Här står jag och slappar med några hippa killar på ett graffitimålat tak med tv-tornet i bakgrunden. Helt Berlin-spontant liksom.

I helgen firade jag och Berlin 2-årsjubileum. Egentligen sträcker sig vår kärleksaffär långt mycket längre än så men för två år sedan flyttade vi ihop officiellt efter ett passionerat av-på-distans-förhållande Sverige Tyskland. Det känns för närvarande helt onostalgiskt och utan tänk-alla-fina-stunder-vi-haft. Förhållandet knatar bara på och är liksom perfekt till den grad att man inte ägnar ändlösa cafésamtal till att vare sig vrida eller vända, dissikera eller beigeistras. Det vara är och bidrar med sin lust, energi, kärlek och inspiration.

För tillfället känner jag mig tvärtom ganska trött på att prata om Berlin som stad, allt det står för och allt den gör med människor. Framför allt känner jag mig lätt kräkfärdig på ordet kreativa människor, creative class jadajada. Har läst så många återupprepande gentrifiera-Prenzlauerberg-artiklar, gått på podiumdiskussioner med upprörda franska konstnärer, galleriträffat så mycket upcoming-design-artspace-coolevent-människor på senaste att jag längtar ut på Autobahn och Ruhr-området.

Kreativitetstjofräset är bara en sådan liten del av staden (livet, världen) och ibland vill man bara ruska om folk och säga åt dom att klippa sig och skaffa ett jobb  (jag hälsar då detta från ett rökigt internetcafé befolkat av marxistiska litteraturkiritiker och nyinflyttade brittiska technoproducenter där jag eeeh sitter och jobbar på ett eeeh skrivprojekt så eeeh…)

Anyways. Här får ni en lite längre Berlin-artikel och guide skriven av mig när jag fortfarande orkade mala på om det fascinerande Berlin i timtals. Ignorera gärna att jag använder ordet kreativ i den första meningen.  Det bara blev så…