MÃ¥nga besökare = mÃ¥nga bilresor till Marrakech. Inte mig emot, fast nu börjar graderna ticka uppÃ¥t 38-39 sÃ¥ det är lite svettigt. ”Alldeles lagom”, enligt alla Abdullas, Abdullatifs och Mouhammeds som jag har lärt känna de senaste mÃ¥naderna. Det börjar bli som mot slutet i Moskva när jag hade varit pÃ¥ Izmajlovskimarknaden en gÃ¥ng varje helg i fyra Ã¥r och försäljarna hälsade pÃ¥ mig med förnamn. Har ocksÃ¥ lärt mig vad som funkar när det gäller att pruta, alltsÃ¥ – jag vet att jag betalar dubbelt sÃ¥ mycket som Marrakechborna, men säg att jag betalar hälften av vad Norwegianturisten gör för en puff i blekt skinn som passar sÃ¥ bra ihop med de ljusa och fräscha svenskmöblerna?

Hittade lite nya butiker i lördags (för dig som tröttnat på det vanliga, typiskt marockanska), marockanskt med en modern twist, kan man säga.

Chic shopping i medinan: Les Petites Boutiques/Souk Cherifa
Mysig restaurang för lunch/middag (ovanpå Souk Cherifa): Terrasse des épices

På Terrasse des épices.

Hej hej!

 Fint kakel i Souk Cherifa.

Souk Cherifa style.

I Quartier Mouassine/”Rodeo drive of Marrakech” finns bland annat butiken Maktoub by Max and Jan. Tunikor, smycken, sandaler, coola t-shirts. Fina grejer!

Vi har det, på traditionellt expat-life-vis, väldigt bekvämt här i Casablanca. Nanny, städerska/kock och chaufför. En uppsättning människor som jobbar för oss och som gör våra liv väldigt enkla och o-jobbiga när det kommer till allt praktiskt som ska fixas i vardagen. De här tre (3!) personerna gör att jag kan fokusera på mitt jobb och ändå hinna vara mycket med kidsen som ännu inte har hunnit fylla tre år. Jag hinner träna, gå ut och äta och jag är definitivt inte för trött för att tillsammans med vilda tvillingar orka uppleva det fantastiska landet Marocko under helgerna. Alltså finns inget att klaga på. Eller?

Det är bara det att jag stretar emot. Precis som Matthew Crawley i Downton Abbey när han vägrade låta sin butler hjälpa honom att ta på honom smokingen (eller fracken eller vad det nu var). Han ville helt enkelt inte vara en person, såg sig inte som en person, som hade tjänare. Samtidigt var han ju det. Precis som jag (även om de verkligen inte går under benämningen tjänare!). Jag, som tycker att det rätt bekvämt att få frullen serverad och slippa städa och slippa köra bil i den här vansinnesstaden. (I alla fall några år, sen skulle det nog bli lite långtråkigt, men det är en annan sak).

Men jag kan inte släppa taget om Sverige-Kina. Till exempel har jag en märklig, kanske kan tyckas, aversion mot att lÃ¥ta nÃ¥gon öppna bildörren för mig. Jag skäms över mig själv, över att vara en person som sitter i förarsätet och förväntas vänta pÃ¥ att nÃ¥gon ska…. öppna dörren. Ã…t mig! Detta har naturligtvis fÃ¥tt konsekvenser. För Abdou, chauffören, som märker detta men ocksÃ¥ vill göra ett bra jobb, blir det alltid lite stressigt eftersom han mÃ¥ste rusa ut ur bilen i princip när den fortfarande är i rullning för att hinna öppna dörren innan jag har fÃ¥tt av mig säkerhetsbälte och fibblat klart med väskan. Jag, som märker hans beteende blir dÃ¥ ”som en tonÃ¥rsdotter” som min syster uttryckte det och gör allt för att hinna före honom för att…. ja, vaddÃ¥? Visa min självständighet? Visa att jag minsann kan öppna en bildörrr själv, att det pÃ¥ nÃ¥got sätt ingÃ¥r i vad man kan begära av en vuxen människa? Resultatet är att han förmodligen anser att han inte utför sitt jobb och att jag, pÃ¥ ett patetiskt sätt känner att jag har stoltheten i behÃ¥ll. Ja, det är sannerligen inte lätt att vara expat med för mycket fritid, inte. Och absolut, jag hör hur detta lÃ¥ter. Tänkte bara att jag skulle vara lite personlig.

