I går var invigningen av den nya utställningen på ”Hyllan” på Arbetets muséum i Norrköping.

Den nya utställningen heter ”Svenska för Invandrare” Utställningen är en humoristisk men samtidigt seriös skildring av statens svenskakurs för invandrare. Av Stéphane Chabrier som även han deltagit på kursen vid Åsö vuxenskola i Stockholm.

Bilderna visar bland annat elever som försöker uttala våra svenska vokaler på ett så ”svenskt sätt” som möjligt. I bakgrunden hörs ljudspår av ”ååååå”, ”yyyuuyyu” osv. Det är framtidshopp dessa elever utstrålar. En framtid i ett nytt land, men man känner även frustrationen. Som Maryam visar i ett av fotografierna. Hennes ansikte säger oss ”fasen vad trött jag blir, kan vi inte bara prata iranska för en stund nu”. Jag känner mycket väl igen mig i henne – när jag är i Frankrike. När jag bara inte orkar mer av rullande ”rrrr” och nya ord som sträcker sig över min just nu cirka 7-årings nivå i franska språket.

Gå dit, åk dit, en störtskön fotoutställning! Bara museibyggnaden är ett häftigt monument i sig, belägen i det gamla textilindustriområdet i centrum av Norrköping. Kulturhistoria på toppnivå!

Så här var det inte.

Alla hjärtans-dag natten har jag just spenderat på det japansk-inspirerade hotellet Yasuragi i Stockholm.

Många goda ord har redan sagts om detta underverk. Så här kommer en liten lista som balanserar det hela.

I går kväll var jag och min vän Anna-Karin – två stycken unga (fortfarande), till viss del cyniska kvinnor, mitt i ett blött inferno av hånglande par.

Visst fanns det en hel del ”zen” kvar i luften bland folkmassan (fullsatt hotell) men dock flera luftfickor en kärleksafton som denna.

Anna-Karin och jag analyserade omgivningen och noterade följande anti-SPA-moment:

1. Par som läser varsin Aftonbladet om prinsessan Madeleine och Jonas kris, samt ekonomiska krisen.

2. Turquoisa trekants bikinis och beechbermudas istället för den obligatoriska Yasuragi baddräkten/badbyxorna man får vid incheckning.

3. Sms:ande i vilstolen.

4. Vid introduktionen bad man gästerna att ej ”paxa” vilstolarna, låt det bli ruljans. Alla vilstolar var paxade. Anna-karin och jag hade inte en suck. Uppe vid ”solpaviljongen” var det djungelns lag – där hånglade två par över tre st vilstolar.

5. Karlar som röker i sina Yukatas (bomullskimonos) ute vid de heta källorna.

6. Rosor för 130:- Nedsatta till 100:- efter någon timme.

7. Karlar som letar efter sin fru inne hos damernas omklädningsrum.

8. Bonus: Strömavbrott på hotellrummet, kolsvart när vi skulle piffa oss lite inför middagen.

…annars var det en väldigt trevlig upplevelse med min vän.

Jag ville helst vara själv. Helt själv med mässingsljusstakar och värmeljus runt omkring.  I min stuga vid vattnet. Dricka vin och få livsinskter. När jag anlände första dagen på min semester i Järvsö och till stugan var det helt andra inskter jag möttes av:

Iskyla. Jag eldade och eldade men det rykte av köld ur min mun. Jag for hem till min mor och far innan mörkret lade sig.

Elprisproblem. Min favorit-loppis med alla mässingljusstakar jag skulle införskaffa hade satt upp en ny skylt på porten, det stod: ”Stänkt på grund av kylan”. Tydligen hade han större elutgifter än inkomster från sin loppisförsäljning.

För låga skor. Skoterkängorna räckte inte, för mycket snö.

Vin i stugan får vänta till våren. Förresten så hade en flaska jag glömt kvar spruckit. Rödvin i hela allmogeskåpet.

Däremot rensade jag min fars skrotcontainers. Där hittade jag två röda gamla fotogenlampor som jag putsade upp. En pensionär visade hur man plockade ur glaset, jag var misstro mot honom. Han kommer att ha sönder glaset i min lampa tänkte jag. Men hans stora vinternariga nävar visste vad de gjorde. De gjorde dock inte mina Dior-krämade pianofingrar. Ett av glaset sprack. En helt ny oväntad insikt: erfarenhet är bättre än smidga fingrar. Förresten, när är insikter väntade.

