Sitter här på ett det första cafét i mitt hood med w-lan och en kaffemaskin utan plastknappar och vars kaffe inte kostar 50 cent pappersmuggen. Skulle egentligen skriva några rader om området ibland kallat Berlin’s eget Lower East Side’s första ”szenerestaurant” men kände mest att jag ville kräkas på mig själv i dessa så i viktiga valtider. Ni får ursäkta att det här inlägget blir ett väldigt argt och uppgivet sådant. Jag tänker dock inte ursäkta mig för att jag pratar politik i en resblogg. Resande handlar i allra högsta grad om politik eller kanske snarare vad politik borde handla om. Om att se världen och ”det andra.” Att försöka förstå, omvärdera, ta med sig hem och förshoppningsvis se sin stad, sitt land och sitt jag i nytt ljus (även om det så är genom njutning och avkoppling.)

Så till Berlin och detta utlandssvensk-perspektiv då. När jag glad i hågen flyttade hit för två och ett halvt år sedan såg jag staden som en något tilltuffsad men för Europa angelägen utopi. Öppen, europeisk och för supertrygga bekvämlighets-Sverige med den där viktiga gnutta motstånd och frihet som varenda Stockholmare tycks sakna och desperat söker i nästa och nästnästa Söder och Hornstull. Galenskapen, idealen, konsten och staden har precis den på-knivseggen-autencitet som ett alltför genomkapitaliserat och trygghetskramande samhälle saknar.

Sen blev det så att jag tog och lärde mig den där tyskan och flyttade självmant till hela Tysklands eget Rosengård (med den lilla skillnaden att här bor en triljard konstnärer från alla världen hörn.) Älskar det fortfarande av hela mitt hjärta men så började jag allt eftersom läsa morgontidningarna och de djupa Spiegel-analyserna av staden och drömmen. Såg folks dåliga tänder på Lidl. Människorna som lever på existensminimun och inte har råd med de privata försäkringarna för flera hundra euro i månaden. Såg privatskolorna poppa upp så att de vita barnen kunde gå med de andra vita barnen och slippa bli mobbade på grund av sin hudfärg (!?!) Kvinnor som inte kunde/ville jobba för att man satsat på ”frihet” istället för förskolor (allt som oftast med värst konsekvenser för de lågutbildade och med invandrarbakgrund). Såg bilar brinna för att vissa människor aldrig fått en chans när andra hade alla. Samtidigt: vrålåksbilar flyende med skattepengar mot Schweiz, Humboldt-bibliotekets nästa helt vita akademiker och rika föräldrar med juridisk möjligheten att stämma in barn med låga betyg på universitetet. Det och mycket annat som bildar ett klassamhälle utan motsycke i Sverige.

Så läste jag dag efter dag hummande vidare över morgonkaffet. Rubrikerna är alarmerande och alla är överens om att något måste ske. Landet riskerar på lång sikt att slitas isär innifrån och det kostar MYCKET pengar. Kristdemokraterna, Angela och liberalerna läser utredningar och åker på studieresor. Vet ni var?

Till Sverige.

Kristdemokratern och liberaler och åker till Sverige. De åker inte till Spanien, inte till Belgien, inte till Danmark och absolut inte USA eller England. De åker till Sverige.

De åker dit för att det stora 80-miljoners landet i årtionden resonerat och prövat det system som vi svenskar nu tycker verka så himla fiffigt och fräscht. (Arbetslinjens urfader – Luther, kommer som vi alla vet från detta nitiska germanska grannland.) ”Ojdå, det här klassamhället… Ojdå. Det uppstod visst lite andra problem här än vad vi tänkt och räknat med i våra nationalekonomiska spelteorikalkyler. Ojoj.”

Medan andra europeiska länder kämpar med oerhörda sociala problem som hotar att slita sönder deras samhällen, sitter Sverige lite självgott på sin lilla avkrok på kontinenten och har haft det så bra så länge att man inte inser vad man har. Vad man håller på att göra sig av med… Att det är någorlunda lugn och ro, trygghet och stabilitet och en allt som oftast röd politik som har skapat det goda, ingalunda perfekta men fungerande landet.

Pröva att åka med något av Englands privatiserade tåg. Pröva att få problem med en hyresvärld i Tyskland. Att tro på demokratin i Italien. Att umgås över könsgränserna i Australien, vara homosexuell i Polen eller att vara kvinna och få barn i Schweiz. Eller hujeda mig – att bli sjuk i ert älskade New York! Nej hörni det är inte samma sak som att vänta 15 minuter på ett försenat SJ-tåg eller att svensk skola är ”dålig”. Det har absolut ingenting att göra med ”plånboksfrågor” om en 500-lapp hit eller dit. Det är ljusår och ljusår därifrån, knappt föreställbart för en svensk som levt, grott och frodats i vårt för de allra flesta trygga hemland.

Men det är väl så. När folk har det för bra, blir för framgångsrika och eller för trygga blir man benägen att riskera allt. Lite som Tiger Woods. ”Jo man är ju en av USA:s populäraste män va! Tjänar grova pengar, har fett snygg fru, gulliga ungar, får chilla i golfsolen med flådiga Rolexklockor på armen – äh fan vad trist, behöver lite spänning här, ringer ned några strippor med plastbröst!” Så vaknar man upp med halva bankkontot rättmätigt länsat, har hela omvärldens moraliska förakt skrivet i ansiktet, sponspengarna är borta och man bara – vad hände?

Inte helt lätt att komma tillbaks efter det.

Kanske får man helt enkelt skylla sig själv?

Men nej. Jag vill inte att Sverige skall få skylla sig själv. Däremot kanske lära sig en läxa eller två. Tvätta bort lite av den där fantastiskt ocharmiga naiviteten vi har kring oss själva och vårt land. (En naivitet som länder med traumatiska historier som Tyskland aldrig kan hänge sig åt.) Att vi svenskar kunde lära oss att titta på alla de där undersökningarna som faktiskt påpekar allt vi är lite topp-tio-bra på utan att tro att det är något som på något mytiskt sätt kommit med bröstmjölken. Att det är årtionden av allt som oftast röd politik.

Res med öppna ögon och ni kommer se vad de är ni har. Det är inte bara frånvaron av soligt vinterhalvår och Starbucks i shoppingcentren. Det är något resten av världen avundas er, som alla strävar mot men som ni lätt själva tar för givet.

—

Litet ps. Om jag har läsare här på plats i Berlin som är intresserad av (svensk)politik maila gärna mig annamaria_olsson@hotmail.com. Skulle gärna styra upp någon liten svensk-tysk diskussions-date-cirkel eller liknande. ds.