BERLINALE!

Den som är sugna på att (förutom att kolla film då) spotta lite intärnationäl stjärnglans IRL ser till att hänga på tex. Borchardts eller Grill Royal. Dessa köttstinna restauranger är fett poppis bland ”kändizar” samt wannebekändisar. Ladda cashkortet alltså! Eller föresten jag glömde, i Tyskland kan man ju aldrig betala med kort!

mvh från landet där man typ kan betala en juice på STRANDEN med kort!

Torstrasse
Mellan: Tunnelbanestationen Oranienburger Tor och Rosa Luxemburg Platz. Högst koncentrerat kring Rosenthaler Platz.

Bilder: moi, Lise Uduak och Stil in Berlin.

Cafe Matilda
Graefestr. 12
10967 Berlin, Kreuzberg
Tunnelbanestation Schönleinstrasse
+ 49(0)30 81797288

Foto: John Airaksinen

—-

Hola alla Berro-läsare! Eftersom jag (likt förra året) befinner mig på varmare breddgrader så här i januari och februari får ni en liten hälsning från Rio de Janeiro. Vi kör en follow-up på förra årets första Buenos Aires-rapport. Fler lär följa. Till att börja med kan jag avslöja att vi ….

…HÄR I RIO JOBBAR VI MYCKET MED…

- konceptet ”rumpor”, ”väldigt hudnära kläder” samt ”mycket små bikinis” Yes då var det sagt det så vi kan gå vidare till andra saker!

- konceptet ”fyrdubbla kolhydratkällor”. Tänk en kycklingbit/köttbit/hamburgare. Tänk ”tillbehör”. Se framför dig ris, bönor, farofa (rostat maniokmjöl) och kanske lite extra pommes, potatismos eller några kokta potatisar. Allt tillsammans. På din tallrik.

- konceptet ”ta en bärsa till”. Och en till! Och en till faktiskt! Vadå jobba imorgon – du får du väl ta en kokosnötsjuice! Drick! Fan det här är ju skittrevligt! Ta en till! Har sällan träffat en sådant trevlig person som dig! Vi kör en runda! Nämen gud vi är ju soul mates du får absolut inte gå hem!

- konceptet ”öppna och trevliga människor”. Se ovan.

- konceptet ”t-shirts/armband/hattar/kepsar/badlakan som bedyrar din kärlek till Rio”. Detta är däremot inget mode som enbart klär rödbrända strandturister från Smygehuk och Düsseldorf. Nej nej. Brassarna själva älskar det, så även Rio-borna. INGEN ska kunna känna någon som helst tvekan om att du tycker att Rio är världen bästa stad. För det är det!

- konceptet ”fin utsikt”.

- konceptet ”hänga på stranden”. Här skulle man lätt kunna känna ”kommentarer är överflödiga” men kommentarer är mer än nödvändiga. De är livsviktiga. Att hänga på stranden är en hel vetenskap i Rio. Vilken strand ligger du på? Vilken posto? Vilket solskyddsfaktor använder du och hur ofta bör det smörjas? Hur många timmar i veckan har du lagt ned på din vaxning? Passar du på att kleta in hela kroppen i rosa blekmedel medan du ligger och chillar? Vilken är den bästa bikiniöverdelen som inte åker med i vågorna men samtidigt inte ger några solränder? Vilken tid är bäst för att dra på obligatoriska joggingrundan? Var njuter man bäst av solnedgången? Frågorna är oändliga. Svaren, de lär ta en livstid att få besvarade.

- konceptet ”att hata São Paulo”. São Paulo och dess ”paulistas” verkar stå för allt cariocas, Rio-borna, tycker är fett osoft. Typ jobba mycket, bry sig om karriären, gå hem i tid, lite ordning och reda, snobbism och olika slags advantgardiskiska kulturformer man inte kan utöva i badshort.

- konceptet ”grönska.” Tänk regnskog utanför ditt fönster. Tänk ”rätt fint”.