Jag knöt enriskransar till dörrarna och lade grankvistar nedanför. Mmm njutbart. Det här blev bra. Något som jag planerat gick som väntat. Sopkvasten fick bli liggandes på golvet. Ingen idé att städa. Allt fick ligga som  jag  lämnat det sedan September.

Min stuga ligger i en by bland fem andra stugor. En by med stugor, en stugby, fast utan försäljning av liftkort och korv.

I min stugby råder lugnet. Jag gillar lugnet och jag gillar pensionärerna som bor där. Man känner sig också väldigt uppskattad av dem. Min mor skojjade med mig i dag och sa att jag var en helylle-tjej för att jag hade yllemössa och yllevantar. Man kan ju nästan tro det, men jag är egentligen bara väldigt yllig utanpå.

På tal om liftkort så kommer här ett turisttips för Järvsö-besökare:

Slalomåkning i världsklass: http://www.jarvsobacken.se/

Många har sin favoritfrisör, som man går till i nästan hela sitt liv. Jag hör inte till den skaran.

Ibland fastnar jag ordentligt och jag återkommer ett antal gånger men sedan är jag på språng igen, efter nya fönar, ny schamponeringsmusik och ny gata.

Jag är en periodare. Den senaste perioden (vilken varat ovanligt länge) var hos en frisörska som en gång var receptionist på en designskola jag gått på. Det var första gången jag blivit nöjd med mitt hår! Inte kostigt att man stannar då.

Nu har det hänt igen och med bonus därtill! Min receptionistfrisörska hade ingen ledig tid till mig innan stundande bröllopsfesten jag ska gå på.

På en bröllopsfest vill man ju vara lite fin. Tänk alla gamla vänner man kommer träffa. Det är ju tråkigt om de tänker ”den tjejen har ju verkligen blivit sliten på 15 år…” eller liknande. Nej man vill piffa lite grann som sagt.

Så vad gjorde jag, jo, ringde till ett helt nytt ställe i Gamla stan. Ändra AB. En salong jag passerat under några filosofiska ensampromenader i Gamla Stan i Stockholm.

Johan svarade i telefonen. Mycket trevlig röst, bra första intryck. Han gjorde de mest tjusiga slingor jag någonsin haft. Behandlade mitt hår respektfullt med vana och mjuka händer. Ingen misstro så långt ögat kunde nå, i stället blev jag både serverad té med mörk choklad, de mest fantastiska anekdoterna om Gamla Stan och hans grannar i området. Vi var helt själv i salongen, det var lyxigt. Det var en tidig morgon, iskallt väder. Johan sa att det var fuktigt. Fuktigt väder för håret.. hm, tänkte jag, det är ju självklart, för en frisör är det inte bara ett kallt vinterväder, men ett vinterväder med viss effekt på håret, mycket intressant. Inget jag tänkt på tidigare. Med andra ord fick jag en helt ny upplevelse. Historier, ett möte med en helt ny spännande människa man aldrig annars kanske skulle träffat på och diskutera med. I ett helt nytt kvarter än mina egna.

Det är livskvalitet, kan dock vara riskfyllt med mitt periodande betéende, men utan risker får man ingen morgon som denna.

Nu är det bara några dagar som återstår, jag tar snart ut den efterlängtade vintersemestern i min miniherrgård. Jag har räknat ut ungefär hur stor yta jag har totalt i mitt sommarställe ( uppdelat på 3 pyttesmå kuber med dörr)  = ca 26 kvm. Det är en Hälsingegård av litet format och jag är mäkta stolt över den.

Tills dess ska jag dricka té med min mor som kommer på besök under några dagar i storstaden. Mitt bästa tips för té-frossa i denna vintergnistrande säsong är: 1400-tals hotellet Lady Hamilton i Gamla Stan. Där serveras ”Afternoon Tea”.

Lördagar och söndagar kl. 12:30-17:00 i två sittningar:

Sittning nr 1 börjar kl. 12.30
Sittning nr 2 börjar kl. 15.00

Pris: 180 kr per person.
Barn under 5 år är gratis och barn mellan 5 år och 10 år betalar 90 kr.

