Obie-vinnaren Jonas Hassen Khemiris ”Invasion!” är tillbaka pÃ¥ scenen i New York. GÃ¥ och se den pÃ¥ The Flea Theater. SÃ¥. Jävla. Bra! (bild frÃ¥n i vÃ¥ras)
ENGLISH: Swedish author/playwright and Obie winner Jonas Hassen Khemiri’s ”Invasion!” is back on stage in New York. Go and see it on The Flea Theater. So. Damn. Good! (picture from this spring).
Mellan mÃ¥ltiderna mÃ¥ste man ju ocksÃ¥ hitta pÃ¥ nÃ¥got att göra. Som att promenera upp- och nerför kullarna och titta pÃ¥ patsellfärgade viktorianska hus som fÃ¥r en att tänka pÃ¥ ”Huset fullt”. I San Francisco kan man gÃ¥ flera kvarter utan att möta en människa, jämfört med New York känns staden ganska öde. Och sÃ¥ är det tyst, en slags grundtystnad som inte finns i det stora äpplet. En annan sak man kan titta pÃ¥ är hundar, det känns som att alla invÃ¥nare har en hund.
SFmoma (151 3rd Street): Moderna muséet vill man ju gÃ¥ till. Det ligger i city, eller ”downtown”. När vi var där hade de en specialutställning om Stein-familjen, ni vet de där som flyttade frÃ¥n the Bay area till Paris i början av 1900-talet och började samla konst av Cézanne, Matisse och Picasso (men jag hann bara ta en bild pÃ¥ den är fina vilande nakenfisen av Henri Manguin innan en arg vakt sa till mig)? Det passade väldigt bra, eftersom vi ganska nyligen sett Woody Allens fina mÃ¥ bra-film ”Midnight in Paris”, där Gertrude Stein har en roll. Jag köpte hennes väldigt underhÃ¥llande självbiografi ”The autobiography of Alice B. Toklas” (Alice var hennes livskamrat). Utsällningen pÃ¥gÃ¥r till och med 6 september.
Haight Ashbury: Haight Ashbury, korsningen där ”the summer of love” utspelade sig, mÃ¥ste ju besökas, även om omrÃ¥det numera lider av den där överkommersialiserad och museiaktig känslan som platser som lever pÃ¥ gamla meriter gärna fÃ¥r. Övervintrade hippies finns lite överallt i stan, liksom doften av marijuana. När jag besökte  San Francisco som tioÃ¥ring blev mitt starkaste minne alla hemlösa, och de är fortfarande där, sÃ¥ otroligt mÃ¥nga.
The Castro: I världens kändaste gayomrÃ¥de (ni har väl sett filmen ”Milk”?) heter butiker och barer saker som Hand job (nails & spa), Rock Hard och Moby Dick och skyltfönstren är minst sagt nÃ¥got extra. Där finns även en vacker gammal teater. Vi lyckades pricka in vÃ¥ra vänner Matti, Kristian och Lotta som var där för att spela pÃ¥ The San Francisco Silent Film Festival. Det kom hur mycket folk som helst, filmerna vi sÃ¥g var underbara (min favorit var ”The Great White Silence”) och de fick skriva autografer. Tydligen kallades Castro ”Little Scandinavia” under 10-talet.
Dolores Park: SÃ¥ fort solen övervinner dimman – och det gjorde den vÃ¥ra tvÃ¥ sista dagar – invaderar San Francisco-borna den här parken, med picknick, öl och hundar. Frisbees viner genom luften och försäljare gÃ¥r runt och försöker kränga ”special-” eller ”ganja”-kakor. Att änligen fÃ¥ ta av sig bÃ¥de skinnjacka och tjocktröja och somna i gräset under en palm är ganska underbart.
En sen lördagskväll för ett par veckor sedan satt jag, J och Vanja i en taxi på väg mot Chelsea. Vi hade bråttom, för när klockan slog 11.15 skulle vi checka in på McKittrick Hotel på 530 West 27th Street.
Hotellet är en del av brittiska gruppen Punchdrunks uppsättning av Macbeth: Sleep no more. Väl incheckade och med ett spelkort i handen välkomnades vi in i en vacker 30-talsbar. Jag sippade whiskey sour i väntan på att mitt kortnummer – hjärter 10 – skulle ropas ut. På med en vit mask, in i en hiss och så var föreställningen i full gång.
Jag vill inte säga för mycket, detta måste upplevas, men när vi tre timmar senare kom åter till baren så hade vi gått upp och ner för otaliga trappor, genom ett oändligt antal rum som tycktes dyka upp ur intet bara för att försvinna igen. Handskrivna lappar, telefoner som ringder, plåttriga lådor och sänger att ligga i – rummen var så detaljerat inredda att jag aldrig sett något liknande.
Över hela hotellet utspelar sig pjäsen, och lika spännande som skÃ¥despelet är den maskerade publikens reaktioner och interaktioner – eller är de egentligen förklädda skÃ¥despelare? Enda minuset var nog att vissa danser kändes lite trist traditionella – förvÃ¥nande när allt annat var sÃ¥ nytt. Det, och att jag missade en scen som ska ha varit rätt uppseendeväckande. Vi fÃ¥r se om jag gÃ¥r dit igen…
Föreställning spelas till början av september, men biljetterna är åtråvärda så var beredd på att boka några veckor i förväg.