Vår tredelade reseupplevelse modell Kinderegg har nått sin tredje fas: den familjära.

Barn, farmor, pojkvän och barnbarn har anlänt. Det innebär nya versioner av begreppet äventyr. Som: ska vi överleva treåringspladdret? Men mycket trevligt. Första frågan vid mellanlandning var den i rubriken.

Den 36-gradiga värmen hanterar vi genom att göra så lite som möjligt. Att se treåringen under en timme komma över tveksamheten till flytdynornas bärförmåga till att guppa runt ivrigt plaskande är den enda underhållning jag egentligen kräver.

Lite dämpades första dagens stämning av det bagage som stÃ¥r kvar i Barcelona. Klantigt Spanair. Och uppenbart hur dom resonerade när det blev förseningar frÃ¥n Stockholm. ”Vi skiter att lasta över bagaget i Barca sÃ¥ tar vi igen nÃ¥gra minuter.”

Trist, men med lånat och införskaffat fixade vi första familjedagen. Nu väntar en vecka med avkoppling och aktiviteter i lagom mix. Hyrt Hus i Mijas har funkat perfekt hittills så vi ser med tillförsikt fram mot de dagarna.

En skön stund med bra bok intill poolen känns helt plötsligt väldigt futtig. Väldigt väldigt futtig.

Vi sitter här och väntar på att de som betyder allra mest för oss ska komma och dela semesterglädjen med oss. Om några timmar möter vi dom på flygplatsen, kramar och skrattar. I Norge är det ofattbart många familjer som aldrig mer får uppleva det.

En ensam galning? Jovisst, men en galning som fått en plattform och motivation för att omsätta sina sjuka fantasier till en brutal och helt vansinnig verklighet.

Vi får hoppas att det enda lila positiva som kan komma ur det här är en massiv kamp mot alla krafter som står för hat och våld som en politisk metod.

För det jävliga är att det förmodligen finns en del som tycker att det är sÃ¥ här ”dom ska tas”.

Nu längtar man mer än någonsin efter familjen.

Bekvämligheten verkar under den här semestern vinna matchen mot äventyret. Stort. En promenadseger.

Den goda maten, dito drycken, bra böcker och dito musik har taktiskt helt utmanövrerat äventyrslystnaden. Nåväl, det är sånt en medelålders man kan leva med.

Nu kopplar jag av medan goda vänner förbereder middag. Charles Mingus i högtalarna, Dry Martini i glaset och en bra bok framför läsglasögonen. (Hur många glasögon kommer jag att behöva om några år? Nu är det tre med olika funktion på gång.)

Läsningen just nu är Niceville av Kathryn Stocket. Amerikanska södern, tidigt 60-tal och en segreationstradition som håller på att krackelera. Och som i alla brytningstider är den våldsamma konflikten ett konstant hot och även en realitet.

Bra bok. Läs den.

Annan bra läsning på den här resan har varit John Irvings nya, Sista natten i Twisted River, Aino Trosells Hjärtblad och Theodor Kallifattides självbiografi Det gångna är inte en dröm.

Så privilegierad man är som får resa, både i geografin och fantasin.

Hur avslappnad kan man bli? Förmodligen inte mer än så här. Bieffekten är att det bekväma äventyret inte är så äventyrligt.

Om nu inte att äta på Las Porras räknas som ett litet äventyr?

En annan negativ bieffekt är den totala bristen på spännande saker att blogga om. Vi är ett trevligt gäng som stiger upp, äter frukost i pation, vältrar oss i diverse solstolar och poolvatten, riggar en sangria på eftermiddagen innan det blir middag. Natten lång. Blir inga klassiska blogginlägg på såna storys.

Mijas då? Ganska typisk liten turiststad, men trevlig ändå.

Men för mig duger det ganska bra just nu. Äventyret börjar förmodligen på lördag då familjen ersätter kompisarna och treåringen tar över. Då kan allt hända.

Själva sysslolösheten är en del av ide’n med den här veckan i den lilla stugan pÃ¥ bergskanten. Där hänger stugan och där hänger vi.

Visuellt händer inte mycket, det är bara en enastående vacker vy. (Vilket i och för sig räcker långt.) Men ljudmässigt finns en del spännande. Som den pratglada åsnan någonstan längre ner i dalen.

Han gormar, klagar och låter omvärlden förstå hur eländigt allting är. Vi har bara inte fattat det, vilket är en sanning svår att ta till sig när man plaskar runt i minipoolen med en kall dryck på greppvänligt avstånd.

Envist mal han (tror det är en han) på, en klagolåt på in- och utandning. Eller kanske det är ett tokgarv som ekar mellan bergssidorna? Vi misstänker ibland att det faktiskt är två åsnor i en dialog.

Kanske berättar dom Ã¥snefräckisar för varann? ”Har du hört den där om mulÃ¥snan som skulle…”

Jag förstår inte ett ord men blir ändå på nåt viss glad så snart det drar igång där nere. Oavsett om det är klagan eller fräckis.

[12 juni] Förvisso bor vi avsides men det är inget hinder för intressanta möten. Den spanske tvillingen till mr Bean är redan nämnd och häromkvällen tittade in en uggla in.

Glodde är kanske en mer adekvat beskrivning. Han slog sig ner pÃ¥ murkanten, viftade omkring med skallen för att betrakta oss ur alla nödvändiga vinklar. Inspektionen slutade med omdömet ”helt ointressanta” och sÃ¥ flaxade han vidare. Som tur var för oss liknande vi inte smÃ¥ skogsmöss.

Vi har en sådan boende utanför stugan, men det avslöjade vi inte för ugglan.

