Regimen sliter sig i håret i frustration över vad de ska göra med de ökända Mustaschbröderna. Den äldste utav dessa tre bröder har de försökt stoppa genom att fängsla honom. Tre gånger.
Vad deras brott är?
De driver med regimen och underhåller turister med skämt där de tydligt målar ut makten som paralleller till ryska KGB-agenter.
Tillsammans med Par Par Lay, den man som fängslats tre gånger för att ha skämtat om den burmesiska regimen

I Mustacshbrödernas lilla mörka lokal finns marionettdockor hängandes på väggarna. Dessa dockor säljs för att samla in pengar åt dem som sitter i fängelse för att ha trotsat yttrandefrihetslagar. På väggarna finns även massor av bilder av den kvinna som regimen fruktar mest, nobelpristagarinnan 2002 och dotter till landets nationalhjälte. Med tanke på att faran till att utge hennes namn är lika stor som att viska Voldermort i Harry Potters magiskola får ni själva lista ut vem kvinnan är. Denna kvinna har tidigare besökt Mustachbröderna vilket syskonskaran är mycket stolta över.

Stoltheten över deras frisprÃ¥kighet tar de även upp under sina 90 minuters lÃ¥nga framträdanden. I början utav det framträdande jag ser, visar de nämligen upp ett stycke frÃ¥n filmen ”About a Boy”. Anledningen är att de blir omnämnda under ett kort stycke i filmen.
- Visste du om att det finns en snubbe i Burma som blivit fängslad tre gånger för att han skojjat om regeringen? lyder repliken och lika snabbt som Mustachbröderna gjort entre i filmen dansar de ut till en annan handling.

Dockor som tillverkats av familjemedlemar till Mustachbröderna. Dockorna säljs dagligen efter föreställning och de insamlade pengarna går till mat åt politiska fångar i det burmesiska fängelset.

Pwe, är en dansform som särkilt är förknippat med Mandalay. Dansen innehÃ¥ller folkdräkter och en folksaga som berättas tillsammans med dans och sÃ¥ng. Denna dansform visas av Mustaschbröderna och vi fÃ¥r även se ”nationalitetsdansen”. Den börjar med Kina och den äldste brodern är klädd i solfjädrar och nÃ¥gon liten kungahatt, sedan övergÃ¥r dansen till Shan där han snabbt byter till en färgglad huvudbonad. Sist drar han pÃ¥ sig en rÃ¥narluva och dansar runt med en pistol riktad mot publiken. Hans bror uttalar dÃ¥ samma ord som tidigare gett den äldste fängelsestraff
- För i tiden kallades tjuvar, tjuvar. Nu kallas tjuvar för regeringen.

Under showens gång sitter brödernas mamma utanför med ögonen mot gatan. Anledningen sägs vara att hon kollar om några spioner är på väg mot lokalen. Skulle det vara så, varnar hon bröderna som snabbt kan gömma sig.
- Kvar blir då bara ni turister haha, men ni kan vara lugna. Ni har amerikanska dollar och regeringen gillar dollars.

Förutom makten tas en del andra burmesiska ämnen upp, som heroinsmuggling, prostitution, AIDS och malaria. Problemet med malaria har dock minskat i landet får vi veta.
- Myggorna vill bara bita i turisterna, för de är rädda för att få AIDS.

Brödernas show var stundtals roande, mestadels för att de visar ett sådant mod och utsätter sig för höga risker med sin frispråklighet. Ibland blev deras frispråkighet för mycket för mig, exempelvis alla de skämt som kom om att man måste dricka konjak för att våga misshandla sin fru. Alldelles för många har uttalat den åsikten med fullt allvar för att jag ska kunna skratta. Att skämta om utsatta grupper är jag inte mycket för vilket de märker i min bistra grimage.
- Vi är komiker! Vi skojar bara! Det var ett skämt!

Idag har jag besökt Mingun och sett världens näststörsta klocka (efter en som är belägen i Moskva), i morgon åker jag till Rangoon.

Hsipaw är en mindre stad med typisk Shan-karaktär. Shan är en av Burmas större minoritetsbefolkningar och Hsipaw har flera byar med detta folk. Inte långt från Hsipaw ligger den kinesiska gränsen vilket det finns fotspår av överallt. Kina har nämligen börjat äta sig in i landet och i Lashio, tio mil öster om Hsipaw har allt övergått till att bli kinesiskt. Detta skrämmer invånarna i Hsipaw något oerhört. När Kina investerar i de burmesiska städerna går priserna upp till det dubbla av vad ursprungspriset var och den fattiga befolkningen får allt svårare att klara av vardagen. Likt ett äpple äter Kina upp fruktköttet i landet och arbetar sig inåt, snart finns bara skrotten kvar.

De kineser som bor här är många men de saknar burmesiska identitetspapper och tillstånd. Detta är emellertid inga problem eftersom de har något den burmesiska regimen tycker om. Pengar. Kina är därför också ett politiskt hot för det burmesiska folket, Kina pumpar färskt syre åt regeringen.

I förrgår bestämde jag mig för att ta mig ut på en övernattningsvandring i Pankambyn. Förrutom guiden var det en finska och en italienska med på turen. För mig som inte rört på mig allt för mycket sista tiden var vandringen utmanande trots att vinkeln över bergets uppåtlutning inte var speciellt svår. Efter tre timmars vandring genom grönska och teplantage var det skönt att nå Pankambyn. Pankamfolket var ett enkelt och vänligt folk som inte blivit tillräckligt vana vid turismen ännu. I det mer kända vandringsområderna i Inle Lake har barnen lärt sig skrika och springa efter turisterna för pengar, här ute var barnen bara nyfikna på den märkliga sortens folk med vit hud och kamera runt huvudet. Byebye är det enda ordet de lärt sig och de använder det frekvent. Familjerna är stora, en liten familj har sju barn och en större elva. Därför är de flesta invånarna i byn just barn.

