Är lite konstavis på min kollega som var på visning på Sammlung Boros igår. Utställningen skall vara en sån där fulländad helkonstupplevelse som konst bara kan vara när byggnaden, historiens vingslag, konstnärerna och verken riktigt kryper under huden på en. Samlingen, i folkmun oftast kallad ”Bunker Berlin” huserar i en gammal Albert Speer bunker i närheten av det turist- och ”underhållningstäta” Oranienburger strasse med sina engelsktalande restauranger och Barbieklonade prostituerade.

Under andra världskriget agerade bunkern skyddsrum åt stadsdelens civilbefolkning för att i krigsslutets brutala trollspö förvandlas till ett Röda Armé-fängelse. På grund av sina avancerade ventilationsmöjligheter kom man under DDR att användas som förvaring för allehanda exotisk frukt (att hålla i minnet är att exotisk frukt var än sällsyntare bakom den brun-gråa järnridån än i 60-talets folkhemssverige) och gick länge under smeknamnet ”Bananenbunker.” Efter murens fall fylldes den råa arkitekuren som många andra platser med techno, ecstasy och människor från de både tidigare skilda världarna som nu tillsammans och sida vid sida dansade in den nya tiden. Snart var man världskänd sexklubb och ja på den vägen är det tills PR-mannen och konstsamlaren Christian Boros köpte byggnaden och började anlita konstnärer att planera installationer och specialdesignade bunkerverk.

Idag huserar kring 60 konstnärer på de 3000 kvadratmetrarna och hos konstintresserade är namn som Damien Hirst, Olafur Eliasson, Tracey Emin, Jim Lambie och Sarah Lucas knappast några nyheter.

Vari ligger då den uppbådade avundsjukan? Jo. Då visningarna endast hålls en gång i veckan är kölistan lång och ibland upp till mer än en halvårs väntetid. Nicht so spontan men enligt alla mina vänner som varit där hittills: zzo amaziiiing (sagt med en fransk accent.) Ah dags att boka nu Annamaria! Skall bara på Olafur Eliasson-utställningen på Martin Gropius Bau, Frida Kahlo, Guggenheims gratismåndagar idag och…