När jag var i Quiberon, Finistère fick jag för första gången i mitt liv se ebb, ebb av naturfenomenet ebb och flod. Jag stod där länge och tittade på strandsatta båtar. Kommer vattnet snabbt tillbaks, ska man vara på sin vakt? Jag är nybörjare på tidvatten och därför har jag läst lite grann på internet.

Nu vet jag att i Bretagne behöver man inte stressa om man tar sig ett dopp under ebb. Därimot i Norge; Saltströmmen nära Bodö har världens snabbaste tidvattenström, hela 22 knop eller 40 kilometer i timmen. I Sverige märker man knappt av vattennivå-skillnaden. Exempelvis vid västkusten blir skillnaden knappt 3 decimeter och i Östersjön några centimeter.

Det var inte bara jag som fastnat med blicken mot hamnen. Bakom mig satt en vovve i en vit skåpbil, redo att köra i väg så snart husse och matte kommit tillbaks. Han tyckte inte tidvattnet var så märkvärdigt.

När vi ändå är inne på kriser i dessa kristider så kan jag berätta om prästkrisen.

Förra året firade jag jul i Frankrike. Jag gick till kyrkan klockan 22.00 någonting på kvällen och lyssnade på den vältalande prästen som var influgen från Nice. Jag är ju protestant men vad gör väl det tänkte jag. Brevid prästen fanns två minipräster. Jag menar två stycken unga pojkar. De var prästens assistenter. Plötsligt ställde sig alla upp och det var dags för nattvaden. Svärmor frågade mig om jag  var konfirmerad i Sverige. Eftersom jag nu är konfirmerad så kunde jag också få gå fram till prästen för att få en kaka (oblat).

Så långt allt gott, men varför ifrågasätter ingen prästkrisen? Jag menar de katolska prästerna får ju inte ha sexuellt umgänge och ingen fru. Hur länge kan denna tradition fortsätta i dessa tider? Jag tycker synd om prästerna med denna extremt tabubelagda fråga. I Katolska kyrkor får man heller inte ha kvinnliga präster. Det verkar inte som att man ens diskuterar frågan. I Lot – sydvästra Frankrike är hälften av alla präster över 75 år. Det blir färre och färre män som vill utbilda sig till att leva i denna livsstil. Om man jämför löner är prästen i Sverige rik. Lönerna är vedervärdiga för de katolska prästerna och man ger sig själv till ett rent ut sagt tufft liv. Då som nu, snart år 2010.

Kris i Pont Aven. Jag pratar inte om den ekonomiska krisen, förgiftat vatten eller nåt sånt. Men VARFÖR kan man inte köpa en smörgås med mörkt bröd? Jag vet att i Frankrike hör det till ovanligheterna att man äter annat än baguett, och en mycket ljus sådan. Men Frankrike är ju ett brödland på nåt sett, vart försvann valfriheten på bröd?

Jag besökte den helt sagolika byn Pont Aven i Finistère dit konstnärer vallfärdar och har gjort i ungefär alla tider om man säger så. Innan avfärd åt jag en frukost på hotellet. Sockriga små fikabröd eller frasiga croissanger inklusive thé och juice fanns att välja på. Jag kan inte äta ljust bröd. Magen säger stopp. Så det blev thé och juice till frukost.

Det var så vackert i Pont Aven, men klockan var innan 12.00. Min mage kurrade och kroppen ville fokusera på mat. Innan 12.00 kan man inte få äta i Frankrike. Jag gick till bageriet. De kunde göra en liten smörgås åt mig, men endast på vitt bröd. Jag såg att det fanns en mörk variant, men den kunde hon inte göra en smörgås av. Då måste jag köpa hela limpan. Jag fick köpa hela limpan.

Från och med den dagen har jag alltid med mig mörkt bröd i bilen, i risk för kristider.

I Belves, i trakten Perigord och sydvästra Frankrike kan man hitta en gammal gård högt uppe på en colline som det heter (en kulle med utsikt). Gården har hästar, en åsna,  en pool, gamla tunga ekmöbler och mini-madonnor som vaktar varje rum. Man har en vy över en liten medeltidsby högt uppe på ett berg och tryffeln växter tyst och hemlighetsfullt under ekarna lite längre bort.

Det är inte bara ett pitoreskt ställe, det är även ett näste för gourmander. Där plockar jag haricot verts, stora och extremt goda. Serveras med mycket vitlök och en vinegrette.