- konceptet ”ta en juice”. Tänk dig en hörnbar med alla världsgoda exotiska Amazonas-frukter som finns. Tänk dig en glad kille som pressar dem medan du pekar. Tänk att det kostar en tjuga. Tänk att denna juicebar finns i varenda gathörn. Fundera sen HUR ofta man kan blir juicesugen per dag. Upphöj det till pi och funta över hur många juice en brasse kan tänkas dricka under sin livstid.

- konceptet ”att skrika Vamos väldigt ofta.” Ja hehe det blir lätt försenat saker och ting. Lite i sista sekund så där… Bara att skrika ”Vamos” och heja på allt.

- konceptet ”festa”. Nej det är ingen fördom. Brassarna älskar att sjunga, dansa, ta en shot, snacka lite goja, flirta med en snyggis, dra på karneval samt i tid och otid skrika ”Caralho” och andra burdusa könsord så att det bullrar som en glad åska på baren. Tillknäppta göra sig icke besvär.

- konceptet ”vara lite otrogen” eller ”ha någon lite vid sidan”. Eller bara ta det säkra före det osäkra och gå till prostituerade. Det är lite upp till din brasilianska moral, ekonomiska standard, tycke och smak. Det är hur som helst är det inget som skapar några så där överdrivet upprörda rubriker.

- konceptet ”att ha städerska”. Är du medelklass och allt däröver över har du städerska. Så är det bara. Vad skulle annars alla fattiga kvinnor utan utbildning hålla på med? Hallå de är ju flera miljoner! De behöver ju också jobb!?! Eller, så långt tänker du faktiskt inte. Mest tänker du att du behöver mer tid att dricka bärsa, hänga på stranden, träffa dina kompis och tex. jobba. Samt att vill bevisa att du är medelklass och faktiskt har råd med din alldeles egna hushållerska.” (Är du nu inte medelklass kan hända att du jobbar skitmycket övertid för att faktiskt ha råd med en egen empregada. Man vill ju vara en i vinnargänget juh…)

- konceptet ”att låta de svarta bo i favelorna”. De svartaste i alla fall. Brassarna är ju överlag lite halvbruna men ju brunare och svartare de blir desto större är chansen att du bor i en favela. Att bo i en favela behöver nuföritden inte betyda att tre av dina söner dödas av knarkmaffia. Däremot att du fett mycket sämre chanser i livet, ingen bryr sig om din åsikt, du får städa en rik kvinnas hus för priset av en pommesmiddag, sälja din kropp till nån riking eller vägras sjukvård om nåt händer. Men du har fin utsikt över Rio iaf. Alltid nåt liksom.

- Andra nyckelord vi jobbar mycket här i Rio är Havaninas, grillat kött, skitkall öl, kombon surfshorts + svindyr (ful) märkes t-shirt, korruption (förlåt ”göra någon en tjänst”), konceptet skitvarmt, konceptet ”inte läsa böcker”, köra bussen i 120 km/timmen på gågatan, svindyr mobiltelefoni, kolla på telenovelas, käka middag med mamma, pappa, farmor, faster, farbror, barn- och barnbarn samt att göra det bästa av livet även när det är lite svårt (för det är det ju ibland), gillar läget, göra tummen upp…

Nu finns mitt långrep om Berlins konstscen upp på nätet! Det publicerades även starkt nedkortat i Metro nu i veckan men här kommer helheten! Hoppas det kan falla i smaken!

—

Berlin – lever, skapar, samlar konst

- Konsten i London är flashig och kommersiell. Den i Paris är dekorativ och fin i kanten. I Berlin är man avantgarde på riktigt och upptagen med de stora frågorna, säger den holländska konstnären Rachel de Joode i stöket i sin ateljé i Prenzlauer Berg, ett område som snabbt blev till bohemcentrum efter murens fall.

Det är nu över 20 år sedan muren revs och Europa, Tyskland och Berlin enades i en världsomvälvande eufori. Champagnen sprudlade, allt tycktes möjligt och frågetecken sköts på framtiden när berlinarna började hacka i den omväxlande gråa och med konst nedklottrade muren. Bara några månader senare fraktades 81 av 302 av dess vakttorn till Monte Carlo för det totala priset av 18 miljoner D-mark.

