En av storheterna med Tyskland är det svenska skällsordet ”kulturelit” är totalt oöversättbart till tyskan. Att förklara innebörden av ordet är ungefär lika ofruktbart som att förklara för en italienare varför man i Sverige fortfarande är upprörda över att en stadsministerkandidat en gång för tio år sedan köpte en chokladbit på sitt jobbkort. Folk skrattar inte för att vi är så ”crazy och konstiga,” nej nej, de FÖRSTÅR inte. Om och om igen ber de förklara så att de ännu en gång försöka greppa vilken del de missat. Det slutar allt som oftast med att de skakar på huvudet och tror att misskommunikationen har med någon slags språkförbistring att göra.

”It’s like in Sweden we distrust people with an interest to go to the theatre and read ”complicated” books that you can’t buy at the gas station.”

Fragezeichen what?

Att i Tyskland som vuxen (utbildad, medklass) människa inte hålla sig au jour på konstvärlden, gå på opera på orginalspråk, läsa enorma tegelstensromaner från senaste azerbadjanska stjärnskottet och kunna referera till Fukoyama och Althusser i samma mening känns något ovärdigt. Frågan är om man överhuvudtaget kan räknas som samhällsmedborgare? Kan NÅGON ta dig på allvar om du på svensk-amerikanska manér förkastar kultur annan än amerikanska kvalitets-tv-boxar? Nej antagligen inte.

Denna ibland oerhört elitistiska andra gånger i svenska mått mätt befriande opoppiga syn på kultur och politik hör så klart samman med det jag jämt tjötar om här på bloggen; det tyska klassamhället. I Tüskland är det verkligen inte alla förunnat att gå på universitetet, bildning är således stelbent status. Men riktigt så ytligt är det inte. Man också en väldigt lång och tung akademisk- och kulturell tradition att luta sig tillbaks mot men också ett tungvilade historiskt ansvar att inte behandla politik och samhällsfrågor som jag vet inte – en reklamkampanj för frusen yogurt?

Det här idealet innebär att man måste spendera oerhört mycket tid böjd över morgontidningen. Vi snackar halva dagen. Teppanyakihällar och ständiga Simpsons-referenser lyser med sin totala frånvaro. Istället får du historiska återblickar kring det filosofiska begreppet sanning och analyser av läget i moldaviska utbrytarrepubliken Transnistrien. (Om du inte är byggarbetare och läser Bild Zeitung om djur i nöd, spektakulära brott och nakna tjejer alltså.)

På helgen läses morgontidningen på café. Gärna över en brunch tillsammans med andra tidningshummande värdiga samhällsmedborgare som tar sitt ansvar för den höga diskussionsnivån i nationen. Det allra mesta klassiska cafét i denna kategori heter Café Einstein och är stammistillhåll för tysk politik och kulturgrädda. Vig hela dagen, käka en apfelstrudel läs en Die Zeit utbredd över hela bordet (plus halva det närliggande) och ägna några timmar åt att fundera hur en tredje väg mellan den demokratiska öppenheten och det konservativa allvaret skulle se ut. Åh du sköna nya värld.

Café Einstein Stammhaus
Kurfürstenstraße 58
10785 Berlin