Några av många barn från Pankamstammen i Hsipaw, ett minoritetsbefolkningsomrde i östra Burma

I Pankambyarna behöver taken bytas ut vartannat år. Detta är en uppgift kvinnorna ofta tar på sig eftersom männen ofta ägnar dagarna åt att dricka sprit.

Den lilagröna longyin är Pankambefolkningens traditionella klädsel

Vartannat år har de val i Pankambyn. Man måste vara en man mellan 35-60 år för att ha rösträtt. Hövdingen får sedan hundraprocentlig makt med styret i byn. Alla invånare betalar skatt vilket ger dem rätt till full sjukvård när de blir sjuka (vilket är bättre än i övriga landet, Burma ägnar minst BNP åt sjukvård i världen). Detta är min första syn av en minoritetsgrupps samhälle och jag undrar hur vana folket är vid besök av turister.
- Vi har mycket turism här, säger guiden rappt.
Den finska tjejen nyper mig och skakar på huvudet. Hon har besökt 61 länder och varit på flera vandringar och vet att guiden säger så eftersom man är stolt över att ha turister på besök. Hon har aldrig varit i en by med så få turister. Vi tre är de enda som besöker byn denna dag.

Maten vi fick var fantastiskt god med olika sojabönor, bladsoppor, ingefäraröror, chiliröror och ris. Tyvärr lite för god. På morgonen innan vi skulle ta oss tillbaka blev jag matförgiftad och efter tre timmars vandring i en neråtlutande backe blev den skuttande maten i magsäcken för mycket. Knivarna som skar i organen sa att det var omöjligt att fortsätta. Min guide var helt övertygad om att jag var ännu en känslig västlänning som fått för mycket chili. Han gav mig därför det enda som gick att tillgå i en vidskeplig by, naturmedicin. En kryddblandad pulverpåse och varmvatten skulle göra susen. Han berättade om när han en gång lagat ett tak som fallit ner och hur han illa skadade sitt ben och inte hade de 200 dollar som behövdes för sjukvård. Han hade då förlitat sig på naturmedicin och blivit frisk. Jag trodde inte en sekund på denna historia men eftersom jag vet att hoppet i naturmedicinen många gånger är Burmas enda hopp protesterade jag inte mot att slänga i mig det illasmakande pulvret. Jag minns vad vi hade sagt om religioner dagen innan.
- Ni i Sverige har en stark regering, Burma är svikna av regeringen. Sverige behöver inte finna tilltro i Gud, vi måste för annars har vi inget hopp kvar.

Mandalay är en levande stad och för de unga i Burma förknippas staden med studier och rikt nattliv. Thura, Thurein och Fatty är tre studenter som är inriktade på vad de flesta läser, kemi. De äger alla en varsin moped och spenderar mycket tid åt att glida runt på mopederna och stanna till i tehusen. De är 19 år gamla och har känt varandra sedan vaggan. Deras favoritaktivitet är att sitta på Cafe Brolle i centrala Mandalay för att antingen dricka öl eller äta french fries with mayonese. De äter detta med pinnar men ser inte Burma som ett pinnförälskat land.
- Vi är ju inte som kineser direkt… De äter ju ris med pinnar! säger Thurein med ett skakande pÃ¥ huvudet. Ris och pinnar ser han som en omöjlig kombination och han skulle själv aldrig överväga att äta ris pÃ¥ annat sätt än med en sked.

Thura, student i Mandalay som betraktar motorcykeln som sin bästa vän

Thurein har tre utländska vänner och har därför lyckats lära sig en del engelska. Han tycker att det är underbart att träffa utlänningar och beskriver mig som sin fjärde utländska vän. Han och hans två vänner bestämmer sig för att visa mig deras universitet och dess avdelningar. Det är söndag och alla lokaler är därför stängda. Jag tycker bygnaderna är föga imponerande men låtsas ändå vara intresserad eftersom det uppenbarligen är en stor sak för dem att få möta en utlänning och visa upp sin vardag.
Institutet av arkeologi… Institutet för kemi… teknologi…
Alla ämnen har kopplingar till naturvetenskap och teknik. Men vad hade jag förväntat mig? Institutet för Psykologi? Samhällsvetenskap? Journalistik?
Regimen behöver robotar, civilingenjörer och människor som kan bygga upp städer. Samhällskritiker skulle enbart utgöra en fara för dem.

Senare Ã¥ker vi en lÃ¥ngtur till en brittisk kolonistad och vandrar längs Inle Lake. Samtidigt fÃ¥r jag lyssna till nÃ¥got jag saknat i tvÃ¥ mÃ¥nader. Metal, fast av burmeisk art – fantastiskt bra.

De ville visa mig Mandalays nattliv men med tanke på att jag trots allt är ensam tjej i en stad utan ordentlig elektricitet avböjer jag.

Att vandra på kolsvarta gator hem mitt i natten är inget jag föredrar att göra.

NÃ¥gra kilometer utanför Myitkyina finns en stor fiskflod. Där bor en starkt regimkritisk fiskare. Han är till skillnad frÃ¥n de flesta i Burma relativt välbergad och är känd i Myitkyina och i hela landet som ”Presidenten av fiskodlingen i Myanmar”. Han är styvbror till min nye muslimske vän, mr Myini och vi Ã¥ker därför ut dit en eftermiddag för ett besök.

