Arkiv för februari, 2010

Slow Slow! You are in Laos!

söndag, februari 28th, 2010

Vid Laos sydligaste plats, just innan den kambodjanska gränsen finns ett örike. Det kallas Si Phan Don (4000 islands) och är ett område som trots turismen, fortfarande har en stark laouitisk prägel på sig.

Don Khong, Don Khon och Don Det är de tre mest välkända öarna. Jag befinner mig sedan tre dagar tillbaka på Don Det, den minsta ön. Den som besöker Don Det möts under sin ankomst av en liten sandstrand med ett antal besökare och några buffalos som tar ett dopp vid kanten. I vattnet ligger några besökare som svalkar sig från den 40 gradiga värmen med hjälp av en badring och en BeerLao. BeerLao sägs inte bara vara Asiens, utan en av världens bästa öl vilket de flesta besökarna i Laos håller med om. Vart man än går, ser man unga som gamla, lokala som turister, sörplandes på denna dryck.

Don Det är ett fiskarsamhälle. Befolkningen bor i trähyddor benägna ett par meter ovanför vattnet. Vissa säger att höjden på trähyddorna beror på rädslan för möss, andra för att hyddorna skall klara av regnperioden som får flodens nivå att öka snabbt. Dessa trähyddor klär hela ön tillsammans med risfält och djur; buffalos, grisar och höns.

Don Det, en liten fiskeby med en befolkning som gärna vill blotta sina liv för nyfikna besökare från väst

Lekande barn

En kvinna på väg hem efter en dag av fiske vid sjön

Solnedgången, är en av många anledningar till att besöka Don Det

Den som varit i Rom känner till kontrasterna mellan gammalt och nytt där varannan byggnad kommer från det antika 1000-talet och vartannan byggnad är ett typiskt modernt höghus. Liknande kontraster finns på Don Det. De flesta trähyddorna på ön äger nämligen några enkla bungalows med utsikt över solnedgången och balkong med hammock. Familjerna lever förrutom på jordbruk och fiske, på att hyra ut små hyddor till turister (huvudsakligen backpackers). Stämningen mellan besökare och de bebodda är mycket god.
- Det här är det Laos jag minns, säger min brittiska väninna när hon märker befolkningens entusiastiska glada hejjande och nyfikna blickar när hon gjort entre på ön.
En oerhörd gästvänlighet och tro på att allt ska ske i ett lugnt tempo.

Förvänta dig aldrig att något skall gå snabbt hos en laoit. De vandrar som mänskliga sniglar och har ingen stress med att hinna med dagens sysslor. Beställer man något från en restaurang får man räkna med att vänta på att kocken hunnit se klart kvällens spännande såpaavsnitt. Eller vänta med att hitta någon att beställa från.Det är nämligne inte ovanligt att de som arbetar tar sig en liten tupplur i hammocken.
- Ta det sakta! Ingen tid för stress, Det här är Laos! får man höra.

I Thailand är det enkelt att förhandla om priser. Vill man få ner priset är det enkelt att få säljaren att kompromissa till ett pris mellan det köparen, och det säljaren vill ha. Glöm detta i Laos! Föreslår man här ett lägre pris blir svaret ett skratt och synen av att den lugna köpsmannen lägger sig i hammocken för en ny tupplur. Han bryr sig inte. Vill kunden inte gå med på hans pris, då får det vara.

Don Det är en spännande by som älskar sina gäster. Vart man än går ser man små barn som springer runt med en näve fiskar och när man vaknar om morgonen är det inte ovanligt att det första som visar sig utanför dörren är ett gristryne.

En vandring från Don Dets strand börjar med ett antal restauranger och resebyråer med turer till Kambodja, Vietnam eller båtturer för att se delfinerna utanför ön. Vandringen fortsätter sedan in i ett bostadsområde med gästhus, ju längre in man fortsätter vandringen, desto färre blir gästhusen och de lokala trähyddorna ökar i antal. Dar ser man kvinnor som spinner silke, män som hänger upp fiskar på krokar och barn som  tvättar kläder i två stora hinkar med vatten. De är efter år av besökare, vana vid turister men trots detta lyser deras ansikten fortfarande nyfiket och glatt upp när besökarna kommer.
- Sawaidee, How are you, where from?

Varför denna vänliga inställning?
Kanske för att besökarna som kommer hit fortfarande visar respekt för de lokala bybona. I Laos får man aldrig bli arg. Man visar aldrig ilska utan diskuterar LUGNT fram lösningar. Visar någon irritation eller brutet tålamod, kan man räkna med en sak. Man har förlorat kontakten med den vänligaste befolkningen man kan föreställa sig. Det är vad som har hänt i Vang Vieng. Laoiterna har där fått tåla så mycket att de inte längre visar någon kärlek eller hänsyn till västländska besökare.
Må det aldrig ske i Si Phan Don, De lauitiska öarna där ömsesidig respekt och lauitisk kultur fortfarande råder.

I morgon beger jag mig ner till Phnom Pehn, Kambodjas huvudstad.

VN:F [1.9.8_1114]
Rating: 0 (from 0 votes)

Kayak i alkoholdyrkarnas by

tisdag, februari 23rd, 2010

Förrutom LaoLaowhisky och tuber finns det människor som åker till Vang Vieng för äventyr. Vattensport och bergsklättring. En tur med kayak under fyra timmar kostade 50 000 kip (knappt 50 SKR)  och fick mig till att hitta en ny hobby.

Jag och mina kamrater förbereder oss för en dag med paddeln

Eftersom jag och mina vänner var fem fick en falla ut. Det blev jag som fick dela kayak med instruktören, Hong. Å ena sidan var det bra, eftersom det var min första tur med kayak kändes det tryggt. Å andra sidan saknade jag utmaningen i det hela eftersom jag inte behövde tänka hur jag skulle styra och paddla, bara att lyda instruktioner. Dessutom var Hong tvungen att tänka på sitt säkerhetsansvar. Ett brittiskt par med en fet tant hade ordentliga problem. Tanten klagade över att hon hade ont i benen, sittdynan av plast var obekväm, hon visste inte hur man skulle hålla i paddeln och skrek åt både sin man och Hong att de var idioter.
- Jag kan inte paddla! Fattar ni inte?
Det slutade med att hon la sig ner i kayaken och sov. Hennes stackars man fick bära ansvaret för paddlingen.