Matthew Crawleys butler.

Redo att ta mig var jag än vill åka.

Det är lätt att man faller pladask för marockanskt hantverk och konstverk och alla färger och lampor och lyktor och mönster och sÃ¥ en dag sitter man där i sin ljusa och fräscha lägenhet i Stockholm dit man har släpat allt marockanskt man har köpt pÃ¥ sig under Ã¥ren och sÃ¥ undrar man: Vad hände egentligen? När blev jag sÃ¥ här bohemisk? Vissa köp kommer, som Lollo brukar uttrycka det: vara snygga ungefär till Köpenhamn. Där (i Köpenhamn alltsÃ¥, precis innan man tar klivet frÃ¥n kontinenten till svala Sverige) gör man bäst i att lämna kamelskinnslyktan och den uppstoppade ormen och konstverken av nÃ¥gon ”konstnär” som blivit konstnär just för att det verkar vara lukrativt att vara konstnär i ett land som Marocko där gemene turist är pÃ¥ jakt efter just… marockansk stil och stuk.

Just därför! är det dÃ¥ och dÃ¥ befriande med lite modern touch, sÃ¥ att säga. Rekade idag inför ett jobb och hittade bland annat butiken Private Room som ägs av en marockansk hemvändarfamilj. Full av idéer av hur det gÃ¥r till over there har de försökt implementera den amerikanska konceptbutiken i ett land som Marocko.  Noga utvalt, coffe shop i butiken, manikyr-bar – osv. Hur det kommer att gÃ¥ Ã¥terstÃ¥r att se, men butiken var snygg.

Private Room, 27 Abdou Kacem El Kotbari, Triangle d’Or, Casablanca

Chokladfondue.

Magnolia Bakery, typ.

Snygga rutor.

DÃ¥ är veckan igÃ¥ng igen efter en traditionsenlig powerwalk genom en kÃ¥kstad, en soptipp, ett gäng hungriga kossor, via ”Afrikas största köpcentrum” och ut pÃ¥ Casablancas stolthet: den tillpiffade cornichen, strandpromenaden.

1 maj firas även i Marocko och detta uppmärksammade vi genom att tillsammans med vÃ¥ra vänner här i AnaFee (namnet pÃ¥ vÃ¥r trevliga ”gated community”) besöka Marrakech och dess stenöken Agafay i helgen.

Så här gick det till:

1. Vi ringer ansvarig för campingen. Han svävar lite när vi frÃ¥gar hur vi egentligen hittar till Scarabeo Stone Camp, 45 minuter utanför Marrakech. ”Ã…k rakt fram och sÃ¥ tar ni till vänster vid en Ã¥sna.” Ungefär sÃ¥ lät det. Till sist hittar vi campingen, en lagom lyxig uppsättning tält för boende och för luncher och middagar (och yoga/massage för de som har bokat i förväg) som flyttas runt lite, beroende pÃ¥ säsong.

2. Vi känner oss som vi klivit in i en scen ur Karen Blixens Mitt Afrika – här har man lämnat den färgstarka Marocko-style-inredningen Ã¥t sitt öde och istället satsat pÃ¥ beiga och bruna toner, regissörsstolar, bambumattor och uppmärksamma kypare.

3. Vi pustar ut under en segelduk, dricker ljummet, medhavt vin, tittar på de vackra vyerna med Atlasbergen tronande i bakgrunden, njuter av tystnaden (well, vi hade 4 kids med oss och de pårökta italienarna i jelabas var väl heller inte direkt supertysta).

