Templernas stad är en slogan som ofta förs samman med Chiang Mai. Vad jag erfarar, verkar det stämma. Gårdagen spenderades med att ta sig in i ett tempel, ut och in i nästa.

Utanför ett av Chiang Mais tempel

Vid ett tempel, Thunjai Buddahtempel kommer en mycket pigg munk fram och presenterar sig för mig och mina vänner, Johanna och Dean. Munken tar oss in till sitt tempel och ber oss sätta oss ner. Han vill uppenbarligen be med oss. Vi lyder hans instruktioner, sätter oss ner med slutna ögon, handflatorna mot varandra och rabblar efter honom ord som vi inte har någon aning om vad de betyder. Efter det stänker han vatten på oss från ett ovalformat textilföremål . Samtidigt sjunger han och efteråt förklarar han att bönen vi utfört var en bedjan om stort företag, stor familj och lycka i 100 år. Avslutningsvis får vi ett tygarmband som symboliserar lycka. Både Johanna och Dean skänker en slant i donation. Jag gjorde inte detta vilket gav munken ett bekymrat ansiktsuttryck.
Lycka i 100 år? Enligt munkens ansiktsuttryck blev jag just bestraffad till 1000 år i missär.

En bro, mitt i centrala Chiang Mai

Efter besöket möter vi en lärare från ett av templerna. Han förklarar för oss att vi har haft tur, eftersom vi just har fått en stund med Chiang Mais mest kända munk. Inte illa!

Mot kvällen åkte jag på matlagningskurs tillsammans med ett par skottar och ett par finländare. Tillsammans fick vi lära oss att göra currypasta från grunden, tillaga vårrullar, kokosnötssoppa, en thailändsk gryta och papayasallad. Mättare än vad jag blev denna kvällen har jag aldrig blivit. Faktiskt, ligger mätnaden fortfarande kvar, 16 timmar efter att ha ätit sista rätten.

Arbetar med att göra currypasta, på en av Chiang Mais kända matlagningskurser

I morse splittrades vi upp i vårat trippelrum. Dean för en dagstrekking och Johanna för en tvådagarstrekk. Ytterliggare en gång är jag the last man standing.

Jag åker dock också iväg idag, mot Mae Sot i nordvästra Thailand.

Thailändarnas favoritordspråk och svaret jag hatar att få, just för att det inte säger någonting. Undrar man hur den ena thailändska rätten skiljer sig från den dyrare, hur livet skiljer sig på Pattaya jämfört med Koh Samui får man samma svar.

Same, same but diffrent!

Under studietiden hade jag en klasskompis som kunde besvara alla frågor med orden ”Lite olika”. Frågade man honom hur hans dagsplan såg ut, hur läget var, eller vad man missat under dagens lektion kom samma svar. Det ledde till att jag slutade fråga om saker, på samma sätt som jag inte frågar speciellt mycket till thailändarna.

Same same but diffrent… Jag drack öl med en thailändare för ett tag sedan. Eftersom jag mestadels umgåtts med turister var jag väldigt nyfiken på världen från herr innifrån landets ögon. Jag ville veta vad han betalade för taxiturerna, maten och hur mycket de skrattade åt oss falanger. Han tittade förvånat på mig. Efter en snabb diskussion kom vi fram till att vi många gånger betalde samma och att det faktiskt inte fanns någon större bemärkelse av fientlighet mot västlänningar. Han verkade förolämpad och hans uppspärrade blick mot mig påminde om något.

Var hade jag sett det där förut?
Jo, i mitt kära hemland. Sverige. Hur många gånger har jag inte känt mig besegrad av orden?
- Jaha, men så säger du bara för att jag är svart!
Helt plötsligt är jag i Thailand och använder samma typ av argument.
- Så säger du bara för att jag är vit!