Hong hann också tröttna på tanten så han bad ett par grabbar ta över ansvaret. Hong verkade märka att jag var äventyrssugen så han la ner sin paddel och lät mig kämpa en stund själv, jobbigt men superkul! Då och då passerade vi andra kayakbåtar. Hong hade till hobby att skvätta vatten på dem med sin paddel. Hämndreaktion blev att de skrikande flickorna i kayakbåtarna vi passerade gjorde samma aktion med sina egna paddlar. Men de var inte lika erfarna i träffsäkerhet som Hong. Allt vatten landade därför på mig.

Omgivining i ”fiskebyn” Vang Vieng och utgÃ¥ngsplatsen för kayakutflykterna

Vägen vi passerade var vacker med många fiskare som snorklade runt med smålinor med tre decimeter långa fiskar.
Barnen tittade glatt på alla som passerade dem.
- Sawai Dii!!!!
Jag fick en känsla för vad Vang Vieng en gång varit, en söt liten fiskeby vid de gröna kullarna.
Hong buttrar till hur utvecklingen varit de senaste tio åren.
- Människor dricker för mycket här! Det var bättre förr!Turisterna är faktiskt riktiga svin. Många har en ovärdig människosyn och beter sig illa mot lokalbefolkningen. Vid ett tillfälle såg jag en brittisk kvinna bråka om priset hon tyckte var överdrivet. Det var 3000 kip mer än vad hon hade räknat med. En av mina vänner blev upprörd över kvinnans aggressiva ton till den magra laoit-tjejen.
- Vad fan håller du på med? Kvinnan tjänar ingenting och lever på att sälja sandwich 20 timmar om dygnet på gatan! Du bråkar med henne om några cent?
Så är det ofta. Hong har många historier. Dessutom skräms han av hur turismen hela tiden växer. VangVieng är en by med 1300 människor. Dagligen finns det alltså fler turister här än lokala.

Mot slutet av kayakturen gör vi en paus. Hong tycker att vi är för nyktra och vill att vi ska dricka laolao. Ingen förrutom han själv halsar glatt ur flaskan med blad (maja?) och träbitar. Det är inte bara turisterna som dricker här. De lokala är ganska duktiga själva.
- Normalt är vi fulla fem dagar i veckan. Det gäller hela Laos.

Hong står här med sin favoritdryck som han menar att Laos invånare dricker fem dagar i veckan, whiskey Lao Lao

Mot kvällen beger sig mina vänner och jag mot Bucket Bar. Det är där som pÃ¥ de flesta barerna i omrÃ¥det, gratis bucket före tio (en plasthink fylld med whisky och en kolsyrad dryck). Anser man att det är för svagt, fÃ¥r man fylla pÃ¥….
Hur mycket man vill…

I morgon ska jag ta bussen söder ut, Pakse för stannar jag här en längre tid kommer denna alkoholkultur att ta livet av mig.

VN:F [1.9.8_1114]
Rating: 0 (from 0 votes)

Tuba i Vang Vieng

söndag, februari 21st, 2010

- Vad ska du till Vangvieng för? Bara fylla och västlänningar! Det har inget med Laos och göra!

I månader har jag hört historierna om detta kaoitska ställe.
Om de billiga mushroomshakarna,
Om badringarna man färdas runt i till olika barer i floderna,
Om alla unga backpackers som samlas för att ha sina livs värsta fyllor
Om alla som arbetat och blivit betalda i whisky och gratis boende
Om alla gratis vodkashottar och bananer som ges vid alla barer.

Här, vid Bar 2 gör många sitt första stopp för några gratis shots i bartubingen ner mot Vang Vieng

Det har inte alltid varit ett livligt backpackertillhåll.
En kvinna jag mötte i Burma var där för tio år sedan.
- Vang Vieng var en söt liten by, med få turister och en gästvänlig befolkning.

Idag är det annorlunda. Gatorna är fyllda med barer, internetcafeer, västländsk mat och butiker som säljer badkläder och vykort. På gatorna säljs crepes, fyllda baguetter och fruktshakar. Den som vill uppleva Laos bör inte åka till Vang Vieng. Till och med folket som arbetar här har blivit översatta med australienare och britter. Laoiterna, gör klokt i att gömma sig långt härifrån.

Varför åker människor ut till en by i norra Laos för att festa?
Barerna är betydligt fler i Magaluf eller Ibiza. Utbudet är här detsamma med senaste popmusiken så om man har andra önskemål är det givetvis lättare att hitta klubbar i Stockholm. Det är lättare att ta sig till en thailändsk ö, som dessutom erbjuder aktiviteter som stränder, dykning och sydostasiens bästa mat.
Varför i all världen åker så många till Laos för detta kauotiska party?

För det första, det är ingen som tar ledigt tvÃ¥ veckor frÃ¥n jobbet för att ta flyget Stockholm – Vang Vieng. Vang Vieng är ett delresemÃ¥l, för de flesta som är ute för att utforska Asien en längre tid. Mellan alla vandringar i berg, utflykter till minoritetsbyar, försök till att anpassa sig till nya kulturer, matförgiftningar, besök av 98e templet kan det vara skönt med en PAUS. Pausens namn är Vang Vieng. Hit Ã¥ker människor för att möta folk frÃ¥n hemmaplan, Ã¥terigen dansa pÃ¥ en klubb och för att beställa en maträtt man faktiskt kan uttala namnet pÃ¥.