4. Vi äter en fantastisk middag i ett tält med stimmung, så att säga.

5. Kollar in stjärnorna, somnar i det svala tältet, vaknar, rider åsna, äter och åker tillbaka till Marrakech innan det blir för hett.

Obs! Detta är alltså ett tips för dig som ska spendera fler än två dagar i Marrakech. Dessutom prisvärt (cirka 1400 kronor per familj för boende, frulle och middag och aktivitet, fast aktiviteten blev nog billig bara för att jag sa vad jag jobbar med).

Efter en ansträngande dag vid poolen i Marrakech.

”Truly stunning,” som det heter.

Lollo, Fred och Jonas. 

Familjen Bernström.
Vårt tält.

Hello, ljummet vin.

En touch av inredningen. Just detta var iofs väldigt marockanskt.

Frukostbordet.

Toaletten.

Nej, Casablanca har inte Marrakech omedelbara charm med trendiga restauranger, förförisk shopping, jetsetfeeling och spännande historia – under ett besök i Marrakech bakar du liksom ihop ”allt” i ett: sol, shopping, kultur, grymma restauranger, trendspaning och urgammal medina att strosa runt i.

Casablanca är mer hardcore. Mer ”rough”, smutsig – inte sÃ¥ polerad och omedelbar. Min syster som har varit här en vecka gjorde en jämförelse mellan Aix en Provence och Marseille pÃ¥ franska rivieran (där Marseille alltsÃ¥ är Casablanca): smutsig hamnstad.

Men jag blir mer och mer förtjust. Det finns något attraktivt i att vara i stort sett den enda turisten i stan. Att det tar lite tid innan man hittar smultronställena. Jag ska göra ett jobb om Casablanca nästa vecka, tills dess säger jag bara: beachen. Det är ändå, hur smutsig den är, något magiskt över Casablancas stränder.

”It looks in your face that your English is better than your French,” förklarade en Starbucksanställd för mig idag. ”Yes…”, sa jag. ”You are welcome,” sa han.

Ganska irrelevant vilket språk du talar.

Fullkomligen älskar ökenhÃ¥lan Dakhla i Västsahara. I helgen drog vi dit igen, för tredje gÃ¥ngen – den här gÃ¥ngen bara för att softa med kidsen och rena systemet frÃ¥n bÃ¥de det ena och andra och surfa (men det var risigt med vind) och äta och sova och soak up the sun som det heter.

Det finns liksom inget annat att göra än att göra just det. Inte en massa aktiviteter att hänga med pÃ¥. En rätt trist stad – ett besök räcker gott och väl. Inget internet. Telefonen funkar knappt. Ingen shopping att tala om. SÃ¥: man hänger med andra, väntande (pÃ¥ vinden) surfare frÃ¥n hela världen; ryssar, holländare, nitiska tyskar (perfekt vikta handdukar), rastlösa vagabonder on a shoestring och rika marockaner som tar med sig champagne och egen skinka (japp, fläsk) till surfhotellet. Och sÃ¥ bara är man (i den mÃ¥n det gÃ¥r att bara vara med tvÃ¥ kids snart tre Ã¥r gamla). Och sÃ¥ hoppar man i sanddynorna, seglar lite, kanske tar en tur med kanoten och läser en bok. Love it.

Har skrivit om Dakhla tidigare så jag stannar här. Men: billiga flygbiljetter tre gånger i veckan från Casablanca med Royal Air Maroc. Flygresan tar knappt två timmar.

Artiklar om Dakhla kommer i ELLE och SvD framöver.

Vi bodde utmärkt på surfhotellet Ocean Vagabond.

Living on the edge.

SÃ¥ här ser det ut. En lagun och sÃ¥ ”en del” sand.

Färgkodade kids.

Håll i hatten vad det går. Jag rattar en Hobiecat.

Utsikt från vår barre.

Ludde och jag.