Jag kände mig riktigt urlöjlig, påkommen av mig själv. Det är tankar uppkomna ur det som händer när folk inte pratar med varandra, utan målar upp sin egna paranoida föreställning (ja just det, fördomar!). Västlänningar här slår ihop sig i grupper och förstärker teorierna om att thailändarna försöker lura oss.

Hädanefter ska jag försöka förbise den lilla mänskliga otrevliga faktorn av Paranojja! Det är bättre att slå till den naiva sidan och tro gott om dåliga människor än att vara paranoid och tro det sämsta om bra människor.

Ja, same, same but different….

I morse splittrade vi upp oss och tog adjö av Bangkok. Petra for mot ännu en thailändsk ö, Amy mot Borneo och jag själv drar snart mot Chiang Mai, norra Thailand.

Fruktsalladen med yoghurten och mussli varje morgon vid gatuhörnan. En stekande promenad genom Soi Ram Butri med rökluften som fastnar i kläderna och ordet Fizsssh-massage? som fastnar i örat.

Nu har jag varit så länge i staden att jag utvecklat vissa vanor.

Taxiturerna har avtagit helt. Skytrain och den kommunala flodbåten är i stället mitt sätt att ta mig iväg någonstans.

En typisk frukost av fruktsallad, yoghurt och mussli som enkelt kan beställas överallt på Khao San Road

Om nätterna drömmer jag om SPDC, den burmesiska militärjuntan och om dagarna läser jag böcker om thailändska lagar och flyktingars vaga rättigheter.

De senaste tvÃ¥ dagarna har jag varit pÃ¥ TBBC’s huvudkontor (Thailand Burmese Border Consortium) och lÃ¥tit fingrarna vandra bland deras samling av böcker med allt frÃ¥n kulturella böcker om minoritetsbefolkningen i Burma, till sjukdomar, politik och naturvetenskap i landet.

Då och då småpratar jag med Kasinee, ordförande för TBBC. Hon är dagligen på kontoret från åtta till fem, fast likt de flesta människoaktivister jag mött jobbar hon ofta över. Vad jag även noterat är att hon knappt tar ut lunchrast. Istället sitter hon på kontoret, svarar mail och har möten med människor som kommer in och ut. Hon är stressad men tar ändock väl hand om mig. Hon svarar gärna på frågor och hennes ansikte blossar ofta upp ett stort leende när jag undrar något. Hon verkar tycka att det är något ordinärt att en ungdom från Sverige använder sin semester i Thailand åt ett engagemang i de burmesiska flyktingarna.
- Varför sätter hon sig inte på uteserveringarna, dricker öl och skriker något förolämpande till de prostituerade kvinnorna som passerar? kanske hon undrar.
Det är ju vad de flesta unga svenskar i Thailand ägnar sig åt.

Nej, Kasinee. Jag har andra intressen än vad som räknas till huvudsakliga turistaktiviteter. Det känner jag verkligen inte någon ånger över.
I mina tankar brinner bara en sak. En glöd någon tände i mig för någon månad sedan, precis samma glöd som funnits i Kasinee i 20 år.
Friheten för det burmesiska folket.

Innan jag lämnar TBBC idag spekulerar vi lite om Burmas framtid. Jag frågar henne om hon tror på några förändringar i och med det kommande valet i Burma senare i år.
Hon skrattar åt min lätt naiva fråga.
- Ja du, kanske om alla militärer dör samtidigt… Eller om nÃ¥got mirakel fÃ¥r alla att plötsligt omvända sig… Nja, det här kommer hÃ¥lla pÃ¥ läääänge!Det mest fascinerande med Kasinee är att hon har en stark drivkraft. Hon arbetar hÃ¥rt varje dag, kramar ena örat med telefonen samtidigt som hon svarar mail fem minuter efter att hon mottagit dem.

Allting för att hon hoppas på ett demokratiskt Burma.
Hon hoppas på något hon knappt tror på, att hela armen ska falla ner döda.

