Hittade en text från förra första maj och blev alldeles gråtmild hur snabbt livet snurrar i den här staden. Det här känns verkligen hundra år sedan…

Strålande solsken, tre mojitos för tio och turkiska män som spelar boule nere vid kanalen. Osande grillar, medtagna långbord, familjehögtid och gute laune. 20 000 människor på Oranienstrasse och jordgubbsporter i solen. Inga telefoner fungerar men vad gör väl det när man kan sitta på pappas svajiga axlar med en ballong i handen och gunga med till techno, salsa, afrikansk folkmusik och punkkonsert inom loppet av några meter?

Ett smockat Görlitzer Park med medhavd öl, lekande barn, hipsters i Ray Bans och hippies i ballongbyxor. Hundratals dansande människor med händerna mot skyn och basen i bröstet. 200 planer och människor att träffa. Äh fuck it vi syns alla sedan! Promenerar hela vägen genom ett förrädiskt lugn del av Kreuzberg.

Förväntasfulla människor med och utan stämpel. Glittrande lövverk och rökmaskin i träden. Dans på asfalten, dans i stugan, dans i restaurangen och dans framför vattnet. Hoppande, rännande, skrattande människor svajar in och ut, fastnar några timmar någonstans för att inte komma ihåg vad som precis hänt. 20 personer i toakön och party-jet-set amerikanskor i Commes des Garcons babblar om andra party-jet-set människor som dyker upp vare sig de befinner sig i New YorkIbiza. Dealers i uppfällda kragar och solglasögon puffar med lismande leenden in begeistrade kunder på de redan överfulla toaletterna. eller på

Guld runt spegeln och tjockt med cigarettrök i sammetssofforna. Änglalika Adagio-pojkar i glittersmink och fjädrar i håret. Någon har festat i 48 timmar och somnat. Någon är osäker på sin sexualitet. Någon försöker tänka bort jobb och jag saknar dig sms. Någon har hittat både en och två nya kompisar. Någon har gömt matlåda i skogen för att ha mer pengar att festa för. Några borde gått hem för länge sedan och några har ingen aning om vad som pågår i världen utanför.

Taxi hem när natten snart blir dag. ”Jag kommer inte igenom avspärrningarna, ni måste tyvärr korsa Oranienstrasse”. Mänskliga kedjor av kravallpoliser i gröna uniformer och munskydd. ”Här kommer ni inte förbi”. Några poliser knuffar en raglande full och tandlös man framför sig. Stora sopmaskiner dånar från varje gathörn. Några svartklädda autonomer skjutsar varandra skrikande i en kundvagn. Överallt graffiti. Överallt skräp. Ensamma polisbilar i varje korsning. En gata nedanför fullkomligt nedsläckt och domedagslikt lugn.

Hemma i Little Tuscany simmar guldfisken stilla i sin skål och på golvet ligger en affisch med texten Rave is the new Riot. På morgonen dricker alla caffe latte, lyssnar återigen på gatumusiknaterna och läser i morgontidningen om vad som försigick sig några timmar och gator bort.

Min första första maj i Berlin. Gatan nedanför är Oranienstrasse som har varken hunnit pajas av kravaller eller fågel-fenix-uppstått dagen därpå.