Jag läste första sidan i boken ”Fröken Smillas känsla för snö” i går. Det stod: ”Det är extremt kallt , minus 18 grader”. Hm, tänkte jag. Extremt kallt är vad det är uppe i Hälsingland just nu, en sisådär -26 grader. Då börjar det närma sig extremt av mina mått. Under julhelgen i Hälsingland tog jag en sväng till mitt lilla hus vid vattnet. Jag klev in genom den gamla porten med stora svarta järnbeslag. Tänk er att kliva av från planet på flygplatsen i Sydney och mötas av en pust värmeslag.. fast tvärtom. Där stod jag inne i mitt hus och kylan trängde in genom fingervantarna. Överlevnadsinstinkten slog till. Ut fort tänkte jag!

Jag räknar dagarna nu. Inplanerat finns 2 veckors semester i mitt hus i kylan. Lilla resan tar ca 3-4 timmar från Stockholm och upp till mig. Där hade jag tänkt leva ”Utvandrarna / Nybyggarna-liv”, dvs spendera nätterna där, hämta vatten från en isvak och elda till förbannelse.

Hur ska det gå… överlever man? Jag bläddrar i inspirationsbroschyrer från NK inredning, exempelvis ”Canadian Goose Home”. Där ser husen ut som mitt, i timmer och renhorn på väggen (fast det har inte jag). Det är löjligt dyrt och jag känner mig en gnutta naiv när jag ryser av välbehag av att se en stor gammal säng utsläpad på en isbelagd sjö. Där har man bäddat med rödrutiga fluff-sängkläder, rustika kistor vid sänggaveln där det väntar stora keramikmuggar och thé.. eller nåt. Det är ju vackert, hela bilden av citymänniskans semester up in the mountains or by the lake. Det är mysfaktor i mina fantasier om min 2 veckors semester i kylan. Jag undrar bara hur länge jag kan hålla upp den fantasin från NK-broschyren när jag väl är där.

Inspirationen kommer att sättas på prov. Fortsättning följer..