Hej!

Jag vill upplysa er alla om att jag nu har flyttat till Yogyakarta, Indonesien för att plugga indonesiska på ännu obestämd tid.

Kommer från min nya blogg skriva om vardagen på denna javanesiska ö på:

http://studentisultanstaden.blogg.se

Med all tjäärlek,

Isabel

ANNONS

Elva länder. Sju månader. Sjutton flygplan. Sextiofyra sovplatser. Sex tåg och x antal bussar. Däremellan går det att se en del. Det här blir mitt sista blogginlägg från mina upplevelser som backpacker i Malaysia, Thailand, Burma, Bangladesh, Laos, Kambodja, Vietnam, Singapore, Filippinerna, Indonesien och Kina.

MORGON I BANGKOK. Flickan på Geckos lägger som vanligt upp mangon, bananerna, musslipaketet och yoghurten i halmkorgen och pysslar överst på föremålen den lilla skylten: ”Fruitsallad with yoghurt and mussli, 35 Baht”. Klockan är sex på morgonen och det är ännu tomt. Alla årets dagar arbetar hon där, tillsammans med sin familj; mamma, moster och bror. Världen utanför Geckos finns inte för henne. Hon stiger upp, kammar sitt hår ner till bysten, slänger på sig sitt blåa förkläde; serverar sedan Soi Rambuttris turister med yoghurt, jordgubsshake, Pad Thai och Cappucino tills eftermiddagen. Då har besökarna tröttnat och vill istället ha öl, gärna något thailändskt som Chang eller Singha.
Sedan får hon sova.
Jag har sett henne för sista gången.

NATT I BANGKOK: Mittemot Gecko finns gatuståndet där ytterliggare en familj mättar de hungriga turistmagarna. Dygnet runt. Pannkakor med fruktsallad och honung. Baguetter med ost. Pad Thai. Nudlar med curry. Grillade rödsnappar och kyckling. Varje natt sover den utmattade servitrisen på en av plaststolarna med huvudet mot det hårda bordet. Då och då väcker ett fyllo henne och ber henne grilla en fisk åt honom. Hon pekar då tyst, yrvaken på sin bror för att markera att hon vill sova. Det är brorsans tur nu. Hon är inte den enda som sover på sin arbetsplats. Killen som säljer ”funny t-shirts” brevid henne, packar ner sina varor någon gång efter midnatt. Han sover sedan under en smutsig filt tills solen väcker honom. Det är juni, ingen bra tid för affärer. De flesta som kommer är lågbudgetresenärer som bara är intresserade av att pruta ner priser och begära discount eftersom de är ”sååå fattiga”. Säljsmannen tvingas nästan alltid säga ja. Det är så få kunder nu i lågsässongen och den snåla fransyskan i fiskebyxor som vill ha en Funny T-shirt med orden ”Little Miss Sunshine” kan vara hans enda kund för dagen.
Jag har sett dem förhandla sista gången.

SISTA NATTEN. Normalt sover jag alltid i de minsta rummen. Med den vagaste fläkten. Med den hårdaste madrassen. Ibland med gäster, kanske en råtta eller en gecko-ödla. I natt vill jag bo fint, sova ut, ha en iskall air-condition och en TV med engelsktaliga kanaler. Så jag går till Siam II och ber om rum. En kvinnlig turist utbrister högt vid disken att jag gör klokt i att välja air-con, det är för varmt för att bara ha fläkt och klagar över att hon inte sovit på hela natten. Den thailändska blygsamma flickan i receptionen skrattar blygsamt med och tittar ner på diskbordet, hon vet inte vad kvinnan pratar om. Även om receptionisten har tur, har lärt sig engelska fått ett jobb med en tjusig rosa klänning, ljus make-up och en lön omätbar med försäljaren på gatan kan hon inte drömma om ett rum med aircon. Det mesta av hennes inkomster skickas antagligen till sin sjuka syster, mamma och pappa på risfältet uppe i Isaan, norra Thailand. Jag håller tyst. Att klaga lyxproblem inför thailändskan vid disken känns osmakligt.
Jag har checkat in på ett gästhus för sista gången.

Om 21 timmar sitter jag på flyget mot Sverige.
Detta blir sista orden från denna blogg men om någon som hittat hit har frågor eller söker tips gällande resor i sydostasien hjälper jag gärna till. Kontakta mig i så fall på: nielsen.isabel@gmail.com

Varför inte sluta med en låt? Charta 77 – En Björn och En Tiger

”Dom hade gått rätt länge men. Nu så har dom kommit fram.”

”Med anledning av att säkerhetsläget har normaliserats i Bangkok har Utrikesdepartementet beslutat den 1 juni 2010 att inte längre avråda från icke nödvändiga resor till Bangkok.” / Utrikesdepartementet.

Allt är som vanligt i Bangkok. Det är återigen ryggsäcksresenärernas huvudstad efter en tid av våldsamma demonstrationer, 80-tals döda och slukandet av 30 större byggnader. Mitt i turismens högsässong slog rödskjortorna till och attackerade det område och den industri de visste skulle ge världen den högsta mediala uppmärksamheten: Turismen. Nu har det dock varit tyst om dem ett tag och den 1 juni slukades utegångsförbudet efter midnatt och nu är nattlivet på högvarv igen på Silom och Khao San Road.

Juni månad är lågsässong i Thailand vilket först kan märkas på gästhusen. Den som oförberett utan förbokningar knackar runt på budgeresenärernas hostels klockan fyra på morgonen (såsom många backpackers gör) behöver inte vandra länge. Alla har rum. Priserna har halkat ner några nivåer, vilket även gäller souvernirförsäljarna som enkelt går ner i pris efter att desperat få sålt dagens kanske enda affär.

Klockan sex på morgonen är Khao San Road förvånadsvärt tom. Bara någon full herre som försöker hålla en konversation med en oengagerad thailändska köpt för natten. Herren munnar på sin ölflaska och har druckit såpass mycket att han knappt lägger märke till att thailändskan lämnar honom och att en ny thailändska tagit hennes plats. Den nya thailändskan är egentligen en man, en av många ladyboys som letar turen i Bangkok – en hemort för prostitution  i inte bara Thailand utan i hela Asien. Om den äldre brittiske mannen är för full för att inse djupheten i thailändskans röst, hennes långa kropp eller breda kroppsfigur eller om den brittiske mannen inte bryr sig för att han bara vill prata sig ur sin desperata ensamhet är svårt att avgöra. De ser trots allt mycket äkta ut, de prostituterade ladyboysen i Thailand och otaliga personer sägs ha legat med dem utan att ha anat att det varit en man. Allt är som vanligt i Bangkok..

Bangkok är ryggsäckarnas huvudstad. Alla som planerar långresa i Asien påbörjar och avslutar sin resa här. Det är lite av charmen på Khao San Road. Att se de bleka entussiastiska svenskarna bläddra i en nyköpt ”South East Asia on a Shoestring” eller de äldre australienska paret som under månaderna i Asien förändrat hela sitt utseende. Dreadlocks ner till midjan, färska piercingar i läpp och och näsa, svarta fiskmansbyxor och ett linne med ett hinduistiskt tryck. Alla vägar bär till Bangkok, är sant för skosnöresresaren eftersom alla flyg ut och in i sydostasien börjar här. En plats att byta och samla på sig erfarenheter. Alla har vi olika upplevelser och anledningar till att fly hemlandet några månader.

Svenskar, holländare, israeler, fransmän, britter och australienare är nationaliteter man möter överallt i sydostasien. Någon tröttnade på sitt yrke som advokat sade upp sig och bestämde sig att tillbringa ett år på luffen, en annan fick stor smak för frihet efter att ha varit intvingad sju år i den israeliska militären, en tredje blev olycklig över hur svårt det var att finna jobb i Storbritannien och någon stod inte ut med det förfärliga politiska klimatet i hemlandet Venezuela och den urkorkade presidenten som skapat en ohållbar situation som bara blivit värre.

Min anledning till att sticka?
Mest att jag ogillar att frysa. Och nu börjar det bli behagligt väder i hemlandet, Sverige samtidigt som det börjar bli olidligt varmt här ute i Thailand. Min fläkt puttrar i lågt tempo på gästhuset och det är svårt att sova om nätterna.
Det är för varmt!
Dags att dra till prestationsångestens land, till hetsiga valtider och knäckebrödets ursprung…
Om tre dygn sitter jag på flyget som ska bära mig till det som kallas hem.

Akrobatik, Kung Fu och Peking Opera är tre kända kulturevennemang i Peking. Häromkvällen besökte jag en akrobatikshow. Annat av kinesisk kultur, som strosande i gamla Peking, kinesisk massage och middag på en buddhistisk restaurang har jag också hunnit ta del av.

AKROBATIK En kortlek sprätts upp och vandrar från ena sidan av scenen till den andra. Pom-pom-pom låter ljudet varje gång ett kort slår mot scengolvet. Fast det är inte en stor kortlek som vandrar på scenen. Det är en elastisk tioåring som slår volter i ett oerhört tempo. Han ler när han stannar till vid scenens slut. Hela ansiktet är fyllt av en clownliknande färg med vit bakgrund och små påmålade röda kinder. De börjar tidigt och tränar hårt, akrobaterna i Peking.

Fantasin på scenen har inga gränser. Exempelvis kommer ett gäng vandrandes in, ståendes på varandras axlar och börjar sedan hoppa över ett snurrande hoprep. Till slut kliver de översta av och de lägger sig sedan på marken, ståendes på bröstmusklena eller huvudet mot scengolvet för att fortsätta studsa över det snurrande repet.

Senare leker de hundar, och tar sats för att rusa igenom med kroppen i 90 graders vinkel genom metalringar.

Allra sist kommer ett rullande hjul in på scenen och fem motorcyklister tar sig in och cirkulerar i ett högt tempo, utan att snudda varandra…

DET GAMLA PEKING. Smaken av kinesisk kultur har fortsatt dagarna i Peking. I Hutong, de gamla kvarterna vandrade jag här om dagen kring för att se de gamla husen, vissa av grå sten och andra i buddhistisk arkitektur. Flertalet portar var rödmålade med guldfärgade lejon med ringar i käftarna. ”The son of the dragon”, statyn som syns varstans fanns även utportionerad vid husen. Jade, teförsäljning, porslin och silke. Allt av traditionellt värde i Pekings kultur säljs i Hutong. Det har gett utseendet på gatorna samma karaktär som Gamla Stan, Stockholm i sommartider. Överallt står i Hutong sidenklädda kvinnor med en porslinskanna i handen
- Want to try some te miss? Chinese green te or maybe olongte? We got the best quality for you!

Det är inte hela Hutong som fångats upp av turismen och bilder av hur folk ”vill att Kina ska vara”. På bakgatorna syns det riktiga Hutong. Det innebär gamla gråa byggnader, upphängd tvätt och stråk med blandning av urinlukt och tvättmedel. Gatorna är fyllda av gamla cyklar, för ingen har uppdaterat sin version sedan 50-talet.  Här och var sitter också män och reparerar sina cyklar för de har med sin långa historia lätt för att falla isär här och var. Maten som säljs bland de lokala bybona är allt annat än ris, friterad hund och dumplings. Det är istället spenatfyllda bullar, gräslökspankakor och sesamsfröbollar fyllda med söt kräm av röda bönor. Mitt i vandringen dyker en massagestudio upp. Jag har länge velat testa kinesisk massage så jag vandrar in. Där sitter ett par smala lätklädda flickor i allt för mycket makeup. De kan inte ett ord engelska men skakar roat på huvudet när jag frågar om massage. Det blev en ganska snabb insikt att stället var något annat än de oskyldiga orden om fotmassage utanför dörren.

KINESISK MASSAGE Kinesisk massage går det däremot att hitta på backpackergatorna i Peking. Det blev en av de värsta erfarenheterna i mitt liv. Den så kallade massagen började med ett rivjärn som skrapade längs ryggen, det var åtminstone så det kändes. Rivjärnet, eller strandsnäckan som det i själva verket var fick mig nästan att gråta när den vandrade över min ömma ryggrad. Tortyren fortsatte sedan med kopparna. Jag hade hela tiden huvudet nere i massagebänken så jag hörde bara hur en stor verktygslåda rasslade och lades på mina vader. Sedan hör jag ljudet av en tändare. Tydligen tänder massören någon lättandtändlig vätska i små glaskoppar. Dessa koppar placeras sedan över hela min rygg och det känns som små sugproppar som sliter upp huden in i glasen. Tolv koppar. Fem minuter skulle de verka innan tortyrmannen (massören) drog loss kopparna. En efter en. Nu efteråt ser jag ut som en blåvit nygelpiga med mina tolv jämt utsatta rödblålila fläckar längs ryggen. Ryggraden är utmålad av en röd lång rand.
Kinesisk massage, rekommenderar jag inte någon.

VEGETARISK MAT Kvällen belönade jag mig i alla fall lite mat från Fairy Su, den vegetariska restaurangen brevid Lama templet. Att restaurangen kallades vegetarisk fick mig att häpna eftersom hela menyn var fylld av stekt kyckling, strimlat fläskkött och korvar. Servitrisen skrattade åt mig när jag påpekade det.
- Nejnej, det är vegetariskt! Fejkkött såklart!
Om det inte vore för att restaurangen var starkt buddhistisk och för alla munkar och troende som bad vid sina tallrikar hade jag nog antagit att servitrisens ord var fejk. Men nej, det är fejkkött som serveras på menyn.
Fejk fejk… Naturligtvis! Vad hade jag väntat? Jag befinner mig faktiskt i Kina.

Världens största palats. Världens längsta mur. Världens största torg. Världens största buddhistiska land. Kina har många skrytobjekt och ett av dem är huvudstaden Peking som samlat kulturarv sedan stadens uppkomst för 3000 år sedan.

DEN KINESISKA MUREN
Inget besök i Kina är komplett utan ett besök vid The Great Wall.
Den förbannade muren hela världen förundras över. Vissa har satt upp ”se den kinesiska muren” på listan att göra före döden. Det står inte på min lista för jag anser inte att livet blir fulländat av att ha glott på en mur. Den må vara äldre (200 år före Kristur) och längre (över 8800 kilometer) än andra murar men fortfarande. En Mur.
En timmas bilfärd från Peking ligger i alla fall Badaling, den turisttätaste delen av muren. Till en början var besöket avskyvärt. Stenmuren var täckt av långsamt vandrande kineser, amerikaner och fransmän vars ungar skrek högt på olika språk samtidigt. Dessutom var sikten horribel med dimma som blockerade all syn mer än fem meter framför så det gick inte att se den ormslingrande konstruktionen. Efter femton minuters vandrig från startpunkten började muren dock att luta uppåt och turistantalet droppade av radikalt. Det var egentligen inte för att det var så värst svårt att vandra upp, en sju månaders gammal ölmage klarade enkelt av att göra det. Först en bit upp på muren var jag själv med relativt god sikt befinnandes i ett magiskt ögonblick blandat av barnsagor, mellanstadiets historialektioner och asiatiska filmatiserade dramor. Wow.

TIANANMEN SQUARE
Tiananmen Square (Himmelska fridens torg) sägs vara världens största torg. Dess innehåll är kinesiska historiemuseet som är stängt 2007 till 2010 på grund av ombygnad, ett monument för nationalhjältar, något tempel och Maos döda kropp. Den sägs dock se ut som plast enligt dem som besökt maussoleumet. Som det mesta i Kina alltså. Förrutom detta inkluderar också Tiananmen Square den förbjudna staden.

DEN FÖRBJUDNA STADEN
Världens största palats som innehåller 9,999 rum (siffran 9 innebär tur enligt buddhistisk sägen). Detta palats har varit hem för kinesiska kejsare i fem hundra år, mellan 1400-talet till början på 1900-talet. Palatset är 74 000 kvadratkilometer stort – en siffra som kan jämföras med Topkapitemplet i Istanbul på 70 000  och Vatikanstatens 44 000 kvadratkilometer. Stället är stort och kräver tid, och Intresse att ta sig igenom.

LAMA TEMPEL
Tempel. Tempel. Överallt i Asien finns buddhistiska tempel i varje riktning man tittar. I Kina är det tibetiska mahayana buddhismen som gäller och den skiljer sig stort från theravada både i templernas utseende och religionen själv. Precis som många kinesiska tempel är Lamatemplet rött färgat med färggranna detaljer. Mayahana betyder Den stora vägen och är stor i Kina, Japan, Korea och givetvis i Tibet. Utövare i tempel som Lama har många troende som utför en speciell ritual där bedjaren tyst för sig själv ställer en fråga samtidigt som den håller en bunt tända rökelser som den svänger mot bröstet fram och tillbaka och kastar mot en eld. Dess mönster, hur de hamnar och antalet som landar – ger ett svar. Svaret kan senare slås upp i en speciell bok.

JADE OCH SILKE
Det finns två föremål många är ute efter i Peking, jade och silke. Det utnyttjar tillverkarna i staden och många turistturer till templena runt om i Peking samt kinesiska muren inkluderar ett besök till en jade/silkesfabrik.

Inne på jadefabriken kan besökaren lära sig hur det går att urskilja äkta jade från glasföremål. Drakar, tigrar i prydnader och på smycken visas sedan i försäljning i alla färger. På silkesfabriken får besökaren lära sig den omfattande historian hur silkesmasken och puppan blir grunden för silkesmaterialet som omsorgsfullt går igenom en rad processer innan den först efter 20 år blir till en kudde. Allting på fabrikerna garanteras som äkta. Priserna känns däremot grovt överdrivna
En prydnadsdrake på 20 gram i jade – 80 Yuan (90 SEK)
En stor Buddha i 20 kg jade – 30 000 Yuan
Ett bäddset i silke – 1350 Yuan
En silkesblus – 500 Yuan
Jag tror jag drar till Fejkmarket och köper mig en glasdrake och en tygsjal för en svensk guldpeng istället.

Hello-Kitty-t-shirten är på! Lady Gaga’s Pokerface spelas på högsta volymen inne på M2, dit välklädda västländska modeller, studenter världen över och stilmedvetna kineser samlas.

M2 är en ganska välkänd klubb för dem som är bosatta i Shanghai. Klubben ligger ocentralt i Hong Kong Plaza och kräver både en tunnelbanefärd och taxitur för att komma dit. Systemet för tunnelbanan påminner om Stockholms T-central. Det finns inga regler för vem som ska gå på och av så det strömmar alltid samtidigt folk på in och utgång när vagnarna öppnas för på och avstigning. Mina amerikanska vänner är shockade över det idiotiska systemet. Förstår inte folk att det är enklare om man väntar tills folk klivit av?
- Only in China! muttrar Brian
- ..And in Stockholm.. muttrar jag

Inne på klubben M2 finns både killar och tjejer med t-shirttryck av Hello Kitty. Hello Kitty är coolt. Såväl är Shrek och tv-spelsfigurer som syns som motiv överallt. Jag gillar det kinesiska ungdomsmodet, men det hjälper mig tyvärr inte i min klagan över att folk fortfarande tror att jag är mellan 14-18 år (vilket börjar bli ledsamt när min verkliga ålder faktiskt är 23).

Rökningen är tillåten överallt och dansgolvet är därför tätt av rökare. Det finns inga restriktioner för platser där man inte kan röka. I sjukhusen, på gymmen och här på internetkafet blossar folk för fullt. Tydligen säljs till och med cigarettpaketen inne på apoteken. En metod för att hålla nere den höga befolkningen sa någon. I Kina andas man alltid in cigarettrök utan att peta på en cancerpinne.

M2 är annars en blandad klubb dit alla är välkomna. Tidigare var klubben belägen mer centralt i Kina och det var enbart rika som gick dit. Bråk mellan västlänningar och kineser pågick nästan varje gång. Något som verkar ha förändrats sedan klubben bytte lokaler. Nu finns människor med alla sociala och etniska bakgrunder samlade under samma tak. På samma golv finns ryska modeller, turkiska studenter som studerar mandarin i staden, lokalbefolkning som lever efter ”pappa betalar” och de som arbetar på snabbköp tolv timmar om dagen. Det finns det som bär kläder från senaste kläddesignerns påfynd och de som handlat kläderna från den mest ökända fejkmarknaden. Det spelar ingen roll.
Syftet är inte att komma dit för att visa upp sig.
Syftet är att ha kul.
Och kul är vad det är, inne på M2s dansgolv.

Expo började landa på Shanghais postrar för fyra år sedan. I fyra år har Shanghai väntat på detta jättespektakel. Det sattes i gång i maj i år och ska nu pågå till oktober, sex månader. Västlänningar som är bosatta i Shanghai hatar Expo. De kinesiska medborgarna i Shanghai hatar Expo. Ingen har riktigt koll på vad det är – men bättre koll har folk på vad evenemanget har fått för tragiska konsekvenser i Shanghai.