När vi når floden sitter några pojkar i de äldre tonåren och plockar fisk från nätet de lagt ut i floden. Ju fler fiskar de plockar upp, desto fler verkar det finnas att hämta. Vid floden finns en liten trähydda som jag får veta är byggd efter Kashinsystemet, lite enklare och lite sämre än landets övriga standard (som ur svenska ögon inte är speciellt mycket att skryta med).

Inne i hyddan får jag möta två män. En ytterliggare bror till mr Myini och fiskpresidenten själv. De tittar på en mobilinspelad film när jag och mr Myini kommer upp. Jag hör rappa piskslag och skrik från videon och ber om att få titta. Videon visar sig innehålla det som gjorde mig intresserad av Burma från första början. Videon visar burmesiska flyktingar som misshandlas med en vass piska av polisen i Malaysia (förekommer även i Indonesien). Piskan ger djupa köttsår i skinkorna på flyktingarna som är inlagda i bruna tygsäckar med en öppning såpass stor att skinkorna blottas.
- Tredje gången de försöker fly in i landet blir de märkta, får jag höra.
Hur smärtsamt detta är, inte minst psykologiskt för en flykting som redan blivit utsatt för tortyr i hemlandet är svår att ana.

Fiskepresidenten av Burma, en av få i landet som har ekonomisk frihet

Än en gång är vi inkastade i en diskussion om regimen. Jag hade egentligen bara tänkt komma dit en timma men jag stannar på middag. Fiskpresidenten blir besviken över att jag är vegetarian, han hade ju gärna visat sina skills inom fiske. Vi äter i alla fall färskkokta grönsaker och ris med Myanmaröl. Mitt i middagen blir mr Myini stressad och måste lämna oss, han har nämligen blivit kallad på uppdrag av regimen ett par timmar. Fiskpresidenten och jag blir själva och han uttrycker sin avsky starkare över landet.
- Du borde inte komma hit. Dåligt land. Dålig regim. Dåliga män!
Han berättar att han själv är rik och snart kommer att få pass och tillstånd att lämna Burma. Då ska han till Saudiarabien (Mekka), Bangladesh, Thailand och Sri Lanka. Fiskpresidenten har dålig engelska men han upprepar dessa fyra länder gång på gång som ett sätt att trösta sig själv. Länderna är hans enda hopp, hans möjlighet att komma bort.
- Saudiarabien bra. Burma dåligt.

Vid något tillfälle tittar jag på mobilen. Då blir fiskpresidenten livrädd. Han tror plötsligt att jag spelar in vårat samtal och att jag spionerar för militären. Han tittar på mig med svarta, otäcka ögon som om han undrade vad han borde göra för att tysta mig. Med tanke på hans dåliga engelskakunskaper får jag ta lång tid på mig till att demonstrera att jag tittade efter tiden i mobilens högra hörn och inte spelat in ett ord.
- Bra. Om du inspela… Fängelse.. Eller de skjuta…
Hans rädsla är inte konstig. Hans bror avrättades för några år sedan av regimen. Jag försöker med många omformuleringar att få ut svaret till vad som hänt, till slut får jag ett ord. Och ett ord räcker gott och väl.
- Reporter.


Efter ett tag börjar det bli riktigt kallt och Fiskpresidenten ber en av sina fiskepojkar att ta mig hem. Fiskepojken lyder. För 50 000 kyat (370 SKR) per månad arbetar han på heltid för Fiskpresidenten. För de pengarna gör han vad Fiskpresidenten än befaller, och han får också en sovplats varje dag i hyddan.
Människor i Burma som har pengar har tur.
De flesta har inga jobb och de som har måste ge det mesta till den rika regimen.
Den som inte betalar skjuts

Att resa tåg mellan två burmesiska städer är som att vara placerad i en kängruficka ett dygn. Man studsar sig fram och den ostadiga vagnen ökar och minskar ständigt avståndet till de små hjulen. Resan mellan Mandalay och Myitkyina i norr har ordinary och sleeperclass. Jag reste med ordinary vilket visade sig vara en mycket trång vagn. Mittemot mig satt två män, en ung munk och en blygsam man några år äldre. Brevid mig satt en äldre man som inte kunde säga så mycket som hello på engelska.

De första timmarna var vagnen nersläckt men vagnen kunde ändå hålla sig ljus tack vare de stora fönstrena. Dessa fönster var öppna till hälften vilket absolut inte innebar att vagnen blev kyld av luften som kom in. Tåget tog sig nämligen fram mycket långsamt, 54 mil tar med direkttåget 20 timmar. Denna fart tillät människor att hoppa på tågen medan det rullade. Det var inte människor som plankade, utan människor med halmkorgar fyllda med varor på huvudet. Deras balans måste ha varit oerhörd när de trots gungandet klarade av att springa, greppa tag i tåget och klättra sig in. De gick sedan genom vagnen och ropade ut deras varor några kilometer innan de gick av igen. Vissa sålde majskolvar, andra nötter och dehydriserad frukt eller kokta, oskalade ägg eller kokosbullar. Själv fick jag aldrig köpa något, de som satt i brevid eller mittemot ville hela tiden bjuda mig på den ena eller andra burmesiska specialiten.
Ett par burmesiska flickor. Vi kommunicerade genom att köpa ätbara produkter till varandra som försäljarna sålde ombord