Händelsen är på många sätt symptomatisk för Berlin som konststad. Konsten har alltid varit ett sätt att göra uppror och att behandla själens alla oförståeliga rum. Samtidigt har människor, och platser som det guldglänsande Monte Carlo, alltid fascinerats och inspirerats av konstens historier och estetiska uttryck. Denna historiska relation ligger till grund för vad som i dag räknas som världens mest dynamiska konsthuvudstad med 175 museer, 500 gallerier, 180 000 kreativa människor och flest konstsamlare i hela Europa.

Efter murens fall var staden som många gånger tidigare i sin historia redo för något nytt och att lyfta sig ur askan. Ännu en gång blev konsten både dess medel och mål. Den inflytelserika galleristen Esther Schipper är en av dem som har varit med hela vägen. I början av 1980-talet öppnade hon sitt första galleri i Köln, en av världens då hetaste konstmetropoler. 1994 flyttade hon tillsammans med många andra verksamheten till Berlin.

– 1980-talet i Köln var fantastiskt men ibland saknades den riktigt internationella känslan. Där fanns pengar, samlare och en struktur. I Berlin rådde ett kreativt kaos och hyrorna var låga.

Mycket och billigt utrymme var konstscenens hela förutsättning. I början av 1990-talet var staden mycket nedgången. Invånare sökte lyckan i andra städer, oklara ägarförhållanden från det kollapsade DDR gjorde att byggnader och områden stod tomma vilket gav utrymme för upptäckande och lek. Kreativa från hela världen började strömma till. Billiga lägenheter, squattade hus och övergivna fabrikslokaler blev ateljéer, konstkollektiv, barer och eskapistiska nattklubbar. Allt det fasta var förflyktigat och kreativiteten kände inga gränser.

– En del verkar dock tro att konstinvasionen bara beror på de låga hyrorna, men det stämmer inte. Konstvärlden skulle aldrig kollektivt få för sig att flytta till Montpellier eller något annat trevligt ställe, skrattar Schipper. Låga hyror finns på många ställen men här vibrerar det av de stora frågorna. Här finns utrymme att utforska spänningarna både inom människan och i vår europeiska historia. Inte heller finns här någon institutionaliserad scen som i Paris eller London.

Samtidigt har Tyskland och Berlin en lång idétradition av att ta konst på stort allvar. Kulturlivet var historiskt både kronan på verket och den uppstudsiga nålen i ögat på den europeiska bjässen till nation. Redan på 1700-talet utgjorde konst, litteratur, musik och filosofi grundstenar i det tyska nationsbyggandet. Man såg med förfäran på franska revolutionens våldsexcesser och ansåg att människans frigörelse endast kunde uppnås genom att man tillägnade sig bildning, kultur och högre förnuft.

Konsten skulle både verka nationalitetsstärkande och agera motvikt till den ofta stelbenta och auktoritära tyska kejsarstaten fylld av aggressiv nationalism och militärdyrkan. Den skulle vara en estetisk tillflyktsort, ren från världen och politiken. Denna apolitiska syn fick dock sig en rejäl törn i och med andra världskriget då många stora kulturpersonligheter rättade sig in i leden i tredje riket. Efterkrigstiden både präglades och lärde av detta misstag. Konsten skulle nu inte längre vara ren från omvärlden utan ta ansvar och vända sig utåt. Den skulle nu ha en motståndets estetik, avslöja maktstrukturer och förändra samhället. Berlins samtida konstscen är ett sammansmältande av alla dessa strömningar även om den i dag inte är lika tungsint och samhällsomstörtande som förut. Snarare präglas den av ett ständigt experimenterande, av öppenhet och idelig ruljans på människor och idéer från alla världens hörn.