Turismen blomstrar just nu i Shanghai. De är här för att se Expo – En utställning där varje land som deltar skall representera en arkitekurbyggnad som är typisk för sitt land. Det kostar pengar att ta plats för utställningen. Deltagarländerna betalar höga belopp för att få delta och annonseringen Expo har ändrat formen av Shanghai. Kina nyttjar de inkomna stålarna på ett sätt som har skapat en stark avsky mot Expo. Konsekvenserna av Expo är definitivt mer kända för de bosatta i Shanghai än vad själva evennemanget har blivit. Byggnader har rivits för att ge plats åt sådant som turisterna kan tänkas vilja ha. Subway och Seven Eleven fanns knappt innan Expo men nu går det att finna dessa kedjor överallt. Extrainsatta poliser är synliga sedan Expo startade.

Expos blåa maskot i form av en pusselbit som just nu syns överallt i Shanghai

Kina vill inte att utländska besökare ska få en dålig bild av landet. I Shanghai kan man just nu inte se några fattiga eller hemlösa. De rensades bort tre veckor innan Expo startade. Polisen beslagtog mellan sex och sjutusen personer som arresterades för vad som kallades ”street crime”. Byggnader som var för fula eller enkla revs ner. Femton tusen människor blev hemlösa men ingen vet riktigt vart de tog vägen. En sak är säker – De rör sig i alla fall inte på de centrala gatorna i Shanghai.

I Shanghai fanns tidigare butiker som sålde förfalskade DVD-skivor. De var många i antal och mina amerikanska vänner besökte ofta Shanghais marknad för privatkopior. Butikerna var lite hemliga med sina business. Vid entren till butikerna syntes först bara orginalskivorna men när kunden väl bestämt sig vilken film den ville ha, togs kunden in till ett hemligt rum där de riktiga affärerna pågick. Därinne fanns de förfalskade versionerna. Dessa piratkopior säljs inte sedan Expo startade. Tjoff. Tjoff. Tjoff. Den ena stängdes ner efter den andra. Hur många säljare som arresterats verkar okänt.

Expos påverkan på Shanghai är inte helt olik vad som hände i Peking vid OS. Likt i Shanghai, skyfflades även där mängder av bostäder bort för att ge plats åt OS. För en kinesisk kille som blev hemlös blev det för mycket. Han tog därför livet av två amerikanska turister och sist sig själv. En händelse som blivit omtalad i västländska medier. Detta har inte hänt i Shanghai än. Mn låter inte som en omöjlig utveckling.

Mina västländska vänner hatar Expo. Taxichaufförerna kör omvägar för att få in en extra slant, butikerna tar extra betalt eftersom de tar dem för västländska rika Expo-turister och lokalbefolkningen har generellt en otrevligare inställning.
- De tror att vi är här och stödjer Expo.

På gatorna blir man ofta ett dollartecken som västlännig. Så var det tydligen inte innan Expo och vanliga konversationer som brukar få igång kontakten säljare-kund handlar om evennemanget.
- So you are here in Shanghai for the Expo?!
- Hell no! Do you like the Expo?
- Yes! Of Course!
- Why?!
- I dont know. Do you like the Expo?
- No! Of Course Not!
- Why?!
- I dont know.

Vad är det där Expo egentligen?
Och varför försöker det skymma undan hela Shanghai?

Rysska arbetare. Röda flaggan. En leende Mao, som lyser som den röda solen över sina solrosor, folket. I en källare i ett bostadsområde i franska delen av Shanghai finns Propaganda Poster Konstmuseet. En utställning med det som inte förstördes från kulturrevolutionen.

1949 började tillverkningen av propagandapostrar för kommunismen. De som låg bakom ”konsten” var unga studenter från Shanghais universitet. Överallt på skolornas korridorer fanns färgen rött, starka arbetare som satte sina vapen i ”ondskans motstridiga krafter”, imperealismen – USA. Propagandaaffisherna symboliserade stödde krafterna mot det japanska kriget. Ett exempel på affisherna som tillverkades är en från 1951 med leende vackra unga soldater som jagade fula och svaga slitna amerikaner. Under löd texten:
Länge leve makten av det koreanska och kinesiska folkets arme.

1957-1962: Arbetare och bönder låg bakom postrarna som tillverkades denna tidsepok. De skulle symbolisera ”entussiasmen hos folket under Maos ledning.” En poster föreställer en ung skrattande flicka som pekar ena handen mot posterns åskådare, den andra mot fyra varelser; en mygga, en råtta, en fågel och en gräshoppa. Den kinesiska texten lyder:
”Kamrat, vad har du gjort för att sprida ut de fyra pestena?”

1963-1965: Affisherna från denna tid hade fokus på det kalla kriget. De visade hat mot kriget som pågick i Vietnam. Förrutom dessa fanns även bilder av kärleken till kommunistiska ledare, som Ernest Guevara. Han håller på en bild ansiktet högt i skyn medan hans högra knytnäve höjs i samma riktnig. Bakom sig har han sitt stöd, arbetarna.

1966-1971: Personkulten Mao nådde sin spets. Han syntes i denna tid på nästan vartenda poster.

1972-1976: Tidigare låg mycket fokus i affisherna på hatet mot USA. Nu var det mer fokusering på att uppmana folket till att läsa marxistisk litteratur. Orsaken till minskandet av den hatiska inställningen till USA var att president Nixon hade blivit inbjuden till besök i Kina. Vissa postrar visar män som håller hårt i sina biblar, det kommunistiska manifestet. En annan från 1974 föreställer mängder av arbetande kvinnor och i mitten en tjej med vit mössa som håller i en burk med tabletter. Under henne finns texten ”Carry out birthcontrol for the revolution”.

En tanke. Jag har lagt 20 Yuan för att stödja bevarandet av kommunistisk posterkonst. Det är lite spyreflexkänslor samtidigt som besöket var ett av de mer intressanta ögonblicken i Shanghai, en påminnelse om vilket land Shanghai ligger i. I slutet av utställningen kom dock något förvånande. En tavla med följande text
”Mao skapade kulturrevolutionen med konst som pennan och pappret. Studenterna låg bakom konsten och skapade den i rädslan för att annars bli förknippade med högersympatisörer. Många postrar hade inte någon förankring till sanningen men tog ändå ner den fysisa världen i dess illusion. Konsten försvann helt efter kulturrevolutionen eftersom de flesta hatade deras budskap, ingen såg något värde i postrarna som konstform. Jag var student under tiden och när jag idag blundar kan jag se postrarna som prydde skolans korridorer överallt. Inte hade jag kunnat ana att jag en dag skulle starta ett museum för bevarandet av propagandakonsten.
/Yang Pei Ming”

Negativitet om Kina är annars tabu. Spioner finns. Överallt. Mina amerikanska kamrater som arbetar som engelskalärare blir svettiga och får kalla kårar när studenter räcker upp handen med kritiska kommentarer:
- Jag hatar Kina, det är så korrupt!
- Heheh. Men. Hehe. Alla länder har sina problem.
- Men Kina är så korrupt! Jag vill inte ha något jobb här!
- Du gör mig obekväm. Låt oss prata om något annat.
- Obekväm? Det är för att det är korrupt!

Under alla lektioner finns avlyssnare. Fängelsestraff - garanterat och i bland värre för den som yttrar fel ord.
Kina. Ett stort propagandagalleri.

Kommunismen har gjort människorna hårda i Kina. De tänker bara på sig själva, för de har liksom inte tid till att hjälpa andra. Allting är censurerat i Kina, ingen får tycka vad den faktiskt tycker för den som gör det blir placerad i kinesiskt fängelse. Kina struntar helt i miljöfrågor, de använder fortfarande freonkylskåp! Folk äter hundar och katter! Det finns uppenbarligen mycket negativt att säga om Kina. Västvärlden är så upptagen av alla negativa detaljer att det possitiva glöms bort. Bilden av Kina är en fin blandning av få personeres erfarenheter, liten bit sanning och väldigt mycket fördomar.

Hårda i Kina? Varför alla blygsamma skratt när de får ett leende, varför alla små barn som vinkar och skriker sitt enda engelska ord: Hello mot en? Varför blir kunden tillfrågad om den vill stanna i tygbutiken på en kopp te? Varför kommer folk fram och frågar om de kan hjälpa till där den förvirrade turisten står och tittar förtvivlat i en karta på West Nanjing Road? Hårt folk? Vem hittade på det?

Omedvetna om miljön? Varför tar de i så fall betalt för att få en påse till varorna i affären? Ett fenomen jag bara stött på i Sverige och några europeiska länder. Varför är elen mycket dyrare dagtid än kvällstid? Förvisso använder Kina fortfarande freonkylskåp men det finns mycket som gör Kina steget före andra asiatiska länder. Sopor slängs inte huxflux på gatorna och visa soptunnor bär texterna ”RECYCABLE” och ”NON-RECYCABLE”. Ett fenomen många av resten av Asiens länder bara kan drömma om.

Yttrandesfrihet? Nja. Många verkar ha landat i hjärntvätten där Mao är en hjälte. Han finns på vartenda sedel, t-shirtarna i affärerna och stadsparkernas statyer. Monumentet ”First meeting of the Communist Party of China (CPC)” i centrala Shanghai berättar okritiskt om Kinas nutitda historia. Denna bild av kommunismen förmedlas därifrån:
 Kommunismen kom till Kina från marxistiska ryska läror under 1900-talet. Ondskan är Storbritannien och Usa som rasade in i Kina vid opiumkriget 1840. De tvångsomvandlade Shanghai till en handelport och införde förbud mot kineser att göra saker andra medborgare hade rätt till, som att ta sig in i parker. Behovet av självständighet växte och bildade 1911 kinesisk militär som menade att ”Kina kan inte räddas utan kulturell och intellektuell upplysning”.
Huvudbudskapet från monumentet är:
CPC ska leda folket till makten och verka tills klasskillnader försvinner.
Förrutom några få västländska turister finns det många skolungdomar i uniformer som springer runt och tittar på CPC’s historia. De är inte äldre än 10 år. På ”The first meetingplace of CPC” ska dessa skolungdomarna lära sig att tänka… Och resultatet blir?

Vandrar man som västlänning genom People’s square kommer strax någon fram och frågar personen vad den anser om Kina eller vilket land denne är ifrån. Brian, min amerikanske vän har upptäckt att det ofta är samma personer som ställer frågor och att de alltid ställer frågorna på samma sätt. Brians teori är därför att dessa är anställda av regimen för att visa utlänningar att kinesiska medborgare minsann kan tala engelska. Denna teori har han fått medhåll för från kinesiska vänner.
- Det låter absolut som något vår regim skulle kunna göra!

Bilden av Kina… Är en helt annan beroeende på vem man frågar, vems erfarenheter som spekuleras.
Min egna bild av Kina som nu mer basseras på personliga erfarenheter i landet än rubrikerna från DN (min tidigare bild) har åtminstonne ändrats några nivåer…

Shanghai, en av de mest kända städerna i Kina utan att vara det minsta kinesiskt. Det är modernitet, influenser av businessmän från väst, tanter som kollar på Pradas senaste mode och höghus i New-Yorkstilen. Här och var finns spåren av det verkliga Kina. Parker med äldre som tränar taichi, butiker som bär de röda stora lamporna och statyerna med Mao, Marx och Engels som finns utspritt i stadens parker och stadsbyggnader.

Senaste dagarna i Shanghai har spenderats till den aktivitet utlänningar huvudsakligen tillbringar sin tid åt. Shopping. Det är enkelt. Söker man en peruk går man till den gatan som säljer peruker, vill man ha en väska är det bara att traska till det varuhus som specialiserar sig på väskor och vill man ha siden är det en taxiresa till sidenmarknaden som gäller. Ingenting är blandat i Shanghai, allt går att hitta på ett bestämt område. Ett område för varje vara eller material.
- Tanken är att locka alla kunder till en plats, menar Maggie.
Smart… Eller korkat. Konkurrensen bland butikerna är hög och gillar kunden inte priset hos den ena försäljaren går det enkelt att hitta ett bättre pris hos grannbutiken.

Prutkulturen är stark i Shanghai. Standarden är att få ner priset till 10 – 30 procent från vad säljaren utgår från. Maggie har vanan långt inne och förhandlar hårt ner ett smycke från 78 till 10 yuan. De kinesiska säljarna beundras av hennes starka viljestyrka, hon är lite uthålligare än vad andra västlänningar brukar vara. Maggie blir därför ofta kallad ”Tuff lady”. Annars brukar svagheten hos en västlänning vara att den är lättstressad och nervöst går med på ett pris när de tycker att de tjaffsat länge nog. Maggie har däremot tid på sig och har inget emot att sätta sig ner och läsa lite medan hon väntar på att få det pris hon vill ha. Maggie skulle aldrig gå med på ett startpris utan att försöka pruta ner det en bit.
- Att inte pruta är att förolämpa säljaren. Den vill inte sälja till dig om du inte försöker förhandla först!

På jakt efter billigt skräp!

Maggie har nu bott i Shanghai i sex månader och är trött på den negativa bilden som ges av Kina. Speciellt när det gäller ämnet censur. Maggie tar filmen Avatar som exempel. När filmen Avatar slutade sändas på bio sa alla medier i väst att Kina censurerade filmen.
- I själva verket hade filmen visats i två månader, det var dags för något annat att ta plats i biograferna!
Förvisso finns censur i Kina, Facebook och Youtube är två exempel på internetsiter som inte kan användas i Kina.
- Vi får inte glömma att alla länder har censur! Japan är det enda landet i världen som inte censurerar något! Att säga något annat är rent hyckleri!

Shoppingen har fortsatt i dagarna med mina amerikanska vänner Brian och Lindsey. De har bott i Shanghai tv år här de arbetar som engelskalärare. De skrattar åt mig när jag känner mig nöjd över att ha fått ner priset från 465 till 170 yuan.  De är vana vid hur systemet funkar och är totalt okänsliga för säljarens försök till att vinna sympati och klagan om att de går back om de säljer för ett lägre pris än vad de föreslår. ”Common, why are you so mean, do you want me to starve?”, ”Haha, that is a jokingprice! Common! Give a better last price! No jokingprice”, ”Haha, funny! Or you mean euro or US dollars right not yuan?” är olika fraser som ofta kommer efter den som försöker förhandla med säljarna i Shanghai. Snabbt lär man sig att skratta stort tillbaka och använda samma tekniska fraser ”I cant possible pay that! I am a student” ”Common, why are you so mean – you are robbing me with that price”. Shoppingen i Shanghai är rolig. Oavsett hur skamligt låga priser som man föreslr blir säljaren aldrig (eller åtminstonne sällan) förolämpad. Vi bara skrattar. De vet att jag ljuger när jag säger att jag inte har råd och jag vet att de ljuger när de säger att de blir ruinerade. Ett spel där den som skrattar högst och längst vinner.

En snabbälxa i Kina är att allt är fejk. Ingenting är på riktigt varesig det gäller siden, skorna med Ecco-märket, Loreal-sminket eller ens vattnet i flaskan. De är duktiga på sin specialite att framkalla fejkprodukter. Mina nyinköpta Diesel-skor är bekväma och snygga såsom de vore äkta. Låt oss hoppas att de håller några veckor innan de faller isär. Maggie har läst om att smink ofta kan innehålla allt från råttgift till arsenik. Så det blir inget smink från Shanghai. Brian klagar över att han ständigt har ont i magen. En kvinna på tunnelbanan gav svaret till det.
- Vattnet du dricker är fejk. Det är kranvatten.

Made in China. Arbete tolv timmar om dagen, ibland längre. Tid för familj och fritid? NEJ! Kina fungerar som världens motor och den stängs aldrig av. Fabriksarbetet har dock förlorat sin populäritet när Kinas unga utbildas och inser att de är värda mer än att rutna i en gammal fabrik. Massproduceringsfabriker stängs ner. En. Två. Tre. Femton… Vart skall västvärlden placera sin motor när Kina inte vill jobba åt oss längre?

Svensken har åtta timmars arbetsdag. Svensken har toarast. Lunchrast. Vänta-på-att-dagen-skall-ta-slut-rast. Svensken har rätt till fyra veckors semester och röda dagar och helger. Svensken har en otrolig lön! För pengen kan svensken skaffa sig en helt egen bostad, egen bil, en TV eller flera och mat på bordet i en sådan mängd att den måste slängas efter middagstimman. Sedan finns det dem som inte konsumerar trots denna enorma möjlighet. De kan på kort tid snåla tills kontot landar på tiotusentalsbeloppet. Då har dessa svenska, efter fyra månaders arbetande, råd att ta semester i världens fattigare delar sju månader. Det betyder inte att denna svensk är överbetald i svenska mått. Exemplet här handlar om en simpel färjebåtsstäderska!!
HUR ÄR VÅRT SAMHÄLLE MÖJLIGT?
Kanske för att våra jobb bara är en symbolik för de som verkligen arbetar. De som arbetar åt oss. Det vill säga Kina.

Maggie flyttade till Shanghai i november för att utföra sin skolpraktik. Hon bytte ut åtta timmars arbetsdag mot tolv timmar, svenska lönen mot den kinesiska och svensk lathet mot kinesisk effektivitet. En enorm omställning!
- Family Time finns inte! Man käkar middag med kollegorna och går sedan tillbaka till jobbet och arbetar.

Över en kopp kaffe i Shanghais mest kända stadspark, Peoples Square diskuterar Maggie och jag arbetsmoral och etik. I Sverige har vi rättsaktivister som gnäller om hur vi borde bättra arbetsvillkoren för kinesiska, colombianska och indiska arbetare. Samtidigt måste svensken tacka den fattiga världen för att vi själva kan arbeta åtta timmars dagar (i effektivitet två timmar). Vår arbetsinsats är minst sagt inte hållbar till vår levnadsstandard. Maggie menar att många unga är medvetna om denna orättvisa och vägrar landa på de slitsamma massproducerande fabrikerna.
- Får de inga jobb efter sin utbildning åker de hellre till sina hembyar och arbetar på familjens risfält.
Så västvärldens alla företag behöver alltså ett nytt land att skaffa sitt billiga skräp ifrån. Kanske dags att vi börjar arbeta för våra prylar? Eller slår av vår enorma konsumtionshets några nivåer? Den världsliga ekonomiska krisen har så sakteligen slått av västvärldens shoppinghets.
- Det bästa vore väl om folk la ner med att konsumera så vansinnigt. Det är varken bra för naturresurserna eller arbetarnas kroppar.

Bra slutord Maggie!

Peoples square i centrala Shanghai

Snobbar, modeexperter  och höga moderna byggnader. Hong Kong är en stad som förknippas med Fashion och Posh i shoppaholic-arnas paradis. Trots allt liv och hets finns det en del gröna avslappnade bergsområden, fritt från biltutor och stressade bussinessmän.

Planen var att jag skulle åka till Östtimor. Tre timmar på en indonesisk informationsbyrå och telefonsamtal till olika flygbolag. Flera samtal om säkerhetsläget med östtimorer och jag hade bara betalningen av biljetten kvar. Så får jag ett meddelande på facebook som fick mig att välja Kina istället.

”Heya! Din sista tid tycker jag du ska komma till Kina. Ak till Hong Kong och sok ett single entry-visum och kom till Shanghai. Jag har tagit ledigt min sista vecka for att fa lite ordning pa allt som ska till skolan, packas och jobbsokande, men jag har latt tid for att visa dig runt ocksa om du har lust.”

Första intrycket av Hong Kong var stress. Byggnaderna i Hong Kong ser ut som i filmernas värld. Höga och upplysta, modern arkitektur och lysrör som gör reklam för olika kinesiska butiker. Överallt syns upplysta restauranger med plastiga stolar och upphängda djurdelar i skyltfönstrena. Priserna är dyra i jämförelse med sydostasien. Priserna är faktiskt ganska jämförbara med de svenska. Människorna på gatorna är modernt klädda. Kvinorna bär ofta säckiga byxor och dubbla linnen, ofta ett som går ner och täcker baken. Skorna är ofta högklackade. Folk möter i bland ögonkast – men ingen ler. Folk springer i bland in i varandra – men ingen ursäktar sig.

Natten smyger fram i Hong Kong

HELINA OCH GLAUDIE
Helina och Glaudie träffade jag när jag dök i Borneo i april. De är från, och bor i Hong Kong. De tog mig bort från den hetsiga staden mot Hong Kongs grönare delar. En tunnelbane och bussresa bort var vi ute bland de gröna bergen, fritt från människor och sopor. Där ute dök plötsligt en turistspott upp – ”The Big Buddha”. Placerad mitt på ett berg, är en jättelik Buddhastaty, runt omkring finns mest natur och små souvernirbutiker och vegetariska buddhistiska restauranger.

DET KINESISKA KÖKET
Lösplockbutiker med torkad fisk är i Hong Kong lika vanlig som Karamellkungen (och dess konkurrenter) i Stockholm. Helina drar sniffar och mmm:ar när vi passerar fiskbutikerna. Underligt. Att samma lukt framallar njutning hos vissa, medan jag själv känner hur kräkreflexerna gör sig redo…

På kvällen tar tjejerna med mig till deras favoritrestaurang, ett kinesiskt och vegetariskt ställe skapat av en känd skådespelerska i Hong Kong. Hon äter faktiskt middag där medan vi kommer dit. Vi beställer svampfyllda dumplings, ingefärsstekta grönsaker och en sojagryta med svamp och potatis. Innan vi äter tvättar Helina och Glaudie porslinsskålarna, pinnarna och tekopparna i te. En ritual som jag upptäcker alla i restaurangen utför före middagen.
- Man kan inte lita på att det är rent! menar Helina…

Kinesiska maten har mot mina tidigare fördomar tagit ett språng från att ha varit bland det värsta jag ätit till att bli en storfavorit. Bortsett från efterrätterna. Söta gelebitar gjort på bland annat bönor och vattenkastanjer. Men krämen gjord på kidneybönor visade sig vara ganska god, smakade förvånande nog som mandelmassa.