För det andra, Vang Vieng har faktiskt en sak som är alldeles unik. Tubing. En tubingdag börjar med att beställa en stor badring från en uthyrning i byn, sedan hoppar man på en tuktuk (taxi) för att ta sig upp till BAR 1. Alla barer har en siffra efter sig, kanske för att besökaren ska ha en koll på hur mycket den dricker. Den som vill göra en tubingdag gör klokt i att börja tidigt, att åka hela vägen ner med badringen längs floden tar några timmar.

Vid Bar 1 beställer de flesta en uppvärmningsdricka
innan det är dags att lägga baken i det kyliga vattnet, sedan börjar man lÃ¥ngsamt vagga ner med flodens kraft, ser man en bar som ser lockande ut vinkar man Ã¥t den som arbetar som ”uppdragare”. Uppdragaren slänger dÃ¥ ut ett rep med en vattenfylld flaska som splashar hÃ¥rt i vattnet, sedan blir man uppdragen och erbjuds bananer och vodka utan betalning. Detta äventyr är naturligtvis inte helt riskfritt. Det förekommer att människor skadar sig och pÃ¥ skyltar vid uthyrning ser man skyltar ”Please do not do drugs while tubing”. Droger, har jag bara sett säljas officiellt pÃ¥ ett ställe i tubingfloden. Hashbrownies.

Det är otroligt hur människor förändras här ute. Ansvarsfyllda ungdomar som hela sitt liv predikat att man inte skall ha något med vatten att göra medan man dricker tvekar inte en sekund från att slänga sig i badringen på en annorlunda barrunda. Det förekommer skador. Nästan alla barer har en flygande trapets. En lina från träden med en tarzanlian man åker utför. De flesta njuter, skriker och svingar utan problem men under min tur blev åtminstonne två, om milt, skadade.

 En tjej med höjdskräck sippade snabbt ur sin öl ur en av barerna. När hon hade fyra tomma ölburkar brevid sig, börjar hon se lugn ut efter en överhoppad frukost och lunch.
- Nu är det dags!
När hon ställde sig, fem meter ovan vattnet lyckades hon hålla i lianen som skulle ta henne ut en kvarts sekund innan hon kontrollöst föll i vattnet. Hon verkade inte veta hur hon föll, men vi övriga kunde se. Magen slog hårt och huvudet fick en hård smäll av vattenytan. Några sprang snabbt ner för att hjälpa henne. Hennes påverkade kropp verkade inte förstå att hon var i vattnet där hon chokat hostade upp vatten från lungorna i jakt på syre.

Efter en dags tubande tar de flesta sig över till barsidan för att dricka några öl eller beställa a cup of mushroomtea. Sedan är det dans tills det blir dags att gå till gästhuset för att sova, innan nästa dag i tubingringen tar fart.

Jag har nu varit här två dagar och njuter av att få ta en paus från resandet. Det jag uppskattat mest är faktiskt restaurangernas kontinuerliga visning av amerikanska serier som Friends och Family Guy. Innan jag lämnar Vang Vieng ska jag hinna se ett trettiotal avsnitt från sistnämnda serien innan jag är redo för några månader utan TV och västland.

Idag ska jag i väg på en kayaktur (alkoholfri!!) med nya vänner från gårdagens tubande.

VN:F [1.9.8_1114]
Rating: 0 (from 0 votes)

Asiens Vackraste Plats

torsdag, februari 18th, 2010

Wellcome to Luang Prabang, The city of the Heritage.

Luang Prabang är av vad jag sett, sydostasiens vackraste plats. Det ligger i norra Laos och det bergiga, höga läget bidrar till att Luang Prabang inte är lika kokande varmt som andra städer i landet. Staden är liten och luften är frisk tack vare få trafikanter och flodernas rörelse.

Floderna, den ena är Mekong River – mest kända i landet och sträcker sig frÃ¥n Kina via Burma och Thailand och leder sedan in mot Laos för att avsluta med Kambodja och Vietnam. Den är därmed världens tolvte längsta flod. Luang Prabang ser till geografin ut som ett uppochnedvänt V. Ena sidan om detta V bär alltsÃ¥ Mekongfloden och den andra sidan Khanfloden. Vid spetsen av V:et gÃ¥r det att se hur floderna förenas och slÃ¥s tillsammans i ett vagt vitt skum. Omkring floderna finns pÃ¥ bÃ¥da sidor ett grönt landskap med bland annat odlingar av citrongräs, jordnötter och mango. Här och var bor ocksÃ¥ etniska minoritetsgrupper som tillverkar textilföremÃ¥l.

Precis som i Vientiane finns det fler franska fik än nudelhak. Antalet franska turister är högt och en fransman från mitt vandrarhem tycker inte det är märkligt.
- Många av de äldre i Laos talar fortfarande franska.
Det finns alltså vissa rester kvar från kolonialtiden aven uppe i norr.

Några unga laouiter äter landets mest traditionella rätt, nudelsoppa

Laoiterna själva är inte speciellt franska. De har fått behålla mer av sin kultur än vad grannlandet Thailand fått göra. Visst bär många laoiter jeans och skjortor med engelska tryck på, men antalet kvinnor i thailändska sidensaronger är många. Det ser mycket elegant ut där de vandrar med tygerna som skiftar från mörkt till ljus beroende på bärarens rörelser och hur ljuset faller mot tyget. Förutom den traditionella klädseln skiljer sig laoiterna här från thailändarna på ytterliggare ett sätt. Rädslan för solen. Vart man an går ser man alltid minst två paraplyer inom ögats synvinkel. Till och med de guldfärgade buddhastatyerna håller i ett varsitt guldparaply.
De är kanske för heliga för att få solstrålarna mot sig?

Prostitution förekommer även här om än mer diskret än i Thailand. Man ser de äldre männen med de unga laoitflickorna men de har betydligt mer kläder pÃ¥ sig och de stÃ¥r inte och dansar sensuellt pÃ¥ ”Sexy Pussybar” som de hade gjort i Thailand.