Jag läste första sidan i boken ”Fröken Smillas känsla för snö” i går. Det stod: ”Det är extremt kallt , minus 18 grader”. Hm, tänkte jag. Extremt kallt är vad det är uppe i Hälsingland just nu, en sisådär -26 grader. Då börjar det närma sig extremt av mina mått. Under julhelgen i Hälsingland tog jag en sväng till mitt lilla hus vid vattnet. Jag klev in genom den gamla porten med stora svarta järnbeslag. Tänk er att kliva av från planet på flygplatsen i Sydney och mötas av en pust värmeslag.. fast tvärtom. Där stod jag inne i mitt hus och kylan trängde in genom fingervantarna. Överlevnadsinstinkten slog till. Ut fort tänkte jag!

Jag räknar dagarna nu. Inplanerat finns 2 veckors semester i mitt hus i kylan. Lilla resan tar ca 3-4 timmar från Stockholm och upp till mig. Där hade jag tänkt leva ”Utvandrarna / Nybyggarna-liv”, dvs spendera nätterna där, hämta vatten från en isvak och elda till förbannelse.

Hur ska det gå… överlever man? Jag bläddrar i inspirationsbroschyrer från NK inredning, exempelvis ”Canadian Goose Home”. Där ser husen ut som mitt, i timmer och renhorn på väggen (fast det har inte jag). Det är löjligt dyrt och jag känner mig en gnutta naiv när jag ryser av välbehag av att se en stor gammal säng utsläpad på en isbelagd sjö. Där har man bäddat med rödrutiga fluff-sängkläder, rustika kistor vid sänggaveln där det väntar stora keramikmuggar och thé.. eller nåt. Det är ju vackert, hela bilden av citymänniskans semester up in the mountains or by the lake. Det är mysfaktor i mina fantasier om min 2 veckors semester i kylan. Jag undrar bara hur länge jag kan hålla upp den fantasin från NK-broschyren när jag väl är där.

Inspirationen kommer att sättas på prov. Fortsättning följer..

Julafton i Järvsö var som den i princip alltid varit. Men i år var det några nyheter. Laxen kom med leverans från laxmannen klockan halv 1 natten innan julafton. Min franske sambo trodde att det var ett svenskt uttryck; ”Laxen kommer klockan halv 1 i natt”, men nej. Laxen kom i allafall.

En annan nyhet var att jag inte sett så mycket snö sedan jag var barn. Se och njut! Foto: Stéphane Chabrier.

Jag kollade i gratistidningen City Koll nyligen. Jag vill citera Josefin Ekman som skrev om museitips i Stockholm:

”Museibesök behöver inte vara dammiga vandringar bland uråldringa benknotor och pergamentrullar”…

Jag håller med henne helt klart för jag har hittat några favoriter i stan och just nu är det Postmuséet jag vill slå ett slag för. Där sker inom kort workshops med olika julteman.

Den 5:e December är temat ”Skriv på gammaldags vis”.

Den 12:e December är temat: ”Gör dina egna julkort” och slutligen

den 19:e December: ”Gör postpynt till julgranen”

JAG VILL DIT! Jag tar med en kompis och traskar till Postmuséet för lite julpyssel.

Postmuséet, Lilla nygatan 6, Gamla stan, Stockholm. Entré: gratis för barn, 50:- för vuxna.

Äntligen kommer ett fotomuseum i Stockholm! Jag jobbar inte som fotograf men är en typ som roas av att vara åskådare av fotokonsten. Jag minns under min första resa till Nice. Jag var helt själv. Kände inte en själ. Minns så tydligt första timmen, när jag anlänt till staden med mina väskor, aningen bortkommen, mitt i ett trafikkaos. Där bodde jag i en underbar liten lägenhet i Gamla stan och roade mig dels med att besöka stadens fotomuseum. Jag trivdes i byggnaden, en gammal teater. Där fanns glasmontrar med gamla kameror, en svensk också förstås; Hasselbladen. Ett rum fullt med foto och designböcker, låst vid tillfället. Ett rum som jag minns provocerade av frestelse, då jag vid tiden var besatt av designböcker. Där, i Nice, lärde jag känna fotografier av en svensk fotograf, Lars Tunbjörk. Via en bok i fotomuséets butik.