Färska skaldjur var ambitionen för kvällsmenyn så idag blev det ett nytt besök i civilisationen. Att ordna lite gambas och annat skalförsett var inget problem. Biläventyret blev också ganska bekvämt. Bara en felkörning bland småvägarna, som slutade med ett möte med två stirrande schäfrar. (Många stirrande djur här, tydligen.) Backläge i och nytt försök med bättre resultat.

Lite statistik: Avstånd till butik: 13 km. Tidsåtgång: 30 min med lite Carlos Sainz-varning. Det säger en del om vägarna. Att förfölja en stressad hund, utan förstånd att flytta sig, tillhör väghindren.

Tyckte även att hunden stirrade rätt ihärdigt mig.

Efter 48 timmar av bekvämlighet var det hög tid för lite bekvämt äventyr igen. Där vi bor är det en lättåtkomlig upplevelse. Vi har ju bergsvägarna.

Bergsbyn Alora var målet, vägen gick över berg och dal. Ingen autostrada direkt, snarare åsnestig, illa åtgången av vinterns regn. Den hyrda lilla Opeln fick slita hårt och svetten mer ångestbaserad än beroende på värmen. Men fram kom vi.

Alora var en sedvanligt fin liten stad, men inget heller att skriva in i resehistorieböckerna. Det mest spännande var att mr Bean körde förbi, ivrigt letande en parkering. Möjligtvis att det var hans spanske tvillingbror. Vem vet vilka äventyr moder Bean hade på sin tid?

Efter ett antal felkörningar sÃ¥ hittade vi ocksÃ¥ omrÃ¥det El Chorro – bergsomrÃ¥de med kraftverksdammar och imponerande byar. +35 sÃ¥ ett dopp i den stora uppdämda sjön satt bra, lika varmt i vattnet som pÃ¥ land.

Och så samma åsnestig hem igen med drycker och färskt bröd från utmärkta Mercadona i bagaget.

Första delen av vårt bekväma äventyr är påbörjat. Äventyr nr 1 (att ta sig hit) är avklarat och vi befinner oss i fasen bekväm.

Att hitta Casita Maria var överraskande lätt. Bra karta från stuguthyrarna Alan och Colleen hjälpte till, liksom bra vägskyltning. Vägen dock något mer svårbemästrad. Jag kan känna visst samförstånd med de som en gång färdades på Ho Chi Minh-leden, men de hade kanske inte samma stup på 100 meter nedanför den gropiga grusiga stigen? Och andra sidan slapp vi bakhåll och napalm.

Så nu sitter vi här och varken kan eller vill annat. Magnifik utsikt över Sierra Nevadas berg och dalar, 30 grader i luft och i den minimala poolen, nåja liten damm kanske stämmer bättre.
PÃ¥ avstÃ¥nd ljudet av fÃ¥rens bjällror (jo, faktiskt, det är fÃ¥r, inte getter), vindens sus i torra olivträd, nÃ¥gra geckoödlor och cikador. Den hysteriska cikadan i olivträdet ovanför hängmattan kanske möjligtvis är nÃ¥got för charmigt högljudd…

Retreat kan vara en bra beskrivning. Om det inte varit för flyget till Malaga som då och då passerar.
Det bekväma äventyret har börjat. Mest bekvämt hittills.

Kommer inte spänningen naturligt får man väl skapa den.

Har bokat, checkat av, checkat in, printat ut, kollat, bokat igen, kompletterat och reviderat, budgeterat och gjort det mesta klart. Vi är per definition pÃ¥ väg. Och det har vi pratat mycket om. ”PÃ¥ lördag drar vi, tre veckor, ett riktigt äventyr för oss som gillar bekväma äventyr.”

PÃ¥ frÃ¥gan ”när?” har vi konsekvent sagt ”pÃ¥ lördag Ã¥ker vi”. Men där har inte riktigt tanke och handling varit pÃ¥ samma vÃ¥glängd. Hela grejen bygger ju pÃ¥ att vi Ã¥ker pÃ¥ fredag. Blev vi varse igÃ¥r. SÃ¥ är det bokat i alla fall.

Nu har vi trimmat tvättmaskinen, gjort två dagars jobb på en.. och är på väg. En dag tidigare än vad vi trodde.

Blir bra det här.

Med Ryanair vet man att det inte är flygbolaget som är till kunden utan tvärtom.

Har fÃ¥tt ”Ryanair Travel Advisory for Confirmed Reservation”. Mycket information för den bokningen, men den kan väl sammanfattas med att ”allt kostar extra och se för fan till att göra som vi säger”. Billigt är det och det är servicen som strukits ur listan för att det ska bli billigt.

”JasÃ¥, ni ska ha med bagage ocksÃ¥, ja dÃ¥ blir det extra debitering. Och ni tänkte pinka lite efter att ha köpt en öl – bara att pröjsa.”

Personalpolitiken ska vi inte tänka pÃ¥ – dÃ¥ rodnar jag av skam av att nyttja bolagets tjänster.

Men nÃ¥ja, det är billigt och det är direktflyg frÃ¥n hemstan till Barcelona och sen är det bara en liten inrikesflight till Malaga som Ã¥terstÃ¥r – sÃ¥ lÃ¥t gÃ¥ dÃ¥.

Människan är sig själv närmast och principer är till för att överges. På lördag åker vi.

PS: Ett annat bolag lät noggrannt meddela att ”denna flygning börjar och slutar pÃ¥ olika flygplatser”. Känns bra – hade ju varit lite trist att kliva ombord pÃ¥ Arlanda och sedan, efter ett par drinkar, Ã¥ter landa pÃ¥ Arlanda.