Utanför kunde man hela tiden se ett fantastiskt landskap visa sig, stora guldfärgade pyramidformade tempel (pagoda), gröna kullar och jordbrukare. Då och då åkte vi förbi bränder och röken som trängde sig in gav syrestopp i vagnen några stunder här och var. Precis vid rälsspåret låg skräp överallt. Soporna från tåget slängdes alltid direkt ut, tillsammans med det orangefärgade spott de burmesiska männen lutade ut sina huvuden för. Färgen kommer från betelbladen de tuggar på. Bladen gör tänderna röda och har en vag narkotisk effekt av eufori och harmoni.
Runt sex mörknar det i Burma och vid det slaget tändes lamporna i vår vagn men eftersom elektriciteten är mycket dålig och outvecklad blinkade lamporna ofta till. Detta får mig att undra om jag är en av få 80-talister som fått återse en glims av kommunisttiden. Teknologin i Burma har i alla fall inte utvecklats mycket sedan dess.

På min vagn började jag tala med munken mittemot. Han ville utveckla sin fruktansvärt dåliga engelska. Varje sak han sa var verkligen svårt att tolka och krävde stor tankekraft.
- Your mother is a name?
Min mamma är inte ett namn, men hon har ett.
- You can talk about me!
Nej varför skulle jag prata om dig. Senare förstod jag dock att detta betydde You can ask me whatever you want.

Hela tiden slog munken upp ord i sin favoritbok, det burmesisk-engelska lexikonet. Eftersom skolutbildningen ständigt reduceras i Burma är Learning English böcker det som bokaffärerna främst pyntas av. Med vänlighet anstränger jag mig för att försöka förstå den engelska människorna LÄST sig till. Det är deras enda chans att nå ut, för ut ur landet kommer de aldrig. Burmas isolering gör att få vet vad som faktiskt händer här inne och burmeserna vill därför så gärna tala. Regeringen är smarta som hela tiden minskar möjligheterna för folket att lära sig engelska.

Ett upplyst folk skulle nämligen inte kunna acceptera den totalitära makt som råder i landet.

Ett upplyst folk vore farligt för militärregimen.

Hursomhelst, jag och munken blev senare ovänner och vid vårt avsked sa han några av de bästa ord jag hört.
- See you never!
Glatt vinkade jag tillbaka samma svar och tänkte på alla gånger man sagt Hope to see you eller see you later utan att mena något. Många vill man ju aldrig träffa, men orden see you never har jag aldrig hört innan. Jag älskade dem, de ska bli mina nya avskedsord.

***********************
I Myitkyina har jag mest vandrat runt på de små gatorna som finns här. Engelskan är ofta hemsk och mitt system för att beställa på restaurang har blivit att alltid ha med ett block och en penna som jag målar djur med kryss över, och grönsaker med uppåtpekande tummar. Det betyder att jag är vegeterian och de brukar förstå detta.

Människor från Kashinfolket har jag dessvärre inte mött. Receptionisten på mitt hotell (Kashin) berättade att de aldrig åkte in till staden om de inte behövde något eftersom alla är jordbrukare.
- Här kan du bara träffa kineser, bamar (burmeser) och muslimer.
Jag förklarade att jag åkt upp för att träffa människor och att jag hört om att engelskan hos Kashin skulle vara bättre än i söder och jag fick medhåll. På 1800-talet missionerade nämligen svenskamerikanske Ola Hansson till Burma för att översätta bibeln från engelska till kashinspråket. Kashinfolket är mycket utbildat. Det är just det jag visste om Kashin innan jag kom.

Istället fick jag träffa några muslimer på en liten teshop. En man i femtioårsåldern talade engelska och vi tillbringade dagen åt att tala religion. Precis som de flesta muslimer jag mött så var han mycket öppen och tyckte det var mycket intressant att jag inte hade någon gud, var aetist. Detta berättade han för alla sina vänner och de skrattade stort.
- Det är inget fel i det, jag tycker det är Wonderfull.
Senare hälsade vi på hans mamma och åtta bröder. De bjöd mig på en muslimsk kaka och vi pratade vidare om kultur. Hans mamma kallade mig för prinsessan och tyckte att jag var en av de bästa människor hon mött.

Idag ska jag iväg på äventyr, till ett område där tre floder möts. Överst är det möjligt att se hur snön och isen smälter från Himalayabergen. Det ska tydligen vara mycket vackert.

Biosalonger, öl och romstationer, pwe-teater, pagodas och forntida palats. Mandalay är Burmas kulturstad med mängder av saker att göra. Cykeltaxin är den vanligaste transportformen och kostar mindre än hälften än vad taxibilarna tar i pris. Den första jag möter är Pho Se, student som ägnar all sin lediga tid åt att vara taxiförare. Alla studenter är extremt motiverade eftersom de måste offra mycket tid till att få ihop sina studiepengar. Pho Se förklarade att en normal arbetsdag börjar runt fyra på morgonen och slutar runt sju, eller åtta. Runt 15-16 arbetstimmar om dagen. Jag talade om att vi i Sverige arbetade runt åtta timmar om dagen och att många anser att det är för mycket och att det finns de som demonstrerar för sex timmars arbetsdag. Pho Se kunde inte förstå det.