FRÅGESTUND MED HELINA
Efter middag tog jag tillfälle att fråga om saker jag reflekterat över under mitt dygn i Hong Kong.
Fråga: Homosexualitet i Asien verkar väldigt tabu. Men här i Hong Kong syns ett och annat par av tjejer hålla hand, hur ser man på det?
Helina svarar: Lesbiska tjejer skäms inte över sin sexualitet i Hong Kong. Det är acceptabelt och jag ser lesbiska par nästan varje gång jag åker i tunnelbanan. Det är mycket mer öppet än i Kina där föräldrar tycker det är så viktigt med barnbarn.
Fråga: Det verkar inte finnas så många som bor på gatorna i Hong Kong, hur fattigt är det?
Helina svarar: Jodå, visst finns det tiggare och de är rika för alla ger dem pengar. Sedan beror det på vad som menas med fattigdom. Regeringen hjälper alla som inte har jobb med socialbidrag, så att alla har det i alla fall skapligt.
Fråga: Visst går det att se tempel, moskeer och kyrkor i Hong Kong men antalet verkar vara ganska lågt. Hur religiösa är ni i Hong Kong?
Helina svarar: Haha, tja, en hälften är buddhister men unga människor är ofta atiester. Jag har ingen religion och det blir väl allt mer och mer vanligt…

Nu ska jag hämta upp mitt vråldyra kinesiska visa (1800 SKR) och flyga till Shanghai….

Hästarnas klackar slår hårt mot asfalten medan deras bjällror klingar mot manen. Det finns inga bilar, inga mopeder eller övrig trafik på Gili Trawenga Island.  I barerna är den slemmiga mushroomshaken huvuddrinken på menylistan. Det finns inga poliser på Gili Trawenga Island. Restauranggatan, har menyer med minst dubbla priser från grannön Bali. De har inga konkurrenter på Gili Trawenga. Ändock måste jag säga – jag gillar Gili Gila (Galna Gili).

Gili Trawenga ligger 1,5 timmars båtfärd från Bali och tillhör Lombok. Gili har bara 950 invånare och ön kan man ta sig runt på en timmas promenad. Trawenga har sedan 80-talet varit ett alternativ för dem som tycker klubbarna på Kuta varit för vilda.

Gästhuset vi bor på har personal som perfekt symboliserar stämningen på Gili Trawenga, de är extremt genuina och gästvänliga. Bob är en av de första vi möter och han har antagligen fått sitt namn för sitt långa rastahår, sitt smycke med opiumblomman och t-shirten med reaggekungen själv – Bob Marley. Bob ses ofta med gitarr och han kommer i bland fram och frågar om någon vill festa eller röka med honom den kommande kvällen.

Marley, Bobs kollega har blivit vårat husdjur. Marleys arbetsuppgifter är att städa och vara frukostvärd. Han har ingen riktig boplats men brukar sova i min och Petras hängmatta när han är utmattad. Om nätterna knör han ibland in sig i vår säng. Han tar väl hand om oss och serverar frukost på dygnets alla timmar och kan sitta i timmar på vår uteplats och prata om sin uppväxt eller om hans dröm om att kunna resa… och ha någon som serverar frukost till sig… Han pratar också om att han skulle vilja ha en tatuering med något coolt ord på svanken. Han tyckte tidigare att ordet Giggilo hade varit häftigt at ha, men en upplysning om ordets betydelse, ”manlig prostituerad”, fick Marley att ändra uppfattning.

Många har en fattig bakgrund på Gili. Förrutom kunskapsbrist i ord som Giggilo finns det brister i geografikunskapen om sitt egna land. Gilis grannöar, Bali, Komodo och Flores är för vissa helt okända.
- Bali? Ja… jag tror jag hört talas om det…

Religiöst är Gili Island muslimskt och fem gånger om dagen hörs ropen om bönankallan. Lustig kontrast tycker vissa. Att en partyö med så många fester och ställen som säljer hallucogena svampar ändå kan ha en så stark religiös prägel.
Helt naturligt tycker jag. Finns det någon större symbios i världen än hallucination och religioner?
Om inte Buddha, Jesus och Muhammed hade ätit vad de en gång ätit hade världen sett annorlunda ut.
(Och folk undrar varför man är emot droger…)

Trots att Gili Trawenga saknar poliser är brottsligheten låg. Fönstrena i många bostäder hålls ofta öppna trots att ingen är där. Billy, en av dem som växt upp på ön tycker det är helt är helt naturligt. Sker ett brott tar nämligen människor lagarna i egna händer. Brottslingen misshandlas och först till grannön Lombok i en badboj (den är inte värd att åka båt) för att sedan få ett ”riktigt straff” på huvudön.

Gili Gila… Galna Gili…

Det är ingen kvinna som kastar vatten och helgar vår bungalow med rökelser på morgonen. Ingen väcker oss med nystekta bananpankakor klockan åtta och talar om att det är hinduistisk julafton. Inga barn iklädda i stora drakdräkter passerar på gatan. Vi är inte i Ubud längre, vi är nere vid Kuta Beach – platsen australienarna kallar ”flykten från vardagen”.

- Åk inte till Kuta om du inte vill se feta australienare! (brittiska turister!)
- Åk inte till Kuta, det är inte ens Bali! Bara fylla och australienare (lokala baloneser)
- Gillar du disko? Då är Kuta underbart, men annars finns det inget där att se! (Turistbyrån!)
- Du brukar ju gilla att umgås med ”the local people” – Du kommer hata Kuta! (Siti, vän från Flores)
- Kuta har bra surfing… Men är annars bara gjort för australienare som letar billig öl (Kanadensisk turist)

Barer. Barer. Butiker som säljer träkukar, vykort och saronger. En smutsig strand fylld av blondiner som smörjer in huden med ”Taning Oil, Factor 4″. Australienarna har tagit över en stor procent av Kuta Beach men besökare från delar betydligt mer norr ut är desto vanligare. Svenska språket hörs överallt på Kuta och anledningen till att de är här är solen och diskoteken.

Så fort det finns städer som beskrivs med orden Resort, Beach och Discotek kan man ge sig fan på att det finns svenska turister.  Baloneserna på Kuta har lärt sig flera fraser på svenska och i bland går det att se prisskyltar som förklarar vad saker och ting kostar på svenska.

Ap In, vårat hotell är extra känt för att ha mycket svenska besökare och jag har det senaste dygnet upptäckt Bali på svenskt vis:
Med en bok, vid poolen, en Large Bintang i hand medan man för en konversation med andra svenskar på hotellet. Något mer av Bali verkar ingen vilja uppleva…

Men det vill nog vi…
I morgon åker jag och Petra till Gili Island….

Bali – kulturshockens hem. Huvudstaden, Denpasar ser knappt några västlänningar och det kan ta lång tid att lyckas hitta ett av de få hotell i den stora staden, där få talar engelska. Ubud ligger cirka åtta mil norr om Denpasar. Ubud är raka motsatsen till Denpasar. I Ubud finns konstgallerier, butiker som säljer färgglada teatermasker, hinduistiska tempel, dyra restauranger, reklamskyltar om kvällens olika dansuppträdanden och gator fyllda med fler franska turister än baloneser själva.

Med feber och svagt bränsle tålamod kom jag till Bali sent en måndagskväll. Jag bestämde mig för att starta i Denpasar. Staden visade sig vara mycket vaken, med matmarknader som är öppna tjugofyra timmar och små gatustånd och restauranger överallt. Denpasar ser dock få turister och engelskakunskaperna är mycket begränsade. Med smärtan av det stora sår jag fått på ena vaden från en motorcykels heta avgasrör (det kallas antagligen något annat men jag är inte tillräckligt motorfordonsnörd för att veta det) bestämde jag mig för att skippa sightsing och dra vidare efter ett besök i en av Denpasars restauranger. En av de godaste och helt klart billigaste måltider jag haft i Indonesien än så länge. Jag blev serverad en stor Gado-gado (sallad på tomat, potatis, lök, spenat, gröna bönor, tofu i jordnötssås) för mindre än tre svenska kronor! Prisskillnaderna mot det turisttäta Ubud var stort visade det sig.

Ubud känns falskt. Det är som en påhittad nöjespark där franska konstsnobbar kan gå in i det ena galleriet efter det andra. För de tar aldrig slut. Det gör inte heller kvinnorna som säljer biljetter till uppträdanden för kvällens oändliga shower. Ramayana Ballet.. Barong… Legong… Hinduistiska danser där maskerna och den enorma utstyrseln är mer fascinerande än dansen själv. Ubud erbjuder också ett flertal hinduistiska tempel och oräkneligt antal restauranger med balinesiska rätter och nästan alltid en separat vegetarisk meny (Im gonna get fat…). Mitt i Ubud finns också det enda som verkar vara naturligt i staden: en grön fotbollsplan.

Mitt rum lyckades jag förhandla ner från 100 till 65.000 Rp (ca 45 kr). Det inkluderar frukost, har fläkt och eget badrum men har vissa nackdelar. Som att det inte går att låsa dörren innifrån. Faktum är att det knappt går att stänga dörren, och blåser det hårt öppnas de två dörrarna. Jag lyckades hitta en gammal galge att placera mellan handtagen på dörrarna. Alternativt lås….

Well, Bali än så länge är en besvikelse.
(Bortsett från maten och att jag mött upp med min svenska vän Sandra.)

Jag kommer aldrig senare än 20 minuter efter ett planerat möte. Jag kan tappa ansiktet när saker inte går helt min väg. Jag stiger upp efter soluppgången, tror inte på Gud eller mystiska medicinmän med makt och äter inte bara för att jag är hungrig, utan också för att det är gott. De skrattar åt mig och talar om att jag måste glömma min västländska stil för att trivas i Java.

Rozi är en av studenterna här i Java. Häromdagen lagade vi mat ihop. Det var första gången jag fått hålla i en kniv på sex månader och uppdraget blev att hacka chilifrukter. I Sverie undrar folk om jag tappat smaklökarna när jag okontrollerat öppnar och häller ut innehållet från ena och andra kryddburken. Rozi skrattade däremot åt mig när jag hackat upp sju chilifrukter. Han är från Sumatra, den del av Indonesien som är känd för att äta mycket kryddstark mat. Han hackade upp 12 chilifrukter till… ”De tappar ju ändå smaken i pannan.” Min hals kliade. Jag svettades. Jag fick syrebrist. Det var från röken i pannan! Till och med Rozi hostade till.
Hur ska jag lära mig Java om jag inte ens kan äta utan att gråta floder?

Rozi har haft en tuff uppväxt. Han bodde som barn hos sin farfar och farmor eftersom föräldrarna inte hade tid eller råd. Senare har han jobbat som försäljare, två timmar genom skogar med en vagn han fått släpa på för hand, från by till by för att kunna sälja något. Vägarna har fått hans ryggmuskler att skrika. Vägarna har varit fyllda av banditer. Men han påminde sig själv om att le. Aldrig någonsin visa svaghet – då förlorar man allt. Plötsligt insåg jag något tragiskt om Indonesien. Människorna skrattar inte för att de alltid är glada. De skrattar för att det är enda sättet att klara sig.

Roz friterar grönsaker i sitt studentkök

Cecilia är från Java och är hemmafru sedan hon träffade sin franske pojkvän, Roman. Cecilia tycker det är tråkigt ibland, att bara sitta vid Facebook eller måla på ett nytt lager eyeliner på hennes vackra hy. Hon är smart och diskuterar gärna politik, korruption och kulturskilnader. Hon funderar på att slänga sig bakom skolbänken igen, lära sig ordentlig franska. Trots att hon hatar franska. Världens dummaste språk…

Cecilia, i ordning att tillaga mat i sitt hem

John har säkerligen Javas största gehör. Han antecknar dagligen fraser på olika språk. Hans uttal på samtliga språk är felfritt. Han är rockmusiker och vet mycket om världen. Han kan rabbla den ena svenska artisten efter den andra, han kan namnen på fotbollsspelarna, tennisspelarna och de aktuella politiska frågorna. Abba och Yngwe Malmsten är ett par favoriter för honom. Om det är något som irriterar John med västvärlden så är det den stängda synen. Som att månggifte är en islamsk tradition. Det är det inte. Månggifte kom från de gamla kungarna i dåtiden och har stannat kvar i Java efter islam invaderade landet i de tidiga århundraderna. Indonesien är ett öppet land med många religiösa influenser – allt är accepterat, även ateism och agnostiker. John kan därför inte förstå all skepticm han möter från resenärer i Java. Varför bry sig om vad andra tror?

Yola är frispråklig och tapper i diskussioner. Hon är abbortmotståndare och har en sex år gammal dotter. Hon har uppenbarligen lidit dessa sex år och hon verkar önska att hon aldrig blev gravid. De flesta aggressiva abbortmotståndare jag mött i mitt liv är de som är bittra. Bittra över att de inte haft andra möjligheter. Yola är en utav dem. Hon talar om dålig karma och att ta andra människors liv, trots att hon inte är troende. Men hon behöver ett försvar till varför det blev som det blev sex år tidigare. ”You, let’s change e-mail and se if u still are against abbortion in 3 years! Yea Isabel, lets talk then! I want to know!”

Något att lära om Java:
Den enorma öppenheten.
Självklart får man vara homosexuell om man vill, det är var och ens business! Who cares?
Självklart får en man ha fem fruar, självklart får en kvinna ha fem män, polygami är inget dåligt om människor trivs med det?
Självklart får en människa vara muslim, kristen, jude eller ateist! Alla kan väl få tro på vad den vill?
Självklart måste vi hjälpa de fattiga, för regeringen gör det inte. Det är för korrupt!

Kritik från Java mot Sverige och väst:
- Ni bryr er för mycket om tid. För i er värld är tid pengar!
- Ni glömmer bort de fattiga. Ni ser inte utanför era egna behov.
- Ni har sådan negativ ton. Om en pappa i väst blir sur på sitt barn skriker han ”klockan är sju, du måste kliva upp”… I Java säger pappan vänligt… ”Du… klockan är snart sju”… för att initiera att barnet borde stiga upp. En förälder skriker aldrig. Man måste vara jämlik med sitt barn. Det är oartigt att skrika!

Mycket kritik verkar vara korrekt. Även om många har en mycket fin bild av västlandet så har de kloka synpunkter om vad som skulle kunna förändras…
Framförallt det där med att leva jämställt…

Hon kallar mig Kaka Gila (galna storasystern). Hon är mager som en tändsticka och blir proppmätt på en friterad bönkaka (temphe) och två rischips. Hon är fylld av energi och ingår i ett band som basist. Hon är student i Yogyakarta och ser sitt kost (studentrum) som en samlingsplats dit ALLA är välkomna. Och alla känner vi hos hemma, hos vårt charmiga lilla energiknippe, Adikh Sity (lillasyster Sity).

Sity föddes på ön Flores i en kristen familj för 22 år sedan. Hon har sex syskon, varav en tvillingsyster som står henne mycket nära. Sedan ett år tillbaka gjorde hon vad många unga indoneser med drömmar om framtiden gör – Lämnar sin hemstad för en båttur över till ön Java och från båthamnen vidare till Yogyakarta. I Yogyakarta betalar Sity 500 000 Rp (370 SKR) per månad för ett rent studentrum på cirka 15 kvadratmeter. Varje dag bjuder Sity hem gäster til sitt kost och golvsmattan med bilden av Tom och Jerry, används som sittplats, bord och mittpunkt i hemmet.

Jag möter Sity under min första dag i Yogyakarta. Hon kommer där fram till mitt bord där jag sitter och ögglar genom menyn fylld av indonesiska delikatesser.
- Jag hatar att se folk äta middag själva! Något mer tragiskt finns inte! Slå dig ner vid oss!
En tidig sak att lägga märke till hos Sity är hennes enorma öppenhet. Efter ett fem minuters långt samtal har hon redan hunnit bjuda hem mig till hennes hemkvarter, ön Flores, i sommar.
- Du måste komma! Vi har Indonesiens finaste stränder och så vill jag att du ser oss spela!
Sity är ledig från skolan juni, juli och augusti. De månaderna ska hon hem till familjen och ha en liten turne med sitt band där hon spelar bas. Musiken de spelar varierar beroeende på publiken men det brukar mestadels bli indonesisk pop, även om hon själv föredrar att spela reagee. För Sity, finns det inga undanflykter jag kan dra för att inte hälsa på henne.
Question: Men jag har jobb i sommar. Jag måste återvända till Sverige?!
Answer: Du skulle jobba i slutet av juni! Jag åker till Flores i mitten av juni! – Du hinner!
Question: Men Flores är dyrare än andra platser. Mina pengar håller ju på att sina?
Awnser: Du bor hos mina föräldrar. Och så visar jag dig de billiga gatustånden – Du har råd!
Question: Men mitt visa går ju ut 1 juni! Jag måste lämna Indonesien?
Awnser: Ha! Min syrra är polis! Hon hjälper dig gärna med nytt visa… Ett kulturvisa! – Du kan stanna tre månader!

Sity tillsammans med sin syster vid Rumah Dhom

Sity har under veckan bjudit mig över till sig var kväll men det har ständigt varit hinder i vägen. Häromkvällen fick jag dock ett sms som inte gick att neka till.
”Tmorow I have holiday, we would like to show you real local village with beautiful ricefieldview and nice and cheap price (dinner). Yo have to come sister!”
Tillsammans med tre av Sitys vänner och hennes syster begav vi oss igår till Rumah Dhom. Det är en liten by ett par mil utanför Yogya med ett väldigt karaktäristiskt utseende. Förrutom risfält, odlingsplantage av chili och bananer finns där också små snöbolls, eller igloformade hus. De kallas för . Husen kan också liknas runda rymdfarkost och de byggdes efter jordbävningen 2006 som slog hårt mot många småbyar på Java.
- De är byggda efter nån amerikansk modell och ska klara katastrofer såsom eldsvådor och jordbävningar!
Sity ser att något har förändrats sedan senast hon var där, sju månader tidigare. Nu behöver vi betala inträde för att ta sig in på gatan och vi blir vid ingång erbjudna en guide. Tydligen vill de lokala omvandla platsen till en turistattraktion.
- Neeeej! Låt det inte bli ett Bali! Neeeej!
Sity oroas starkt av turismen i Bali. Speciellt eftersom turismen börjar smittas till hennes hemkvarter, grannön Flores. Allt fler börjar höra talas om platsen.
En slogan ”Flores – stränderna Bali hade för 20 år sedan” är en träffsäker kampanjkod. För 20 år sedan hade turismen inte exploaterat och blivit så stor som den är i dag på Bali. Det var en mycket vacker plats.

Denna kväll är det teaterföreställning i Sitys Campus. Den är på indonesiska och handlar om en prostituerad kvinna (roll spelad av man) som samtalar med sin yngre syster om sitt liv. Det enda jag förstår från pjäsen är det som kan avläsas från publiken: skratt och högljudda skrik. Det snackas mycket bland studenterna i publiken. Tystnadsrespekt för skådespelarna finns inte, och det verkar inte beröra dem alls – de verkar vana, det är så det funkar här.

Trots att jag hela dagen fått öva fraser är min indonesiska långt från användbar.
- Kaka! Tepad? Bosan? (Syster! Trött? Uttråkad?)
- Sedikit… Dan tamu? (Lite… Du då?)
Förrutom jag själv, är Sity och hennes vänner oerhört engagerade i att lära mig indonesiska. De menar att jag har utmärkt uttal och har snappat upp mycket på några dagar.
- Kaka! I think you could learn to speak Bahasa Indonesia  fluent…. in about three mounth!
Sity skriver senare en lapp med skolnamn jag borde kolla upp.
- Please! Move to Yogya!

Ja kanske…
För Yogyakarta är en magisk plats

+ Dagens fras:
Huyan tidak perna berhenti! Kita hanya menunggu di sini!
(Regnet slutar aldrig! Vi bara väntar här!)

I Prambanan, östra Java finns det stora hinduistiska templet från 800-talet. Templet består av olika torn dedikerade till olika hinduistiska gudar, däribland Vishnu – världarnas och själarnas skapare, Ganesha – vetenskapen och kunskapens gud och Shiva – krigens och fruktbarhetens gud. Två kvällar i veckan visas ett dansuppträdande utanför templena av Prambanan, Ramayana Ballet.

