Uppklädda män med portföljer. Flygplanet från Bangkok mot Dhaka var fullsatt med passagerare med affärsendamål. Fyra stolsplatser från den plats jag fått fick jag dock syn på något utstickande från portföljsbärarna, ett australienskt par. De blängde irriterat mot mig och tillbaks gav jag dem samma kyliga ögonkast. Australienarna och jag bar samma tanke i huvudet - Andra turister på väg mot Bangladesh? Jag vill ju vara unik, den enda mot detta oexploaterade resemål!
Efter att jag landat i Dhaka och letat rätt på den lokala bussen har jag inte bara lämnat Dhakas flygplats. Jag har också lämnat åsynen av vita ansikten. Vad andra resenärer som tidigare varit i Bangladesh berättat, är Bangladesh befolkning mycket ovana vid utlänningar. - De kommer stirra, flockas runt dig och dra i din hud, talade en finsk journalist om för mig före resan. Någon hygienamat blev jag dock inte… Visst stirrar folk lite förskräckt åt min lustiga fenotyp. Jag är ganska lång, har vit hud och iskalla mörka ögon. Dessutom är jag en kvinna som inte sällskapas av en man, faktum är att jag inte sällskapas av någon. Befolkningen är dock mycket reserverad och vänder ofta bort blicken efter en liten stund. De verkar olikt de jag mött i Burma, anse att det är ohyffsat att stirra på främmande objekt. Att tränga sig på vill de inte heller göra, så om man inte själv väljer att starta en konversation, kommer inga påhägnsna typer att följa en.

Ingen av oss behövde dock oroa sig en längre tid.

Dhaka är en stor stad, runt 7 miljoner människor. Staden sägs vara lätt att ta sig fram i men jag tycker den är oerhört förvirrande. Efter bara 24 timmar har jag behövt fråga om vägen oräknebart antal gånger. Alla gånger uppstår det folksamling runt mig. I stunden från att jag förvirrat tittar mig runt omkring, till att jag uttalat en fråga förvandlas jag från Isabel Nielsen till Brittney Spears. Tio människor kan samlas runt mig samtidigt och alla vill säga några ord och eskortera mig till min destination. Det har inneburit att de betalt bussbiljetter och taxi för att följa med mig trots att jag talat om att jag kan ta vara på mig själv och bara vill ha en vägbeskrivning.

Gulshan, är den första delen jag får se av Dhaka. Det ligger i norr och är de finare kvarteren med utländska ambassader och välkända restauranger. Efter tio minuters vandring i Gulshan får jag syn på en barnfamilj vandra mot ”Danish Bakery”. De såg ut som skandinaver iklädda hinduistisk klädsel. När deras röster gjorde sig hörda fick jag veta att de var svenskar och i samma stund ropade jag till mig en Rikshaw-chaufför. - Hey! Ta mig härifrån!!!

Rikshaw, fordonet som gjort Bangladesh till cykelns huvudstad i världen

Båtmannen som dagligen för människor över en av världens smutsigare platser, Dhakas flod

Rikshaw är en unik cykeltaxi. Det är Bangladesh mest förekommande fordon och har troligtvis ansvaret för att Bangladesh kallas ”cyklisternas huvudstad i världen”. En rikshaw är mycket vacker och passagerarutrymmet, sittdynan bakom cykelförarens sadel är handmålad, precis som solskyddet ovan sittplatsen, och plåtföremålet längs cykelhjulet. Konstverket visar färgglada ansikten, naturföremål och historiska byggnader. Både Osama Bin Ladin och Saddam Hussein brukade en gång vara typiska motiv på Rukshaw-cykeln. Min förare blev ombedd att köra till gränsområdet mellan Old Dhaka och Central Dhaka - Dit? Men det är farligt där! Mycket säkrare här i Gulshan! Jag var säker. Att tala svenska på ett danskt fik är inte vad jag jag rest till Bangladesh för.

Människorna i Dhaka förvånar mig. Landet som är överpopulerat och starkt drabbat av naturkatastrofer har faktiskt människor med hyffsade liv. Gatorna är fyllda av främst män (en på 20 är kanske kvinna). Kostymer, portföljer och välstrukna skjortor visar sig överallt vilket kontrasterar till dem som bor på gatan med slitna kläder och shitiga filtar. Kanske är Dhaka inte bara cykelns huvudstad, det är kanske också affärsmannens huvudstad?