Denna tid i Nice lät gå i fotografins vindlande fotspår, då jag även kom att träffa en väldigt speciell fransk fotograf i en fotobutik… 

Jag är faschinerad av fotografin som konst, och av fotografen. Hans ögon men även händer, tro det eller ej. De är noga med detaljer på alla plan och ser livet ofta med ett annat ljus än vi andra.

I Stockholm har man beslutat att strunta i att bygga det beryktade ABBA-muséet. Istället blir det ett fotomuseum till min glädje. Jag hoppas nu bara att man visar en bra bredd på fotografin och inte snöar in sig på de största världsfotograferna bara. Det öppnar i Maj och jag räknar dagarna!

Fotomuseum i Nice: http://www.tpi-nice.org/

Kommande fotomuseum i Stockholm: fotografiska.eu

Ett av mina favoritmuséum i Stockholm är Hallwylska muséet. Hemmet åt greveparet som gjorde stora pengar från skog uppe i Hälsingland. Inom kort ska jag dit för att se utställningen och guideturen om hur man firade jul i palatset.

För alla frusna hemmasittare, kan besöka Hallwylska palatset via deras ”webb-utställning”. Den första jag någonsin sett måste jag erkänna. Där man får inblick i allt från grevinnans små egenheter och vidskeplighet till middagar med 1000 stycken ostron och rysk kaviar som förväxlades av en middagsgäst med palt (kokat grisblodsbröd). På utställningen kan man även hitta recept från deras lyxiga bjudningar. Kan komma till hands nu i jul! Betjänter berättar och skvallrar om livet på Hamngatan 4 i Stockholm då det begav sig.

Webbutställningen hos Hallwylska: http://www.40rok.se/

Jag såg på Sommar med Ernst för någon månad sedan. Han höll på med ett husprojekt i Bohuslän. Jag var inte så intresserad av bygget, men snarare det jag såg i bakgrunden på TV-skärmen. Vilket häftigt landskap, vad exotiskt det såg ut! Jag såg höga klippväggar, ett klargrönt vatten nedanför och en vindstilla bukt. Ernst visade hur musselfiske gick till och programmet slutade med middag och havsutsikt. Antagligen gick menyn åt nyfångat.. minns inte riktigt.

Hur som helst har jag tänkt på de där bilderna. Jag har kikat i plånboken, 2.50 i silverriksdaler. Ack och ve – det blev ingen resa till Bohuslän i hyrd segelbåt och skepparkavaj. Men till sommaren kanske. Jag preparerar mig tills dess. Resan ska gå i ”Feskar-tecknet” nästa gång!

Funderingar på logi har lutat åt ett fyrtorn eller nåt sådant, men det är klart, slott är ju även aktuellt. Tips på boende i en fyr hittar man i följande superba atmosfärsbok: Utposter av Pippi Engstedt, Bokförlaget Arena.

(foton lånade från västkustkretsen.se samt dn.se)

Jag är inte en person som brukar klaga mycket. Jag borde nog klaga mer. Jag brukar tro på människor. Alldeles för mycket. Jag är till och med så svensk att jag passar varenda liten tid. I bland händer det att man är precis på klockslaget i tid men aldrig över… Man kan ha plågat sig själv genom att ha sprungit med tunga väskor och med hjärtslag på 250. Det räcker inte med att man är helt utslagen av stress för att hinna i tid…

Det jag pratar om är bussen HÄRJEDALINGEN. En buss jag skulle ta i dag till mina föräldrar i Hälsingland. Jag var ovanligt tidsoptimistisk, men klockan var exakt en minut innan avgång då jag stod vi utgången till bussen. Men bussen hade åkt. Själv ska man ha tolerans att vänta på förseningar av alla sorter, snällt ha förståelse, men inte ens att vara i tid, är i tid hos Härjedalingen.

Bussen hade åkt. Fast att han visste att det fanns en person som redan betalt sin biljett och som saknades, ett säte som var tomt. Hans klocka kan ha gått för tidigt, Cityterminalens klocka kanske gick en minut för snabbt, men vad gör det. Vi pratar inte ens om 5 minuter. Jag var en minut för tidig eller eventuellt precis i tid, beroende på vilken klocka man tittar på.

