Tidigare har jag nämt att engelskan var dålig trots turistantalet. Detta påstående får jag nu ta tillbaka. Det är inte det minsta konstigt att lokalbefolkningen inte förstår någon engelska. De som jag trodde var turister är nämligen inte turister, de är voluntärarbetare för de burmesiska flyktingarna och många talar thailändska. Riktigt bra! Döm om min förvåning första gången jag såg en vit blondin tala rapp thailändska med alla diftongerande sjungande ljud, på samma vis som en äkta thailändare. Det har fått mig att skämmas, över att jag varit här en månad och bara kan uttala ett fåtal fraser.
Marknaden här är annorlunda jämfört med Bangkok och öarna. Försäljarna tittar tyst pÃ¥ medan jag passerar dem, inga hello miss, inga how are you, inga wanna buy, give you discount. De tittar bara och ler nickandes till ett Sawadii…
Varorna är också annorlunda. Istället för bananpankakor och falafel säljer de småfåglar och grodor. Grodorna säljs färska och levande. Första gången jag såg det hoppade jag till stort. Där låg en nätpåse med grodor stapplade på varandra och en röd tejpbit som höll deras fötter ihop till varandra. De sprattlade något ordentligt där de försökte frigöra sig. Brevid dem fanns några kamrater tilll dem, liggandes med magarna putande uppåt, uppsprättade. Några flugor gjorde besök på de röda tarmarna, lungorna, hjärtat och levern som sippade ut från dem.
Varför ser man inte detta på marknaden i Bangkok?
Troligtvis för att våra turistvana ögon skulle förblöda, ramla ut i en hysterisk allergiattack av denna åsyn.
Igår tog jag också ett besök till frisören. Min frisör var lycklig. Äntligen skulle han få användning av sin engelska ordlista. Han pratade massor, och han pratade osammanhängande och upprepande (troligtvis för att imponera på sina kollegor som inte kunde ett enda ord). Han berättade att han var olycklig i Mae Sot, att han kom från Burma och skulle flytta till Bangkok samma kväll. Han berättade om all den vitkräm han använde för att hålla huden ljus. Ironiskt.
Han hade gult hår som ett resultat av försök till blekningar och hatade Mae Sot för att det var för mycket folkslag. Jag såg mig själv i spegeln, däri såg jag hårfärgningen för att få den svarta färg min frisör hade naturligt och i min hjärna höll jag ett förakt mot Kungsbacka för att det är en för liten blandning av folk där, enbart ett monotomt folkslag.
Frisörer i Mae Sot som aldrig tidigare hade haft en västlänsk kund
Hans kvinnliga kollegor kom emot mig och skrek. De ryckte i min hud, sprang och hämtade kameror och mobiler för att posera med mig i frisörstolen. Jag lät dem göra det som ett lättande av mitt dåliga samvete, eftersom jag hade smygfotat alla spektakulära folkgrupper jag sett på marknaden.
I’ll allways remember you hörde jag tio gÃ¥nger innan jag gick.
Idag besökte jag en flyktingklinik. Mycket annorlunda mot en klinik hemma. Patienterna sitter trÃ¥ngt mot varandra, mÃ¥nga modrar ammar undernärda barn och allt material är sÃ¥ simpelt det kan bli. Eh – kvinnan som visar mig runt suckar hela tiden Ã¥t att det blir mer människor men att den trÃ¥nga ytan bestÃ¥r. I Burma ges nästan inga pengar alls Ã¥t den allmänna sjukvÃ¥rden (bland de lägsta i världen) vilket leder till att ingen har rÃ¥d med vÃ¥rd. De smugglar sig därför över bron för hjälp i Thailand.
Inne på flyktingsjukhuset där de här tillverkar proteser för burmesiska minoffer
Jag ska snart lämna Thailand.
Jag skall över till världens, tillsammans med Etiopiens fattigaste land.
Över till det tredje mest korrupta landet i världen.
Landet som ligger i topplistan bland censurländerna.
Landet som tvingar sin befolkning att arbeta gratis med infrastruktur. Elller NEJ förlåt, voluntärarbete! De kan faktiskt välja att inte arbeta och få lite tortyr eller ett skott i pannan istället.
Landet som arbetar mot sina egna lagar.
I morgon är jag i Rangoon, Burma.