– Jag är 31 år och känner mig nästan gammal i konstscenen, säger de Joode. Det är väldigt ungt och dynamiskt. Det kan nästan bli överväldigande. Det händer saker hela tiden. Öppningar, nya konstnärer, nya gallerier, människor och projekt. Hela stadsdelar är präglade av inflyttade kreativa och ibland känns det som om hela staden vrider sig kring konsten. Samtidigt kan man verkligen fokusera här om man vill. Ingen kommer att sakna dig om du är borta några veckor eller månader. Det är en berusande men också melankolisk känsla att kunna vara anonym och försvinna i sin egen stad.

Trots de många fördelarna är det väldigt få konstnärer som faktiskt kan leva på sitt arbete. Många har ströjobb vid sidan om och konstsamlarna från staden är få, även om många kommer utifrån. Detta ligger till grund för bilden av staden som konstbubbla med alldeles för många konstnärer och allt för få köpare.

– Pengar är ganska sekundärt här, frihet skattas högre vilket borde vara världsunikt, skrattar de Joode.

Skrattet är dock dubbelbottnat för däri ryms även kritik.

– Ibland verkar det nästan vara fult att sätta ett pris på sin konst, även om man har lagt ner veckor eller månader av jobb.

Som en kommentar till detta, och som ett sätt att få ut konstsamlandet till en yngre publik, har hon och några vänner startat ett eget auktionshus, De Joode & Kamutzki. På berlinskt manér är det självklart halvillegalt samtidigt som de både driver det och tar sina roller på stort allvar.

– Vi har auktionsklubba, vita handskar och hela grejen. Det har varit flera köpare från stora gallerier men framför allt vill vi nå ut till folk som kanske i stället skulle ha köpt en ny Iphone.

I Berlin möts det etablerade och oetablerade i samma offentliga rum. Rörelsen och spänningen mellan gravallvar och humor, högt och lågt, platser och nationaliteter syns inte minst på galleriernas utbredning i staden. Här finns inte ett givet konstcentrum, i stället pågår en ständig rörelse. En del i denna är den kända svenska galleristen Claes Nordenhake som sedan år 2000 verkar
i staden. I det i övrigt ganska oglamourösa området mellan Kreuzberg och turisttäta Checkpoint Charlie hittade hade han efter mycket letande det perfekta tillhållet.

– Själva området var helt ointressant. Det vi var intresserade av var ljus, rymd och takhöjd, säger han och pekar på takhöjden på fyra meter.

Under åtta år byggdes det gamla varuhuset om för att passa ändamålet som modernt samtidsgalleri. Mitt i all grå betong residerar nu ett elegant gallerikvarter med tunga gallerinamn såsom Gebrüder Lehmann från Dresden, slovenska Galerija Gregor Podnar och Konrad Fischer från Düsseldorf. Att det västberlinska område där nu Nordenhake ligger skulle kunna bli ett pulserande konstkvarter tedde sig för några år sedan föga troligt. Förutom några klassiska gallerier i högborgerliga stadsdelarna Schöneberg och Charlottenburg var få intresserade av väst. Kreuzberg var stämplat med hela Västberlins historia som kulturellt centrum för alla Västtysklands oanpassningsbara ungdomar och kulturmänniskor. Det var osexigt, gjort och passé. Det var i de gamla östdelarna som ”det nya Berlin” hade fötts. Gamla östområden som Mitte och Prenzlauer Berg etablerade sig snabbt som stadens nya hippa centrum och området kring Auguststrasse och Linienstrasse blev konstens sprudlande huvudgator.

– Konstnärerna och gallerierna kommer alltid först, sedan följer de andra, säger Nordenhake.

Utvecklingen, ofta kallad gentrifiering, stämmer väl in på Mitte. Efter gallerierna kom designbutikerna, och sedan de chica lunch- och kaffeställena. För många gallerier blev det då dags att söka sig vidare. Många av de mest välrenommerade namnen har nu likt Nordenhake flyttat till området kring Checkpoint Charlie. Eller som i Esther Schippers fall, det nyuppseglade området Potsdamer Strasse.