NÃ¥gra Pagodas vid Mandalay Hill, den kulturfyllda staden

Precis som i Rangoon är människorna mycket fattiga och jag har lärt mig att säga nej till tiggarna, för att jag inser att det inte gÃ¥r att hjälpa alla. Barnen förföljer en ibland sÃ¥ lÃ¥ngt som en kilometer med det enda engelska ordet de kan, ”money”. Skulle man dÃ¥ visa upp plÃ¥nboken kommer tio barn till framspringandes. Ungefär pÃ¥ samma sätt som när man matar fÃ¥glar med brödsmulor i parken. Ja, fatiiga människor finns det gott om. NÃ¥gon lever pÃ¥ gatan med fem barn att försörja, en annan arbetar pÃ¥ en klinik för plastikoperationer för dem som skadats av landminor… De är inte lika lätta att motstÃ¥ som de svenska alkoholisterna som tigger en tia för bolagets billigaste öl. Burmeserna tigger inte om pengar direkt, de börjar prata med en, berättar en historia och öppnar sina liv. Man blir vän med dem. Man vet allt om dem.
Hur kan man låta en vän svälta på gatan?

Mitt boende här är ganska märkvärdigt. När jag nådde till det hotell Ethel rekomenderat fick jag veta att det var fullt, men just när jag skulle gå fick jag höra,
- Vi har rum på taket om det passar?
Rummet låg faktiskt på taket och förutom jag själv och två turister är det främst hotellpersonal där uppe, fast de sover inte inne i rummen, utan ordagrant PÅ TAKET. De är sex personer, två och två per madrass. Det ser faktiskt ganska mysigt ut när man går förbi dem, som känslan man fick av att vara på klassutflykt eller läger under tidiga skoltiden.

Nu ska jag bege mig av till Myitkyina, norra Burma för att besöka Kashinstaten. Det kommer bli en 24 timmar lång tågresa men precis som allt här, är tågtidstabellerna oerhört opålitliga.
Med tur kan det ta 18 timmar, med otur runt 50 timmar.

Vid första anblick kan man tro att Ethel saknar högra sidans framtänder, men tittar man närmare kan man se att de bara är lite felplacerade. Den ena framtanden har nämligen tagit plats bakom den andra. Tänderna brevid har landat lite för högt i käken och är så pass små att man knappt lägger märke till dem. Ethel är kort, även i asiatiska mått men det kan höra åldern till. Hon är trots allt 76 år gammal och hennes hållning är krokig med en rygg som bildar ett C. Hon är mager bortsett från magen som sväller ut. Det förklarar hon beror på ett par gallstenar som hon ska operera bort om två månader när hon fått ihop 40 $.

Tillsammans med Grandma Ethel, kvinnan som älskar kontakt med turister, i hop om att de kanske får med sig viktig information ut ur Burma

Ethel är mycket frisk i sinnet och hör och ser bättre än en tjugoåring. Hon har dock lite problem med att gå och haltar lite på ena benet, men hon vägrar att använda käpp för sin stolthet och inre styrkas skull. Hennes ögon är blåa vilket har sin förklaring i att hennes far var engelskman. Tack vare honom har hon engelskan, en egenskap som hjälpt henne klara sina levnadsomkostnader.

Ethel lever pÃ¥ turismen och vinkar dagligen glatt till alla nyanlända som vandrar vid Sule Paga i centrala Rangoon. Hennes klara engelska fÃ¥r alla att stanna till och lyssna till vad hon har att säga. Hon vill hjälpa till, inga monkeybusiness, bara hjälpa till. Hon bär runt pÃ¥ en sliten blÃ¥ plastpÃ¥se med brev turister skrivit till henne i tacksamhet. Hon letar rätt pÃ¥ de billigaste hotellen, de bästa turistomrÃ¥derna och vet var man ska växla sina pengar. Hennes hjälp är gratis och hon ber aldrig om pengar fast hon hoppas pÃ¥ att människor frivilligt vill ge henne en slant, en dollar sÃ¥ att hon kan fÃ¥ lite lunch vore trevligt. Hon har en turist som hon väntar särkilt pÃ¥, en journalist frÃ¥n Nya Zeland som skriver om militärdiktaturen i Burma. Ethel vill upplysa alla om den makt hon avskyr sÃ¥ mycket, militären. Vi, turisterna kallar henne Grandma’.

Mina senaste dagar har blivit vigda åt denna fantastiska kvinna. Vi vandrade först bara och hon gav mig lite tips på några bussbolag. Hon frågade om jag ville besöka hennes kontor, vilket visade sig vara två plaststolar på gatan. Vi drack te och burmesiska män samlades runt oss.
- Vad gör Grandma’ sittandes med europen? undrar de kanske.
Grandma suckar gång på gång när hon försöker översätta allt de säger. De vill tydligen veta mitt hotell, men grandma vägrar berätta för dem.
- Imorgon Isabel, dÃ¥ ger vi dem allt! Adress, rumsnummer, telefonnummer… ALLT!
Hon flinar busigt och stort med sina skeva tänder och jag stämmer glatt in. Den följande dagen skulle jag nämligen åka till Mandalay och en ny hotellgäst skulle ta min plats.

Jag möter upp grandma dagen därpå igen och hon vinkar ivrigt fram mig. Hon har gjort en dagsplan för oss. Hon vill visa mig ett hinduistiskt tempel med ormar, ett djur Ethel älskar. Hon ler som ett barn på julafton av att prata om ormar. Personligen tyckte jag inte det var så häfftigt. Två sovande ormar i en liten bur, det var allt. När jag sett dem drog grandma mig i armen och föreslog att vi skulle åka hem till hennes dotter för att äta lunch.