Berättlesen som visas vid Prambanan tisdag och torsdagskväll är baserad på en muntlig traditionell historia från Indien. Balletten ackompanjeras till klassiska musikstycken från Java och saknar helt muntliga dialoger. Historian börjar med att en tävling hålls för att välja ut en make åt den vackra kvinnan Shinta. Uppklädda män med svärd, färgglada masker och pilbågar studsar barfota runt på scenen. Rama Vijaya vinner till slut och han tar sig tillsammans ut med Shinta på äventyr i djungeln. De möter där inne Rahwana som anser sig äga Shinta eftersom Rahwana trodde att Shinta var en rekarnation av den kvinna han sökt under en lång tid. Rahwana vill få Shintas uppmärksamhet och för att få den förvandlar han en av sina följeslagare till en ren. Tricket funkar eftersom Shinta ber sin man, Rama att fånga renen. Rama försvinner sedan på jakt och Shinta fick under denna tid ett skydd av en magisk cirkel så att ingen skulle kunna kidnappa henne. Senare i historien kommer en vit apa, Hanoman för att rädda Shinta från Rahwana. Apans dans är den mest spektakulra under hela balettshowen. Hanoman kommer in på scenen med femdubblade volter och vajjar sedan som ett cirkusdjur mot marken från armar, till ben och midja.

Balans som en apa! Hanoman lyckas med sitt uppdrag med att befria Shinta och för henne till sin make, Rama. Rama har dock förlorat sin tilltro till Shinta och vill få ett bevis på hennes oskuld. Han utför ett test där han bränner upp Shintas kropp. Efter  testet är Shinta fortfarande hel och hon är till och med vackrare än tidigare. Rama väljer att tro på hennes oskuld och THEY LIVED HAPPY LIFE EVER AFTER….

Till en början är balletten till en besvikelse. Korregrafin - maskerna, de guldglittrande kläderna och pilbågarna är förvisso mycket imponerande men dansen är föga intressant. Dansörerna skuttar barfota runt på det vita scengolvet, och vajar lugnt från ena till andra sidan med kropparna. Det gåtfulla stilla templet i bakgrunden till denna utomhusscen innehöll mer action än vad som visades på scenen. Senare kom också regnet och avbröt balletten.
- Förr brukade det regna den tidiga morgonen och en bit in på eftermiddagen under The Wet Season, men nu är det helt oförutsägbart.
Klimatförändringarna får många att sucka. Regnet duggar när som helst under dygnets timmar och ingen kan säga när det börjar eller slutar.
Efter 15 minuters paus verkar regnet dock lägga av och föreställningen kan fortsätta. Det är egentligen här föreställningen börjar!

Prambanan, templet som tre dagar i veckan visar Ramayana ballet

Djur i form av renar, apor och en jättelik flaxande fågel gör entre i omgångar. Renen studsar och klingar med sina bjällror, Fågeln sträcker ut sina armar och visar imponerande konst under sina vingar. Aporna verkar vara erfarna akrobater som kan böja sina kroppar i flera vinklar. Några dansöser hoppar in och jagar de olika djuren med pilbågar. De ena djuret dör. Det andra djuret dör. Showens vackraste scen kommer emot slutet där flera halmhus lyses upp av strålkastarbelysningen. En vit apa tänder eld och ett slag av rök och värme når publiken. Den stora mängden eld oroar publiken om saker håller på att spåra ut. Men nej, efter några knappa minuter är det nersläckt igen och kvar från halmhusen finns bara svarta stolpar av kolrester.
Quite impressive…

Dans i Yogya förekommer inte bara utanför Prambanans tempel. Denna morgon infann jag mig tillsammans med Roz, studenten från Sumatra på ett av Campusomrderna. Där, i en motorcykelkällare utspelades i dag dansuppträdanden av studenter . De visade upp nationella danser från olika indonesiska öar som Flores, Papua och Timor. Emellan varje dans stod nervösa studenter och berättade om dansstyckena på en hackande engelska.

Efter dansen spenderade jag ett par timmar med att prata med studenter som ville öva upp sin engelska innan jag och Roz tog en liten sightsingtur i de närliggande området med motorcykel. Motorcyklarna i Yogyakarta är fler än på någon annan plats på Java. Anledningen är att 30 procent av stadens invånare består av studenter. Motorcykeln är det billigaste sättet att ta sig runt i Indonesien. Alla studenter har en motorcykel. Roz kan inte tänka sig att man kan vara student i Yogya utan motorcykeln.
- Om du vill komma hit och plugga så måste du lära dig motorcykeln!

Vi besökte av vad Roz är, den bästa lunchplatsen. Det ligger I vattnet och består av flera trähyddor. Maten serverades i buffetform på stora träblad. Lunchstället var lite utanför Yogya och var svårhittat. Själv upptäckte Roz platsen av en slump när han skulle ge sig ut för att fiska en eftermiddag.
Salladen vi beställde innehöll bland annat papayablad. Papayablad kommer att bli min nya försvarsmekanism mot myggen. Roz menar att papayalöv är bra mot malaria.
- Myggorna gillar inte bitterheten så de vägrar bita i någon som äter mycket papayalöv!

Roz bor som student i ett litet rum mitt i centrala Yogyakarta. För detta enkla rum, med plats för en säng och bokhylla betalar han 400.000 Rp för sex månader (300 svenska kronor). Studentmaten, sojabönsbiffar och nuddlar kan man äta sig mtt på för ett par ynka svenska kronor….

Tja… kanske borde bli student i Yogya…
För Yogya är verkligen en magisk plats…

är målet med resan nya asiatiska vänner med charm, gästfrihet, starka karaktärer och enorm glädje? Då är Yogyakarta den perfekta platsen. Varje dag ger möjlighet till nya möten inte minst bland stadens knappa miljonen studenter. Låt mig presentera några av mina vänner för er!

LUKMAN: Lukman är en mycket underlig karl. Han spenderar sina dagar åt konstundervisning och att leva efter sitt motto: Att vara fri och filosofiera runt fenomenet ”mänskliga energier”. När jag under gårdagens eftermiddag möter Lukman är han enormt besviken. Tydligen hade vi planerat att ses denna dag. Han hade tagit ledigt från sitt arbete för att han ville visa mig runt stränderna och den närliggande vulkanen. Hela morgonen hade han sökt efter mig och frågat hotell och cykelchaufförerna från min gata vart jag varit. Nu var klockan tre och det var för sent att åka någnstans. I mitt dåliga samvete bestämmer jag mig för att spendera eftermiddagen med att snacka konst . Vi sätter oss i Lukmans brors hotell och diskuterar batik och design, något av det tråkigaste sysselsättningarna jag kan komma på men jag vill vara Lukman till lags. Lukman ser väldigt trött ut med stora svarta rynkor under ögonen. Dem förklarar han med att han varit vaken hela natten för att göra en t-shirt till mig. Nu hade hans färg tagit slut och han funderade därför på att sälja sin mobiltelefon för att kunna avsluta sitt verk. Jag visste inte vad jag skulle besvara Lukmans klagan med. Jag satt just nu med honom för att lätta mitt samvete över att jag glömt bort mitt löfte om att vi skulle spendera dagen ihop. Allt jag fick var sämre samvete. Och en fundering om allting stod rätt till i Lukmans huvud. Han säger tvärtemot vad andra jag mött i Yogya att det är en otrygg stad och att alla vill mig illa. Helst borde jag hålla mig inne på rummet så fort solen gått ner. Lukman menar att det är hans ansvar att jag är säker och han är enormt intresserad av vilka jag pratar med, varför jag pratar med dem och hur jag mött dem. Hans överbeskyddande ”jag-är-din-pappa” beteende gjorde mig tokig och fick mig till slut att skrika att jag är den enda som får lov att ta hand om mig själv.
Jag vänder mig till Berit, norskan som bott i Yogya i ett år och jag får snabb respons.
- Han ljuger! Ignorera honom helt! Ok?
Jag hoppas Berit har rätt…. Vill hellre tro att han är någon form av bedragare (väldigt märklig sådan) än en… galen psykopat?

IMEL, KALLAD WOW: Imel kommer från östra Borneo, Kalimantan och har denna veckan semester till staden hon gillar bäst i hela Indonesien, Yogya. För några år sedan var hon student i Yogya så hon vet precis vad staden har för utbud och charm. Imel vill träna upp sin engelska och tyckte att en svensk tjej som vandrade längs en av huvudgatorna såg ut att ge henne perfekta möjligheten till det. Som tidigare student har Imel perfekt koll om var de billiga och bästa Lomek-gatukken finns. Lomek är en traditonell rätt på tomat, gurka, spenat, ägg och potatis som blandats in i en jordnötssås. Denna sallad äts sedan med ”Nasi Crackers”, eller rischips som vi nog skulle kalla det på svenska. Eftersom Lomek är ett populärt studentmål är det givetvis billigt, cirka 3,7 SKR fr en måltid. Senare mot kvällen visar Imel mig en annan studentaktivitet. Det ligger vid ett område med trottoarkanterna fyllda med shitiga trasmattor där människor sitter med kaffe och tekoppar. Det ser ut som ett kvarter med uteliggare, som ett kvarter man borde undvika. Men de är inte uteliggare. Det är en av Yogyas största samlingsplats för studenter som sitter med små stearinljus, en liten matportion och kaffe. Vissa spelar några sånger på gitarren. På andra sidan gatan om de fikande studenterna finns gatukök. Där säljs ”Kopi Joz” vilket är kaffe som håller sig varmt tack vare ett par stora gldande kolbitar som puttrar i muggarna. Kaffet smakar dock precis som vanligt bryggkaffe. Kolbitarna bidrar bara med värme, inte med smaken! Studenterna i Yogya verkar ha liknande vanor som studenterna i Flemingsberg. Nudlar säljs längs alla gatustånden i gröna blad.
Studenter i Yogya förblir dumma eftersom deras hjärnor blir till vad de äter, en light portion av nudlar.
Det är ett lokalt skämt som folk pratar om i Yogya.
Ett annat studentområde i Yogya ligger vid en park. Där finns ett par magiska träd som spöket mitos sägs vakta. Tron har funnits sedan 1870 och tanken är att man skall vandra femtio meter, rakt fram, med slutna ögon och försöka komma mellan de två träden. Lyckas man med detta kommer ens önskningar att besannas. Mina drömmar om att få rida runt på en enhörning mot månen kommer inte bli av fick jag veta i ett försök att pricka mig mellan träden.

Ormälskaren, Imel

STUDENTEN SITY: Sity är en ung och glad tjej från ön Flores som kommit till Yogya för att studera. Varje kväll har hon bjudit mig över till sig för att snacka med studenterna på hennes Campus. Sity är den som lärt mig mest indonesiska. Hon brukar kalla mig Bule Bule Mabuk (Drunk foreigner). Lika envist som jag tapprar mig igenom fraslistor med Bahasa Indonesia tragglar hon med svenska fraser.
Suya tidak mabuk, tapi sedikit (I am not drunk, just a little).

HINDUEN ERASS: Killen som gillar rock och Bintang (lokalt ölmärke). På kvällarna snackar han glädjeligen om sin historia, hur hans förfäder brukade vara bland Balis största kungar och om att han har holländskt blod från kolonisatrer som härjade i Bali under 1600-talet.

Min lilla smala gata Sosrovijayan är känd bland oss backpackers som besöker Yogya. De flesta kommer hit för två nätter för att se det spekatulra buddhistiska templet Borbodur med 504 buddhastatyer. De drar sedan normalt vidare på en tio timmars busstur till Mt Bromo, en vulkan som ligger på östra Java. Från Bromo tar de flesta sedan båten över mot Denpasar, Bali.
Själv har jag rynkat åt den klassiska rutten. Istället fr att titta på tempel var jag ute med träningskläder och vattenflaskan denna morgon vilket fick becabchaufförerna (cykeltaxi) från gatan att bli förundrade.
- Swedija? Still here? How long are you gonna stay? One month or what?
Att stanna i Yogya fyra dygn är uppenbarligen längre än vad som rankas normalt.

Yogya är en magisk plats… (trots att jag väcks var morgon av grannen. Mosken)

Övergångsställe. Övergångsställe. Övergångsställe. De är omöjliga att passera utan att tvingas vara social i Yogyakarta, Java, Indonesien. Genom att stanna upp vid den röda lampan ger man möjlighet för närvarande att fånga ens ögonkast. En konversation är skapad. Det är trevligt de första gångerna att få tips om vilka gator man borde undvika för att det är så dyrt och för mycket turism. De är trevligt att få lära sig några indonesiska/javanesiska fraser. Det känns bra att höra om var den bästa vegetariska restaurangen finns och om hur studentlivet ser ut i kulturens huvudstad. MEN efter att ha fått höra hur man undersöker om batikkonstverk är äkta, hur mycket bättre shoppingen är i Java jämfört med Bali och varningar om bedragare som säljer falska föremål för 12:e gången börjar det bli tröttsamt.

Mitt i min dagliga vandring bland träföremål och uppklädda hästar som klackade genom gatorna blev värmen och alla frågor om jag ville ha Rikshaw till någonstans tungt. Mitt ansikte gav ett buttert uttryck vilket fick en kvinna att stanna till sin bil. Hon undrade vad mitt förvirrade ansiktsuttryck menade. Jag svarade att jag stod och försökte minnas de indonesiska fraser mina nybekanta javanesiska vänner ville lära mig i baren förgående kväll. Den enda utav många fraser jag mindes just då var ”Bule bule gila makang” (Crazy Drunk Foreinger).

Kvinnan i bilen var från ön Kalimantan (Borneo) och kom tidigt denna morgon till Java för att spendera två veckors semester här. Hon frågade mig om jag ville med på en sightsingtur och hennes charmiga skratt gav mig bara möjlighet till ett svar.
Ja, självklart.

Imel, en av mina nya vänner i Indonesien

Hon berättade under bilfärden att hon kallades Wow och arbetade som nöjesreporter. Bland annat hade hon intervjuat Black Eyed Peace, My Chemical Romance och James Blunt. Wow brukade för ett par år sedan studera i Yogya, en stad där 30 procent av invånarna består av studenter. Från hennes bil passerade vi den förtida sultanens vattenpalats, några campusområden och vi stannade till hemma hos en av Wows vänner och senare hos hennes syster. I alla indonesiska hem är hallen samlingsplatsen, det finns där ett antal stolar att slå sig ner vid. Jag fick prova en traditionell soppa, söt smak med ingefära, jordnötter och jackfruit. Mycket populär i Yogya men personligen tyckte jag det smakade… för mycket. I Indonesien blir det mycket genant för värden om man tackar nej till vad som erbjuds. Jag surplade därför i mig hela eländet.

Traditionell indonesisk soppa på ingefära, jornötter, mandlar och jackfrukt

Bilfärden gav oss senare chansen att avklara flera samtalsområden.
- Kände du till att du kan bli bestraffad med att betala 3,5 miljoner Rp om du ger pengar till en tiggare i stan?
Nej det visste jag inte. Wow verkade tycka att lagen var bra för att hon menade på att många människor egentligen var rika med stora hus men enbart var lata och hellre tiggde på gatan än att skaffa ett riktigt jobb. Jag har ingen aning om hur verkligheten ser ut. Fast jag kan inte för mitt liv förstå hur man som rik föredrar att vandra i trasiga kläder, med stora fläckar av avgaser och smuts på kroppen för att tigga ihop några enstaka rupiahs OM man kan stanna i ett stort hus, eller leta rätt på ett riktigt jobb som garanterar en stor ranson pengar. Att tigga på gatan i stekande sol och bli bemött av blängande blickar… räknas alltså som ren lathet…

Vi hinner spinna in på samtalet droger och jag får det förklarat att det inte alls är något vanligt i Indonesien. Förvisso finns svampar bland studenter och konstnärliga typer men rent allmänt är det inte mycket som tas. Användandet kan ge saftiga konsekvenser, däribland dödsstraff.

Javaneser är ett vidskepligt folk. Någonstans passerar vi ett par stora träd med en gångväg mellan dem. Wow förklarar något om en ande som kallas Mitos. Om man passerar gångvgen mellan träden efter att det mörknat ska man tydligen önska sig något. Anden Mitos ska senare lyssna till ens böner och besanna dem. Jag undrar vad människorna vid träden har för bisarra drömmar när de ses ligga magra i gräset, med sotsvarta kläder som en gång varit vita. Vad önskade de sig av Mitos?
Mitos ska ven vara en gud som skyddar Java mot katastrofer… Uppenbarligen sköter Mitos sitt jobb lite halvkasst… 2006 kom en jordbävning och förstörde större delar av ön.

Blunda, försök pricka in vandringen så att du landar mellan de två träden. Lyckas du kommer alla dina drömmar att besannas. Men. Det är svårare än du tror!

På bilfärden tillbaka mot mitt hotells kvarter på kvällen kommer något märkligt på radion. Renodlad BRUTAL black metal…. i världens största muslimska land i förhållande till befolkningen. Till min andra förvåning höjer min muslimska chaufför, Wow volymen.
- Du gillade hårdrock va?

Yogya Yogya… Jag måste avsluta med samma ord som i förgående inlägg….
Yogya är en magisk plats….

Yogyakarta, eller som det kallas Yogya, är Javas kulturstad nummer ett. Batikkonstnärer, små hus, doft av kokosmjölk, hästar med vagnar och postrar som gör reklam för kvällens hinduistiska balletshow är vad som möter ögonen under en vandring genom Yogyas promenadgator.

När jag klev av bussen i Yogya den tidiga fredagsmorgonen kom ett antal om fem (eller om det var tio?) javaneser som ville promota sina gästhus. Eller sina vänners gästhus. Eller familjemedlemmars vänners vänner…
- Backpacker huh? Billigt huh? Jag vet stället för dig!
40.000 Rupiah per natt (30 svenska) dög bra för mig. Ganska strax fick jag möta konstnären Lukman.

De första femton minutrarna trodde jag att Lukman var min hotellvärd. Men tydligen var han bara en vän till mannen på gästhuset. Lukman hade bara kommit eftersom han hört att det kommit en svensk dit. Av någon anledning avgudade Lukman Sverige. Hans lillebror hade flyttat till Sverige för 13 år sedan och senare träffat en svensk kvinna som han gift sig med. Tydligen har lillebrodern målat upp Sverige (eller Uppsala?) som ett drömparadis.
- I adore Sweden… Like your people… Ja, jag talar lite svenska…. Hmm… Would you like to äta frukost? Later you could se my work, at the utställning, helt gratis!
Fare enough… Lukman är konstelev sedan några år i Yogya och ägnar sig till den typ av konst många andra i staden lagt sin själ i. Att måla figurer i batik. På utställningen är jag den enda utan kunskap om konst. Där inne sitter förrutom Lukman, ”the master of art” och en fransyska. Fransyskan är en backpacker som fastnat i Yogya lite längre än hon vad hon tänkt. Anledningen är batiken och hennes konstnärliga själ som tvingat henne till att stanna. Hon studerar mig noga medan jag tittar på de surrealistiska bilderna av glada masker, rök, färgglada svampar, kvinnor, himlar och annat.
- Du är en njutare…. Du ska välja den tavlan som talar till dig… Tänk inte bara välj! säger hon plötsligt.

Jag känner inte många konstnärer. Men det jag lärt mig är att de ofta talar ett språk jag sällan förstår. Jag är eftertänksam, går efter hjärnan och inte efter någon märklig känsla i magen. Jag har aldrig handlat ett konststycke i hela mitt liv och trodde verkligen inte att jag skulle komma att göra det någon dag heller.

Ett av många konstverks soms syns i Yogyakarta

Lukman, the master of art och fransyskan dricker australienskt risvin. De samtalar. Om hur konstnärer lär sig livet genom sig själva, genom vad deras fingrar magiskt formar fram. Ett konstverk är något man älskar när man ser det. En känsla som ska vara livet ut….
- Om köparen inte får pirret, glädjen och den där magiska känslan vill jag inte sälja! säger någon utav dem och får medhåll utav de andra direkt.

Jag vet inte om det var risvinet. Eller vad den där känslan i magen menade när jag hörde ”Den ska jag ha!” inom mig. Jag gör i alla fall mitt livs första impulsköp. I den rådande stunden tror jag mig ha köpt en tavla som är ”så jag”. En tavla som repressenterar mig fullkomligt. Men tavlan är inte det minsta jag.
Färgglada svampar och en naken kvinna? Nej. Jag har köpt ett stycke utav Lukman snarare än en del av mig själv. En del av mannen som lever för ruset som ger honom inspirationen till konsten.
Magic Mushrooms.
Magi. Svampar. Droger. Nakna kvinnor. Frihet. Impuls. Dali.
Det är inte alls jag! Det är Lukman, och ingredienserna hans liv kretsar kring. Fast jag kan inte säga att jag ångrar mitt impulsköp, för jag vet att jag fick ett löjligt billigt pris, under villkoret att jag inte skall sälja den vidare…

Svamparna verkar vara en viktig del i den javanesiske konstnärens liv.
- Självklart! Det är det som ger inspirationen! menar ”the master of art”.
- Isabel, röker du inte gräs? Så… du menar att du bara tar svampar?
- Nej… Ingenting…
- Haha? Inte ens svampar?
Vissa saker är sig mycket olikt saker där hemma. Men jag gillar konstnärerna i Yogya, trots att de talar ett språk jag inte förstår. Svamparnas språk…
Om att frigöra sig själv…
Om att koppla bort sinnet…
Om känslor…
Och allt med att ”allt är närvarande”…
Inget fanns igår…. Inget imorgon… Bara nu…
Ja, emellanåt kan det vara skönt att lyssna till obegripligt filosofisvammel. Har börjat tröttna på att lyssna till intellektuella som tävlar i att veta bäst och mest vid detta laget…

Fransyskan är inte den enda backpackern som fastnat i Yogya. Mot kvällen möter jag norskan Berit och hennes javanesiska vänner. Berit backpackade genom Asien förra året och hade planerat att stanna i Yogya några dagar. Några dagar blev till ett år…. Och hon planerar att minst stanna två år till…
- Yogya är världens bästa plats! Inte lika turistigt som Bali… Och människorna…. Wow…
Jag blir sedan introducerad till några mycket vänliga javaneser. Alla vill erbjuda mig en inblick i deras liv och ber mig stanna förbi deras hus om jag skulle passera deras hemstäder… Jag förstår hur Berit lyckats komma sig så billigt runt…

Musiken och dansen…
Batikkonsten…
Människorna som lever helt för kärlek…
Yogyakarta är verkligen en magisk plats….

