Äntligen kommer ett fotomuseum i Stockholm! Jag jobbar inte som fotograf men är en typ som roas av att vara åskådare av fotokonsten. Jag minns under min första resa till Nice. Jag var helt själv. Kände inte en själ. Minns så tydligt första timmen, när jag anlänt till staden med mina väskor, aningen bortkommen, mitt i ett trafikkaos. Där bodde jag i en underbar liten lägenhet i Gamla stan och roade mig dels med att besöka stadens fotomuseum. Jag trivdes i byggnaden, en gammal teater. Där fanns glasmontrar med gamla kameror, en svensk också förstås; Hasselbladen. Ett rum fullt med foto och designböcker, låst vid tillfället. Ett rum som jag minns provocerade av frestelse, då jag vid tiden var besatt av designböcker. Där, i Nice, lärde jag känna fotografier av en svensk fotograf, Lars Tunbjörk. Via en bok i fotomuséets butik.

Denna tid i Nice lät gå i fotografins vindlande fotspår, då jag även kom att träffa en väldigt speciell fransk fotograf i en fotobutik… 

Jag är faschinerad av fotografin som konst, och av fotografen. Hans ögon men även händer, tro det eller ej. De är noga med detaljer på alla plan och ser livet ofta med ett annat ljus än vi andra.

I Stockholm har man beslutat att strunta i att bygga det beryktade ABBA-muséet. Istället blir det ett fotomuseum till min glädje. Jag hoppas nu bara att man visar en bra bredd på fotografin och inte snöar in sig på de största världsfotograferna bara. Det öppnar i Maj och jag räknar dagarna!

Fotomuseum i Nice: http://www.tpi-nice.org/

Kommande fotomuseum i Stockholm: fotografiska.eu

Ett av mina favoritmuséum i Stockholm är Hallwylska muséet. Hemmet åt greveparet som gjorde stora pengar från skog uppe i Hälsingland. Inom kort ska jag dit för att se utställningen och guideturen om hur man firade jul i palatset.

För alla frusna hemmasittare, kan besöka Hallwylska palatset via deras ”webb-utställning”. Den första jag någonsin sett måste jag erkänna. Där man får inblick i allt från grevinnans små egenheter och vidskeplighet till middagar med 1000 stycken ostron och rysk kaviar som förväxlades av en middagsgäst med palt (kokat grisblodsbröd). På utställningen kan man även hitta recept från deras lyxiga bjudningar. Kan komma till hands nu i jul! Betjänter berättar och skvallrar om livet på Hamngatan 4 i Stockholm då det begav sig.

Webbutställningen hos Hallwylska: http://www.40rok.se/

Jag såg på Sommar med Ernst för någon månad sedan. Han höll på med ett husprojekt i Bohuslän. Jag var inte så intresserad av bygget, men snarare det jag såg i bakgrunden på TV-skärmen. Vilket häftigt landskap, vad exotiskt det såg ut! Jag såg höga klippväggar, ett klargrönt vatten nedanför och en vindstilla bukt. Ernst visade hur musselfiske gick till och programmet slutade med middag och havsutsikt. Antagligen gick menyn åt nyfångat.. minns inte riktigt.

Hur som helst har jag tänkt på de där bilderna. Jag har kikat i plånboken, 2.50 i silverriksdaler. Ack och ve – det blev ingen resa till Bohuslän i hyrd segelbåt och skepparkavaj. Men till sommaren kanske. Jag preparerar mig tills dess. Resan ska gå i ”Feskar-tecknet” nästa gång!

Funderingar på logi har lutat åt ett fyrtorn eller nåt sådant, men det är klart, slott är ju även aktuellt. Tips på boende i en fyr hittar man i följande superba atmosfärsbok: Utposter av Pippi Engstedt, Bokförlaget Arena.

(foton lånade från västkustkretsen.se samt dn.se)

Jag är inte en person som brukar klaga mycket. Jag borde nog klaga mer. Jag brukar tro på människor. Alldeles för mycket. Jag är till och med så svensk att jag passar varenda liten tid. I bland händer det att man är precis på klockslaget i tid men aldrig över… Man kan ha plågat sig själv genom att ha sprungit med tunga väskor och med hjärtslag på 250. Det räcker inte med att man är helt utslagen av stress för att hinna i tid…

Det jag pratar om är bussen HÄRJEDALINGEN. En buss jag skulle ta i dag till mina föräldrar i Hälsingland. Jag var ovanligt tidsoptimistisk, men klockan var exakt en minut innan avgång då jag stod vi utgången till bussen. Men bussen hade åkt. Själv ska man ha tolerans att vänta på förseningar av alla sorter, snällt ha förståelse, men inte ens att vara i tid, är i tid hos Härjedalingen.

Bussen hade åkt. Fast att han visste att det fanns en person som redan betalt sin biljett och som saknades, ett säte som var tomt. Hans klocka kan ha gått för tidigt, Cityterminalens klocka kanske gick en minut för snabbt, men vad gör det. Vi pratar inte ens om 5 minuter. Jag var en minut för tidig eller eventuellt precis i tid, beroende på vilken klocka man tittar på.

Jag är så enormt besviken på medmänskligheten. Här går jag och tror på humanism, jag tror att man har någon slags större tro på att människor är viktigare, att en kund ska vara nöjd än en klocka som går en minut plus eller minus. En resa är i sig så känsloladdat. En resa är inte en färdstrecka, det är förväntningar, gjorda planer, förhoppningar, möten och drömmar. Räcker inte det som förklaring till att en busschaufför ska kunna vara så pass flexibel att han väntar, bara 60 sekunder till.

