Vid Laos sydligaste plats, just innan den kambodjanska gränsen finns ett örike. Det kallas Si Phan Don (4000 islands) och är ett område som trots turismen, fortfarande har en stark laouitisk prägel på sig.
Don Khong, Don Khon och Don Det är de tre mest välkända öarna. Jag befinner mig sedan tre dagar tillbaka på Don Det, den minsta ön. Den som besöker Don Det möts under sin ankomst av en liten sandstrand med ett antal besökare och några buffalos som tar ett dopp vid kanten. I vattnet ligger några besökare som svalkar sig från den 40 gradiga värmen med hjälp av en badring och en BeerLao. BeerLao sägs inte bara vara Asiens, utan en av världens bästa öl vilket de flesta besökarna i Laos håller med om. Vart man än går, ser man unga som gamla, lokala som turister, sörplandes på denna dryck.
Don Det är ett fiskarsamhälle. Befolkningen bor i trähyddor benägna ett par meter ovanför vattnet. Vissa säger att höjden på trähyddorna beror på rädslan för möss, andra för att hyddorna skall klara av regnperioden som får flodens nivå att öka snabbt. Dessa trähyddor klär hela ön tillsammans med risfält och djur; buffalos, grisar och höns.
Don Det, en liten fiskeby med en befolkning som gärna vill blotta sina liv för nyfikna besökare från väst
Lekande barn
En kvinna på väg hem efter en dag av fiske vid sjön
Solnedgången, är en av många anledningar till att besöka Don Det
Den som varit i Rom känner till kontrasterna mellan gammalt och nytt där varannan byggnad kommer från det antika 1000-talet och vartannan byggnad är ett typiskt modernt höghus. Liknande kontraster finns på Don Det. De flesta trähyddorna på ön äger nämligen några enkla bungalows med utsikt över solnedgången och balkong med hammock. Familjerna lever förrutom på jordbruk och fiske, på att hyra ut små hyddor till turister (huvudsakligen backpackers). Stämningen mellan besökare och de bebodda är mycket god.
- Det här är det Laos jag minns, säger min brittiska väninna när hon märker befolkningens entusiastiska glada hejjande och nyfikna blickar när hon gjort entre på ön.
En oerhörd gästvänlighet och tro på att allt ska ske i ett lugnt tempo.
Förvänta dig aldrig att något skall gå snabbt hos en laoit. De vandrar som mänskliga sniglar och har ingen stress med att hinna med dagens sysslor. Beställer man något från en restaurang får man räkna med att vänta på att kocken hunnit se klart kvällens spännande såpaavsnitt. Eller vänta med att hitta någon att beställa från.Det är nämligne inte ovanligt att de som arbetar tar sig en liten tupplur i hammocken.
- Ta det sakta! Ingen tid för stress, Det här är Laos! får man höra.
I Thailand är det enkelt att förhandla om priser. Vill man få ner priset är det enkelt att få säljaren att kompromissa till ett pris mellan det köparen, och det säljaren vill ha. Glöm detta i Laos! Föreslår man här ett lägre pris blir svaret ett skratt och synen av att den lugna köpsmannen lägger sig i hammocken för en ny tupplur. Han bryr sig inte. Vill kunden inte gå med på hans pris, då får det vara.
Don Det är en spännande by som älskar sina gäster. Vart man än går ser man små barn som springer runt med en näve fiskar och när man vaknar om morgonen är det inte ovanligt att det första som visar sig utanför dörren är ett gristryne.
En vandring från Don Dets strand börjar med ett antal restauranger och resebyråer med turer till Kambodja, Vietnam eller båtturer för att se delfinerna utanför ön. Vandringen fortsätter sedan in i ett bostadsområde med gästhus, ju längre in man fortsätter vandringen, desto färre blir gästhusen och de lokala trähyddorna ökar i antal. Dar ser man kvinnor som spinner silke, män som hänger upp fiskar på krokar och barn som tvättar kläder i två stora hinkar med vatten. De är efter år av besökare, vana vid turister men trots detta lyser deras ansikten fortfarande nyfiket och glatt upp när besökarna kommer.
- Sawaidee, How are you, where from?
Varför denna vänliga inställning?
Kanske för att besökarna som kommer hit fortfarande visar respekt för de lokala bybona. I Laos får man aldrig bli arg. Man visar aldrig ilska utan diskuterar LUGNT fram lösningar. Visar någon irritation eller brutet tålamod, kan man räkna med en sak. Man har förlorat kontakten med den vänligaste befolkningen man kan föreställa sig. Det är vad som har hänt i Vang Vieng. Laoiterna har där fått tåla så mycket att de inte längre visar någon kärlek eller hänsyn till västländska besökare.
Må det aldrig ske i Si Phan Don, De lauitiska öarna där ömsesidig respekt och lauitisk kultur fortfarande råder.
I morgon beger jag mig ner till Phnom Pehn, Kambodjas huvudstad.