Varje morgon klockan sex samlas stadens befolkning med små mattor utbreda över trottoarkanterna. De samlas för att skänka mat till munkarna som passerar. Munkarna försöker bära fram sin donationskruka mot offergivaren så snabbt som möjligt. Är de för långsamma kommer deras skepnad att fastna på en kamerabild. Det blixtrar nämligen till över hela gatan från turisterna som ivrigt klivit upp för att få se detta exotiska beteende.
Jag själv?
Nej, jag är inte speciellt imponerad. Denna morgonsyn är vardagssyn i det buddhistiskt konservativa Burma. Munkarna var dock rödklädda och inte orangeklädda där. Gatorna var tomma från kameror och munkarna kunde därför vandra lugnt. De riskerade inte att få sin heliga fasad uppmålad i en Canon A480.

Tidigt varje morgon samlas stadens munkar för att tåga runt och samla in matgåvor

Inte långt från Luang Prabang finns vattenfallet Kuang Si. Tillsammans med min koreanska resekompis, Maya tog vi en simtur vid fallet och lät oss koppla av vid den bubbelpoolsformade avgränsningen vid vattenfallet. Förutom magen från en tysktalande farbror, var det dock inget som bubblade från vattnet.

Vattenfallet Kuang Si, en bit utanför Luang Prabang

Uppe vid Phu Si, dit folk samlas för att se solnedgången över Luang Prabang

Solnedgång vid Phu Si

Imorgon lämnar jag denna vackra och lugna laoitiska byn för att åka en bit söder ut, till det vilda ungdomsparadiser, Vang Vieng.

VN:F [1.9.8_1114]
Rating: 0 (from 0 votes)

Frankrike, mitt i Asien

tisdag, februari 16th, 2010

Le petit sushi
Le croissant
Union des femmes Lao

Palaise de la culture
Musie National Du Laos

Många vägskyltar, banker, institut och monument i Laos huvudstad, Vientianne bär först  namnet i lao,  nedanför  finns namnet skrivet på franska. Det påminner om Sveriges inflytande i finska Helsingfors där alla vägskyltar skrivs på först finska och under det på svenska. Frågar man en fråga på svenska i Helsingfors får man ett skakande på huvudet. Detsamma gäller laoiternas förhållande till franska. 

Historialektion: Frankrikes inflytande på Laos:
1800-tal och konflikter med fransmännen i Vietnam. En fransk befällhavare avrättades vid denna tid i Vietnam av guerillagruppen svarta flaggorna vilket irriterade Frankrike. 1883 tog Frankrike därför över makten i hela landet. Senare tog de även makten över grannlandet, Laos. Laoiterna tvingades betala pengar och understÃ¥ sig det franska styret under lÃ¥ng tid. Revolter och missnöje frÃ¥n laoiterna härjade till en bit in pÃ¥ 1900-talet. Självständigheten för Laos kom med det indokinesiska kriget 1954. Pathet Lao (kommunistparti: ”Hemlandet Laos”) organiserade kampen mot friheten och 1955 blev Laos självständigt genom Geneves fredskonferans. 

En kvinna säljer baguetter i cenrala Vientianne, ett populärt mål som stannat som rest från den franska kolonialtiden

Franska är Laos andra språk och går att se på alla vägskyltar i Vientianne
Laouitiska skolflickor tar lunchrast i en park, centrala Vientianne

Frankrikes inflytande pÃ¥ Laos luktar dock fortfarande. Den lukten är baguette som finns överallt i den fran… asiatiska huvudstaden. De flesta restauranger bär ett franskklingande namn och Crepes och Croissant är nÃ¥got de lokala fiken är väl bekanta med. Varje morgon lastas TukTuk-bilarna fyllda med nygräddade baugetter som bilarna sedan för ut till fiken, restaurangerna och marknaderna. 

Bostäderna, butikerna och monumenten i Vientiane är klädda i två flaggor. Den blåvita flagan med den röda cirkeln, och den röda kommunistflaggan som stolt vajar brevid. 

Laoiterna är duktiga på att hålla sig gömda. De centrala delarna av Vientiane har mest turister vandrandes runt med en LonelyPlanet i ena handen och en BeerLao i andra. Att Laos ska vara ett av de fattigaste länderna i sydostasien får man ingen känsla av i Vientiane där de äldre tyska tanterna beställer pizza inne på en västländsk restaurang.

I morgon beger jag mig vidare för att se mer av Laos, till Luang Prabang i norr.

VN:F [1.9.8_1114]
Rating: 0 (from 0 votes)

White Man, Rich Man

söndag, februari 14th, 2010

Gevalia för oväntat besök. Det finns inte i Bangladesh så en oväntad besökare får istället en kopp cha (te). De oväntade besökarna handlade nu om två pojkar, tjugo år gamla. Den ena bar mörkt hår och svag skäggstubb, den andra hade en smal, klenare figur än den första. Den första killen, Peaash kände jag väl igen från min vandring i norra Dhaka, Shamoli för några dagar sedan. Jag var vid stunden vilse och Peaach hade då sett mig förtvivlat försöka prata med taxichaufförer som inte talade engelska. Peaach hjälpte mig då att förklara vägen för dem till mitt hotell. I stunden jag skulle försvinna gav jag Peaach min mailadress.

Nu, två dagar senare stod Peaach i mitt hotellrum. Förklaringen var att han tappat den pappersbit med min mail. Dagen innan hade han tydligen spenderat 4,5 timmar med att leta rätt på mitt hotell som han inte visste namnet på.
- Jag vet inte hur många hotell jag besökte men idag hittade jag på första försöket! talade han om.

Det var imponerande hur mycket kraft Peaach och hans vän, John lagt på att leta efter mig och jag frågade om de ville spendera dagen med mig. Min hotellvärd, Moni är vanligen pratglad med en mun som alltid ler. Inte nu. Han verkade dyster över att han skulle bli övergiven för några timmar.
- Gå med dem, men kom inte tillbaks senare än fyra, sa han innan jag och mina nya vänner rusade ner från hotellets tre våningar.