Nu vet jag vad Härjedalingen går för, det var bra att detta hände, att bussen for i från mig, nu behöver jag inte längre vara naiv. Jag har vaknat ur min medmänsklighets-koma. I allafall hos HÄRJEDALINGEN.

Jag är en badkruka. Vattnet är oftast för kallt för min kropp. Jag ligger mycket hellre och guppar på en båt. Båtar ger mig ett slags lugn, jag blir harmonisk. Då pratar vi inte om Viking Line med drink i handen-harmonisk, utan om en eka, en liten träbåt, där man kan luta sig över kanten och spegla sig lite i vattnet.

Mellanvarianter som ostindiefararen Götheborg funkar också. I historien for det ursprungliga 1700-tals skeppet på handelsresor till Kina. Götheborg lastades med te, porslin, siden och kryddor som vi här hemma fick åtnjuta. På henne skulle jag gott kunna guppa under solstrålarna och fantisera om hennes seglatser. År 2007 anlände skeppet till den stora hamnen i staden Nice. Det var den näst sista anhalten innan hon återvände efter sin jordenrunt-segling tillbaks till Sverige. Jag var förståss på plats. Exalterad och stolt. Den vackraste båten i hela Nice låg och vilade sig i den klarblå medelhavsviken, och hon var svensk!

Skepp av maximummodell är jag aningen rädd att färdas med, dessa står jag gärna och faschineras och förundras över på land (eller på museum-däck). Jag tänker på regalskeppet Vasa. Den praktfullaste träfarkosten av dem alla. Gå och besök henne på Vasamuséet, se också dokumentären om Vasas upptäckt och renovering i muséets biosalong. Detta är mitt varmaste tips för dagen. En dag som denna då jag för första gången i år känner att vintern kommit till stan.

Vasamuséet, Galärvarvsvägen 14, Vinteröppet: alla dagar 10.00 – 17.00, onsdagar till kl. 20.00

Jean Babtiste Bernadottes barndomshem var som  jag berättade om i föregående inlägg Pau. Denna resa väckte förstås frågan om vart han nu ligger begraven.

Via internet och ett monarki-forum fick jag informationen; leta i Riddarholmskyrkan i Stockholm! Jag vandrade dit, det var Oktober och turisterna hade skingrat sig. Det var vintersäsong. På den maffiga kyrkoporten från medeltiden stod, STÄNGT för säsongen. Väntan blev lång, men jag återvände i Maj. Nu var det dags, cikeln var sluten. Jag skulle få uppleva hans slutliga hem, i Riddarholmskykan. Där var det i motsats till sitt barndomshem väldigt pampigt. Guld, dekorationer och guiderna visade respekt för de vilande, genom att varje dag hälsa alla kungar med flera en God Morgon! Innan stängningsdags gjorde guiderna det samma, hälsade ”God Kväll Jean Babtiste” exempelvis.

Riddarholmskyrkan i Gamla Stan är som en kunglig gravplats och mycket intressant att besöka, men man får passa på under säsong:

15–31 maj: dagligen kl. 10–16
1 juni–31 augusti: dagligen kl. 10–17
1–14 september: dagligen kl. 10–16
15 september–14 maj: stängt för säsongen

Sveriges nationaldag – öppet
Midsommarafton – öppet
Midsommardagen – öppet

Familjen Bernadotte är väldigt hemlighetsfull med deras bakgrund. De heter ju inte Börjesson eller Nygren i efternamn. Bernadotte är namnet vårat kungahus bär på sedan början av 1800-talet. Det började med Jean-Baptiste som redan hade flera erbjudanden om titlar runt om i Europa, men det var Sverige han tackade ja till… till hans frus förskräckelse, det vill säga Desiré Clary. Hon förstod inte riktigt vad han skulle göra i ett kallt land uppe i norr.

Det jag vill säga är att som sann monarkist (ja, jag är ensam om det i min vänskapskrets) är jag förstås nyfiken på denna historia och varifrån denne Jean Baptiste kommer ifrån då det hela började.

Till min förthusning är han född i en stad som heter Pau, i inte mindre än SYD-VÄSTRA Frankrike, i området jag brukar spendera mina semestrar. Länge hade jag fantiserat om denna lilla stad, Pau. Jag tänkte mig en liten tjusig stadskärna, med ett stolt representabelt torg där Jean Baptiste står som staty. Verkligheten blir ju inte alltid som man tänkt sig.

Jag anlände en varm Augusti-dag. Staden Pau. Efter en stunds letande hittade jag en gata. Rue Bernadotte! Gatan var liten och tom, några utslagna människor längst kanterna. En liten butik specialiserade för uteliggare. Likaså ett härberge för dessa. Det var slitet, grått och atmosfären var nedslående, det var tungt. Där plötsligt uppenbarade sig en byggnad mitt i misären. Ett stort fint hus med hedern i behåll. En liten tavla ovanför porten berättade att här, just här var Jean Babtiste född. Det var diskret, det var lätt att passera. Jag var besviken. Så otroligt besviken. Är det av denna upplevelse vårat kungahus inte berättar om sin bakgrund? De är inte så stolta över lilla deppiga Pau? Ingen staty, ingenting pampigt… Huset är nu ett museum, dock stängt denna dag. Jag hade mer än gärna besökt hans hem, Det får bli nästa gång. Jag är i allafall stolt över att ha fått se Jean Babtistes hem, mannen som aldrig lärde sig svenska, men vår första mäktiga Bernadotte i Sverige!

(Obs, bilder tagna med en Lomo-kamera med färg-blixt därav den lite udda känslan.)