Sen apropå första maj (Berlins kanske bästa folkfest!); den utan döds- eller torgskräck hänger i Kreuzberg, dricker mojitios och gatusekt, dansar på open air och grillar i tex. Görlitzer Park. Oranienstrasse by night håller man sig gärna borta ifrån då vänsterautonomerna som alltid demonstrerar där förväntas vara lite extra sura i år då polisen utrymt massa av deras kollektiv och olika tillkommande fulla och coolhetstörstande amerikanska turister kommer att slänga gatstenar för att ”det är kul.” Gå dit på egen coolhetsrisk.

Ett av Berlins billigaste och mest inspirerande nöjen är utan tvekan en gallerirunda kring Augustrasse. I området mellan tunnelbanestationerna Oranienburger Tor, Rosenthaler Platz och Weinmeisterstrasse ligger konstgallerierna på ett smidigt pärlband, där fönstrena skvallrar om högt, lågt, fågel, fisk och mittemellan. Mängden och öppenheten gör de perfekt att slinka in och ut i, stanna för kaffe, en brunch eller ett glas vin. Plocka upp en av alla gratis konstguider som ligger i fönstren, botanisera och se vilka öppningar som vankas. Med lite tur haffar ni lite svartklädd konststämning och gratisvin.

Just denna helg pågår också Gallery Weekend då staden invaderas av curatorer och konstsamlare från världen över så jag och mina homies gav oss ut i Mitte-natten för att gratulera vår kompis till sitt nysläppta magasin The Weekender på Do you Read me? och kolla vad som intresserade världens konstelit. Här finns en smidig mobile art app för teflonen!

(Ok skall sluta kulturhora mig om cirka ett och ett halvt inlägg (skall äta på fräziga designrestauranger HELA nästa vecka no joke så då får ni andra lite att bita i…)

Ska skriva mer om Spreeparks fascinerande historia någon annan gång men tänkte nu bara kort tipsa om detta tredagars-event som (tyvärr) bara pågår tills 29:e. Så här beskrivs det på hemsidan:

To many young tourists Berlin appears to be one big pleasure zone. However for more than ten years now there has no longer been a theme park in Berlin in the strict sense of the word. The Kulturpark Plänterwald, begun in 1969 as a socialist project, was first liquidated by the Senate, then re-opened as Spreepark upon a private initiative, and then, in 2001, closed again after the operating company went bankrupt. Thus the era of amusement parks in the city came to an abrupt end. In the middle of Berlin a property lies idle that would surely have the potential as a destination for local recreation, just like in the good old days. Indeed the 1960ies saw an attempt to continue the tradition of the amusement parks of the turn of the century. Think of “Coney Island” in New York, the “Prater” in Vienna and the “Lunapark at Halensee” in Berlin, Europe’s biggest luna park at that time. Here everything was gathered that served to entertain before Las Vegas: a so-called “hooker aquarium” at whose edge the ladies were presenting the latest fashion, theatre, chorus lines, boxing matches – young Max Schmeling won his first match here – and exhibitions of people were offered to the pleasure-hunting public of all ages and classes.
If tourism is Berlin’s biggest growth industry – making the city hope for 50,000 new jobs over the next few years – where will those relax who provide for the fun of the guests? During four days we will open the grounds of the Spreepark to all Berliners. And of course to our guests. Together we will put these ghosts from the past behind us once and for all and we will revive the grounds in a new way. There will be thematic tours to explore the park, guided tours with experts on the history of theme parks and on the Plänterwald, tours focusing on natural history and fairy tale tours, not only for children. There will be a film programme, a mini animal park and some magic.

During three days the visitors and SHOWCASE BEAT LE MOT will put up the monstrous figure of the BURN OUT MAN. Together we will integrate our wishes and fears into this giant in order to sacrifice him at the end in an excessive ritual. At the Spreepark the past 25 years are being condensed: Berlin’s urban development, the selling off of centrally located properties, and an increasing acceleration in everyday life. This place needs a new start, a spring ritual. Based on the model of the “Burning Man Festival” in Nevada the Burn Out Man is being built and burned collectively. “With his feet of concrete he steps on top of the Californian Burning Man, who had been erected on top of the burned grounds of the Celtic Wickerman. Deep down in hell Bach plays on Satan’s champagne organ, and shouting in triumph the angels of the urban witches’ Sabbath sing. We were betrayed by Homer, sold off by Shakespeare, auctioned off by Goethe, showered with advantages by Communism, fucked by Capitalism, only the Gods have remained loyal to us. That’s why we pay homage and sacrifice all our art forms and languages that we are aware of so that our everyday life may go up in flames, enabling something new to emerge from the smoke. This is the way we celebrate the spring festival of exhaustion, asking the God’s to bless us with a broader future.” (SBLM) Burn Out! Burn Out! Burn Out!