Tidig morgon begav jag mig ut med flodbåten till Sathorn. Solen och avgaserna här gör att man sällan har lust till längre promenader. Men mitt strålande morgonhumör, efter att ha vaknat utan några Chang-overs senaste morgonar gav mig ändå lusten till att vandra runt i omgivningen. Om jag då hade vetat, att jag senare under dagen skulle tillbringa tre timmar med att vandra runt på skattjakt i Ekkamai hade jag nog avstått denna morgonpromenad i Sathorn.

Till slut åkte jag alltså iväg till Ekkamai för att fara på skattjakt, eller snarare Visumjakt. Adressen var Ekkamai 30, House 47/8. Peace of Cake! Måste ligga mitt i smeten!

Ambassaderna uppenbarade sig snabbt på Soi Ekkamai. Embassy of Brunei och Embassy of Egypt var det jag fick syn på i starten av min promenad. Min ambassad borde inte ligga så långt från dessa. Efter 20 minuter började jag dock få oroskänsolor och för varje grön skylt som föll fram tändes en liten gnista hopp. Embassy of… ja vad står det? Ett stort träd döljer den sista raden, den raden som fem sekunder senare fick munnen att sucka och tålamodet att tryta. Embassy of Tajikistan.

Jag vill inte åka till det lilla kungadömet i Brunei.
Jag vill inte klättra i några pyramider.
Och jag vill inte åka till det gamla sovjetunionska bergslandet, Tadzjikistan!

Vartenda thailänning jag möter ber mig vandra vidare. I en timme. Att gå en mil i Sverige är inga problem, det är skönt att känna den fläktande vinden. Det är behagligt att andas in syreriket som de fotosyntetiserande växterna bjuder på blandat med deras söta blomsterdofter. I Bangkok är det en skrikande sol istället för en fläktande vind, och syret är utbytt mot bussarnas avgaser, blomsterdoften är i Bangkok de lokala gatuståndens ruttnande fisk. Man vill inte vandra i det under två timmar.

Jag hittar gatan! Och jag är så långt från turiststråken att ingen längre kan engelska. Fyra medarbetare på Seven Eleven får rådfråga varandra för att försöka förklara. House 47? Vad är det? Alla skrattar. För jag är på rätt gata och letar efter ett hus ingen känner till. Tuktukförarna samlas runt mig och en drar envist tag i min lapp. Han är känd för att känna till alla gator och att han inte ens känner till huset som ligger på hans egna gata irriterar honom. Han tittar förbryllat. Jo! Visst har han sett någon ambassad därborta? Han insisterar att jag ska hoppa på hans moped.

Jag älskar att åka moped, särkilt i rusningstrafiken. När alla bussar, bilar och tuktuk-taxi står stilla sicksackar man smidigt förbi på mopeden. Det går snabbt och de ostadiga rycken i gatornas sprickor väcker det där äventyrliga pirret om att man inte vet huruvida man kommer hålla sig kvar på cykeln eller inte.

Nåväl, vi åker på gatan och visst fanns det en ambassad på adressen min mopedchaufför anat. Men det är den mongoliska ambassaden. Vi åker vidare, han är envis och vägrar misslyckas med sitt uppdrag. En kvart på gatan och vi hittar en vit stor port med texten 47/8. Inte ett ljud om en ambassad men jag tackar och undrar vad han vill ha i betalning. Han är osäker eftersom han inte vet vad han ska ta i betalning av en vit turist. Turister rör sig normalt inte här, dessutom skäms han för att han inte lyckades hitta hit direkt. - Only 10 baht, viskar han till slut.

Han får sina tio baht och jag vandrar in för den vita porten. Fyra mörka, kortväxta män gungar där i varsin stol på en stor trädgård och jag är övertygad om att jag har kommit fel.
- Is this the embassy of Bangladesh?
- Yes it is! But we are closed til the 4th!
I bakgrunden ser jag en liten plåt på marken med ordet Bangladesh. Jag får det förklarat att de nyligen flyttat dit och en man som presenterar sig som Hanin önskar mig välkommen den fjärde för att ansöka om turistvisum. Han lovar att förbereda en CD för mig med reseinformation om Bangladesh.

