarchy (And So Am I)”

Natural Habitat:
The Kreuzköllner lives and operates in the zone edged by Kottbusser Damm, Sonnenallee, and the canal; epicentre Weserstr./Hermannplatz.

Occupation:
Eternal student, mixed media artist and ”curator.” Day job also notably includes, but is not limited to: Dogsitter, Flyer boy and Häagen-Dazs scooper.

Diet:
Comprised mainly of low-quality Turkish fare from local Imbisses. Vitamin C supplied by end-of-day deals on produce at the twice-weekly Maybachufer Turkish Market.

Notable habits:
The Kreuzköllner’s day/night cycle is approximately five hours off from the rest of the human species. They have no ability to differentiate weekdays from the weekend.

Mating rituals:
An androgynous, polyamourous creature with a hands-on approach, the Kreuzköllner has few boundaries with regards to the gender, person and place when it comes to mating.

ps… På Oderbergerstrasse 48 i Prenzaluerberg kan du fortsätta din Mitte-Prenzlauerberg-shopping-spree efter stoppet på Extrafein. Just nu design-rea fram tills första maj. ds.
Bilder härifrån.