Ethels dotter är gift med en mäklare och de har det ganska bra. Därför lagar de varje dag mat för kvarteret som ett volontärprojekt. Ethel har blivit erbjuden pengar men hon vägrar ta emot dem för hon vill stå stadigt på sina egna ben. Tack vare hennes engelska och hennes charm är det möjligt. Idag är det ett femtontal personer i hennes dotters hem och de äter på golvet. Alla ler och skrattar vänligt men ingen talar med mig. De kan inte någon engelska.

- Vill du se något häftigt? Jag menar, en död kropp?
Ethel må vara 76 år men i sinnet är hon en nykommen tonåring som fascineras av skräcklagda, förbjudna saker. Jag nickar skeptiskt och Ethel vinkar fram en taxi som hon diskuterar entusiastiskt med. Ethels besvikna röst visar att hon inte lyckats med förhandlingarna, 3000 kyat (3 $) för en timmas körning vill han ha. Jag skrattar och svarar att det är överkomligt.

Taxichauffören tycker min uppsyn är märklig, han har aldrig kört en turist till Rangoons kyrkogårdar tidigare. Vi får först syn på en stor rykande skorsten som är ett tecken på att en kropp brinner därinne. I en cermonisal brevid hålls en öppen begravning med ett tjugotal gråtande människor som sitter på knä på det tomma golvet. Längst fram syns en kroppsform klädd i blommor med ett genomskynligt tygnät ovanför. En man kommer fram till oss och vinkar till mig att jag ska komma fram och titta. Jag vill inte. Det känns fel att besöka en främmande människas begravningscermoni, det är något privat, ingen turistattraktion. Men Ethel känner inte detsamma, hon trycker sin hand mot min rygg och motvilligt går jag fram. Ansiktet jag ser har slutna ögon och är vitmålat. Svart hår som klistrats vid sidan kan jag också se. Annars är kroppen täckt i gula, röda och blåa rosor.
- Visst, ser det ut som hon sover! Hon är 22 Ã¥r gammal, yngre än dig…
Jag frågar Ethel vad som hänt med henne.
- Dör man vid den Ã¥ldern är det sjukdom… Sjukdom eller av ett pistolskott…

Vi besöker sedan ett par kyrkogårdar från första och andra världskriget. En burmesisk man visar mig runt och efteråt ber han Ethel översätta åt honom. Han vill ha lite pengar till te. Jag ger honom 400 kyat (3 skr) och hans vänner som arbetar på kyrkogården ler tackandes mot mig. Ethel också.
- De där pengarna räcker till te åt alla.

Innan jag och Ethel skiljs åt den kvällen ger jag henne 10 dollar för hennes operation och en busspeng för hemfärden. Hon kysser mig glatt på pannan och ger några moralpredikningar som en Grandma gör.
- Du måste maila mig när du når Mandalay! Gå inte ut på kvällarna själv, grandma övervakar dig inte där!

Hon ber mig också lova henne att hon ska få träffa mig minst (med betoning på minst) en gång innan hon dör och jag säger att jag ska tillbaka till Rangoon om två veckor.
- Bra! Då skall du få hälsa på mitt hus och jag ska ge dig kläder och smink så att vi kan göra dig till en burmeisk kvinna!

Vissa anser att det är obehagligt att resa till London. Orden ”Big brother is watching you” vilar i bakhuvudet när man rättar till trosorna inne pÃ¥ Pri-mark. Filmkamerorna tar in allt. Härborta, i Burma är det inte filmkamerorna som övervakar stegen som tas, det är en pistolmun som ständigt riktas mot nacken redo att blossa av om fel ord yttras.

- Du får gärna bo på det hotellet, men då vill jag fråga dig, vill du stödja makten vi har i landet?
Frågan kom från en reseledare som delade min taxibil från flyghållplatsen till centrum. Jag kände mig förvånad, eftersom det billiga hotellet jag hittat rekommenderats av backpackers och websidor. Att detaljen, att hotellet var ägt av landets regering nämndes aldrig någonstans. Hotellet tillhör den stora kedjan som många i centrala Rangoon tillhör. Jag fick i samma stund ett tips av reseledaren om ett hotell en bit utanför staden, privatägt som var betydligt dyrare. Jag godkände hans förslag utan att blinka.

Varningen att aldrig diskutera politik med folket lyssnade jag allvarligt till innan resan. Väl på plats har jag inte behövt ta upp ämnet en enda gång, alla uttalar sin åsikt om regeringen, med stort misstycke. Det kändes skönt för jag har kunnat få goda råd om vilka buss/tågbolag jag ska välja, vilka områden jag kan röra mig i och hur jag på minsta möjliga mån kan undgå mitt stöd till landets starka förskräckliga makt.

Det är inte en enda svensk här, svenskar reser sällan hit vilket kanske är anledningen till att vi har ett sådant gott rykte bland folket. Oundvikligen, genom att vistas i landet, andas och leva bidrar man till militärens fortsatta makt några sekunder till.

Jämfört med Thailand är vissa saker sig likt. Samma täthet på gatorna, samma munkar fast rödklädda istället för i orange och samma små matstånd men med andra delikatesser. Människorna på gatustånden dricker dock inte Singha, de dricker te och de bär Longyi istället för jeans. Tehusen är mycket populära och det är de fattigas chans till sociala aktiviteter. Tet är nämligen alltid gratis.