Jag är så enormt besviken på medmänskligheten. Här går jag och tror på humanism, jag tror att man har någon slags större tro på att människor är viktigare, att en kund ska vara nöjd än en klocka som går en minut plus eller minus. En resa är i sig så känsloladdat. En resa är inte en färdstrecka, det är förväntningar, gjorda planer, förhoppningar, möten och drömmar. Räcker inte det som förklaring till att en busschaufför ska kunna vara så pass flexibel att han väntar, bara 60 sekunder till.

Nu vet jag vad Härjedalingen går för, det var bra att detta hände, att bussen for i från mig, nu behöver jag inte längre vara naiv. Jag har vaknat ur min medmänsklighets-koma. I allafall hos HÄRJEDALINGEN.

Jag är en badkruka. Vattnet är oftast för kallt för min kropp. Jag ligger mycket hellre och guppar på en båt. Båtar ger mig ett slags lugn, jag blir harmonisk. Då pratar vi inte om Viking Line med drink i handen-harmonisk, utan om en eka, en liten träbåt, där man kan luta sig över kanten och spegla sig lite i vattnet.

Mellanvarianter som ostindiefararen Götheborg funkar också. I historien for det ursprungliga 1700-tals skeppet på handelsresor till Kina. Götheborg lastades med te, porslin, siden och kryddor som vi här hemma fick åtnjuta. På henne skulle jag gott kunna guppa under solstrålarna och fantisera om hennes seglatser. År 2007 anlände skeppet till den stora hamnen i staden Nice. Det var den näst sista anhalten innan hon återvände efter sin jordenrunt-segling tillbaks till Sverige. Jag var förståss på plats. Exalterad och stolt. Den vackraste båten i hela Nice låg och vilade sig i den klarblå medelhavsviken, och hon var svensk!

Skepp av maximummodell är jag aningen rädd att färdas med, dessa står jag gärna och faschineras och förundras över på land (eller på museum-däck). Jag tänker på regalskeppet Vasa. Den praktfullaste träfarkosten av dem alla. Gå och besök henne på Vasamuséet, se också dokumentären om Vasas upptäckt och renovering i muséets biosalong. Detta är mitt varmaste tips för dagen. En dag som denna då jag för första gången i år känner att vintern kommit till stan.

Vasamuséet, Galärvarvsvägen 14, Vinteröppet: alla dagar 10.00 – 17.00, onsdagar till kl. 20.00

Jean Babtiste Bernadottes barndomshem var som  jag berättade om i föregående inlägg Pau. Denna resa väckte förstås frågan om vart han nu ligger begraven.

Via internet och ett monarki-forum fick jag informationen; leta i Riddarholmskyrkan i Stockholm! Jag vandrade dit, det var Oktober och turisterna hade skingrat sig. Det var vintersäsong. På den maffiga kyrkoporten från medeltiden stod, STÄNGT för säsongen. Väntan blev lång, men jag återvände i Maj. Nu var det dags, cikeln var sluten. Jag skulle få uppleva hans slutliga hem, i Riddarholmskykan. Där var det i motsats till sitt barndomshem väldigt pampigt. Guld, dekorationer och guiderna visade respekt för de vilande, genom att varje dag hälsa alla kungar med flera en God Morgon! Innan stängningsdags gjorde guiderna det samma, hälsade ”God Kväll Jean Babtiste” exempelvis.

Riddarholmskyrkan i Gamla Stan är som en kunglig gravplats och mycket intressant att besöka, men man får passa på under säsong:

15–31 maj: dagligen kl. 10–16
1 juni–31 augusti: dagligen kl. 10–17
1–14 september: dagligen kl. 10–16
15 september–14 maj: stängt för säsongen

Sveriges nationaldag – öppet
Midsommarafton – öppet
Midsommardagen – öppet

Familjen Bernadotte är väldigt hemlighetsfull med deras bakgrund. De heter ju inte Börjesson eller Nygren i efternamn. Bernadotte är namnet vårat kungahus bär på sedan början av 1800-talet. Det började med Jean-Baptiste som redan hade flera erbjudanden om titlar runt om i Europa, men det var Sverige han tackade ja till… till hans frus förskräckelse, det vill säga Desiré Clary. Hon förstod inte riktigt vad han skulle göra i ett kallt land uppe i norr.

Det jag vill säga är att som sann monarkist (ja, jag är ensam om det i min vänskapskrets) är jag förstås nyfiken på denna historia och varifrån denne Jean Baptiste kommer ifrån då det hela började.