Idag till frukost älskade jag Tyskland lite extra mycket. Ja Tyskland alltså. Inte Berlin. Inte för att ölen är skitbillig, barerna coolt megarelaxade, klubbarna aldrig stänger, restaurangerna asbilliga eller för att alla bara är så jääävla softa och bohemiska och konstnärliga, arbetslösa och icke-tysktalande. Nä, jag öppnade morgontidningen och läste förstasidan på kulturdelen. ”Deutschland gibt pro Jahr neun Milliarden für Kultur aus.” Tyskland ger 9 miljarder euro per år till kulturen. Den ackompanjerande bilden är från en Puccini-opera. På scenen står en enorm gosedjursnalle som ser helt knarkad ut samt en massa utklädda rymdoperamänniskor. Hon som skrivit texten heter Monika Grütters (se ovan) kristdemokratisk politiker och talesperson i kultur- och mediefrågor i tyska Bundestag. En icke-tyskspråkig nyanländ svensk förutsätter kanske att denna kristdemokrat ställer sig kritskt frågande till de enorma statliga utgifterna kulturen innebär och undrar vari värdet ligger med denna stora knarkade gosedjursnalle och alla rymdmänniskor. Finns det inte viktigare saker att ge pengarna till? Kan scenmänniskorna göras om till entreprenörer? Förstår verklighetens folk operanallen? (Har den faktiskt tagit knark???)

Kristdemokraten Grütters talar sig också varm för att var tionde kulturresa i Europa går till Tyskland och att detta innebär stora skatteintäkter. Att 2 miljoner människor enbart under påskhelgen besökte Berlin. Att den kreativa industrin är den andra starkaste i Tyskland efter bilindustrin och att den stärker det tyska varumärket och anseendet i världen. Efter det radar hon upp fakta om att 113 miljoner människor besökte landets museum förra året (vilket är tio gånger så mycket som alla Bundesliga-besökare), att landet är det teatertätaste landet i världen und so weiter.

Här tar vi en kort andingspaus och påminner oss ännu en gång om att hon är kristdemokrat för nu börjar det intressanta. Hon prisar att teater och opera är såpass subventionerat i Berlin att även mindre bemedlade människor kan ta del av det rika kulturlivet, till skillnad från t.ex. London och München. Hon pratar om vikten av ett avantgarde, att kultur inte är en dekorativer Luxus, någon förströelse som folk med tid och pengar kan känna sig duktigt intellektuella och härliga med. Hon börjar droppa konstitutionella saker som ”Kunst und Wissenshaft sind frei”, konst och vetenskap skall vara fria. Att det skall finns utrymme att experimentera och ta risker (risker! talar vi om investmentbanking här eller vadå???) Att konst och kultur har ett autonomt egenvärde långt bortom politik och ekonomi. Att fritt uttryckande kulturutövare och intellektuella är en garant för ett fritt samhälle och mot framväxande antidemokratiska krafter och i slutändan totalitära system. Hon tar upp den kinesiska konstnären Ai Weiwei som ”försvunnit” i Kina och pekar på hur auktoritära system, om några, är medvetna om kulturens sprängkraft och därför vill kväva, förtrycka, kväsa och svårgöra livet för dess utövare för att kunna hålla kritikerna på mattan och systemet intakt.

Här blir undertecknad något ledsen och tänker på sitt hemland där måhända noll borgerliga politiker skulle resonera som kristdemokraten Monika Grütters ovan. Tänker att det är lite trist att det skall behövas olika slags folkmord, världskrig och murbyggen för att folk skall ta kulturfrågan på allvar även de dagar/tider/år/perioder när boräntorna är okej, ekonomin boomar och allt är lite somrigt fräscht och härligt. Att den inte bara behövs när det är ”lite taskigt läge” som t.ex. under Hitler eller i det kommunistiska Kina.

Nä jag, Monika och Tyskland gör tummen ner åt det! Superonödigt att lära sig sånt viktigt på nån taskig världsförstörarväg tycker vi.

RES har som en del läsare kanske märkt inlett ett samarbete med Metro där vi storstadskorrar kommer att publicera våra magasintips. Detta var något som hade passerat mig lite omärkt förbi då svenska Metro av av uppenbara skäl inte delas ut på Alexanderplatz och Rathaus Neukölln. Fick dock senaste (första?) tipssidan skickad till mig! Finns att läsa här!.
Kanske ingen rubrik jag personligen skulle satt men whattefuck!

Annamaria Olsson 23 år gammal gör comparative culture studies på Berlin- Brandenburgs största 16-års disco. Orka gå på ”bra” ställen hela tin! Jävla skittråkigt alltså.