På Rangoons gator, Burmas huvudstad, syns den traditionella kjolen (longyi) överallt, på såväl kvinnor som män

Alla, fattig som rik, har rätt till att avnjuta en gratis kopp te, källan till den sociala sfären

Igår mötte jag Steven, en engelskalärare med fantastiskt god engelskaförmåga. Han lät som en amerikan, trots att han aldrig varit utanför Burma. Vi pratade och han erbjöd mig en rundtur i staden. Han frågade mig om vad jag studerat och utan att tänka svarade jag Journalistik. Det fick mig att rodna ordentligt och mitt hjärta att pumpa blixtsnabbt. Svaret, kan nämligen få mig deporterad från landet i fel öron. Steven brydde sig dock inte utan pratade vidare och det dröjde inte många sekunder innan avskyn för den korrupta makten än en gång kom på tal.

Steven, engelskaläraren som inte har gett upp hoppet om ett fritt Burma

 Han berättade att han arbetade voluntärt med att lära barn engelska. Ingen har nämligen själv råd med utbildning eftersom statliga bidrag är ord som inte existerar. Själv hade han gått i en klass med 2000 (!) studenter och studerade under tiden 16 timmar om dagen.
- Jag var besatt, satt och tryckte min penna så hårt mellan fingrarna att jag ofta såg mitt blod rinna.
Efter studierna händer inget mer med studenterna. De är förbjudna yrken som ger någon form av profit och 80 procent är arbetslösa. Steven är en av dem. Hans dröm handlade om att åka till ett flyktingläger i Thailand och undervisa men han vet att om han förverkligar drömmen är han aldrig välkommen tillbaka.

Människorna är tvingade att betala en avgift till staten. Stevens mamma vägrade detta en gång vilket gav en viss konsekvens. Dagen efter hennes vägran hittades hon död. Efter att vi pratat om liknande ämnet i tre timmar viskade Steven till mig.
- Vi måste diskutera försiktigt. Det finns spioner precis överallt, och du! Det där med journalism, jag älskar det men nämn det aldrig högt att du studerat det. Det är farligt! Ja, även för dig som utlänning!

Efter prat åt vi på den enda burmesiska restaurangen i staden och tog en promenad. Jag lade märke till något. I Thailand såg jag motorcyklar överallt, här ingenstans. Jag kommenterade det.
- Det är förbjudet! Cyklar också!
I samma stund paserade en cyklist oss och jag frågade varför mannen på cykeln kunde cykla och fick skratt till svar.
- Såklart, han är militär! Ja men, de är ju makten själva, de gör precis vad de vill!

Tidigare har jag nämt att engelskan var dålig trots turistantalet. Detta påstående får jag nu ta tillbaka. Det är inte det minsta konstigt att lokalbefolkningen inte förstår någon engelska. De som jag trodde var turister är nämligen inte turister, de är voluntärarbetare för de burmesiska flyktingarna och många talar thailändska. Riktigt bra! Döm om min förvåning första gången jag såg en vit blondin tala rapp thailändska med alla diftongerande sjungande ljud, på samma vis som en äkta thailändare. Det har fått mig att skämmas, över att jag varit här en månad och bara kan uttala ett fåtal fraser.

Marknaden här är annorlunda jämfört med Bangkok och öarna. Försäljarna tittar tyst pÃ¥ medan jag passerar dem, inga hello miss, inga how are you, inga wanna buy, give you discount. De tittar bara och ler nickandes till ett Sawadii…

Varorna är också annorlunda. Istället för bananpankakor och falafel säljer de småfåglar och grodor. Grodorna säljs färska och levande. Första gången jag såg det hoppade jag till stort. Där låg en nätpåse med grodor stapplade på varandra och en röd tejpbit som höll deras fötter ihop till varandra. De sprattlade något ordentligt där de försökte frigöra sig. Brevid dem fanns några kamrater tilll dem, liggandes med magarna putande uppåt, uppsprättade. Några flugor gjorde besök på de röda tarmarna, lungorna, hjärtat och levern som sippade ut från dem.
Varför ser man inte detta på marknaden i Bangkok?
Troligtvis för att våra turistvana ögon skulle förblöda, ramla ut i en hysterisk allergiattack av denna åsyn.

Igår tog jag också ett besök till frisören. Min frisör var lycklig. Äntligen skulle han få användning av sin engelska ordlista. Han pratade massor, och han pratade osammanhängande och upprepande (troligtvis för att imponera på sina kollegor som inte kunde ett enda ord). Han berättade att han var olycklig i Mae Sot, att han kom från Burma och skulle flytta till Bangkok samma kväll. Han berättade om all den vitkräm han använde för att hålla huden ljus. Ironiskt.

Han hade gult hår som ett resultat av försök till blekningar och hatade Mae Sot för att det var för mycket folkslag. Jag såg mig själv i spegeln, däri såg jag hårfärgningen för att få den svarta färg min frisör hade naturligt och i min hjärna höll jag ett förakt mot Kungsbacka för att det är en för liten blandning av folk där, enbart ett monotomt folkslag.

Frisörer i Mae Sot som aldrig tidigare hade haft en västlänsk kund

Hans kvinnliga kollegor kom emot mig och skrek. De ryckte i min hud, sprang och hämtade kameror och mobiler för att posera med mig i frisörstolen. Jag lät dem göra det som ett lättande av mitt dåliga samvete, eftersom jag hade smygfotat alla spektakulära folkgrupper jag sett på marknaden.
I’ll allways remember you hörde jag tio gÃ¥nger innan jag gick.