John och Peaach, som ägnat två dygn till att leta rätt på mig i Dhaka

Problemet med min hudfärg upptäckte Peaach och John snabbt. Taxipriserna blev plötsligt fem gånger så höga från vad de var vana vid. Min uppsyn gav vår tremannaskara ett rikt intryck.
- Du ger oss problem, RICH MAN WHITE MAN, skrattade Peaach. Just de orden blev dagens citat. Vi kunde använda dem i alla sammanhang. Till flickorna som tiggde pengar, monumentens ”utlänningsentreer”, försäljarna som jagade mig och givetvis angÃ¥ende taxichaufförerna.

Den vite i Bangladesh ses som rik, vacker, intelligent men med total avsaknad av livserfarenheter. Det är så Peaach och John uppfattar västlandet. De blev båda full i skratt när jag talade om att jag inte hade någon Gud. John, buddhist gav ut ett gapflabb och Peaach, muslim menade att vi borde ha ett långt snack där han kunde bevisa hur galet det är att vara gudlös.
- Du tror väl inte på Darwin? Det verkar ju helsjukt att vi härstammar från apor!
Vi hånade sedan varandra genom dagen och jag upptäckte att inte ens Peaach var hundraprocentlig mot sin Gud. En trogen muslim får inte lov att avbilda människor och djur hur som helst. Det går i konflikt till Peaach yrke som kameraman.
-  Jag vill vara trogen och en god muslim, men jag kan inte. Filma är min livspassion!

Stora delar av dagen spenderar vi i taxibilen. Trots att det är fredag, en helgdag i Dhaka, bildas det ändå trafikstockningar.
- Det borde vara fler vägar, en för varje fordon och en enskild för gående! suckar jag fram.
Peaach och John håller ivrigt med mig om detta. Jag kände mig nästan dum och kände mig som den kvinna 1789 en gång talade till den svältande arbetarklassen i Frankrike. Hon menade att de borde äta bullar. Franska arbetarklassen ville ha bullar och Bangladesh vill ha nya vägar. Det var inte lösningen folket ville ha av Marie Antoinette. Det är inte ideen Bangladesh behöver om infrastrukturen. Det är hjälpen de behöver. Pengarna.

Besök av monument, zoo, lunch hos Peaach mamma och ungdomssnack fick dagen att gå fort. Tillbaks på hotellet möts jag av en trött Moni.
- Nöjd med dina sju timmar på stan?
Han sa sig vara emotionellt sårad och jag struntade i att kommentera, eller fråga om vad han menade. Därefter ber han mig donera 1000 dollar till hans barnhem. Jag kände dåligt samvete över att inte ha dessa pengar när jag vet hur mycket tid han lagt på mig denna veckan. Jag skriver ändock ett dokument om att jag ska donera 500 dollar NÄR jag har möjlighet (väl medveten om luddigheten i formuleringen).

White man, Rich Man….
Bangladesh borde dock söka stålarna i den vite portföljen,
inte i den vita, trasigt klädda och ovårdade studenten.

VN:F [1.9.8_1114]
Rating: 0 (from 0 votes)

Västvärldens ansvar

söndag, februari 14th, 2010

- Isabel! Det är dags för frukost!
Innan klockan tickat åtta är Moni på min dörr. Med in på mitt rum bar han med sig lukten av curry masala och nygräddade naanbröd. Monis vän som besökt mig tidigare kväll, Gaus kom lagom till att vi naffsat i oss frukost. En timma senare befann vi oss på Gaus arbetsplats, Utbildningsministriet för Bangladesh. Jag har fått för vana att bli behandlad som Monis guldtrofe och på Utbildningsministriet slängs jag in i kontorsrum efter kontorsrum. Alla var uppklädda och nervösa över att träffa mig. Komiskt. Eftersom jag själv inte hade duschat på flera dagar och bar en sliten tröja med tryck av billigt ölmärke. Det har ingen betydelse för dem, jag är fortfarande en ärad drottning i deras ögon.
- Vi är stolta över att få träffa dig och alla härinne vill säga några ord till dig.

Kontorsrum efter kontorsrum. Buntar av papper och kostymklädda män finns i alla dessa rum. Enbart en kvinna finns på arbetsplatsen, hon är muslim och klädd i en röd heltäckande dräkt. Tydligen är hon sekreterare och är Gaus närmaste medarbetare.

Chefens rum blir slutmålet för vår vandring. Det är lyxit med röd matta och väggar fyllda med tavlor av, för mig, okända personer samt en stor karta över Bangladesh. Chefen sitter i en stor trästol och framför honom finns ett skrivbord och tre stolar. Jag blir ombedd om att slå mig ner i en utav dem. Chefen bär ljusblå skjorta och glasögon. Hans tänder är små med små glipor och när hans mun öppnas, öppnas en värd av statistik och siffror framför mig.

Chefen klagar över landets fattigdom med alla föräldralösa barn i Dhaka. De kommer från landets alla distrikt och hoppas på jobb i huvudstaden.
Chefen oroar sig över den stigande vattenmassan som om 15 år befaras täcka en femtedel av landet och göra 50 miljoner bostadslösa.
Chefen talar om cykloner och buttrar över att en cyklon 2007 skördade många träd och slog hårt på Sunderbans naturreservat
- Visst får vi hjälp från andra länder men det är inte i närheten av vad som är tillräckligt.
Många kostnader måste fattiga i Bangladesh stå för själva,
menade chefen.
Plantera ut nya träd….
Fodra nya kor…

Inne på skolministret i Dhaka är det fullsatt med människor som vill träffa mig. Alla hoppas de på att västvärlden ska lyssna och förstå Bangladesh behov av hjälp utifrån 

Varje naturkatastrof står det fattiga landet dyrt och utifrån bryr sig få om det land som snart kommer få världens första miljöflyktingar. 