Så jag lämnar Bangladesh ambassad tomhänt. Det var mig en lång skattjakt. I morgon kommer partyprinsessorna, Amy och Petra till Bangkok och vi får då se hur historien fortlöper.

Jag är inte bara 6 timmar före i tiden. Jag är faktiskt 543 år före er därhemma. 2010? Tsk! Det har det inte varit här sedan 1467! Varför tidräkningen ser ut som den gör här har jag däremot ingen aning om. Men om jag inte minns fel, kom Buddha till jordlivet 560 f.kr?

I Pattaya är åldern något högre än vad snittet varit på de thailändska öarna. Gemensamt med öarna så är sandstranden  gudomlig och klubbar finns på varje kvadratmeter, men i betydligt större antal. Sexköparna är här fler och priserna i affärer lägre. Kort thailändsk ung kvinna i hand med vit, tjock västerländsk äldre farang* är standardsynen. Hemma hade människor dragit i varandra, pekat och blängt med de viskande orden
- Mannen där, minst 70 år med den tjejen. Hon måste vara köpt! Han borde skämmas, gå runt öppet på det där sättet! Det är skandal!
I Pattaya är det verkligen inte pÃ¥ det sättet. Ingen skäms över att de tagit semester frÃ¥n frugan, Ã¥kt iväg med gubbarna frÃ¥n jobbet över jul. SprÃ¥ken som hörs frÃ¥n dessa män är engelska, tyska, ryska och… svenska. Min vän Lotta, som arbetar som medicinsk kordinator i stadens sjukhus frÃ¥gar mig
- Förstår du nu varför jag aldrig går ut här? Detta är allt att se!

Tidigare tyckte jag Lottas reaktion över att alla var så normala i Bangkok var ett märkligt uttal. Vad är normalt med långa dreads, femtiokg väskor och gröna linnebyxor? Men i jämförelse med alla avsmakande syner på Walking Street i Pattaya är faktiskt allt NORMALT.

Engelska hos thailändarna har i allmännhet börjat göra mig frustrerad. Vi besökte på nyår FLYING VEGETABLE för att få oss intressant vegetarisk mat. Ingenting på menyn var vegetariskt. Jag bad ändå om det vanliga, friterade grönsaker, tofu och nudlar. - YES YES YES WE FIX, säger tre personer. Första försöket: Nudelsoppa, friterade grönsaker och en tallrik med något annat.
Andra försöket: Fisksoppa
Tredje försöket: Ger upp och beställer en grillad majs från gatan.
Eftersom de vägrar engelska så ska jag lära mig thailändska. Inte så mycket, några hundra ord bara så att jag kan klara mig som turist. Så snart jag får tag på en Thai For Travelers då jävlar!

Gott nytt år!!!!

Pattaya lockar folk tack vare den ljuvliga stranden

Nåväl, allt är inte fy skam med Pattaya. Nyårsaftonen spenderade vi inne på ett festivalområde där thailändska pop/rock och hiphopartister kommit för att förgylla kvällen. Det var en stor blandning av oss turister och unga thailändare som var där för att se sitt favoritband. Vi slog oss ner med ett bord thailändare som gjorde allt i sin makt för att göra sig förstådda på sin magra engelska. Aftonen blev riktigt lyckad även om natten fick sluta tidigt eftersom Lotta skulle upp på jobbet tidigt.

Ett av de band som firade in nyåret 2010 vid Pattayas partykvarter

Denna nyårsdagsmorgon spenderade jag med att se hur ett privatsjukhus i Pattaya ser ut. Gigantiska rum med dansgolvsutrymme och riktigt vacker utsikt av staden. Om man inte skulle skada benen, kan man alltid nyttja all yta till att dansa, eller ta en promenad. Fiffigt!

