Det är sent på kvällen en mörk höstdag och jag är sex år gammal. Jag ser några i tv-rutan som står och hoppar på en mur i mörkret. De skriker är glada och tårar rullar ned på deras kinder. Någon har målat på muren och jag ser en kille som hackar på den med en hammare. Han har jeansjacka och stort krulligt hår. Tevereportern har en gul mikrofon i sin hand och beige trenchcoat. Jag hör inte vad han säger, han pratar snabbt och upphetsat.
Mamma säger eller nästan skriker: ”Det är inte sant. Är det sant att de river muren?” Hon börjar gråta av glädje. Jag ser på Pappa. Ljuset från teven reflekteras i hans glasögon, där de små människorna i folkmassan firar. Kalla kriget tog sitt slut och muren mellan det gråa öst och färgglada väst var i sönderfall.
Jag har precis flyttat till Berlin och är strax över tjugo år gammal, det är år 2004. Huset där jag bor står ensamt vid floden. Det är målat med graffiti längs hela fasaden. Mitt hus har stått mellan murarna och utanför porten kan man se strecken där det står: 1961-1989. Die Mauer. Muren. Jag bor i en av de östra stadsdelarna. Ett konstant dis ligger över floden. En tant med grå skinnkappa och tuperat hår syns med sin drag-väska längs den folktomma gatan.
Berlin är staden synonym med självförverkligande, intellektuella samtal, den fria konsten, där kosmopoliterna möts. Och technofester i gamla industribyggnader. På stan har jag sett rosa lappar: Technoparty am Palast der Republik. Samma kväll är det stort party i den gamla östtyska parlamentsbyggnaden mitt i staden på paradgatan Unter den Linden.
I Palast der Republik, bakom de bronsfärgade metallplattorna. Där Gorbatjov många gånger varit på besök. Där hade folkrepublikens president Erich Honecker sitt stora kontor.
Kanske tittade han ut en dimmig februaridag 1989 mot tv-tornet på Alexanderplatz en bit bort. Det var i samma riktning som Moskva- eller Moskau som det hette för honom. Kanske ringde han på förmiddagen med telefonen till Moskau för att höra hur det stod till med skogsnäringen. Kanske åkte han sedan med någon av sina rådgivare och åt lunch högst upp i tv-tornet. Tog han med Gorbatjov dit? De åkte nog volvolimousin med förtäckta rutor. Tog en vodka i baksätet på vägen.
Tänk om Honecker hade vetat i februari 1989: Här på ditt pampiga kontor kommer ungdomar från alla Europas hörn festa och ta droger till musik så hög att dina öron går sönder. Från Paris till Minsk, Stockholm till Zagreb. Socialismen kommer att förlora, Tyskland kommer bli återförenat. Politikerna i Berlin kommer senare att riva ditt palats och upptäcka att det var fullt med asbest.
Det finns en möjlighet att Honecker redan visste. Märkt av protesterna. Kanske hade han sett tendenserna från Moskva. Besökte Bonn några år tidigare, fick kanske känslan där. Av att hans republik med kulturellt förtryck och rädsla för Stasi skulle bli förlorare i den ideologiska maktkampen.
Jag står i Mauerpark i den östra stadsdelen Prenzlauer Berg. Det är söndagseftermiddag 2004 och loppmarknad. Några punkare säljer morotskaka. Deras trötta hund ligger och sover. En gubbe med Lenin-keps säljer vinylplattor från öst-tiden. Han har en antik vinylspelare vid kanten av sitt bord. Han säljer några medaljer också, även dem med Lenin på.
Jag ska träffa en svensk vän och hennes kompis Claus här. Claus är lite över tjugofem år och färdigutbildad arkitekt. Yrket har han ärvt av sin far, som var med och utformade östberlins miljonförorter. Claus är arbetslös och jobbar gratis som praktikant på ett arkitektkontor. Han har en grön parkas och en tröja som det står DDR på. Bruna manchesterbyxor och retroskor från 70-talet.
Claus tar oss med till en bar i samma stadsdel och vi möter upp några av hans kompisar. På baren spelas gamla östtyska schlager-hits från tidigt 70-tal. Inredningen är typiskt Berlin-retro med brun heltäckningsmatta, ljusslingor och orangea plaststolar. En becks kostar bara 1,50 €.
Jag börjar diskutera skillnaden mellan öst och väst med Claus och hans kompisar. De har växt upp i en av de stadsdelar där många partipampar bodde under öst-tiden. Trots hög utbildning verkar de inte helt positiva inför framtiden. Det har gått många år sedan murens fall. Claus själv var bara ett barn när Tyskland återförenades. Ändå tycker han att det fortfarande finns en skillnad mellan öst och väst. Han och hans vänner är besvikna över hur rikedom och materialism är värden som styr utvecklingen. Att människor armbågar sig fram i konkurrensen.
På natten cyklar jag hem från baren och månen står högt över den stora staden. Det blåser från floden när jag passerar Alexanderplatz. En stor skugga framträder från tornet i det skarpa månljuset. Cykeln hackar lite på den lappade betonggatan. Höghusen längs Karl Marx-Alle tornar upp sig på varsin sida. Det är mitt i centrum men nästan helt tyst. Svagt dunkande bas hörs längre bort, kanske från technofesten i Palast der Republik.
Jag har flyttat hem från Berlin nu. Men staden har för alltid en plats i mitt hjärta, och jag återkommer ofta. Varje gång har något i stadsbilden förändrats. Stora delar av den östra sidan har rustats upp och blivit lyxområden, rika danskar har köpt upp ett helt kvarter. Det gråa Berlin är inte bortblåst men har blåst till stadens utkanter. På Alexanderplatz har gigantiska gallerior byggts upp kring tv-tornet.
Jag tänker på tevebilderna jag såg som barn när muren revs. Idag är det 20 år sedan.
Text: Mia Laurén
VN:F [1.9.10_1130]