Kommer världen att vakna när katastrofen kommer?

När Bangladesh invånare knackar på västvärldens dörr för att få skydd, för att slippa skjunka tillsammans med deras älskade land?

Om vi inte bryr oss om att bevara landet för dessa 150 miljoner kommer de att KRÄVA land av oss. Vi är skyldiga dem det. För det var vi som sänkte deras land.
Senare fÃ¥r jag titeln till mannen jag pratat med, ”Bangladesh utbildningsminister”. Det förklarar all den kunskap jag blev sÃ¥ imponerad över. Varför han spenderar en timma med att prata med mig vet jag inte. Kanske hoppas han som alla andra att den informationen jag fÃ¥r, kommer att komma ut till övriga världen.

Dagen rullar vidare. Jag möter studenten Lopa vid Dhakas Universitet men blir inte tillåten att se hennes rum. Orsaken är bombhot och tidigare terrorattacker, så inte ens familj och vänner är längre tillåtna att besöka rummen. Kvinnor och män bor i egna studentområden och dessa är strikt reserverade. Enbart en timma per år tillåts männen komma in på kvinnornas Campus, under en hinduistisk festival.
- In på rummen kommer de aldrig, men de får besöka gården. Vår kultur är sträng med den regeln.

Mitt på Campusområdet finns en staty av en kvinna. Hon beundras av de flesta för att hon kämpat för kvinnors rätt i samhället. Rätt till utbildning och arbete. En kamp som i februari 1971 gav resultat. Då fick kvinnan rösträtt i Bangladesh.

Lopa drömmer om att komma utomlands och studera könsidentitet.
- Kan du skriva ett rekomendationsbrev till mig? frågar hon.
Hon är inte den första som frågat. Många vill att jag ska hjälpa dem med att få visa. Det är dilemmat, att studera utomlands kräver inte bara pass och pengar för Lopa kräver nämligen  också ett rekomendationsbrev. Jag svarar på samma sätt som jag brukar. Att jag ska göra vad jag kan men att jag inte vet hur mycket det kan hjälpa. Lopa blir nöjd med det svaret.

Alla lägger sitt hopp i en vit student i trasiga kläder.
Barnhemmet.
Hemlösa i Dhaka.
Rikshawföraren.
Advokaten.

Ja, till och med skolministern.
Att vara vit visar sig vara ett stort ansvar och risken för att göra dem besvikna är tyvärr stor.

Mycket stor.

VN:F [1.9.8_1114]
Rating: 0 (from 0 votes)

Knackningarna

söndag, februari 14th, 2010

Cairo International Hotel för att hitta lite lugn och ro instängd på sitt rum? Haha! Skulle inte tro det. Det är inte ens möjligt att göra ett toalettbesök utan knackningarna på dörren.

Första knackningen vill min hotellvärd, Moni komma in för att dricka kaffe och beklaga över att mitt besök i Bangladesh är för kort. På en vecka hinner man inte uppleva någonting!

Andra knackningen, har Moni med sig sin vän, en man från skolministriet i Dhaka. Återigen blir jag Monis uppvisningsobjekt.
- Titta vilken stor fisk jag hittat, en västlänning, ser han ut att säga till sin vän på bengali.
Hans vän är impad över fisken Moni fått tag på och bjuder mig över på te i hans kontor nästa dag.

Tredje knackningen, kommer Moni in med en brun igentejpad pÃ¥se. Det är en present till mig och Moni vill att jag skall öppna den pÃ¥ detsamma. Tydligen, har han rest lÃ¥ngt för att inhandla denna gÃ¥va. PÃ¥sen innehöll en burk med öl. Det gav mig tre sekunders glädje, Bangladesh är nämligen ett muslimskt land och öl är nästan omöjligt att hitta med tanke pÃ¥ rädslan för trubbel med religiösa. Moni hade tidigare frÃ¥gat mig om vad jag ansÃ¥g om alkohol. Mitt svar var att jag avskydde starka drycker men att öl var en stor favorit. Hans tolkning till detta är ar att ge mig en varm, alkoholfri belgisk öl med nÃ¥got vidrigt smakämne… urin? Givetvis lÃ¥tsas jag ändÃ¥ vara glad över min gÃ¥va eftersom Moni ansträngt sig och färdats lÃ¥ngt för att hitta denna ölburk.

Fjärde gången min dörr möts av en dunkande näve är det för att möta Monis brorsdotter, Lopa. Vi äter middag och Lopa talar snabbt, obehindrat med en engelska som inte har så stark bengaliaccent gentemot vad andra jag mött har haft. Lopa ställer de klassiska frågorna i den klassiska ordningen:
Vad är din akademiska kvalifikation (What is your academical qualification?)
Vad anser du om Bangladesh?

Lopa är den första jag mött som har något negativt att säga om Bangladesh.
- Hur kan du säga att du gillar Bangladesh? Luften är ju förfärlig!

Tillsammans med Lopa, den nyutbildade studenten som vill att västvärlden snart riktar ögonen mot Bangladesh

Hon har rätt. Omgivningen är fylld av avgaser i Dhaka och stadsluften är det värsta jag varit med om ur miljösynpunkt. Bangladesh människor, är därtemot de vänligaste jag mött och får mig att glömma hur svarta lungorna måste bli av den syresfria luften. Lopa har studerat miljövetenskap på universitetet och verkar medveten om Bangladesh sorgliga miljöförändringar.
- Vi påverkas alla men människor är fattiga och har överlevnad för dagen som största bekymmer. Miljön hinner ingen tänka på här!
Moni nickar till henne och ser olycklig ut. Bagerhat, hans hemby har flera gånger drabbats av cykloner vilket stått honom dyrt.
- Träd och kor skövlas och reparationerna blir dyrare för varje förlust. Första gången betalade jag 2000 taka, sedan 3000 taka och senast 10 000 taka.