- Jaha, och var har du ditt visa?
- Jag behöver inget visa, jag är svensk medborgare! Får lov att vistas 60 dagar i landet senast jag läste!
- Hahaha? Ehr… Nej… Du behöver ett visa… Du kan få det från kassan där borta…

Det var ett överrumplande besked jag fick mitt i natten vid ankomsten till Jakarta, Java, Indonesien. Plötsligt kände jag mig extremt ouppdaterad. Min information om att man som skandinav kan vistas 60 dagar i Indonesien utan visa var väldigt gammal. Numera är det 30 dagar vid ankomst som gäller eller 60 dagar om man inskaffar visa innan ankomst. Det är inte billigt heller. Mina kontanter till 30 dagars visa räckte inte till men som tur var, var mannen bakom disken trevlig. Han lät mig få ett visa trots att jag inte hade pengar till det. Men jag var fortfarande gravt besviken. Jag hade planer på att spendera min sista tid i Asien här i Indonesien men nu satte en stämpel i passet stopp för detta. Den andra juni är det nämligen adjöss med mig!

Jakarta är inte alls vad jag hade förväntat mig. Det skulle vara som ett Manila (Filippinerna) med fattigdom, ett antal miljoner människor som led på gatorna, på jakt efter något att äta från soporna. Förvisso var första åsynen långt från vacker. En kille tog mig i armen och ville visa mig ett ”trevligt” guesthouse i närheten. Det var på en smal gata, cirka en meter bred, med det största antalet råttor jag hittills sett i Asien. Klockan var två på natten men gatan var fylld av folk. De satt, lutade mot väggarna och väntade på? Ja, vad vet jag inte. En kvinna låg på en bänk med sitt kortklippta hår fyllt av jord. Hon låg med huvudet på sin högra arm och tittade apatiskt mot väggen en knapp meter framför henne. Vid första anblick såg hennes det ut som om hon vore död. När jag senare tänkte över det kan hon nog inte ha varit död. Hennes ansikte var inte fyllt av flugor och hennes hud hade inte intagit den vita färgen ett dött ansikte brukar få. Hon var vid liv. Hon var bara oerhört apatisk.

Mest kriminalitet i Indonesien. Fattigdom. Rån. Jag befinner mig i världens fjärde högst befolkade land, Indonesien med  ett invnarantal p runt 400 miljoner. Landet har då sannerligen en intressant historia som lutar sig 1,5 miljoner år tillbaka i tiden. Så mycket som 50 procent av alla fynd från våra förfädrar, Homo Erectus, har hittats här, i centrala Java. Männskliga varelser har sedan fortsatt vandra runt här och i dag finns ett hundratal minoritetsbefolkningar runt om Indonesiens 17 000 öar.

Lera och krukkonst har länge varit en viktig del i Indonesiens historia. För runt 4000 år sedan tillhörde den största andelen av invånarna Majapahitbefolkningen. Byggnader, asketter, föremål var allt gjorda i lera och Majapahiterna var noggranna! Små urgröpta figurer av djur och folkslag syntes på den tiden överallt längs hus, föremål och självklart, krukorna. De bevarade sina pengar i en stenfigur föreställande en gris, vilket får mig att undra om de var först med spargrisen? 

Finns det något land i sydostasien Kinas skepp inte har tagit sig till i förhistorien? Det verkar inte så. De blåvita krukorna, ming verkar ha varit vardagssyn i Indonesien under de tidiga århundraderna efter kristus.

Indonesien har som bekant många minoritetsbefolkningar. Uppskattningsvis 400 stycken. Ett exempel är Kai, i Papua med kastsystem i tre avdelningar. De använder sig gladjeligen av masker vid alla cermonier, en utav dem är att fira uppkomsten av en ny byggnad.
Dayak, på ön Kalimantan är en annan folkgrupp. Mest känd för sina tattueringar som har stor religiös betydelse för folket. Pojkar får sin första vid 16 års ålder och kvinnan i samband med första mensen. Dessa tatueringar skall senare skydda mot sjukdomar och onda andar. En typ av tattuering föreställer en stjärna och ska sättas på ena axeln och betyder att personen ”har tagit ett huvud”.

Jakartas gator verkar i turiststrken ha klarat sig undan elände och fattigdom. Byggnaderna är höga och ser moderna ut, gjorda i glas. För en backpacker i Jakarta finns det egentligen inte mycket att göra. Några gator fyllda med barer och sightsing mot ett högt torn med en fackla som symboliserar Indonesien. Det verkar dock inte drickas speciellt mycket i Jakarta.
- I Jakarta? Nej… Här är det ta mig fan droger som gäller! Hallucogena grejjor! var det första jag fick höra vid entre på Jaksa, en av hostelgatorna.

Droger, fattigdom och holländsk arkitektur….
Hmmm… Jag drar vidare….

Mitt i centrala Jakarta, fyllt av holländsk arkitektur

 

En ängelfisk tuggar tyst på en mager portion sjögräs medan dess lillablå färger bländar omgivningen…
Små grodfiskar i regnbågens alla färger turas om att ta plats bakom de fingerformade lila havsblomsterplantorna…
En avlång guldgulfärgad trumpetfisk simmar snabbt, i jakt på sina kompisar…
Ett par mantor flaxar med sin cirkelformade platta till kropp för att maka sig fram…
En 30 kilos stor grön sköldpadda har börjat simma upp mot ytan eftersom den tröttnat på att stilla ligga på 18 meters djup…
Denna färgscen utspelar sig samtidigt på flera ställen på Mabul Island, Borneo, Malaysia dygnets alla timmar.
Mabul kan kallas det marina livets paradis.

Mabul sägs vara det bästa stället för ”muckdives” i världen. Ett muckdive innebär ett dyk på en plats som inte är ett korallrev. Det kan vara platser med leriga sediment, korallskelett, vrak och fiskeutrustning som landat på havets djup av mänsklig påverkan. Miljön ger plats till mängder av exotiska småfiskar. Mabul har stämplats med en ettaplats på världslistan för att dyka bland det mindre marina livet.

Det är egentligen inte Mabul Island som gör dykentusiasten vattnig i munnen. Det är orden Sipadan Island, tjugo minuters resa med speedbåt från Mabul.Sipadan är centret för det mest marinrika habitatet i världen. Det finns cirka 3000 arter som lever där. Sipadan bildades utav koraller som växte ovanför en vulkankon under tusentals år.
- Jag fick se 100 sköldpaddar och både hammar och valhajar! är inga ovanliga ord från den som dykt i Sipadan.

År 2004 bestämde Malaysias regering att enbart 120 dykare per dag skulle tillåtas dyka i Sipadan. Några resort finns inte så besökare på ön tvingas leta boende på Mabul. Eftersom bara 120 lyckostar tillåts dyka i Sipadan per dag blir platserna tack vare ryktet mycket snabbt fullsatta. I bland är väntelistan flera månader lång. Nu i april har listan varit cirka tre fyra veckor för ett dyk i Sipadan.

En naiv backpacker som alltid låter saker lösa sig på plats och aldrig planerar något i förväg kan glömma att ens tänka tanken på att stoppa sin snorkelmask i vattnet vid Sipadan (jag är inte bitter!). Det går att hamna på en väntlista utifall att någon skulle stuka ett ben eller få för sig att denne inte vill dyka på världens bästa dykplats.
- Lycka till med datt få plats blir de hånande skratten från dykinstruktörerna nä de hör att någon hoppas på att komma med från reservlistan.

Lyxdyken i Mabul är dock inte speciellt dumma trots att det inte är lika  beryktat som sin grannö. En halvminuts båtresa ligger närmsta dykpunkt. Mantor, grodfiskar, gobies, pappegojfiskar, svartvita sandormar, stora sköldpaddor, trumpetfiskar, mandarinfiskar, ponyfiskar, ängelfiskar, snappers, lejon och skorpionfiskar är obligatoriska filurer från varje dyk! Tre dagar med Scuba Junkie (nio dyk, boende och måltider) kostar cirka 2400 svenska kronor.
Smakar det , så kostar det.

Varje muslim vill någon gång se Mekka, Saudiarabien, den muslimska mötesplatsen (Heligaste platsen på jorden).
Var hårdrockare vill någon gång se Wacken, Tyskland – världens största metalfestival (Heligaste platsen på jorden).
Varje dykare vill någon gång komma till Sipadan, för att se 3000 arter simma framför ögonen (Heligaste platsen på jorden).

Jag vill definitivt tillbaks.
Och den gången ska ISABEL NIELSEN vara först bland de 120 namnen för

Dagens dyk i Sipadan!

(Ja, jag är kanske lite bitter)

Den bornesiska näsapan har en rund ölmage och en rödtonad näsa som tar upp en stor del av ansiktet. Den har därför fått ett speciellt smeknamn bland malayerna, The Dutch Monkey. Denna apa är bara en av ett stort antal arter som lever vid den 560 kilometer långa floden i norra Borneo, Kinabatangan.

Min dygnsvisit i Sungai gav mig tillfälle att hoppa på tre flodturer i Kinabatangan. Den första skulle ta två timmar och börja strax efter ankomst i Sungai. Jag var dock inte den enda som anlände denna aprileftermiddag. Med mig kom också det tropiska regnet. Under ett skjul med en kaffekopp i hand väntade jag tillsammans med ett tiotal besökare. Varje gång tanken ”nu kan det i alla fall bara gå åt att regnmängden lättar upp” kom, blev regnmängden större och det droppade allt intensivare. Ordagrant var det som att någon stod och hällde ut hela Indiska oceanen över oss. Till slut, efter en timmas väntan blev tålamodet hos såväl guider och besökare såpass litet att vi bestämde oss för att ge oss av. Trots dropparna!

Floden Kinabatangan var svagt brun utan att se smutsig ut. Vattnet var fritt från sopor som annars brukar pynta vattenytorna i sydostasien. På båda sidorna längs vattnet sågs färgen Grönt i olika nyanser. Limestensklippor tog plats här och var som gav plats för fladdermössen.

Utav de tre båtturerna är det ingen tvekan om att nattåket var det allra bästa. Guiden i vår lilla träeka för sex personer lös ständigt med en ostadig hand med sin ficklampa längs skogsmiljön vi passerade. SPOOKY!
Babykrokodiler passerade då och då vår lilla eka för att smaska på smådjuren som glassade lite väl lugnt på vattenytan. Vi såg även flera kingfishers i träden. Denna lilla färgglada fågel i rött, grönt, gult och blått var ganska behaglig att titta på. Kingfisher är även Borneos nationalfågel och står bland annat för frihet.

Frihet är precis vad jag känt över att glida runt bland Borneos vildliv.
Vi passerade sällan andra båtar trots att denna flod borde vara en topp-turistattraktion med tanke på vad vi fick se. Olika sorters apor, ödlor, fåglar som Black-breasted fruithunter, örnar och ugglor, fladdermöss och ”flygande rävar”. Vi fick till och med observera några badande elefanter vilket annars sägs vara svårt. Vår guide talade om att det var första gången hon sett elefanter vandra längs floden.

Rekommenderar alla som har vägarna om norra Borneo att besöka Kinabatangan, ett av sydostasiens bästa ställen att observera vildliv på!
————————————————————————————————————————————————————-
Just nu har jag transporterat mig vidare igen, ner till Semporna på en buss.
När musikvideosen sattes på denna gång lämnade mina öron inte in någon självmordsansökan. Nej. Vad som spelades på denna buss i detta muslimska land idag var Metal.
Yngwe Malmsteen! För ett ögonblick trodde jag att jag satt på bussen till Sweden Rock Festival, men det var jag inte. För runt mig fanns inga öldrickande hårdrockare, det fanns bara beslöjade kvinnor och några skrikiga ungar.
Wow, Malaysia goes rock n rol!

Orang Utan är de malaysiska orden för Skogens Herre, ”The man of the forest”. I dag lever orangutangen på två ställen, i Borneo och på den indonesiska ön Sumattra. Människor tar dock upp mer och mer av apans naturliga habitat och orangutangen riskerar därmed att försvinna helt inom tio år. Det finns idag drygt 45 000 orangutanger kvar i världen, en siffra man på Sepilok Rehabilitation Center, norra Borneo, Malaysia försker höja!

Klockan tio varje morgon är Sepilok Rehabilitation center fyllt av runt femtio-hundra turister som kommer för att se orangutangen. Genetiskt är orangutangen och människan till 96,4 procent lika varandra! Psyket och förståellsen hos orangutangen för vad som händer runt omkring sig är precis som hos människan stor.
En hund hade kanske börjat ila, gnällt och försökt att hoppa ut från området om 70 kameror blixtrade samtidigt mot denne.
En apa försöker diskret vandra iväg på eget håll, ta ett stort grönt träblad och skymma sitt ansikte för att söka skydd från de läskiga kamerablixtarna.
Jag obseverade denna scenen och kunde med våra genetiska likheter ana ett ansiktsuttryck jag sett så många gånger i spegeln, hos vänner och fiender.
Ansiktsuttrycket av änglslan och fruktan.

Sepilok Rehabilitation Center har funnits sedan 1968 då antalet orangutanger började droppa av radikalt. Centrat har sedan dess tagit emot närmare 700 orangutanger i syftet att lära apan anpassas till att leva i djungeln. De unga små aporna som kommer till Sepilok är ofta vanvårdade och lider av både stress och depression. Anledningen till detta är att aporna blivit tillfångatagna av människor medan de fortfarande varit unga. En vanlig orangutang ska vara hos sin mamma tills den är nio år gammal, men fångenskapen gör att den lilla apan tvingats iväg när den knappt hunnit bli ett år. Om ingen hjälp kommer överlever den inte länge på egen hand.

Cirka 4000 svenska kronor är vad varje apa kräver årligen för att fixa sina omkostnader på Sepilok Rehabilitation Center. Turismen är en viktig inkomst för centrat och det låter därför en avdelning dagligen vara öppet för åskådning. Genom turismen hoppas centret dels på att en och annan överväger att bli adoptivförälder (ca 400 SEK per år), och dels att sprida informationen vidare om varför orangutangens framtid är så viktig.

Att släppa in turismen på området har dock sina nackdelar…

Den turist som besöker Sepilok får ingen information alls om hur den ska bete sig när den kommer i kontakt med orangutangerna. Det finns förvisso en film vid receptionen men ingen verkar ta notis om den.
- Hej jag är en orangutang och jag vill inte bli matad, för jag kan få dina sjukdomar, eller så ger jag dig mina sjukdomar!
- Jag tycker blixten från din kamera är obehaglig!
- Skylta inte med din väska, vi tycker om att sno prylar!
- Jag är grymt söt… men klappa mig inte!
Synd att besökarna verkar missa denna video. För väl inne i parken syns dessa blixtar och folksamlingar runt aporna hela tiden.

Hur smart är det att i Malaysia visa upp orangutanger för ett 70-tal okunniga turister samtidigt?
De unga orangutangerna är på rehabilliteringscentrat för att botas mot den stress och depression de blivit utsatta för, men ska botas med…. kameror och 70 ögonpar och jublande käftar…
Det vill säga… de ska botas med stress och depression?

”Bara 0,6 procent av orangutangens huvud består av hjärnan, från skillnad till människans som bestr av 2,1 procent. Det är anledningen till att du just nu står och läser om orangutangen – och inte den om dig!”

Förrutom orangutanger finns i Borneo också en annan utrotningshotad och uppmärksammad art. Noshörningen. Det finns drygt 20 000 noshörningar kvar i världen och den art som finns i Borneo, Sumatran Rhino är verkligen i krisläget. Det finns bara 450 stycken Sumatran Rhinos kvar i världen.
Anledning?
På grund av att naturliga habitat försvinner…
På grund av att vi skjuter ihjäl dem…
På grund av att medicinmän säger att hornen från en noshörning botar mot: cancer, magont, stress, malaria och så vidare…
Ett noshörningshorn beräknas kosta 60 000 $…

Dagens slutsats:
Vi blir fler och fler, medan de tropiska djuren blir färre och färre…
Dags att ta mindre plats, för att ge andra plats?

Ända sedan tredje klass på lågstadiet har något fascinerat mig. Min lärarinna talade då om en blomma som var så mäktig att den kunde livnära sig på levande varelser. Det mest uppmärksammade, dokumenterade fallet var vid en tidpunkten en blomma som slukat en hel råtta. Dessa blommor är svårfunna men Ranao, Poring Hot Spring, norra Borneo har ett center som arbetar för bevaring av denna blomma som kallas Rafflesia.

EVOLUTIONEN skapade först prokaryoter för fyra miljarder år sedan. Enkla organismer utan cellkärna som kallas bakterier och virus. Senare skapades de flercelliga eukaryoterna. Växterna som skrapade i hop solljus och koldioxid för att bli tjocka… Senare kom naturen på att det var smidigt att stoppa i sig annat. Växtätarna, Hebrivorerna kom och slaffsade blommor, bär och dylikt. Sedan kom karnivorerna, köttätarna för att slaffsa på hebrivorerna. Någonstans i kedjans lopp måste organismerna i de tidigare stadierna blivit avundsjuka. Växterna som under årtusenden levt i symbios med bin som snällt spridit vidare deras frön blev lite sugna på att göra något annat än att leva på solljus. Göra något WILD AND CRAZY.
- Visst är alla de där bladätande insekterna ett Pain in the as? sa blomma A till blomma B.
Plötsligt var en ny sort skapad, Rafflesia, den köttätande växten (specialite: flugor och insekter).

Rafflesia ska lukta dött kött i syfte till att loka till sig sitt byte: insekterna. De väger upp till 20 kilo och finns i Borneo (Malaysia, Indonesien) samt vissa delar i Thailand och Filippinerna.

Att titta på växtcentret i Poring Hot Spring, kostar en besökare 20 ringgit (45 SEK). Det tog oss ett tag att vilja släppa iväg tjugan till männen, som såg halvt nerdrogade ut, med snea ögon, utslagna tänder, halvkass engelska och med en vägran att ge oss kvitton. En av männen tuggade på ris som höll på att ramla ur hans käft konstant medan han försökte tala på en blandning mellan malaysiska och engelska. Hans kamrat supprade på något rött läskeblask och rapade högt (och inte luktfritt!) bakom receptionsdisken.

Vi vågade oss ändock in! Blomman vi såg var fyra dagar gammal och var omgiven av små flugor som antagligen lurats dit av lukten. Blomman var inte i närheten av den storlek vi sett från bilder, bredden var uppskattningsvis fyra decimeter i diameter.
Men fortfarande, häftigt att få ha sett denna underliga växt!

I Poring Hot Spring finns också en fjärilsfarm. Det finns 15 000 arter i världen och i Borneo finns cirka 950 sorters fjärilar. Några av dem går att åskåda inne i parken.

Dagens Topp får bli fladdermusgrottan. Den är belägen på 600 meters gångväg upp från Poring Spring. Vägen dit är mycket besvärlig och kräver att musklerna i vaderna är på rätt humör. Vägen dit pekade rakt upp mot berget lngs en lerig stig. Det var människofritt och efter 20 minuters vandring förväntar man sig någon belöning. Det blev skylten:
Warning! Vistiors are not encouraged to visit the cave.
Jaha… kul… Vi smög oss dock fram och tittade lite försiktigt och det gick där att se ett ständigt fladdermusflaxande och ett stort gäng som vilade i grottaket. Det var skräckfilmsromantik!

Tillbaka i Kota Kinabulu är vi återigen själva på gästhuset med en dam som visar allt vad gästvänlighet kan innebära!
- Vill ni ha kaffe? Jag sätter på vattnet i alla fall!
- Jag har brochyrer om Sepilok eftersom ni ska dit imorgon! Detta vandrarhemmet är bra för er!
- Se upp på bussen! Det är mer filippiner än lokala som jobbar och de vill lura turister!

Do you know where you are?
You are in the jungle baby….