– Vi tillbringade 16 år på Auguststrasse, säger Schipper. Det fanns inget mer att upptäcka. Allt var fastlagt, gallerierna trängdes och ingen yta fanns för utsvävningar. Utvecklingen avstannar och man känner sig trängd. Konst i framkant kan inte vara inträngd i ett hörn. Den kräver yta och ett visst kaos.

Relationen mellan stadens kreativa och stadsutvecklingen har också blivit sprängstoff de senaste åren. Allt eftersom hajpen har blivit större har priserna stigit, och folk är oroliga att staden kommer att mista sin särprägel. De ofta fattiga urberlinarna oroar sig över att hyrorna kommer att stiga och de inflyttade kreativa över att de billiga lokalerna och de inspirerande hårda kanterna ska försvinna. Konsten har gjort staden attraktiv för investerare och trots att det knappt finns några pengar för konstnärerna finns det desto mer i allt man kan sälja om den och kring den. Inte minst fastigheter och turistboende som har drivit upp priserna avsevärt i vissa områden. Stadens officiella slogan har länge varit ”Poor but sexy”, frågan är vad som nu kvarstår i sexighet om man inte längre är fattig?

Den inflyttade konstentreprenören Monica Salzar från USA är dock inte särskilt orolig över att Berlins särart som konstmetropol kommer att suddas ut.

– Berlin är inte New York hur mycket folk än älskar att göra den jämförelsen. Där värdesätts helt andra saker. Men självklart förändras staden. Den är alltid på väg att bli något nytt, men konsten har en oerhört stark ställning här. Vi får hoppas att politikerna inser det och inte säljer ut det.

Innan Salzar förverkligade drömmen om att arbeta inom konstvärlden jobbade hon på amerikanskt vis 80 timmar i veckan med att arrangera konferensresor för storföretag.

– Med min bakgrund är jag mer orolig över vad som kan komma att hända när den nya storflygplatsen är färdig än över om hyrorna går upp. Berlin är redan Europas konferensmecka och flygplatsen kommer att göra staden ännu attraktivare för konferensresor. Opersonliga hotellkedjor och storföretag kan om något slå ut småskalig och kreativ infrastruktur av den sort som finns här.

Att den bångstyriga staden skulle låta sig tuktas av konferensdeltagare låter måhända lika troligt som tidigare scenariot Berlinmurens fall gjorde. Vad som än händer kan man i alla fall vara säker på en sak. Att det på barrikaderna kommer att stå konstnärer redo att agitera och provocera med sin konst.

______

Intervjupersonernas bästa Berlintips

Claes Nordenhake, gallerist med galleri i Berlin och Stockholm

Konstnärer att hålla ögonen på

”Marjetica Potrč blev precis utsedd till en av världens tio viktigaste konstnärer av tidningen Newsweek. Hon jobbar mycket med det estetiska i spontanbyggen som till exempel favelor. Till vardags är hon professor på konsthögskolan i Hamburg. Bland svenska konstnärer är Ann Edholm, som vi precis ska ha en utställning med i Stockholm, fantastisk. Behållningen med Berlin är annars att din okända elektriker kan visa sig vara en fantastisk konstnär med framtiden framför sig.”

Gallerier i framkant

”KOW är ett spännande samtidsgalleri på Brunnenstrasse i Mitte. Konrad Fischer är en god vän, tillika ett av Berlins mest etablerade namn, med galleri både här och i Düsseldorf. Och skippa de stora statliga museerna! De är lata och sällan i framkant. Det är på gallerierna allt spännande händer.”

KOW
Brunnenstrasse 9, Mitte
www.kow-berlin.com

Konrad Fischer
Lindenstrasse 35, Kreuzberg
www.konradfischergalerie.de

—

Esther Schipper, en av Berlins tyngsta ­gallerister och konstpersonligheter

Alla gallerier på en helg

”För att samla upp den internationella konstscenen startade jag och några andra Gallery Weekend. Under en helg samarbetar ett urval av de största och bästa gallerierna kring att visa upp det bästa av Berlin. Enkelt, smidigt och med ett tydligt urval i en annars spretig konststad.”

