Själva sysslolösheten är en del av ide’n med den här veckan i den lilla stugan pÃ¥ bergskanten. Där hänger stugan och där hänger vi.

Visuellt händer inte mycket, det är bara en enastående vacker vy. (Vilket i och för sig räcker långt.) Men ljudmässigt finns en del spännande. Som den pratglada åsnan någonstan längre ner i dalen.

Han gormar, klagar och låter omvärlden förstå hur eländigt allting är. Vi har bara inte fattat det, vilket är en sanning svår att ta till sig när man plaskar runt i minipoolen med en kall dryck på greppvänligt avstånd.

Envist mal han (tror det är en han) på, en klagolåt på in- och utandning. Eller kanske det är ett tokgarv som ekar mellan bergssidorna? Vi misstänker ibland att det faktiskt är två åsnor i en dialog.

Kanske berättar dom Ã¥snefräckisar för varann? ”Har du hört den där om mulÃ¥snan som skulle…”

Jag förstår inte ett ord men blir ändå på nåt viss glad så snart det drar igång där nere. Oavsett om det är klagan eller fräckis.