Landet nedanför vinden, även kallat Borneo, är känt för sin stora biodiversitet. Efter Brasilien är faktiskt Borneo det område i världen med mest djur och växtarter! Denna morgon skulle vi bege oss ut till Tambanan för att se Rafflesiablommorna ha lunchrast. Denna blomma är världens största köttätande växt och växer året om runt på Borneo. Det slutade dock med att vi blev fast i Kota Kinabalu och fick ett smakprov av en tropisk regndusch. Världens tredje största ö, Borneo, delas utav tre länder: Indonesien (73 %), Malaysia och Brunei.

Jag befinner mig på Sabah, norra Borneo som tillhör Malaysia. Kota Kinabulu är staden vi kom in i och vi har trots planen om att fly ner till dykreservatet Sipadan snabbast möjligt efter två dygn inte kommit längre än att stampa på samma fläck. Vi ville glo på blommor som sluffsade i sig myggor och annat skräp men den dryga jäveln på bussinformationen tyckte inte om att jag inte kunde uttala Tambanan. Jag sa nämligen Tambanau istället vilket ledde till ett vrålgarv.

- Hahah, nej ingen engelska! Snackar du malaysiska eller?

Han upprepade därefter Tambanau till alla i området. Lustigt? Betyder Tanbanau något olämpligt? Har jag sagt det malaysiska ordet för giraffarsle? Annars förstår jag inte denna uppståndelse över att ha uttalat ordet Tambanan fel på en bokstav…

Ja, alla är inte otrevliga. Killen på vårat gästhus (Buddys Backpackers) har sedan vi drog upp dörren till gästhuset behandlat oss med största vänlighet. Han verkade dock lite nervös över att vi ville bo i sovsalen

- Men då måste ni dela rummet med andra!

Komiskt. Vi hamnade i en sovsal med åtta bäddar men vi två var de enda som tog upp några bäddar. Faktum är att vi var de enda på hela gästhuset. Denna morgonen var killen på gästhuset så orolig över hur vi skulle hitta busshållplatsen att han valde att eskortera oss hela vägen dit. Ja, på Buddys Backpackers känner vi oss hemma! Dessutom finns det i fritidsutrymmet en stor dalahäst och ett urval av svenska böcker.

HISTORIALEKTION OM LANDET NEDAN VINDEN

I utkanten av Kota Kinabalu finns ett stort museum. Urplock av information från Sabahs långa historia, som varit bosatt av människor sedan 10 000 år tillbaka, information om de trettiotal minoritetsbefolkningar som är bosatta här och den spektakulära naturen går att smaska i sig under ett besök.

En av de minortietsbefolkningar som det finns mest information om är Kadazan-Dusu. En grupp som behandlar riset med största vördnad. De tror nämligen att Gud offrade sin dotter för att skapa riset åt dem som svalt. Dotterns själ tros därför finnas kvar i riset. Det är extremt förbjudet för en inom stammen Kadazan-Dusu att odla riset slarvigt, man får inte heller lov att göra risvin från skörden. Det ses som en stor synd. Andra grödor än riset ses också som heliga: melonen symboliserar magen, ingefära står för fingrar, kokosnöt för huvud, svampar för öron etcetera.

Borneo har en lång historia och tack vare vatten som trängde sig in bland koldioxidmassor vid bildandet av bergen kom stora håligheter att bilda grottor. Det blev en perfekt bostadsmöjlighet för grottmänniskorna och mängder av djur. Det finns i Borneo näsapor, orangutanger, sköldpaddor, flygande ekorrar+rävar, månråttor, elefanter, björnkatter, hajar, kingfishers, blåvalar, delfiner, uttrar, renar, leopardkatter, buffalos… och så vidare, in i evigheten.

Efter besöket på museet belönades vi med en tropisk regndusch och en garanti om att vi nog kommer få saker att se och göra de närmaste tio dagarna…

Vårat gästhus, Buddies Lodge Backpackers, ger en mild smak av Hemma!

 

”Jag drar härifrån nu!” blir de första orden som väser i mina örontrummor denna morgon. Det första som sedan fäster sig på ögonhinnan blir en färdigpackad väska och sedan ett par ilskna samt trötta ögon från mitt resesällskap, Fleo. Hon hade fått nog.

Vi har sedan fyra dagar tillbaka bott på det ocentrala tyska gästhuset Kokos Nuss, Coron, Filippinerna. I vår lilla trähydda har vi hela tiden haft ett husdjur: den lilla fladdermusen. Fladdermusen vilar i taket om dagarna och  försvinner obemärkt varje natt. Vid ett tillfälle har den lämnat spår ifrån sig i form av en vattenstråle. Antingen dräggel eller piss. Det är dock inte det som gjort Fleo ursinnig. Det är inte ens den rosa groteska postern med bäbisansikten i olika positioner och former som retar henne. Det som retar Fleo är Tuppjävlarna vi har till grannar.

Klockan tre varje morgon (i bland tidigare) börjar tupparna att kuckla. De fortsätter sedan in till lunchtimman. Under mina fyra månader har det hänt flera gånger att jag hamnat på lite lantligare områden där åsynen av tuppar vid hotellen är vardag. Jag har stolt försvarat tupparna och hönsen inför dem som klagat.
Mysigt… Ger känsla av lantlighet och (här kommer det roliga) RO!
Jag minns att någon hånade mig vid något tillfälle.
- Du har inte varit i Filippinerna va?

Nej. Det hade jag inte.
Jag hade inte då spenderat fem nätter på Kokos Nuss.
Jag hade inte då blivit väckt klockan tre var morgon.
Jag hade inte då lyssnat till tupparnas ”Vem kan låta högst, värst och längst?”-fight.
Men det har jag nu!
Och nu tar jag tillbaka allt romantiskt shitprat om det ”rogivande” kuckelfågelskrället!
Jag skulle vilja klistra samman näppjävlarna med silvertejp! Sedan skulle jag vilja noppra, en efter en, fjädrarna från tuppdjuren för att avslutnigsvis stoppa upp stora Jackfruits långt upp i ändan på fanskapet!
(Och jag struntar fullständigt i hur folk ifrågasätter min vegeteriaism med de orden!)

Ja. Vi checkade ut. Som på beställning möter vi svenske Patrik vid dykbåten denna morgon. Han har bott här i Coron City flera år och hyr dagligen ut fyra rum. Denna morgon har vi tur eftersom hyresgästerna som skulle ta upp det fjärde och sista rummet är fast i Sverige på grund av en isländsk vulkan. Patrik menar på att vi svenskar blir allt fler i Coron. För något år sedan var det nämligen ett tv-uppslag om vraken på Coron.
- Och grejjen med att varuhuset Robinsson* brann ner gav också medial uppmärksamhet hit!

NERE BLAND SKEPPSVRAKEN FRÅN WW2
Min filippinske dykinstruktör var i dag Ronaldo som tog mig ner på 30 meters djup för att titta på Kyogio Maru. Min säkerhet med balans och hålla mig i jämn bana sattes i spel när vi simmade in genom trasiga gamla dörrar, in och ut från rum till rum. Här och var fanns stora arbetshjul och köket med kokvrån var fortfarande synligt. De flesta delarna av skeppet var täckt av färgglada koraller, stenfiskar och annat marint liv men här och var fanns små spår av vitrödgröna kakelplattor (?). MAGNIFIKT!

Därefter upptäcktes att min extraregulator läckte luft. Det förklarade varför jag senaste dyken blivit syrlös lite misstänkt snabbt…

Sista dyktet blev en tur in till Olympia Maru. Vi imponerades av lejonfiskar och lilla Nemo-fisken (clownfisk) som gömde sig i de svarta havsväxterna. Ronaldo och jag letade oss in till den gamla fängelseavdelningen där de japanska slavarna placerades 1944. Vi simmade runt med ficklampor men hade kunnat klara oss bra utan. Hålet som den amerikanska bomben lämnat kvar släpper in en bra mängd dagsljus till fartyget.

VEGETERIAN I FILIPPINERNA
Efter dyket: en utsökt currygryta på pumpa och ”ladyfingers”. Som vegeterian i Filippinerna får man inte vara kräsen. Det är minst sagt svårt. Häromdagen lyckades dock jag och Fleo hitta en fransk restaurang med (det vattnas i munnen av att bara snart få skriva ordet) Potatissallad! Jag undrar vad kyparen tänkte där vi skrek, skrattade och jubblade… ordet POTATIS vrålades fram massor av gånger och vi fotograferade rätten innan två tysta minuter kom. Två gudomliga minuter för att slurpa i oss delikatessen.
Vad är felet med skandinaver? Varför denna kärlek till potatis?
Ronaldo, den filippinske dykinstruktören hade också svårt att förstå begreppet vegeterian. Filippinerna har inte den ljuvaste bilden på djurhålning. Precis som på många ställen i Asien är tuppfight väldight populärt. Det innebär att två tuppar näbbar och slår på varandra tills den ene blivit ”ihjälnäbbad”.
- Vadå tycker inte om? Det är ju vrålkul! skrattar Ronaldo elakt och glor på mig som om jag vore ett litet barn som tackat nej till godis. Det går bara inte. Diskutera djurrätt med en filippino, i ett land där man äter vad som kommer på tallriken. Man har inte råd att tänka på ord som djurrätt.

Denna kväll kom våra väskor till Patriks gästhus.
- Ikväll ska vi till Bistro med dykgänget, äta gott och senare bli goa och gla’a på Rom och Cola, sa Patrik på en härlig skånska!
Och vad säger jag?
Jag säger att jag är i något jävla paradis! Och att där ner på botten, där är det toppen! Havet är djupt! SKÅL!

———————————–
* Robinson: Ett stort varuhus som finns överallt på Filippinerna. Enligt skrönan var familjen som äger Robinson en gång fattiga, men så fick föräldrarna en son… som var hälften människa och hälften orm. Familjen tjänade sedan pengar på att visa upp ”människoormen” och valde därefter att starta varuhuskedjan Robinson. Ja… Det går mycket spökhistorier här på Filippinerna vill jag lova. Vodoo viskas det om här och var också!

Filippinerna har mer än 7100 öar. Busuanga är en utav dem och ligger strax söder om Filippinernas största ö Luzon. Namnet Coron, öns center gör nästan den dykvane knäsvag. En båttur ut från Coron, på 15-30 meters djup ligger nämligen sju skeppsvrak som vilat där nere sedan 1940-talet. Japanska och amerikanska krigsfartyg från andra världskriget.

Olympia Maru var det första vraket vi (tillsammans med ett par amerikanare och en tysk dykinstruktör) kikade på. Det 122 meter långa skeppet var i dag täckt av koraller och alger. Konstruktionen på båten hade inte vittrat sönder det minsta trots att fartyget legat här nere sedan 1944. Genom fönstrena på vraket och i de små skorsten(?)hålen på ovansidan hoppade det då och då  fram ängel och clownfiskar. Kan inte beskriva skönheten av blandningen av det döda svarta skeppet med det färgglada levande korall och fisklivet. Vackert!

Morazon Maru var det andra vraket vi besökte. Det besöket var betydligt häftigare än det första eftersom vi här fick känna på att vara inne i vraket. Att skeppet blivit måltavla för en bomb var enkelt att ana av det stora hål som fanns i sidan av båten – en mycket lätt ingång till mystiken av 40-talet. Jag är glad över att vi fick medta både ficklampa och den tyske dykinstruktören Miro. Annars hade jag nog legat där inne i skeppet fortfarande. Morazon Maru var en gång ett bananskepp innan det såldes för att bli ett krigsfartyg.

Att leka sjöjungfru, eller att dyka hade jag före dessa dyk inte gjort sedan dykcertifikatet, december 2009. Ett dyk inom ett halvår från senaste dyket kräver inte repetition av säkerhetslära men fyra månader räckte för mig att glömma. Då och då fick jag jämviktsproblem  och min syrestub slog i utgångarna i vraket. Säkerhetsstoppet på fem meter innan uppgång glömde jag av och jag flöt i raketfart upp till ytan. Mina minnesceller har tydligen varit lata med att registrera vissa saker.

Well, övning ger färdighet!                                                                                                                       Snart ner i vattnet igen!

Att ta sig fram i det filippinska landskapet är ingen enkel utmaning. Vägarna är ofta i dåligt skick och trafikstockningar är mer regel än undantag. Bussarna har ofta trasiga säten och aircondition är inget att räkna med! Båtarna avgår bara en gång i veckan och tar inte gärna med passagerare. Taxichaufförerna kallas maffia/gangsterliga av deras sätt att höja priset med 1000 procent så fort en turist hoppar in i bilen och så har vi Jeeparförarna som tar narkotika för att hålla igång….

När vi efter 28 timmars bussresa på en lokal buss med trasiga säten och saknad av aricondition var UTFLYKT det sista vi ville göra. Bussen vi just rest med var så trång att jag tvingades ha 20 kg i knät hela resan, intryckt av en tjock filippina som hade fem kycklingar med sig instängda i olika halmpåsar. De lät. Mycket. Tyvärr var det UTFLYKT vi blev intvingade till ganska direkt nere i Legazpi.

För att ta sig till vulkanen Mayon, även kallad ”den mest perfekta konen” var vi tvugna att resa jeep ut till Casgawa. Jeeparna sägs vara det billigaste färdmedlet men det är också osäkert. Sittplatserna består av två paralella bänkar där 20 personer slår sig ner. Pålitligheten passagerarna emellan är hög. Den längst bak på bänken ger de 10 pisos det kostar för en resa till den vid sidan om som förflyttar mynten vidare till nästa, till nästa till chauffören… Längst fram syns också jesuskorset och de religiösa texterna ”GOD SAVE US ALL” alternativt ”JESUS LOVES YOU”. Det där med att bevara alla, är den där Gud dålig på. Jeeparna är fordonet, om man får tro ryktet, med flest dödsolyckor. Många chaufförer kör 14 timmar om dagen och är narkotikapåverkade för att klara av pressen.

Efter en jeepfärd till Casgawa skrattar alla vi möter åt oss. Vi har åkt åt fel håll sades det. Så vi reste tillbaka till Legazpi för att byta till en tvåtimmarsfärd mot Tabacco. I Tabacco skrattar de vi möter än en gång åt oss. Vi börjar se mönstret. Att resa till en stad i Filippinerna går som för snubben som skulle sy en tröjja som blev en vante som blev till INGENTING. Ingenting vad var vad vi fick av färden, mer än en kopp kaffe från Mr Dounout och synen av en katolsk begravning… Kistan bar svart ironiskt texten ”What difference does it make?”

Tillbaka till Legazpi och upp till Manilla. Där skulle vi hitta en båt till ön Coron. Engelskakunskapen hos filippinos sägs vara stark men ändå stöter man på omöjligheterna med att kommunicera med folk.
Tjejen i kassan: Which terminal are you talking about?
Jag: The boat terminal!!
Tjejen i kassan: The what? Which bus?
Jag: No bus… I want to go to Coron… With a boat… A ferry! You know, the pier! the sea! place where the fishes lives!
Tjejen i kassan: No? What is the name?
Jag: North Harbour? We want to go to Coron by boat!
Tjejen i kassan: Ah Coron… No busses there!
Jag: No… but… Un barco a Coron?
Tjejen i kassan: Ah!!! El barco!! Are you actually saying you want to go to the boat terminal?
(Ja sötnos, det är det jag försökt säga dig de senaste 10 minutrarna)
Vi får svaret att taxi är enda färdmedlet men att vi antagligen som turister kommer bli blåsta på 10x orginalpriset. Så vi letar i en halvtimma efter en jeep som åker nästan hela vägen….

Vi hamnar i Manillas värsta slumområde. Soporna ligger på hög och stanken av avföring blandas med rutten fisk och bensin. Några säljer cashewnötter från silversotiga skålar. Vi blir målobjekt för tiggarna och har snart en svans på tio ungar efter oss.

Fort som fan tar vi oss till hamnen. Där möts vi av ignorans och personal som vägrar släppa oss till båten. De säljer glädjeligen biljetter till resterande gäster men inte till oss. När jag skriker på tanten bakom kassan tittar hon bara generat på sin kollega som signalerar en sak: Bry dig inte om henne… Turister… De är bara bekymmer.

Så… strandsatta i Manilla? Vi landade åter på den märkliga baren Smörgåsbord (även kallad G-punkten) och möter återigen trasiga människor. Kvinnor som sökt visa till Sverige och fått avslag för att kvinnorna inte kunnat garantera när de återkommer till Filippinerna igen. Anledningen är att det är just det vad de vill slippa. De är förlovade till svenska män och tvingas ändå ge ett hemresedatum till svenska ambassaden.
Enklare hade det varit om man vore thailändska. De får visa på bara ett par veckor och de behöver minsann inga krav om att återvända… Intressanta kvinnor man möter där, inne på damtoan på Smörgåsbord.
Skillnaderna, Kvinna 23 år i Stockholm och Kvinna 23 år Manilla blir uppenbart…
Ja, mötena inne på damtoan på detta horställe (ursäkta, jag åvet att det ska kallas civiliserad bar enligt de manliga kunderna, men jag håller inte helt med) är alltid lika intressanta.

Fleo möter annat ute på dansgolvet. Svenskar.
- Du… Killen är narkotikapåverkad och tror han kommer dö inom en timma. Ska vi hjälpa honom?
Som Blackmetal och ex-göteborgare fanns det inte hjärta till att neka pojkkrakern hjälp till sitt hotell. Han pratade på.
Om att komma hem med polisen i tonåren.
Om Frölunda Torg.
Om Aranäs och Kungsbacka.
Om att vara tågväxlare på SJ.
Sedan var han lugn och trodde inte längre att han skulle dö. Han ville para prata lite. Efter mötet med tjackaren konstaterade vi hur absurda möten vi landar i gång på gång.
Framför allt på ”Smörgåsbord”: De trasiga människornas tillflyktsplats.

Så iväg med taxibil till flygplatsen mitt i natten/tidiga morgontimman. Vi stötte på Manillas första (enda?) ärliga, slå igen dörren utan att betala och hota om att ta oss till polisen – ordet som skrämmer alla. I Filippinerna är det sällan rättegångar och förhör vid sådana ärenden, man skjuter boven på plats. Men nu visade taxametern en siffra, en knapp sjundedel vad en taxi brukar begära av en turist i Manilla. Så vi betalade glatt priset och hoppade på flyget.
Bort från smutsen!
Bort från fattigdomen!
Bort från stanken!
Bort till Paradiset!
Bort till Coron, skeppsvraksdykarnas drömö!

Vulkanen Mt Mayon, närmare än så hr kom vi henne aldrig

Morgonen började med att alarmklockan tjöt klockan nio. Dags att ta sig ut till Casgawa ruinerna. Dessa ruiner är rester från den kyrka spanjorerna en gång byggde upp under 1500-talet. I bakgrunden till ruinerna syns ”den perfekta konen”, vulkanen Mayon som är anledningen till att Casgawa kyrka i dag bara är ruiner. 1814 fick Mayon ett vulkanutbrott och skrämde 1200 personer till att gömma sig i kyrkan. Dåligt val för dessa 1200 personerna. Samtliga dog.
 
Som vanligt har jag och min vän lyckats hamna på ett lokalt turistmål. Casgawa ruinerna är fylld av filippiner som just nu har haft långhelg. Som enda utländska besökare på platsen blir vi snabbt en målbricka för barnen där. De springer efter oss, ber om att få fota oss, berättar om ruinerna, rabblar årtal och hoppas på att få en slant i donation. Gatuungarna finns inte bara i Filippinernas huvudstad.
 
HOYOP HOYOPAN GROTTORNA
Över ett glas juice möter vi fyra filippinos från Davao. De hör oss nämna Hoyop-Hoyopangrottorna (fil: Blåsande vind) och frågar oss om vi skall slå följe. Det gör vi.
 
Hoyop Hoyopangrottorna är besvärliga att ta sig till med de ostadiga vägarna och med de få bussarna som tar sig ut dit. Säkert är det anledningen till att vi bara är sex besökare på platsen. 
 
Grottorna ägs av tre familjer och fick 1972 ett stort dansgolv. Ferdinand Marcos köpte till sig makten i Filippinferna det året och snart därefter bannlystes alla nattklubbar och partyn. Det var anledningen till att några dansglada studenter bestämde sig för att skapa en dansklubb i bergen. En genialisk ide! En nattklubb som håller sig kylig tack vare de grova stenarna. Häftigt månljus kommer ända in genom några hål i taket till grottorna. Hur häftigt ljudet måste ha låtit efter att ha studsat och förstärkts genom grottornas tjocka bergsväggar går bara att föreställa sig…
 
Som femring älskade jag att glo på moln och att låta fantasierna måla upp figurer av drakar, blommor och sagodjur. Arton år senare är hobbyn utvecklad, från moln till grottfigurer. De estetiskt vackert utformade bergstaken och väggarna blir till olika figurer beroende på hur länge ögonen fäster sig vid dem. En ser ut som en knuten näve, en annan som ett dinosauriehuvud. Vissa stenfigurer har fascinerande historier. En figur föreställer till exempel en gråtande flicka. Hon sägs enligt mythistorierna från grottfolket gråta på grund av en annan stenfigur några meter framfr henne. Den stenfiguren hänger uppe i taket och ser ut som en vältrnad stor man. Han har hängt sig. Det är på grund av olycklig kärlek sägs det.
 