Idag besökte jag en flyktingklinik. Mycket annorlunda mot en klinik hemma. Patienterna sitter trÃ¥ngt mot varandra, mÃ¥nga modrar ammar undernärda barn och allt material är sÃ¥ simpelt det kan bli. Eh – kvinnan som visar mig runt suckar hela tiden Ã¥t att det blir mer människor men att den trÃ¥nga ytan bestÃ¥r. I Burma ges nästan inga pengar alls Ã¥t den allmänna sjukvÃ¥rden (bland de lägsta i världen) vilket leder till att ingen har rÃ¥d med vÃ¥rd. De smugglar sig därför över bron för hjälp i Thailand.

Inne på flyktingsjukhuset där de här tillverkar proteser för burmesiska minoffer

Jag ska snart lämna Thailand.

Jag skall över till världens, tillsammans med Etiopiens fattigaste land.
Över till det tredje mest korrupta landet i världen.
Landet som ligger i topplistan bland censurländerna.
Landet som tvingar sin befolkning att arbeta gratis med infrastruktur. Elller NEJ förlåt, voluntärarbete! De kan faktiskt välja att inte arbeta och få lite tortyr eller ett skott i pannan istället.
Landet som arbetar mot sina egna lagar.
I morgon är jag i Rangoon, Burma.

Fyra dagar kvar i Thailand och femtioelva ställen kvar att se, hur skulle jag välja sista tiden av vistelsen? Mitt val föll i alla fall på Mae Sot, i nordväst. Staden beskrivs från Lonely Planet på följande sätt:

”Hetpunkt för kommunistiska guerillan under 60 och 70-talet. Avståndet till Burma är enbart 6 kilometer och Mae Sot är en stor smuggelpunkt för den profilierade vapen, tobak och narkotikahandeln. Mae Sot är också en plats dit många burmesiska flyktingar kommer efter att ha flytt militärdiktaturen i hemlandet. Befolkningen är en stor blandning av etniciteter som thailändare, burmeser, kineser och hillstamsbefolkningar som Shan. Trots blandningen finns det inga tecken på etniska diskrimineringar.”

Redan på min bussresa fick jag känslan av att Mae Sot inte skulle vara som andra städer jag besökt i Thailand. På färden fick vi nämligen besök av två militärgrupper. Under första besöket kom en militär med munskydd fram till mig. Han undrade först var jag var i från. Den frågan var lätt och jag frågade om han ville se mitt pass. Det ville han inte. Istället frågar han om jag har någon pistol på mig. Det rätta svaret är givetvis Nej. Jag har aldrig ens sett en pistol i verkliga livet, men ändå blir jag tyst och säger ”I dont know” av en anledning jag i efterhand inte kan försvara alls. Jag såg då militären skratta, medan hans ögon smalnade och det vita munskyddet vibrerade fram och tillbaka. ”No, no, no” sa han riktigt roat och gick vidare. Innan han klev av drog han av sig sitt munskydd och log glatt mot mig med hela ansiktet, bye bye!

På bussen satt ett 50-tal personer, varav tre västlänningar. Jag var den enda som fick frågan om jag bar någon pistol. Det andra militärbesöket var enklare. Han bad bara allvarsamt om att få titta på mitt pass och visum. Han tackade och behöll sitt allvar och munskyddet på medan han klev av bussen. Jag var återigen den enda västlänningen som blev frågad.

Mae Sot är en mycket liten stad uppe i bergen och även om det vandrar ett antal turister här och trots att gatorna är fyllda av gästhus är engelskakunskaperna de sämsta jag varit med om i Thailand. När jag nådde mitt gästhus satt en tandlös kvinna på en soffa och tittade stumt på mig. Hon tillkallade då fram sin tio år gamla son. Han kom fram till receptionen, inte mycket längre än en meter och frågade mig om jag ville se rummet. Det kändes underligt. Att värden, personen som serverade mig nyckeln och tog emot betalningen var tio år gammal.

Nåväl, dagens äventyr gick ut på att hyra en cykel och lämna Mae Sot en aning, in mot bergsområderna. Jag fick se den vackra naturen, sjöarna och växtligheten som bländade mig från de grusiga vägarna. Jag körde då och då in på bostadsområden. Människorna vände sig om och skrattade förvånat. De tittade på mig som om de aldrig sett en vit förut. De kanske de aldrig hade, men troligtvis har de varit inne i ”storstaden”, Mae Sot och då har de garanterat stött på en vit turist (eller ett miljontal). Däremot kanske de aldrig hade sett en vit inne på deras område. Jag tvekar starkt till att någon turist tagit cykeln bort en mil och kört in på alla lustiga småvägar däruppe. TVEKAR! Många människor var vitmålade i ansiktet, kanske en lokal stams religösa ritual?

Mot eftermiddagen tog jag cykeln mot andra hållet. Mot ”vänskapsbron” till Burma. Hur mycket vänskap det finns mellan städerna är en annan fråga. Väl där stod jag stilla och tittade på floden mellan länderna. Jag såg sedan bilden av den thailändska kungen på en vägposter och undrade, hur många burmesiska flyktingar som känt lättnaden av att se den vägpostern. Den innebär att de lyckats komma över, undanflydda från den regim som tvingat dem till voluntärarbete och behandlat deras vägran med tortyr, och ibland avrättning.

Bron är ganska stilla den stund jag besöker den. Ett fåtal bilar tar sig över och några mystiska killar försöker sälja smuggelvaror till mig, cigaretter och whisky. Inte många meter längre bort står militärer och ser på. Själv skakar jag bara på huvudet. Sicken maskopi, och vilken korrupt policiär makt det här landet består av.

Jag önskade jag hade fler dagar kvar. Då hade jag anmält mig till en av alla dessa frivillighetsorganisationer som hjälper de burmesiska flyktingar som staden är fylld av. Men jag hinner inte.