Glamourös konstdoldis

”AA Bronson var en av tre konstnärer i det legendariska kollektivet A General Idea, som var verksamma mellan 1969 och 1994. Tyvärr dog de två andra i aids men AA Bronson jobbar vidare i deras anda. Det är på samma gång glamouröst, queer och politiskt.”

—

Rachel de Joode, konstnär och auktionshusinnehavare

Spännande konstkluster

”Osram Höfe i Wedding med Maz Hetzler i spetsen är så Berlin det bara kan bli. Fantastisk byggnad med gallerier, konstnärer, fester och ateljéer i en enda röra. Inte alla utställningar är bra med det måste ses, om inte annat så för upplevelsen.”

Osram Höfe/Max Hetzler
Oudenarder Strasse 16–20, Wedding
www.maxhetzler.com

Barer för konstfestande

”Kim Bar är inofficiell träffpunkt för konstnärer och kreativa. Varje torsdag bjuds en konstnär in som värd för kvällen och det är ofta performance och filmvisningar. Baren Times i Neukölln är mycket edgy, hippt och internationellt. Ofta vernissageefterfester och efterefterfester.”

Kim Bar
Brunnenstrasse 10, Mitte
www.kim-in-berlin.com

Times Bar
Hermannstrasse 16, Neukölln
www.t1mes.de

Bästa konstbokhandeln

”Motto Book Store är en fantastisk liten butik för roliga och speciella konstböcker i Kreuzberg.”

Motto Berlin
Skalitzer Strasse 68, Kreuzberg
www.mottodistribution.com

—-

Monica Salzar, driver konstportalen Berlin Art Link och arrangerar konstresor för branschfolk, konnässörer och företag

Magasin att hålla koll på

”Eftersom det rör så mycket på sig i konstvärlden är det bra att hålla koll både genom magasin och på nätet. Kunst Magazin är bäst på tyska och Frieze Magazine på engelska. Art Facts rankar konstnärer efter hur mycket de säljer och Art Slant har bra stadsguider. Vi på Berlin Art Link har bäst koll på vad som händer i Berlin.”

www.kunst-magazin.de
www.artfacts.net
www.frieze.com/magazine
www.artslant.com
www.berlinartlink.com

Dynamiska gallerier

”Peres Projects är två gallerier som drivs av en utflippad kille från Los Angeles. Här finns den galnaste konsten, de roligaste vernissagerna och det mest passionerade kringhängande posset. Leap är ett spännande och snyggt galleri som rör sig experimentellt i gränslandet mellan konst och teknik. HBC är en chic brasiliansk restaurang, en klubb, en bar och ett art space samtidigt. Här råder en mycken öppen atmosfär och visas mycket saker typiska för Berlin. Bland de mer traditionstyngda moderna gallerierna är VeneKlasen/Werner med fokus på internationellt kända mästare ett bra tips.”

Peres Projects
Schlesische Strasse 26, Kreuzberg
www.peresprojects.com

Leap
Karl-Liebknecht-Strasse 13, Mitte
www.leapknecht.de

HBC
Karl-Liebknecht-Strasse 9, Mitte
www.hbc-berlin.de

VeneKlasen/Werner
Rudi-Dutschke-Strasse 26, Kreuzberg
www.vwberlin.com

Här finns som vanligt massa länkar till mode-om-sig-och-kring-sig, öppningar, fester, pop up stores även för dem utan pressackriditering…

Bilden är från Kaviar Gauche, ett av staden lyxigaste och mest ”oberlinska” märken. Deras chica flagshipe store kan man kolla in på adressen:

Kaviar Gauche
Linienstr. 44
10119 Berlin

Mitte

Uma
Behrenstraße 72
10117 Berlin, Mitte
0049 (0)30 301117324

Bor alltså PÅ denna gata i ett av de vita husen = man kunde så att säga ”ha det sämre.”