Där plockar man valnötter som fallit ner från träden. Det som är lite förvånande är att i en stor komposthög brevid huset har det börjat växa körsbärstomater, vilt och överallt. Små, blodröda delikatesser. Jag vet ju hur tomat brukar smaka men dessa är något utöver min erfarenhet. Jag plockade massor och mumsade som om jag inte sett mat förr. Jag har ju inte sett tomater i komposten förut i allafall. ( På bilden ser man en grann-bonde som brukar sköta om gården ).

Jag promenerade bakom gamla skatteskrapan på söder, passerade sopsorterings-behållarna. Det var överfyllt och på sidan låg en kartong. Jag gick förbi, men blev tvungen att stanna till då jag fick vibbar av någonting bekant. Jag såg något i lådan som skymtade kulinarisk matkultur bortom landets gränser. Jag såg en hög med kokböcker med syd-europeiskt tema. Jag bläddrade lite och kände att de var fortfarande sådär hårda i ryggen, som om de var helt oanvända. 

Jag vet att Svenskarna i allmänhet inte prioriterar matlagning på samma sätt som i de latinska länderna. Vi behöver ofta ett recept eller två för att få till det många gånger. Jag hoppas att kokböckerna i soporna betyder att matlagningen inte längre behöver assistans av recept hemma hos gamla ägaren. Eller kan det helt enkelt vara tvärtom. Man har helt tröttnat på att ens stå vi spisen?

Jag blev överlycklig av dessa fina böcker. Kostar säkert minst 300 kronor i butik och de var skinande nya. Present till någon eller present till mig. Det blev det senare.

Man blir lycklig av de fina bilderna i ”Sallader runt Medelhavet”. Temat är en kvinna som åker runt i Franska solkusten och inspirerar sig på marknader och av råvarorna. Den andra boken hjälper mig laga pasta på Napolitanskt vis. Den är gjord med passion och även den är fylld med lustfyllda fotografier. Lust till att laga god mat med kvalitet. Det behöver de flesta i Sverige tror jag. Det är nog därför alla matlagningsprogram är så omåttligt populära här.

I kväll tror ja det får bli: ”Rigatoni con pesce spada peperoncino e pomodorini del Vesuvio”… det vill säga Rigatoni med svärdfisk, peperoncino och små tomater från Vesuvius. Fast var får jag tag på svärdfisken? Annars blir det ”Penne fredde alla caprese”, Kalla penne som på Capri. Funkar ju också!

I Frankrike lever faktiskt en hel del specialistbutiker, man ser dem mycket oftare där än i Sverige. Sådana som funnits i generationer efter generationer. Det kan vara paraplyaffärer, bläckpenn-affärer och hattaffärer. Dessa ställen är personliga och genuina på ett hederligt ”old fashion way”. Alltid med personlig service och atmosfär. Ska du ut på stan med vänninan eller vill ha en liten tema-dag för dig själv? Gör det i atmosfärens-tecken. Här kommer därför min egen lilla Stockholms-guide.

Shopping: 

Hatt-butik och tillverkning: Barbro Scott, Borgmästargatan 6, Södermalm

Kittys hattar, Linnégatan 22, Östermalm

Södersitsen, inredning, tapeter, tyger osv. Erstagatan 20, Södermalm

Pappersbutik, Ljunggrens Pappershandel, Köpmangatan 3, Gamla Stan

Bokhandel, Hansson & Bruce, Götgatan 37, Södermalm

Inredning, Oscar & Clothilde, Styrmansgatan 10 – 12, Östermalm

Fika / lunch /aperitif:

Operans bakficka, Operahuset, Karl XII:s torg, City

Bistro Berns, Berzelii Park, City (OBS: faaantastiska Moules frites och fransk musik!)

Grand Hotel, Södra Blasieholmshamnen 8, Franska matsalen, City

Lunch på Gårdarnas butik, Nytorgsgatan 31, nära Nytorget (påfyllning tills du är mätt!)

Museum:

Palatset Hallwylska museet, Hamngatan 4, City

Ost till kvällsmyset:

Androuet, Nybrogatan 6, Östermalm (helt OK priser och kunnig service!)

Nu är jag tillbaks i Stockholm. Väl här hemma stannar ju inte mitt fransk-svenska liv av. Jag tycker om att blanda kulturer och Stockholm är bra för Frankofiler.