Det bästa med Marrakech sägs vara att virra bort sig i gränderna. Att förlora sig i souksen och glömma tid och rum och mål och mening. Jag älskar att få en adress. Leta, leta och till slut hitta skylten, tro att en skylt betyder att nu är det nära, men snart bli varse att det är det inte. Fortsätta leta. Inse att butiks- eller hotell eller restaurangägarinnan inte vill att man ska hitta dit om man inte har seriösa intentioner. Nu var det egentligen inte sååå svårt att hitta till Dar Cherifa, men ganska. Litterärt café, galleri, uuuunderbar meny, kanske bästa efterrätten jag någonsin ätit: smördegsinbakade kanelkokade äpplen med hallonsås. Och en trevlig ägare med koll på medinan, alla ryads, som en historisk uppslagsbok.

Worth it!

Adress: 8,Derb Chorfa Lakbir, Mouassine, Marrakesh

Renslickade tallrikar på Dar Cherifa.

Har alltså varit i Kairo av alla ställen att välja på att resa till våren 2013. Jonas skulle på business, jag hängde på för att göra research till ett jobb om att leva i skuggan av revolutionen. Det var mycket spännande! Här kommer ytterligare några iakttagelser, bara några snabba såhär rakt upp och ner:

- Planet gick via Kairo till Saudi Arabien - med andra ord var det en massa män iklädda i sina traditionella vita thoobs. Inget mer med det förutom att de alla hade en gemensam egenskap: de verkade tycka att det var lite jobbigt att bära sitt handbagage från sofforna i gaten fram till själva gaten (25 meter) så de anlitade diverse marockanska städare på flygplatsen i Casablanca för att sköta uppdraget åt dem. 50 dirham (ca 35 kronor) betalade de för det utförda jobbet. Ingen av dem satt i första klass.

- Passkontrollanten i Kairo lÃ¥tsades kolla vÃ¥ra pass men i själva verket satt han och kollade FaceBook.  Vi sÃ¥g nog. ”Just det här beteendet säger en hel del om landets uppgivna status just nu,” sa Jonas.

- Bombhundar kollade alla bilar som körde in till de finare kontorsområdena.

- ”New Cairo” verkar vara ”grejen” enligt rika egyptier och expats. Som Kista centrum, typ.

- Överallt: storbildsreklam med bilder av soldater och vita bebisar.

Har varit på besök i Kairo under 24 intensiva timmar. Några iakttagelser:

”The Muslim brotherhood is not going to leave, so they’ll have to learn to accept that my wife is not veiled.” En av cheferna pÃ¥ Google kommenterar den rÃ¥dande politiska situationen.

”Our biggest problem is media. Media doesn’t tell what actually happens. As you can see, right now, nothing happens.” Taxichauffören Moustafa ger sin bild av läget i Kairo just nu.

””Normal” people used to protest on Fridays until recently. But now, we’ve lost interest in those actions. Everyone is tired of the revolution now, we just want to put it all behind us. Journalists from CNN and BBC interview the few protestors that still live on Tharir Square, the same ones over and over.” En Kairo-stekare som har tröttnat pÃ¥ omvärldens bild av landet visar mig ivrigt hur mycket folk det är som gÃ¥r pÃ¥ pÃ¥ restauranger och klubbar. ”In Cairo, you find the best clubs in the world.”

”During the revolution, it was fun to hang out at Tharir Square. People we’re shouting in loudspeakers: ”welcome protestors, welcome free people.” En ingenjör frÃ¥n Kairo berättar att ”massor av saker hände, förutom själva demonstrationerna, pÃ¥ torget under de veckor som revolutionen pÃ¥gick.” ”Gratis frisörer, gratis tidningar.”

”Instability has become everyday life. You’re in a car and you hear about a riot, then you just take another route.” En anställd pÃ¥ en investmentbank i Kairo förklarar läget.

Livet pågår trots allt i Kairo.

På Tharir Square bor forfarande ett drygt 20-tal aktivister i tält.