Femte knackningen, agerar Moni rumsserviceman igen och kommer in med te och nanbröd.

På sjätte knackningen får jag en present. En tröjja som faktiskt förolämpar mig. Jag vet ju om att jag är större än kvinnor i asiatiska mått men en tröja i brittisk mansstorlek XL rymmer säkert tre stycken versioner av mig.

Sjunde knackningen, blir min sista för dagen och kommer 21.00. Moni säger God Natt och gör ett klick med sin mobilkamera. Antalet bilder som tagits på mig under en dag i Bangladesh är antagligen fler än antalet bilder som totalt finns på mig från övriga 23 år.

VN:F [1.9.8_1114]
Rating: 0 (from 0 votes)

Vit Hud i Bangladesh

söndag, februari 14th, 2010

En rosa långklänning och en skal. Det var klädesplaggen som slängdes fram när jag öppnat ögonen hos Monis familj. De tyckte mitt svarta nattlinne, som gränsade vid knäna samt tygärmarna som enbart täckte halva överarmen visade för mycket hud. Dagen började sedan med frukost: Nanbröd med curryblandade grönsaker och linser. Denna frukost innebär för mig även lunch och middag. Det är nämligen det enda som en vegeterian i Bangladesh kan livnära sig på, tur är då att jag älskar denna rätt.

Sundarbans, världens största mangroviskog som Bangladesh och Indien delar (2/3 i Bangladesh) med sina människoätande Bengali-tigrar var en av mina ”highlights” för att resa till Bangladesh. Denna dag Ã¥kte vi dit. Äventyret blev en stor besvikelse för mig som hoppats pÃ¥ en tredagarstur ute i djungeln med synen av tigrar som satte tänderna i motstÃ¥ndslösa renar. Istället fick jag möta Monis vänner, en rik kostymklädd man med en 21 Ã¥r gammal fru, samt ett äldre par som inte talade nÃ¥gon engelska.

Den kostymklädde mannen hyrde sedan en båt och av all engelska Moni och hans vänner kunde uttala skulle vi till Sundarbans norra del. Väl där, visade det sig vara en nationalpark, ett zoo.
- Är du lycklig? Har du några problem? upprepade den 21 åriga kvinnan ständigt. Jag låtsades le för att dölja min enorma besvikelse. Jag ville se vilda djur i det fria men fick istället se renar i bur. Några bengalitigrar fick jag inte ens se på någon reklamposter så min kamera låg orörd i väskan under vårat besök i skogen.

Kostymens fru, matar renarna med nötter i det zoo där jag verkar vara större attraktion än själva djuren

De andra besökarna i zoot, banglafolket, fick mer användning för sina kameror. De hade nämligen hittat något intressantare än en bengalisk tiger. Förr i tiden betalade människor stora summor för att se ihopväxta tvillingar, dvärgar eller människor som fått en extra kroppsdel på monstercirkus. Idag klickar bengaler på sina mobilkameror då de ser spökliknande ljus hud och iskalla ögon, nästan lika ljus som himlen ovanför dem. Vissa bengaler gapade och visste inte vad de skulle tro om den märkliga skepnaden. De frågade inte om lov, men mobiliernas kameralinser följde mig överallt. När de kommit hem från nationalparken har de alla ett alldelles särkilt djurobjekt att visa upp:
En vitfärgad skandinav! Mitt i den bengaliska djungeln!

Den kostymklädde mannen ville bjuda mig och Moni på middag och vi tackade ja. En båt och taxitur bort hamnade vi vid kostymen och 21åringens hus. När man besöker ett hem i Bangladesh får man vara beredd på en fråga.
- Vill du fräscha till dig?
Man väntas svara ja, och man får en handuk och en kanna vatten för att skölja fötter, händer och ansikte.

Efter uppfräschning kom MAT. Nanbröd, ris och grönsaker. Förrutom Moni och jag själv var det bara den kostymklädde mannen som åt.
- I Bangladesh äter Man och Hustru separerat, talade Moni om för mig.
Kvinnorna fick fullt sjchå med att fylla på våra tallrikar för att försäkra sig om att det ständigt fanns mer mat på tallrikarna än i våra magar. Inte förrän alla tre, Moni, kostymen och jag såg spyfärdiga ut satte sig kvinnorna i köket med det vi lämnat kvar. I Bangladesh är 80 procent av alla kvinnor hemmafruar. En siffra som ständigt förändras.
- För tio år sedan var 90 procent av alla kvinnor arbetande i hemmet. Men det börjar bli allt mer öppet nu, förklarade Moni.
Då kanske siffran blir 70 procent om ytterliggare tio år tillade jag med en gnuta glädje.
- Ja! Minst! Jag tror det kan gå ner till 60 procent, svarade Moni förhoppningsfullt.

Hemma hos kostymen. Alla ville posera med mig, eftersom det är extremt sällan utlänningar besöker deras kvarter

Under hela besöket kom bybor i grannområdet över. De ville titta på det exotiska djuret, den gyllene trofen. Den vita skandinaven. En man kom absurt nog, tyst in i Kostymens hem med en kamera för att fotografera mig medan jag stoppade nanbröd i munnen. Med åsynen av kameran blev Kostymen och alla andra i rummet tokiga. De ville alla posera med mig och jag medverkade i uppskattningsvis mellan 70 och 100 bilder den kvällen.

- Kan du inte sova här i natt, frågade Kostymen mig. Han såg förväntansfull ut. Han ville uppenbarligen ha något att säga till sina kontorsgrabbar nästa dag. Att ha en skandinav som nattgäst i Bangladesh ger en helt annan status än att ha en pollack i källaren i Sverige. All denna särbehandling får mig att sakna Bangkok där de respektlöst tittar på en som en sexturist med feta sedlar.