Till min förthusning är han född i en stad som heter Pau, i inte mindre än SYD-VÄSTRA Frankrike, i området jag brukar spendera mina semestrar. Länge hade jag fantiserat om denna lilla stad, Pau. Jag tänkte mig en liten tjusig stadskärna, med ett stolt representabelt torg där Jean Baptiste står som staty. Verkligheten blir ju inte alltid som man tänkt sig.

Jag anlände en varm Augusti-dag. Staden Pau. Efter en stunds letande hittade jag en gata. Rue Bernadotte! Gatan var liten och tom, några utslagna människor längst kanterna. En liten butik specialiserade för uteliggare. Likaså ett härberge för dessa. Det var slitet, grått och atmosfären var nedslående, det var tungt. Där plötsligt uppenbarade sig en byggnad mitt i misären. Ett stort fint hus med hedern i behåll. En liten tavla ovanför porten berättade att här, just här var Jean Babtiste född. Det var diskret, det var lätt att passera. Jag var besviken. Så otroligt besviken. Är det av denna upplevelse vårat kungahus inte berättar om sin bakgrund? De är inte så stolta över lilla deppiga Pau? Ingen staty, ingenting pampigt… Huset är nu ett museum, dock stängt denna dag. Jag hade mer än gärna besökt hans hem, Det får bli nästa gång. Jag är i allafall stolt över att ha fått se Jean Babtistes hem, mannen som aldrig lärde sig svenska, men vår första mäktiga Bernadotte i Sverige!

(Obs, bilder tagna med en Lomo-kamera med färg-blixt därav den lite udda känslan.)

När jag var i Quiberon, Finistère fick jag för första gången i mitt liv se ebb, ebb av naturfenomenet ebb och flod. Jag stod där länge och tittade på strandsatta båtar. Kommer vattnet snabbt tillbaks, ska man vara på sin vakt? Jag är nybörjare på tidvatten och därför har jag läst lite grann på internet.

Nu vet jag att i Bretagne behöver man inte stressa om man tar sig ett dopp under ebb. Därimot i Norge; Saltströmmen nära Bodö har världens snabbaste tidvattenström, hela 22 knop eller 40 kilometer i timmen. I Sverige märker man knappt av vattennivå-skillnaden. Exempelvis vid västkusten blir skillnaden knappt 3 decimeter och i Östersjön några centimeter.

Det var inte bara jag som fastnat med blicken mot hamnen. Bakom mig satt en vovve i en vit skåpbil, redo att köra i väg så snart husse och matte kommit tillbaks. Han tyckte inte tidvattnet var så märkvärdigt.

När vi ändå är inne på kriser i dessa kristider så kan jag berätta om prästkrisen.

Förra året firade jag jul i Frankrike. Jag gick till kyrkan klockan 22.00 någonting på kvällen och lyssnade på den vältalande prästen som var influgen från Nice. Jag är ju protestant men vad gör väl det tänkte jag. Brevid prästen fanns två minipräster. Jag menar två stycken unga pojkar. De var prästens assistenter. Plötsligt ställde sig alla upp och det var dags för nattvaden. Svärmor frågade mig om jag  var konfirmerad i Sverige. Eftersom jag nu är konfirmerad så kunde jag också få gå fram till prästen för att få en kaka (oblat).

Så långt allt gott, men varför ifrågasätter ingen prästkrisen? Jag menar de katolska prästerna får ju inte ha sexuellt umgänge och ingen fru. Hur länge kan denna tradition fortsätta i dessa tider? Jag tycker synd om prästerna med denna extremt tabubelagda fråga. I Katolska kyrkor får man heller inte ha kvinnliga präster. Det verkar inte som att man ens diskuterar frågan. I Lot – sydvästra Frankrike är hälften av alla präster över 75 år. Det blir färre och färre män som vill utbilda sig till att leva i denna livsstil. Om man jämför löner är prästen i Sverige rik. Lönerna är vedervärdiga för de katolska prästerna och man ger sig själv till ett rent ut sagt tufft liv. Då som nu, snart år 2010.