*Farang: Thailändska skällsordet för västerlänning/vit person. Det hörs ständigt och har ungefär samma ton som latinamerikanska gringo.

Olivlundarnas stad, var vad de europeiska kolonialisterna kallade staden (Bangkok). 2009 fanns det inga olivlundar att beskåda. Inte heller nu, 2010.

KHAO SAN ROAD. Det var den 27 december 2008 som jag upptäckte Khao San Road för första gången. Klockan fem på morgonen den 27 december 2009 var jag åter på samma gata för att se, att inget hade förändrats på Backpackerns mest kända gata.

Thailändare som äter middag på ett lokalt marknadststånd i närheten av Kho San Road

Nästan vartenda rygg på gatan har en 40 kg tung väska. Det märks att det är få som stannar på gatan mer än en natt eftersom all ständigt bär på dessa ryggsäckar. Hade resenärerna* stannat längre hade väskan vilat på gästhusets säng, inte på ryggen.

Vandrar man en tre meter på Khao San kommer tre försäljare ha bett om att man ska titta på väskorna han/hon säljer eller att man borde införskaffa en Singha T-shirt. På samma sträcka finns också Tuk Tuk-förarna.

- Where do you go miss?
Många hatar dem. Jag älskar dem. De påminner om farfars bilar på Liseberg med sina glada färger, tre hjul med ett förarsäte och två sittplatser där bak i färgstarka tygstolar. Där bak finns även röda och gula lampor som blinkar likt diskokulor. Armstödet är en silverstång och ovanför huvudet finns ett färggrant tak som skydd för solen. Förarratten bär formen av ett uppochnedvänt V.
Mycket gulliga små transportmedel, och billigare än taxin.
Ja på Khao San Road är allt sig likt. De säljer fortfarande de bästa falaflarna jag känner till och den vegetariska restaurangen i slutet på gatan gör lika nyttig och fräsh mat som för ett år sedan.

SIAM SQUARE. Stureplan? Mitt i Bangkok? Ja det finns. På Siam Square finns inte pankaksstånden och TukTukbilarna uppradade längs vägen. Här springer uppklädda thailändare i senaste modeplaggen, nyklippta frisyrer och onaturligt bleka hyer. Dessa människor har råd att se ut som reklamfigurerna och använda blekningskräm på huden. De vill inte bli solbrända, de vill se västländskt ljusa ut med en liten klick rouge om kinderna, så att de än mer kan jaga dockans utseende. Restaurangerna här är relativt dyra och de pryds nästan mer av thailändarna själva (de rika) än av turister.

SILOM ROAD. Superpussy, Sexy girls och Pingpongboys. Vartenda klubb längs gatan erbjuder tjejer. Längs hela gatan hörs svenska överallt, vissa vandrar runt hand i hand med sina femåriga barn. Jag hoppas att samlingen av alla dessa människor bara råkar vara förbipasserande/några som gått rejält vilse. De har shower med karlar, faktiskt en hel gata som bara är för tjejer där klubbarna är fyllda av manliga strippor och Ping-Pongmästare.

En av krogarna på Silom Road, prostitutionens huvudkvarter i Bangkok

FLOATING MARKET. Detta hålls i Bangkok varje helg på olika platser. Man tar sig ut med sin träeka och åker förbi andra träekor som är fyllda med varor till försäljning. Jag och Lotta fick åka på en utflykt tre timmar utanför Bangkok för att hitta en marknad som var öppen på vardagar. Vi ansåg nog båda att smygkika in längs de som bodde vid floden var mer fascinerande än själva marknaden. Buddha och den thailändska kungen gick att se överallt innanför hemmens dörrar. Jag köpte i alla fall en påse bananer.

 En kvinna säljer bananer från sin eka på Floating Market utanför Bangkok

*En äkta backpacker trivs inte med benämningen turist. Resenär lär vara något annat än en kamerakåt tysk med magväska som är ute för att exploatera och förstöra den värld urbefolkningen en gång byggt upp.