Lyfter blicken mot Sveriges gråmulna novemberhimlen och önskar den var blå. En dag som denna är det skönt att plocka fram ett gott resminne och mina tankar fortsätter på den blå tråden. Närmare bestämt den nyfärgade blå tråden i färgarsouken i Marrakech, Marocko. Vackert mättade färger mot den blå himlen.

Färgkvarteren i den muromgärdade Medinan, dvs Marakechs gamla stadsdel, är på grund av färgernas lukt belägen i utkanten. Jag ser de kraftfulla pigmenten i små skålar och känner att det pirrar i kroppen. Min passion för färger får sitt utlopp i min passion för att måla, och någonstans hör allt ihop. Färger ger mig känslor och jag kan förmedla den känsla jag vill måla genom färgvalet. Det känns oförklarligt bra att se så äkta och naturliga färger i härlig pulverkonsistens. Jag får hejda min lust att kladda.

De charmiga skålarna med kraftfullt färgpigment.

Under min stund i färghimlariket får jag följa med in i en pigmentbutik, upp för en smal trappa och ut på en terass med utsikt över hela souken. Där ligger indigoblomman utspridda för att torka i solen. Dess färgpigment används för att ge ofärgat garn sin blå färg. Längre in i souken finns tygkvarteren där man säljer tyger gjorda på garn som färgats just här.

Blått är en pålitlig, klok och samlad färg, men som också kräver respekt och kan vara lite kylig. Den får oss att vakna till och fundera, ger plats åt tankar. Ibland för mycket tankar, när vi ”get the blues”. Det känns som att blå är en färg med mycket integritet. Om blå var en person skulle han/hon nog vara rätt känslig.