För en stund sedan fick jag en inbjudan av Franska institutet till förhandsvisning av filmen Les plages d´Agnes (Agnes stränder) som skulle visas på Park-biografen på Sturegatan. Det är en dokumentär av filmskaparen Agnes Varda. Om hennes liv. Agnes är 81 år och detta ska vara hennes sista film. Själv hade jag inte en aning om vem Agnes Varda är för kvinna, men fick snart klart för mig att hon är en stor realisatris i filmvärden och skapat filmer sedan unga dagar.

Jag tog med min mamma och på vinst och förlust vandrade vi genom höstlöven till biomörkret. Väl där bjöds man på vin och försåss en liten present i fransk anda. Några tvålar och choklad, som kvinna och presentälskare så var det en härlig början på kvällen!

Fimen Les Plages d´Agnes visade sig vara en stor inspiration både för mig och min mamma. Nog för att min mor somnade under efterföljande intervju med Agnes – livs levande person på scen, men Agnes har väldigt låååånga svar. För den som vill se en otroligt kreativ människa, som utstrålar livsglädje och charm, vilken har haft ett spännande liv att dela med sig av – ska definitivt se denna dokumentär!

Biograf Zita, Birger Jarlsgatan 37, Biljettkassa 08-23 20 20

Jag tittade ut genom flygplansfönstret. Vitt vitt och moln-landskap så långt ögat kunde nå. Vi var under inlandning till Arlanda. Jag minns sist det var så mycket moln, då klarnade luften när vi bara var några meter från landningsbanan. Det kändes som att Sverige försvunnit under mina fötter. Sverige var som bortplockat ur Skandinavien. En gigantisk grävmaskin hade tagit bort henne… Tillslut efter en evighet började molnen skingra sig och jag såg mitt underbara gran-landskap! Mulet och grått. Aldrig har mulet varit så fint! Jag älskade mulet helt plötsligt!

Jag steg av flygplanet, ännu några Lufthansa-poäng samlade. Mina underbara atmosfärs-upplevelser i Frankrike var som bortblåsta för en stund. Det var längesedan jag var så glad över att landa.

Några gubbar i kostym mumlade någonting tråkigt i hissen ner till Arlanda Express. De var gråklädda och diskreta. Talade ej för högt, korrekta. Jag älskade lilla hissupplevelsen med gubbarna med. Jag kände samhörighet med Sverige… vilket skönt extas man kan hamna i när man har haft hemlängtan!

Ibland får man liksom nog av resandet. I bland vill man bara hem. Sista dagarna av mina 2.5 vecka i Frankrike hade jag mest lust till att kolla på filmer med Frank Dubosc. Tillexempel Les Bronzés 1, 2 och 3. Nummer tre har i och för sig inte kommit ut på film ännu, men är på gång.

Les Bronzés är franska motsvarigheten till Sällskapsresan. Vem som var först? Jag måste erkänna att franskarna var tidigare med konceptet. Det vill säga 1978. Sällskapsresan kom två år senare. 

Att ha hemlängtan är ändå en ganska positiv del av att åka utomlands. Man kommer på massor av bra och intressanta saker med Sverige! Jag längtade efter att se de stora bilderna på Björn Borg och Kungafamiljen le välkomnande vid tullen på Arlanda. Att förstå nästan allting folk säger, bara en sån sak! Cykla på Djurgården i varma kläder. Ju mer jag tänkte på att få åka hem desto mer stolt blev jag över Sverige. Den känslan blir en bra start på hösten tänkte jag. Hösten som redan intensivt startat i min huvudstad.

Jag är inte så bra på att använda parfym. Franska svärmor höll på att smälla av när hon fick höra detta rent utsagt omöjliga fenomen hos en kvinna!…

Frankrike är som känt specialister på parfymer och efter en del diskussioner om att jag är en omständig tjej som inte kan gå och skaffa sig en parfym som alla andra normala människor, så har jag nu gjort det. En parfym av ett märke som tydligen använder sig av RIKTIGA blommor i deras blandningar istället för som de flesta parfymtillverkare gör, det vill säga artificiella extrakt. Det är ju bara att gratulera mig själv!

I Carennac, en annan liten fransk by vilken är känd för sin skönhet, finns förstås en riktig parfymbutik. ”Aromateque”. En butik som bara av porten lyser trovärdighet! Man får en känsla av att här plockas blommorna på bakgården och pressas i butiken. Lite som ett 1700-tals ”Kicks” ( Kicks: svensk parfymkedja ).