Jag har snabbt fÃ¥tt vänja mig vid benen som stannar när de passerar mig…
Ögonen som kastar nÃ¥gra slag slag extra mot mig när jag uppenbarar mig…
För det mesta bryr jag mig inte, men när jag inte har ork eller energi att synas blir det lite irriterande…

Jag har inte gjort något för världsfreden, inte släppt några album med skönsång, heter inte Hilton i efternamn och var inte först med att mynta ordet IKEA.Jag har bara vit hud, och det hyllas på det mest absurda sättet.

VN:F [1.9.8_1114]
Rating: 0 (from 0 votes)

Barnhemmet i Bagerhat

söndag, februari 14th, 2010

Bagerhat är ett av Bangladesh fattigare, av de totalt 64 distrikten. Min hotellvärd i Dhaka, Moni, kommer därifrån och driver även sedan ett år tillbaka ett barnhem (Orphange Home of Bangladesh) i sin hemstad, Bagerhat.
- Jag älskar Bagerhat, ingen stress och trafik som i Dhaka.
Moni är dock som många tvungen till att bo i Dhaka. Det är enda möjligheten till att få jobb och olikt andra länder krävs det inga tillstånd över att ha arbete i Dhaka. Det sägs därför finnas 100 000 rikshawsförare (cykeltaxi) i staden samt människor som säljer föremål från vad de hittat ur soporna.

Denna dag åker Moni och jag till barnhemmet, Bagerhat.
- Min familj och barnen är allt jag bryr mig om. Att veta att de är utan föräldrar får mitt hjärta att brista.
Varje månad förser Moni barnhemmet, de 25 barnen, med 20 000 taka (2000 SKR) men barnhemmet behöver 30 000 taka för att klara barnens behov. Inga organisationer eller statlig hjälp finns för barnhemmet. De resterande 10 000 taka som Orphange Home of Bangladesh behöver sponsras av Monis vänner.

Glada barn som just hämtat i sig ny energi på barnhemmet i Bagerhat

Varje mÃ¥nad gör Moni tvÃ¥ besök i Bagerhat. Resan dit är fem timmar lÃ¥ng och färden pendlar mellan bilvägar och bÃ¥tar. Trafiken är förfärlig eftersom ordet ”vänstertrafik” bara symboliseras av förarrattens position i fordonen. Annars kör bilar och bussar gärna i bÃ¥da körfälten samtidigt med tutan pÃ¥ högvarv varje gÃ¥ng mötande trafik kommer.
- Vad gör andra bilar i motsatt riktning? Det här är MIN väg, är de gyllene orden alla hör i sina inre mantran.
Flodbåtarna är betydligt säkrare där de sakta guppar fram. På båtarna säljs kakor och Du-Cha, det traditionella tet med dansk fet sötad mjölk. Kaffe är ovanligt eftersom det måste importeras från Malaysia.

Du-Cha, det populära tet som i Bangladesh ofta dricks med kondenserad sötmjölk som inte allt för sällan, kommer från Danmark.

Klockan två når vi målet, Barnhemet. Det är mitt under en lektion och min entre är en stor händelse för de 22 barnen i klassrummet. Alla ställer sig upp samtidigt och låter den vänstra handens pekfinger lägga sig mot pannan samtidigt som armen bildar ett < vid dem. Det var som om att de just fått syn på den tyska diktatorn på 1930-talet. Men barnen ropar inte Heil Hitler, de ropar HELLO och ber mig sedan göra min signatur i deras läroböcker. Lärarinnan tystar sedan barnen och strax kommer Monis vänner in till lokalen.

En utav Monis vänner, presenterar sig med god engelska och vill veta  allt om mig. Mitt land, yrke, mina åsikter om Bangladesh, syn på mänskliga rättigheter, miljöproblem och Sveriges ekonomi. Vad jag förstått i Bangladesh, är befolkningen förvisso fattig men de har ett enormt intellekt. Vem man än talar med, kan berätta om folkmängden, landets energiförsörjning, de politiska problemen och de visar sig ha god koll över geografin i övriga världen. De vet för exempel namn på välfärdsorganisationer i Sverige och hur rikt Norge är för sin olja.
Vad vet då jag om Bangladesh?
Att överpopulationen kan leda till stora problem? att miljöförändringarna kan innebära att Bangladesh dränks av den stigande vattenmassan? Att konflikter mellan de muslimska burmesiska flyktingarna (Rohingyas) i södra delar av landet?
Kvinnomisshandeln, biobränsleförsörjningen och historiska strider med Pakistan har varit helt okänt innan jag kom hit.

Under besöket i barnhemmet kom även en journalist på besök för att ta bilder av mig. Så uppseendesväckande och märkligt är tydligen ett utländskt besök i denna lilla by.

Monis fru och fem månader gamla son bor ett par hundra meter från barnhemmet. Jag blir eskorterad dit för mat och sömn. När batterierna sedan är laddade behandlar Moni mig som en guldmedalj han stolt vill visa upp för hela sin umgängeskrets. Vi åker från hus till hus och människor samlas där runt husen med huvudena instoppade i fönsterkarmen för att se min hud. Överallt får jag samma komplimang.
- NICE SKIN!!!

En två timmars färd på motorcykel gör Moni nöjd med sin guldmedaljsuppvisning. Vi återvänder till Monis fru och har ett samtal på begränsad engelska. Plötsligt ringer brodern till Monis fru. Hon låter exalterad och nämner Sweden och Isabel konstant. Plötsligt får jag luren.
- Är du journaliststudent? Kan jag få träffa dig? Jag vill så gärna berätta om Bangladesh för dig!
Hans engelska är imponerande så jag kluddar därför ner hans nummer innan vi säger adjö.

Vänner till Mr Moni som samlats för att ”titta” pÃ¥ den märkliga utlänningen som besöker deras hemby

Dagens intryck och möten gjorde mig riktigt trött så jag somnade tidigt med dagens lärdom om att lycka och rikedom inte har något förhållande till varandra.

VN:F [1.9.8_1114]
Rating: 0 (from 0 votes)