ÖL MED FILIPPINSKA TURISTER

 - Någon som vill ha öl? frågar den filipinska killen Rocky efter besöket.
 Han får fem högljudda JA:n. Strax befinner vi oss på en bar vid havet i Legazpi City.
 Min favoritaktivitet som turist i Asien hoppar fram: diskutera inhemsk politik med lokala över en öl!
 A: Isabel, vet du vad huvudproblemet i Filippinerna är? frågar en av killarna. Han kallas Mickey.
 B: Nej?
 A: KYRKAN… Över 90 procent är katoliker här. Kyrkan har nästan mer inflytande än staten!

Mickey menar på att kyrkan ensam är ansvarig för överpopulationen. Abort är olagligt även om det sker i hemlighet bland dem som har råd. Även p-pillret är olagligt! Mickey tror på att förändringar kan ske med valet som är i maj.
 - Men det kommer bli jävla protester från kyrkan!
 
Mickey själv har inte röstat de senaste åren. Det kommer han inte att göra i år heller. För honom spelar det ingen roll eftersom landet är såpass korrupt att vinnaren av valet ända kommer att vara den som har råd med att muta flest. Filippinerna består till 70 procent av fattiga människor och de röstar enbart på den som ger dem en slant för att ta sig till vallokalen. Den rika procenten som har råd att rösta efter fri vilja och inte efter dollartecknet har alldelles för litet inflytande för att ge några värdefulla röster. 
 
Det enda possitiva Mickey nämner om politiken är kvinnans inflytande. år 1986 fick Filippinerna, som första landet i Asien en kvinnlig president. I dag har Filippinerna sin andra kvinnliga president, Gloria Arroyo och listats som den fjärde mäktigaste kvinnan i världen! Många högt uppsatta inom politiken i Filippinerna är kvinnor.
Hur många kvinnor är toppolitiker i ”jämlikehetens förebild”, Sverige?
 
Några öl till och avverkande av diskussioner om mat, religion och turism. Godnatt-timman är slagen! Svensk som man är vägrar jag hoppa in i bilen hem. Rocky, killen som har förarposten har druckit flera öl. I Filippinerna är det olagligt att köra alkoholpåverkad men karlarna i sällskapet skrattar åt detta. Lagarna är det inte mycket respekt för här inte!
- Man fiskar fram en bunt pengar till polisen, och kör sedan vidare, förklarar Mickey.  

Sedan får man inte glömma att chansen till att polisen ska stoppa en från början är mycket liten och ordet ”blåstest” existerar över huvudtaget inte. 
 
När vi väl hittar en kille nykter nog att köra börjar äventyret med att hitta hem. Som vanligt hör jag spanska ord hoppa upp. Ordet derecho hörs och jag nickar stort i tron om att jag flashar med filipinskakunskaper. Lustigt nog betyder derecho rakt fram på filippinska och inte som i spanskan. Där betyder derecha höger. Denna lilla felsägning bidrog till att hemfärden blev två timmar lång!
 
Väl på hotellet vade jag mig på mina filippinskakunskaper innan jag stängde ögonen.
Dagens fras:
 Gulay lang ang kinakain ko!
 Jag är vegeterian!

Valhajar! Fyra till tio meter långa! Utspridda överallt längs Donsols kust (sydöstra Luzon, Filippinerna). I denna månad är det inte fråga om man kommer få syn på en valhaj under en snorkeltur. Frågan är snarare: Hur många? En bra tur går det att se 15 stycken! Denna aprileftermiddagen lyckades två valhajar ta vägen om vår båt.

Just nu är det valhajsässong (mars, april, maj) vilket innebär att det är extra lätt att få syn på djuret. Det kostar 3500 pisos (600 SKR) att åka ut med båten som max tar emot sex passagerare. I våran båt är vi tre personer. Med oss ombord är ocks en dykarguide, en båtman, två valhajsspekulanter och en femte kille som ligger och sover. Att personalsidan väger tyngre än passagerarsidan är inget märkligt i detta land! I såväl mat, skobutiker som hotell läggs resurserna till personal. Kollar man efter tomaterna på Supermarket drjjer det inte många sekunder innan tre grönklädda filurer ropar Good Evening ma’m i smurfeffekt. Ja vissa ägare fördelar sina resurser lite märkligt. Men sedan har pesonalen de lönerna de har också. Minns hur vår svenske vän Tommy, som spenderar vintrarna på Filippinerna, billigt skaffat sig en ”slav” eller hembiträde. Tommy behöver för den servicen betala 150 (26 kronor) per dag. Stolt talade Tommy dock om att han höjt lönen till 200 (33 kronor) per dag… Schysst…

Valhajarna var det vi talade om ja! Innan vår åktur med båten ut blev vi ombedda att hålla oss på tre meters avstånd från hajjarna. Väl i vattnet kändes avståndet betydligt mindre. Om det berodde på att avstånd är svåra att avgöra i vatten vet jag inte. Vi kom i alla fall de stora vattendjuren så nära att det nästan gick att känna hur fenan slog i ansiktet när valhajen gjorde sina rörelser för att ta sig fram i vattnet.

Redo att ta sig ner med en simtur med valhajarna

Tre timmar med båt och badande med två valhajar. Totaltid med snorkeln i vattnet: 10 minuter! Tyvärr lades mer tid till att leta valhajar än att faktiskt få bada med dem. Den bästa möjligheten till att se valhajar är tidig morgon runt sju. Vi åkte efter tolv på dagen… Tjugosex timmar från Baguio ner till Legazpi City och sedan ytterliggare två timmar ner till Donsol. Vi hade alltså rest 28 timmar för att bada två timmar med valhajarna. En intressant upplevelse. Särkilt för röven. Ja, jag kan lova att en sådan bussresa, sitta ner i tjugoåtta timmar får baken att verka!

Baguio. City of Lovers. Fjärilsstaden. Att staden beskrevs som turistig förvånade mig. När ordet Baguio har uttalats bland svenska och amerikanska backpackers har de rynkat förvånat på näsorna. Det ingår inte i den klassiska ”Filippinernarutten”. När bussen rullade in i Baguio blev det uppenbart. Baguio är inte en turisstad skapad i första hand för amerikanska och svenska backpackers. Baguio är en turiststad gjord för filippinerna själva. En sommarstad som tack vare den högsta höjden i Filippinerna är relativ sval. Helt perfekt att resa till i april, årets hetaste månad.

Baguio är beläget på den norra delen av Luzon, i Filippinerna. Staden fråntogs Filippinerna i början på 1900-talet i samband med världskriget men lämnades för bara för knappt 20 år sedan tillbaks till Filippinerna. Idag finns Camp John Hay kvar som ett minne av den tiden. Camp John Hay användes under världskriget som viloplats för amerikanska soldater. Idag är platsen ett museum beläget högt uppe bland bergen. Dit åker nu alla rika filipinos för en golfrunda, eller inandas doften av tall (doften av Sverige?). Ett museum och en kyrkogård ”Cementery of Negativism” är huvudattraktionerna i området. Dagen då jag besökte Camp John Hay var museet stängt på grund av ett möte…

Man reser inte till norra Thailand, Chiang Mai för öl, stränder och party. Detsamma gäller norra Sa Pa. Samma regel kan sedan appliceras på Baguio, Filippinerna. Kylan, de vackra bergen och den dimmiga omgivningen påminner mycket om norra Vietnam. Ordet berg verkar i sydostasien vara synonymt med minoritetsgrupper, urbefolkning.

Ifugao är den grupp som är mest känd i Baguio. Det enda jag vet om dem är att de är förknippade med risodling och röda små tygskynken till kläder. Under min vistelse i Baguio såg jag dem bara en gång, på en lokal marknad.
Kanske känner de inte behovet av att visa upp sig och exploatera sin kultur som andra grupper i exempel Indokina?

Utsikt från Baugio, den filippinska sommarstaden som lockar besökare tack vare det kyliga klimatet

Under valtiderna i Sverige blir jag nästan tokig över alla flygbladsutdelare i valtider. Allt det där tar jag nog tillbaka nu. Vartenda stolpe, hur långt upp i skogarna man än vandrar har en bild av en filippinsk politiker. Trafiken stannar ofta av tåg med bilar och sjungande sympatisörer till olika partier. Vad som förvånat mig i denna kampanj är antalet kvinnor som finns på valsedlarna. Med tanke på hur svag roll kvinnan har i samhället i övrigt är det en smula märklgt att hon nästan är vanligare än mannen på valsedeln. Fast det är klart, kanske är det den fientliga kvinnosynen som gör att behovet av kvinnliga politiker är så stort…
”Gabriela – Womens party, vote for Pinky Rondez” är inga ovanliga ord i Baguio…

Baguio beskrivs av många som ett säkert område att resa i. Inga lurendreier! Hoppar man in i en taxi kan man lita på att han kör raka vägen utan att begära några sjuka överpriser. Dock går ryktesvägarna om att det håller på att bli osäkert.
- Manilagangstrarna kommer upp hit om helgerna för att sno väskor av de rika sommarbesökarna…

Mysig stad.
Otrolig natur.
Lagom temperatur.
Billigt handkraft.
Intressant historia.
Ändå är det jordgubbsodlingen jag gillar bäst… Det är enda stället i landet detta smarriga bär går att hitta på. Jag och Fleo har nu fyra kartonger (16 svenska kronor) att smaska på i vår 26 timmars långa bussfärd.
Bussfärd ner mot Legazpi City.

Tommy har spenderat de tio senaste vintrarna i Filippinerna. Det är på hans hotellrum i centrala Manila jag och min vän Fleo vaknar på denna morgon.
- God morgon tjejer, vad sägs som svenskt kaffe?
Tio år och alltid bär han med sig något typiskt svenskt som inte går att hitta någon annanstans i sydostasien: starkt svart kaffe utan tillaggt socker. Mmmm Gevalia!

MATVANOR
Kaffe går att hitta i Filippinerna. Det odlas faktiskt i norra Filippinerna men tyvärr försvinner kaffetiteln på produkten i samma stund som det landar i butiken. Allt ska sockras! Sockras så att ingen annar att det de dricker, en gång har kallats kaffe…

Ris är inte förvånande nog basföda. Tommy tar dock alltid med sig pasta från Sverige? Varför: Jo, för att alla grönsaker och ris besprutas med gammastrålning i sydostasien. Den upplysningen och jag som bara stoppat i mig fried vegetables with rice under fyra månader förstod en sak:
Cancer kommer att bli min död!

Förrutom det menar Tommy på att renheten är urusel i landet. Han kallar det apbeteende.
- Man ser människor urinera och äta ur samma skålar!
Jag märkte i den stunden hur olika syn man kan ha. Tommy använder alkogel till allt och ser till att allt han stoppar i sig ska ha svenskt ursprung.
Undantaget: Mc Donalds.
Själv anser jag att lite shit rensar magen och att vår extrema renlighet snarare kommer göra oss sjuka än att rädda oss från det… Dessutom missar man en del av upplevelsen i matkulturen om man reser utomlands för att äta pastaskruvar med Felix ketchupp…

Tommy, svensken som efter 10-20 vintrar i Filippinerna fått erfara det mesta av landets fram och baksidor

SÄKERHETEN:
Filippinerna är ett land som aldrig varit med om ett bankrån. Orsaken är den extrema kontrollen. Det finns ett stort antal vakter utanför bankerna och de vapnena de bär är inga småttingar. Butiker har också hög säkerhet. Väskor kontrolleras alltid på ingång och vid utgång skall man ha med sig ett stämplat och signerat kvitton. Då slipper vi brotten – inne i affären i alla fall!

KORRUPTION
Denna morgon delade Tommy taxi med Fleo och mig. Vi snackade politik. Taxichauffören undrade om vi kände till vilken placering i världen Filippinerna ligger på i korruptionsindex.
- Trea! ropade Tommy säkert.
Taxichauffören såg nöjd ut och flinade en stund innan han framkallar verkligheten.
- Ja, det brukade ju vara så… Men nu har vi landat på första plats!

Att landet är korrupt visar tyvärr mycket på. Ingen får någonting om man inte betalar dryga summor för det. Allmän skola, allmän sjukvård, allmän yttrandesfrihet och annat som startar med ordet allmän finns inte.
- Blir man påkörd är det viktigt att slänga fram pengarna direkt. Annars vill inte ambulansen hjälpa till! Alltså… hur blodigt och livshotande det än är, förklarade Tommy i taxin.

UTLÄMNINGSLAGEN
Filippinernas lagsystem skiljer sig säkerligen på flera sätt mot det svenska men en utav punkterna är att det inte finns någon utlämningslag. Tommy har därför en dansk bekant som begått en ekonomisk större stöld i Danmark. Efter brottet drog han fort som fan till Filippinerna. Danmark vill ha tillbaks brottslingen.
- Filippinerna har ingen utlämningslag så det går inte!

Just den lagen har gett upphov till en konspirationsteori: Usama Bin Ladin befinner sig i Filippinerna. Det finns ingen utlämningslag och Bin Ladin är rik. Han har därför, enligt rykten mutat både George Bush och den filippinska presidenten för att få stanna i landet.
Intressant teori i alla fall?

Tommy bjöd oss senare på fika hemma hos sin filippinska flickvän (en utav dem?). Innan vi begav oss vidare upp mot Baugio, ropade Tommy en sak.
- Lova att hälsa på mig och Lilly i Bredängs Camping i sommar!

Ja Tommy… Ty du är den mest intressanta person jag träffat på denna resa…
Och att förklara det, tar allt för lång tid för detta blogginlägg…

Smörgåsbord. I Manila ligger denna skandinaviska restaurang som lockar in svenska besökare med just det ordet. Inne syns flaggor med ordet Örebro, en meny av gravad lax och köttbullar. Ändå vill jag och min svenska vän vända i samma stund som vi satt fötterna där inne. Stället är fyllt av unga olyckliga filipinas och äldre, halvt överviktiga män från våra hemkvarter. Vi ska just gå. Men då möter vi Tommy, svensken som spenderat vintrarna de tio senaste åren i Filippinerna. Mycket snabbt målar han färg i den sorgliga ytan vi ser framför oss.

Min vän, Fleo och jag gormar oss mycket över hur vi ska göra med vår resa upp till Baugio i norra Filippinerna. Tommy hör detta och utan att ha presenterat sig erbjuder han ååoss två att dela en enkelsäng i hans hotellrum.
- Jag är ingen ful gubbe! Ingen pedofil! Fan, det ser jag tillräckligt av här med gubbar, 80 bast som knappt kan gå med tjejerna mellan 16 och 20 år.

Smörgåsbord, skylten som lockar in svenska besökare i Filippinerna till en värld av desperation och prostitution

Tommy ser ut som den typiska fulgubben. Blå hawaiiskjorta och en badboll till mage. Han är 60 år och har lämnat frun hemma i Sverige. Nu ser han mina och Fleos föraktfyllda blickar i barens omgivning. Han förklarar för oss att det är den filipinska stilen. Det är tjejerna som försörjer familjerna medan deras män sitter och super någonstans.  Bara 16 år gamla tvingas många ut som barflickor. Att vara familjens ekonomiska källa får flickorna inte mycket för.
- Det är alltid killarna som ärver allt! Föräldrarna ger sig inte förrän de knullat till sig en son! Om de så ska skaffa 40 barn! förklarar Tommy för oss.

Det var lustigt. Att se en av de gubbarna jag brukar få kväljningar upp i halsen av, visa en sådan förraktfylld åsikt om den filippinska kvinosynen. Huruvida Tommy är en fulgubbe eller om allt bara var snack var svårt att avgöra. Men det var skönt. Skönt att lyssna till någon som spräckte hål för min fördomsfulla tankar om den sterotypiska äldre, skandinaviske fulgubben gör i Filippinerna helt själv.

En kvinna i baren har det gått mycket illa för. Hon har blivit på smällen men ungen växer utanför livmorden. Filippinerna har inte något socialt skyddsnät. Alls. Därför får hon inte någon hjälp om hon inte kan jobba fram 20 000 pisos.
Vilket levnadsöde!
Att kanske dö för ynka 3000 svenska spänn….

En av Tommys kompisar har gift sig med en tjej från baren men han är så snål att han inte ger henne en krona för att hjälpa hennes söner och familj. Kvinnan måste därför fortsätta med det hon gjort sedan hon var 16. Arbeta som barflicka för att hjälpa hennes älskade morfar som lever på att äta råttor från soporna.

En utav kvinnorna som arbetar som barflicka inne på svenskägda Smörgåsbord

Trots alla tragiska bilder i baren finns det några det gått bra för. En 22årig kvinna har en sådan skönhet och charm att hon varje månad lyckas charma australienare, engelsmän och andra västlänningar att sätta över pengar på hennes konto. Men hon ligger aldrig med några utav männen. De pengarna hon lyckats få använder hon till sin utbildning.

En annan kvinna i baren har jobbat som prostituerad länge och fått två äldre mycket rika engelsmän att falla för henne. Båda männen är nu döda och kvinnan är nu ägare av två hotell…

Den tredje flickan som det gått bra för är en lycklig liten 25åring som hittat en man från Sverige. Nästa dag ska hon på intervju i svenska ambassaden. Det är något som är betydligt svårare för en filipinska än en thailändska. I Thailand kan det ta två veckor att få ett visa. För en filipina kan det ta ett år.

Runt tretiden i smörgåsbaren börjar vi bli mätta av alla historier. Det börjar bli tomt men några kvinnor väntar fortfarande på att få napp och få ihop en tusen pisos för natten….

Fy fan…

Manila är en stor blandning av ståtliga nybyggda höghus och kåkhus av plåt. På ena sidan gatan vandrar en man ut från det dyra varuhuset Robinsson, med en påse skor för 20 000 pisos. Andra sidan stinker urin med magra figurer som letar efter sin kvällsmat i soporna. De letar råttor.

Hur landet Filippinerna prioriterar sina resurser slutar aldrig att förvåna. Vid JA Santos, i Manilas norra del finns den berömda kinesiska kyrkogården. Den har blivit känd för de gigantiska maussoleumen som givits till dem som blivit begravda där. Deras gravplatser är ofta större än vad deras hus var medan de levde. Dessa maussoleum har i bland trappor, upp till en ovanvåning med balkong. Inne i maussoleumen finns även eluttag, kök och toalett för släktingar som kommer dit på besök. Ja, Manila är staden som kan beskrivas med följande citat från Sagan om ringen:

Här bryr vi oss mer om våra döda fädrar än våra levande söner.
Vissa gravstenar har blivit tömda. Kan familjen inte betala hyran för gravplatsen, grävs kvarlevorna ut för att ersättas av nykomlingar. Gravarna är nämligen mycket populära.

Utanför lever betongkungarna, gatuungarna. De vinkar glatt till dem som passerar där de leker med baskettbollarna, eller den populära ungdomsaktiviteten: skateboard. Alla barn i Manila, yngre som älder barn, tjejer som pojkar älskar skateboard. Och de är duktiga på det. De åker runt sina områden och hoppar på de allmänna skatebanorna som byggts upp här och var. De ungarna som har det lite sämre ställt hittar andra sätt att roa sig på. Allt skräp som samlats på högar innehåller ofta kapsyler. Dessa kapsyler har de uppfunnit ett kapsylspel för. Båda spelarna i kapsylspelet har en varsin kapsyl, sedan ligger det en uppochnedvänd kapsyl mittemellan spelarna. Genom att trycka den egna kapsylens kant mot kapsylen som ligger ner försöker spelarna, varannan gång få den liggande kapsylen att hoppa och vända sin rätta sida upp. När texten 7up eller coca cola visar sig är spelet slut.

I bland blir de lekande barnen avbrutna. Det brukar vara av vita människor som hittat deras kvarter.
- Hello! Ska ni till den kinesiska kyrkogården! Vi guidar dig!
Barnen springer sedan med turisterna till ingången och vill nyfiket veta allt om dem.
- Jag heter Caroline, det här är min syster Julia! Vad heter du?
Det sägs att man ska vara försiktig med plånboken och passet i Manila. Men ungarna utanför kyrkogården viskar inte ens ordet Money. Deras fingrar lutar sig inte ens i närheten av de mycket synliga handväskorna turisterna bär med värdefulla prylar. De skulle kunna få en lätt biljett till ett bra liv. Kameran, kontanterna och de fina smyckerna skulle ta dem bort från betongkvarterna in i de fina höghusen. Men ungarna rör inte väskorna.
De fortsätter med livet med basketbollen och kapsylerna.
Livet som betongens kungar.

Några barn i Manila som roar sig med den populäraste ungdomsaktiviteten i Filippinerna, Basket.

En gravsten i den kinesiska kyrkogården, Manila – där de döda har det bättre än de levande

Söt spansk kolonistad? Den beskrivningen av Manila, Filippinernas huvudstad försvann med de japanska och amerikanska bombningarna under 1940-talet. Det mesta av de spanska influenserna är förstört. Idag behöver inte Manila vara orolig för utländsk militär längre. Staden lider av andra katastrofer. I september 2009 kom tyfonen Ketsana att göra tusentals människor i landet hemlösa.