Kris i Pont Aven. Jag pratar inte om den ekonomiska krisen, förgiftat vatten eller nåt sånt. Men VARFÖR kan man inte köpa en smörgås med mörkt bröd? Jag vet att i Frankrike hör det till ovanligheterna att man äter annat än baguett, och en mycket ljus sådan. Men Frankrike är ju ett brödland på nåt sett, vart försvann valfriheten på bröd?

Jag besökte den helt sagolika byn Pont Aven i Finistère dit konstnärer vallfärdar och har gjort i ungefär alla tider om man säger så. Innan avfärd åt jag en frukost på hotellet. Sockriga små fikabröd eller frasiga croissanger inklusive thé och juice fanns att välja på. Jag kan inte äta ljust bröd. Magen säger stopp. Så det blev thé och juice till frukost.

Det var så vackert i Pont Aven, men klockan var innan 12.00. Min mage kurrade och kroppen ville fokusera på mat. Innan 12.00 kan man inte få äta i Frankrike. Jag gick till bageriet. De kunde göra en liten smörgås åt mig, men endast på vitt bröd. Jag såg att det fanns en mörk variant, men den kunde hon inte göra en smörgås av. Då måste jag köpa hela limpan. Jag fick köpa hela limpan.

Från och med den dagen har jag alltid med mig mörkt bröd i bilen, i risk för kristider.

I Belves, i trakten Perigord och sydvästra Frankrike kan man hitta en gammal gård högt uppe på en colline som det heter (en kulle med utsikt). Gården har hästar, en åsna,  en pool, gamla tunga ekmöbler och mini-madonnor som vaktar varje rum. Man har en vy över en liten medeltidsby högt uppe på ett berg och tryffeln växter tyst och hemlighetsfullt under ekarna lite längre bort.

Det är inte bara ett pitoreskt ställe, det är även ett näste för gourmander. Där plockar jag haricot verts, stora och extremt goda. Serveras med mycket vitlök och en vinegrette.

Där plockar man valnötter som fallit ner från träden. Det som är lite förvånande är att i en stor komposthög brevid huset har det börjat växa körsbärstomater, vilt och överallt. Små, blodröda delikatesser. Jag vet ju hur tomat brukar smaka men dessa är något utöver min erfarenhet. Jag plockade massor och mumsade som om jag inte sett mat förr. Jag har ju inte sett tomater i komposten förut i allafall. ( På bilden ser man en grann-bonde som brukar sköta om gården ).

Jag promenerade bakom gamla skatteskrapan på söder, passerade sopsorterings-behållarna. Det var överfyllt och på sidan låg en kartong. Jag gick förbi, men blev tvungen att stanna till då jag fick vibbar av någonting bekant. Jag såg något i lådan som skymtade kulinarisk matkultur bortom landets gränser. Jag såg en hög med kokböcker med syd-europeiskt tema. Jag bläddrade lite och kände att de var fortfarande sådär hårda i ryggen, som om de var helt oanvända. 

Jag vet att Svenskarna i allmänhet inte prioriterar matlagning på samma sätt som i de latinska länderna. Vi behöver ofta ett recept eller två för att få till det många gånger. Jag hoppas att kokböckerna i soporna betyder att matlagningen inte längre behöver assistans av recept hemma hos gamla ägaren. Eller kan det helt enkelt vara tvärtom. Man har helt tröttnat på att ens stå vi spisen?

Jag blev överlycklig av dessa fina böcker. Kostar säkert minst 300 kronor i butik och de var skinande nya. Present till någon eller present till mig. Det blev det senare.

Man blir lycklig av de fina bilderna i ”Sallader runt Medelhavet”. Temat är en kvinna som åker runt i Franska solkusten och inspirerar sig på marknader och av råvarorna. Den andra boken hjälper mig laga pasta på Napolitanskt vis. Den är gjord med passion och även den är fylld med lustfyllda fotografier. Lust till att laga god mat med kvalitet. Det behöver de flesta i Sverige tror jag. Det är nog därför alla matlagningsprogram är så omåttligt populära här.

I kväll tror ja det får bli: ”Rigatoni con pesce spada peperoncino e pomodorini del Vesuvio”… det vill säga Rigatoni med svärdfisk, peperoncino och små tomater från Vesuvius. Fast var får jag tag på svärdfisken? Annars blir det ”Penne fredde alla caprese”, Kalla penne som på Capri. Funkar ju också!