Jag är inte en person som brukar klaga mycket. Jag borde nog klaga mer. Jag brukar tro på människor. Alldeles för mycket. Jag är till och med så svensk att jag passar varenda liten tid. I bland händer det att man är precis på klockslaget i tid men aldrig över… Man kan ha plågat sig själv genom att ha sprungit med tunga väskor och med hjärtslag på 250. Det räcker inte med att man är helt utslagen av stress för att hinna i tid…

Det jag pratar om är bussen HÄRJEDALINGEN. En buss jag skulle ta i dag till mina föräldrar i Hälsingland. Jag var ovanligt tidsoptimistisk, men klockan var exakt en minut innan avgång då jag stod vi utgången till bussen. Men bussen hade åkt. Själv ska man ha tolerans att vänta på förseningar av alla sorter, snällt ha förståelse, men inte ens att vara i tid, är i tid hos Härjedalingen.

Bussen hade åkt. Fast att han visste att det fanns en person som redan betalt sin biljett och som saknades, ett säte som var tomt. Hans klocka kan ha gått för tidigt, Cityterminalens klocka kanske gick en minut för snabbt, men vad gör det. Vi pratar inte ens om 5 minuter. Jag var en minut för tidig eller eventuellt precis i tid, beroende på vilken klocka man tittar på.

Jag är så enormt besviken på medmänskligheten. Här går jag och tror på humanism, jag tror att man har någon slags större tro på att människor är viktigare, att en kund ska vara nöjd än en klocka som går en minut plus eller minus. En resa är i sig så känsloladdat. En resa är inte en färdstrecka, det är förväntningar, gjorda planer, förhoppningar, möten och drömmar. Räcker inte det som förklaring till att en busschaufför ska kunna vara så pass flexibel att han väntar, bara 60 sekunder till.

Nu vet jag vad Härjedalingen går för, det var bra att detta hände, att bussen for i från mig, nu behöver jag inte längre vara naiv. Jag har vaknat ur min medmänsklighets-koma. I allafall hos HÄRJEDALINGEN.