- Paranaque Sucat? Vad ska du där och göra, där finns ingenting! förklarar en taxichaufför för mig när jag givit honom direktiv på Clarks flygplats.
Manila är en stor stad och består utav mängder av utspydda smådistrikt. Paranaque Sucat ligger i den mest södra delen av staden. Filippinernas fattigdom (som 40 procent av befolkningen lever i) syns i Paranaque. I min taxitur ut dit passerar vi kåkstad efter kåkstad. BF Homes är en kontrasterande del av staden där ordet fattigdom bara är en illusion som existerar i tv-rutan. BF Homes är ett avspärrat område med säkerhetsvakter som kontrollerar att inkommande fordon har tillstånd att komma in. En helt annan verklighet än de fallfärdiga bambooträhusen utanför. Resenärer åker hit antingen för att de är i början av deras resa, eller i slutet, för att ha nära till flygplatsen bort från staden. Tydligen är det få som vill tillbringa någon längre tid i Manila, anledningen är rånen, fattigdomen och ficktjuvarna i huvudstadens fattiga distrikt.

Att Filippinerna består av 92 procent katoliker märks snabbt. Min taxichaufför har ett ljusblått pärlhalsband som vinglar i hans backspegel och längst ner på detta pärlhalsband finns ett stort vitt kors.
- Se upp för muslimerna! De är tjuvar! säger han upprepande på färden till Paranaque. Det är några ord andra filipiner senare kommer att varna för. Det är antagligen inte lätt att vara muslim, eller någon minoritetsreligion i ett land med en sådan tydlig kristen prägel. Kyrkorna finns överallt i Manila.
Vita kors… Jungfrubilder… Jesusbarnet…
Utanför det gästhus i BF Homes jag hamnar i finns en stor staty av jungfru Maria. Nedanför finns skriften ”Dios te salve Maria” (sp: Gud bevare dig Maria).

Fotspåren från 1400-talets spanska conquistadores syns fortfarande. Skyltar (vägnamn och butiker) är ofta skrivna på spanska, katolicismen och filipinska efternamn är ofta spanska. Alla har någon form av spanskt blod i sig. Det filipinska språket är förvisso lika obegripligt som vilket annat asiatiskt språk som helst men då och då smugglar sig spanska ord fram i allt jiddelidoh. Substantiv som maträtter och veckodagar är ofta spanska.

LITEN ORDLISTA
Carne (sp)-Karne(fi)-Kött(sv)
Qeso (sp) – Keso (fi)-Ost (sv)
Lunes (sp)- Lunes (fi) – Måndag (sv)
Miercoles (sp) – Miyerkoles (fi) – Onsdag (sv)
Viernes (sp) – Biyernes (fi) – Fredag (sv)
Domingo (sp) – Linggo (fi) – Söndag (sv)

När jag når Paranaque Sucat är det mesta stängt. Min första felaktiga teori är att det är spanska siestatider som influerat landet. En filipina jag möter förklarar för mig att det är filipinsk holiday, det är på grund av Jesus korsfästelse.
Det låter som påsk! tänkte jag. Sedan påminde jag mig själv om att det är i början på april och att påsk antagligen just vad det är filipinosen firar. Det är långfredag!

Förrutom kyrkor och spanska vägskyltar hade Paranaque inte mycket att erbjuda. Tjugofyra timmar senare befann jag mig därför i Malate, centrala Manila. Fattigdomen är ett faktur här! Råkade vid ett tillfälle snubbla in på vad vi kan kalla Fel Område. Människor satt där, som avmagrade hyenor i sönderslitna kläder. Deras vampyrlystna ögon började uppmärksammat titta på mig.
- Hello… Money? börjar sedan eka från hela gatan. Rösterna blir allt fler och ett par unga filipinas, 10 år gamla förföljer mig ner till gatugränden. Barnen av Manila är många. Förklaringen är vägran till att använda preventiva medel. Kondomer existerar men eftersom många är katoliker spelar det inte någon roll. Ganska snabbt blir orden MONEY läskiga i min vandring så jag hoppar tillbaka till turiststråken.

Vid Rizal park möter jag en glad äldre filipino som börjar tala med mig. Han berättar om Filipinerna, om den parken vi befinner oss i och ger mig tips om områden att besöka. Han presenterar sig som Cuyo Paulo och beskriver filipinerna som ett folk som alltid vill bjuda på ett leende. Han tar sig själv som exempel. I september 2009 svalde tyfonen Ketsana hans hem, tillhörigheter och trygghet. Han fick behålla sin fru och sin treåriga son. Men inte sin äldre son. Den femårige pojken tilläts springa ut och leka i parken strax före stormen. Han kom aldrig tillbaka igen. Trots detta skrattar Paulo nu ganska mycket när han förklarar vad som har hänt.
- Det tillhör filipinsk kultur. Att alltid visa glädje, hur mycket hjärtat än gråter.
Paulo lyckades dock inte låta lycklig när han förklarar att han och hans familj bor på gatan, på Manila Bay bland många andra hemlösa.
- Regimen vill inte hjälpa oss med något! Den är mycket dålig!

Efter mötet med filipinon begav jag mig till gästhuset. Det var det enda som gick att göra.
Påsk – museerna är stängda!
Påsk – bankerna är stängda!
Påskhelgen innebär också att det är omöjligt att handla med valörer större än 100 pisos (knappt 20 svenska kronor). 500 pisos accepteras inte någonstans så jag har inte kunnat handla något. Inte ens vatten.
Glad påsk!

Av bakgrund till några oroliga mail tänkte jag beskriva situationen i Kuala Lumpur, Malaysia. Den 26 mars blev ett antal muslimska snubbar upprörda. Det hade kommit till deras vetskap att en svensk man med namnet, Lars Vilks hade gjort karikatyriska bilder utav profeten Muhammed (2007). De muslimska malayerna kände då behovet av att visa hur kränkta de känt sig. De behövde visa att de inte tyckte att det var en okej handling att skoja med Muhammed. Behovet satte sig i uttryck utanför svenska ambassaden i Kuala Lumpur, där de tände eld på en svensk flagga 26 mars. End of Story. (http://www.svd.se/nyheter/inrikes/vilksprotest-i-kuala-lumpur_4483325.svd)

Denna lilla händelse innebär inte att det är farligt att vara svensk i Malaysia. Tre extremister som vid ett tillfälle tagit upp en tändare ur fickan och eldat upp en flagga verkar i Sverige nu ha blivit en statssymbol för ett land av 27 miljoner människor. Det är som att säga att det är farligt att vara kristen i Sverige eftersom det vid några tillfällen i historien har funnits småpojkar som försökt elda upp kyrkor i landet. I Malaysia råder det överlag öppenhet och yttrandesfrihet. Det är faktiskt det enda asiatiska landet jag hittills besökt där många ungdomar burit t-shirtar med döds/blackmetalgrupper (exempel Emperor och Cradle of Filth). Dessa band visar inte heller någon finare bild av religioner men det innebär inte att en hårdrockare i Malaysia utmanar sitt öde genom en stadspromenad.

Som svensk känner jag mig trygg i Kuala Lumpur. Människor är överlag trevliga och händelsen om den nerbrända flaggan vid svenska ambassaden är relativt okänd. Många vet inte ens var Sverige ligger på kartan, och utav dem som känner till Sverige är det en ganska liten skala som kan uttala namnet Lars Vilks. Tyvärr verkar mediabilden, som alltid ge en överdramatisk bild utav situationer i landet. Jag är förvisso glad över att svensk media (i de artiklar jag läst) åtminstone påpekat att det inte är någon säkerhetsrisk i att vara svensk i Malaysia och att demonstrationerna i landet normalt går fredligt till.

Singapore är lika dyrt som Norge. Med de orden, att Singapore skulle ha samma priser som det land där människor tycker det är rimligt att betala 200 (norska!) kronor för en pizza insåg jag en sak. Att jag skulle lämna Singapore med samma snabba kängruskutt som tagit mig in i landet. Att Singapore skulle vara dyrt visade sig dock vara fel, bortsett från priserna på gästhusen. Priserna där var så höga att jag tillbringade senaste natten på Singapore stads livlösa gator.

KLOCKAN 16.00: Jag infinner mig på malaysiska bussen med destination Singapore. Utanför bussfönstret syns bara ett ilsket piskande regn som slår på fönsterrutan. Plötsligt stannar bussen och malayerna reser sig, lyfter sina portföljer och tillhörigheter innan de rusar ut i ovädret. Redan? Jag följer strömmen av malayer som försvinner ur mitt sikte i samma stund som min väska lagt sin vikt på ryggen. Jag var säker på att vi nått en gränskontroll och håller därför passet redo. Men nej. Mycket snart ser jag var vi är.

Johor Bahru? Någonstans i södra Malaysia? Varför klev merparten av bussen av? En blåklädd herre med en tjock biljettbunt i handen blir snabbt magneten till min förvirran. Jag visar min biljett eftersom min slutsats NUMMER TVÅ är att Johor Bahru är ett ställe för bussbyte. Då vill biljettherren att jag ska köpa en ny biljett till Singapore. Mitt nerbantade tålamod tvingade mig då att vråla. Jag hade ju redan en biljett, varför i all fridens namn skulle jag inskaffa en ny? Biljettherren tittar då förskräckt på mig. Ilskna kvinnor i Asien ger dödslängtan till vem än som får utstå det. Tidigare har jag tagit det som en komplimang när människor nyfiket undrat om jag varit från Spanien. Det var min bekräftelse om att jag faktiskt blivit lite solbränd ändå. Nu förstår jag att denna liknelse snarare beror på mitt neurotiska Almodovar-karaktärsbeteende, än att jag skulle ha pepparkakshy. Almodovar-kvinnan väcks till liv inom mig var gång någon vill blåsa mig eller om jag hamnar i någon form av taxikonflikt. Just denna gång lugnar jag mig dock snabbt när jag får veta att en ny biljett till Singapore bara kommer att kosta mig 2,5 RM (5,5 SKR).

KLOCKAN 17.00: Jag har just passerat en passkontroll och fått min utträdesstämpel från malaysisk gränspolis. Jag tittar då efter min buss och får snabbt veta att den redan avgått. Utan mig. Herren som förklarar detta verkar livrädd, för han tror att varulven, Almodovar-kvinnan snart skall yla sig fram. Det gör hon inte. Jag behöver nämligen bara vänta en halvtimma på nästa buss (i Asien MÅSTE man ha tålamod med tid).

KLOCKAN 19.00: Min första upptäckt i Singapore är engelskakunskapen. Normalt brukar jag anse att god engelska innebär att det går att bli förstådd efter att ha formulerat sig på tre olika sätt i lugnt tempo. I Singapore är engelskan inte god. Inte mycket bra. Den är exemplarisk! Singaporerna harklar sig inte, utan pratar oavbrutet. De pausar inte ens för att söka ord i bland. Detta är dock inte märkligt. Singapore är en blandad befolkning av främst malayer, kineser och indier;
Engelskan är därför Singapores första språk

KLOCKAN 20.00 – Ända sedan femte klass har jag undrat en sak. En klasskamrat berättade då att den som spottar ut ett tuggummi på Singapores gator bestraffas med fängelse. Om det är sant vet jag fortfarande inte. Men en sak kan bekräftas:
Singapore är den renaste huvudstad jag någonsin upplevt.
Nu talar vi inte bara om asiatiska städer, utan Singapore är renare än såväl de svenska, europeiska, australienska, amerikanska eller argentinska städer jag besökt. Det ligger inte så mycket som en liten servett i gatuhörnen i Singapore. Inga colaburkar gömmer sig någonstans i buskarna. Vanligtvis, älskar jag storstäder för pulsen och livet. Det gäller inte Singapore, denna stad förtrollas man snarare av skönheten och renheten. Parker med noga, jämnklippt grönt gräs, sjön med blomklädda broar, mörkblåa regnmoln som nyanserar vackert till de skyhöga vita byggnadernas ljusblåa lampor.

Kvällens regnmoln matchar perfekt till de ljusblå singaporeanska höghusen.

Här och var syns en och annan cigarettfimp. Annars är Singapores gator helt fritt från skräp

KLOCKAN 20.30 – Jag skrattar och vinkar adjö till värden på Backpackers Cozy Hostel, Victoria Street. Värden har just talat om att deras billigaste alternativ är delad sovsal, S$55 (300 SKR). Värden tittar bekymrat på mig. Han vet nämligen något som jag ännu inte visste. Att jag skulle tillbringa den senare timman med att söka gästhus och upptäcka:
Standarden på hotellen/gästhusen ligger på S$100 (550 SKR).
Kyss Mig I Arslet! Jag behöver inte sova. Singapore har minst kriminalitet i hela Asien så vad kan en natt på gatorna ge för skada? Ryggont av en 10 kg tung ryggsäck?

KLOCKAN 21.30 – Dagens första måltid. Matcenter med restauranger av alla karaktärer verkar blotta sig överallt. Singapore har ingen egen matkultur så de jättelika matcentrena har därför influenser från både japanska, indiska, malaysiska, halal (muslim), arabiska, mellanöst och thailändska köket. Många matcenter har också en eller två helvegetariska restauranger. Maten på dessa center är absolut prisvärd, en stor vegetarisk buffetallrik fick jag för cirka 13,5 SKR.

KLOCKAN 22.30 – Jag sitter på utetrappan vid Singapore River och betraktar utsikten. Gatubelysning i alla färger lyser upp staden. Runt tre timmar ägnas åt att bara titta och skissa i mitt ritblock. Vid midnatt börjar staden långsamt att dö. De enda som är kvar på trappan förrutom jag själv är tre unga singaporeanska tjejer. De fnissar och håller alla i en varsin 33 centiliters flaska Merlot, rödvin.

En av de broar som sträcker sig över Singapore River

KLOCKAN 01.30 – Nattpromenad i den upplysta parken vid sjön? Ensam tjej. Vandrandes i en park. Storstad. Främmande land. Mitt i natten! Vilken annan plats som helst hade detta varit ett typiskt våldtäksscenario, men inte i Singapore. Faktum är att jag känner mig lugnare här än av att vandra mitt på dagen genom Hötorget. Det enda av mänsklig aktivitet i den singaporeanska parken vid sjön är stadens enda uteliggare (vad jag sett). Han ligger tyst och vilar på en stenbänk. I ena handen håller han den påse som innehåller hela hans liv. Den syns tydligt där den ligger mitt på hans mage, upplyst av gatulampan ovanför. Handen vilar mycket lätt på påsen. Uteliggaren verkar inte känna någon oro över att någon skulle vilja rycka undan påsen.

KLOCKAN 02.30 – En kille från Dubai hinner i kapp mina steg och undrar var han kan hitta en bra dansklubb. Oj! Jag tyckte genast mycket synd om honom. Han kommer från Arabamiraten – där ordet FEST bara existerar på några få privatägda hotell. Killen har alltså nu lämnat det strängt alkoholintoleranta landet för lite fest. Han borde ha valt en thailändsk ö. Eller vilket sydostasiatiskt land som helst förrutom det han just valt, Singapore. Varför har han valt Singapores nattliv? – Tystare än de spanska butikerna vid siestatimmarna!

KLOCKAN 03.00 - MC Donalds 24 hour, 7 days a week! Även i Singapore! Jag slår mig ner och låter timmarna flyga i väg. Det är underbart att kunna tjuvlyssna på konversationer. Äntligen ett land där människor talar ett språk jag faktiskt förstår! I högtalarna spelas favoriter från mellanstadiediscorna på 90-talet. Whittney Houston, Westlife, Hanson, Savage Garden, Aqua (!).

KLOCKAN 06.00 – Kvar på MC Donalds. Jag planerar min dag, jag ska besöka det svenska fiket ”Fika – Halal Swedish Coffe Shop” mellan Arab Street och Bagdad Street (väldigt lustig placering med tanke på att allt annat på gatan säljer vattenpipor, arabiska mattor och turkiskt kaffe). Senare skall jag på bio och se Alice in Wonderland (trots att jag själv redan befinner mig i ett drömmande wonderland) innan jag tar bussen mot Malaysia igen.

De psykadeliskt färgade husen, Singapores enda (och stora) likhet med Flemingsberg

- Om vietnamesiskt kaffe är bra? Det är det ENDA bra med Vietnam!
De orden uttryckte en amerikansk vän till mig en gång. Det är inte helt sant men det vietnamesiska kaffet är definitivt ett effektivt botmedel mot helvetiska dagar där molnen över huvudstaden Hanoi och ignoransen från ohjälpsamma poliser trycker på den psykiska tröttheten. Beställs en kopp kaffe i Vietnam serveras den ofta med en silverbryggare på bordet. Den lilla bryggaren arbetar sakta med att arbeta ner vattnet genom sitt lilla kaffefilter ner in mot sitt mål, muggen. Det tar därför en stund innan koppen blir fylld. Då går det att ta bort bryggaren, placerad ovanför muggen för en portions avkoppling. Aromer av mokka och kraftig kaffesmak. Till och med jag, hetsätar/drickarnas mästare tar mig en stund till att faktiskt njuta av den underbara smakupplevelsen. Det går till och med att beställa kaffet utan vare sig fem skedar socker eller kondenserad sötmjölk (en ovanlig egenskap av kaffe, eller ätbara produkter i sydostasien).

Inget smakar som vietnamesiskt kaffe

HANOI

Hanoi som stad är förrutom kaffet inte mycket att hurra över. Motorcyklar åker fram och tillbaka på gatan och man följer deras rörelser som en klockpendel. Det är för att hitta en lucka att korsa gatan på. Yrsel och huvudvärk. Det är vad trafiken bidrar till och man får strax lära sig att inandas avgaser istället för syre.

Vietnam – Motorcyklisternas huvudstad i världen sägs det. Jag lägger inte in några protester mot det.

Gråa moln lutar sig över Hanoi i slutet av mars detta år. På gatorna vandrar kvinnor som har ont i axlarna. De har ont för att de bär en jättelik våg på sina arma axlar. Vågen är en tjock träpinne liggandes horisontellt på axeln, som avslutas med en korg vardera på träpinnens spets. Bananer. Durians. Nötter. Baguetter. Kvinnorna av Hanoi balanserar runt på vågarna dagen lång och lyckas trots intensivt ropande efter det stora antalet förbipasserande, sällan sälja något. De försöker le, men orkar inte alltid. Att bära stora korgar på axlarna 14 timmar per dygn alla dagar om året tryter lite på orken att visa upp ett vänligt ansikte. Särkilt i en stressad stad som Hanoi, där det går två sekunder mellan avlösandet från varje biltuta. Det tär på allas tålamod.

NUDELSOPPAN PHO

Det vietnamesika kaffet är Hanois paus. Smakupplevelsen är så stark att det går att stänga av tankarna och stressen från gatuskriken en stund. Annat kan man säga om den vidriga nudelsoppa som säljs i varje gatuhörn. Pho. Vid gatustånden hänger också stanken av nyslaktade höns. Nudelsoppan är en blandning av biff, risnudlar, gräslök och tunna kålblad. Det går att beställa en vegetarisk version av soppan men ofta tillagas den på samma köttbuljong som allt annat. Det innebär att jag som vegeterian (på senare tid snarare Vegan) får lida en dag av magont och äckliga uppstötningar efter en nudelsoppefrukost.
Avråder starkt alla veggos att hålla sig borta från detta!

BIA HOI, FRSKÖLET

Ölen är också kass. Bia Hoi är två ord som går att läsa utöver hela gatorna och betyder färsköl. Det är billigt, cirka 1,50 SKR för ett glas men smakupplevelsen är som att dricka Socker med kaffe. Man dricker vatten utspätt med några droppar öl.

FRESH SPRINGROLES

Efter att ha levt på nudlar och öl tre-fyra månader är den vietnamesiska huvudstaden en besvikelse. Tur att det finns vårrullar! Färska risblad fyllda med gröna örter som korriander och mynta, smala nudlar, ibland tofu och nötter. De är helt fantastiska!

NATURARVET, HA LONG BAY

Sticka från Hanoi är enkelt. Det finns resebyråer över allt och eftersom staden Hanoi inte har mycket att fresta med är behovet av resebyråer stort. De stora bokstäverna som finns skrivna på glasdörrarna är ofta HA LONG BAY – Världsnaturarvet med de stora klipporna i havet. Vykortsbilderna är vackra men så här års är Ha Long Bay mycket dimmigt och regnigt. En simtur i vattnet är inte vad som korsar tankarna, då lufttemperaturen är som en svensk vår/sommardag, runt 13 grader. Det mest underhållande med båtkryssningen var själva faktumet att befinna sig på en båt. Som nyutbildad student och arbetslös var det ganska häftigt att ha råd med en kryssning där personal står och noga viker fram vita dukar framför nosen, för att sedan duka fram en stor buffemåltid. Två dygn till havs kostade plånboken 270 svenska kronor (inkluderar grottvandring, kayak, fyra måltider och ganska okej utsikt).

Ha Long Bay en dimmig dag

Nu är det slut på Vietnam. Flyget och bussen väntar.
Mot Singapore.