Mitt hotell, Cairo International är det märkligaste hotell jag bott på. Mannen som driver hotellet knackar ständigt på min dörr med kaffe och kakor. Han slår sig ner på min bädd för att småprata som om det vore det mest naturliga i världen .  När jag denna kväll skall till internetkafet hoppar han in i min taxi och tar mig med på Dhakas årliga bokfestival. Festivalen är stor nog att göra sig vilse i. För mig är inte festivalen så intressant då nästan alla böcker är på bengali. För journalisterna är jag uppenbarligen intressant. De ber mig hålla upp en bok och låtsas läsa i den medan fyra personer från olika medier tar bilder. Min hotellvärd, Moni tar mig bjuder sedan på te och köper ett vackert träarmband till mig som present. Jag är hans nya skandinaviska vän.

Min Hotellvärd, Mr Moni, som behandlar mig som sin dotter snarare än en potentiell pengakälla

Det känns märkligt… Att den man jag ska betala hotellhyran till ständigt öppnar sin plånbok för mig.

Nattklubb i Burma? Chilifyllda pannkakor? Min kamrat, Chyien vill inte att jag lämnar landet utan att se ALLT. Därför tar han med mig på en sightzing genom stadens pubar och taxiturer till Rangoons närliggande områden, med dess fantastiska natur av floder och skogar. Samtliga barer vi stannar vid serverar det halvtaskiga Myanmarölet. Som svar till min fråga om varför landets godare öl, Mandalay är svårfunnen får jag veta att det är ägt av regimen.
- No more Mandalaybeer for me then!

Chyien, en av dem som arbetar för militärdiktaturen Burma, vilket han inte tycker är en stor sak. Fast det är klart, ”ingen gillar väl sin boss”

Chyien arbetar som ingenjör för regeringen. Jag försöker trycka på känsliga knappar utan att visa mitt egna ställningstagande. Chyien visar inga kritiska tecken mot sitt jobb mer än små försiktiga kommentarer om att folket inte gillar den politik som landet för.
- Ja, jag jobbar ju där… Det är okej… Eller ingen gillar väl sin boss haha…
Chyien talar om regeringen som sin boss, en sur gubbe man ogillar för att de kräver rörelse på fläsket för att utlova slantar. En sur gubbe, inte en hotfull militär som skjuter skallen av folk.  Chyien försvarar alltså regeringen och anser inte att man tjänar bättre om man jobbar för militärens män, än om man arbetar privat (även om han senare säger att jag har DELVIS rätt).

Jag undrar om Chyien spionerar på mig. Han arbetar normalt måndag till fredag men har fått ledigt idag för att umgås med mig innan jag åker vilket gör mig misstänksam.
* Varför får han ledigt för att vara med mig?
* Varför envisas han med att en av världens starkaste militärdiktaturer, Burma är ett vackert och säkert land?
Jag vet inte. Tre veckor i Burma har gjort mig paranoid. På gatorna hör jag människor jag inte känner viska mitt namn, Sweden, Henrik Larsson och YMCA (mitt hotellnamn) i samma mening. Dessutom vet jag hur misstänksama de där uppe är om utlänningarnas aktiviter i landet.

Vår dag slutar i alla fall på en nattklubb vilket var en stor flopp! De unga på nattklubben är betydligt liberalare än i övriga landet. Kvinnorna visar knäna och några dricker alkohol. Männen har lämnat longyin hemma och bär istället jeans, vissa karlar har långt hår. Allt detta är starkt tabu i övriga landet. Något människorna här trots öppenheten, inte har lärt sig är hur man roar sig. På dansgolvet spelas technomusik men dansflickornas rörelser är långsammare än danstempot till en svensk vals. De gungar försiktigt på kropparna i små vågor utan att lyfta sina klackar från golvet. Ansikterna är uttryckslösa och armarna är klistrade längs midjan. De dansar inte på dansgolvet. De står på dansgolvet. En flicka vill dansa med mig och jag tillåter det, men då vill jag dansa på mitt sätt. Det innebär vilt skuttande i ograciösa rörelser, flickan som först ser generat chockad ut härmar snabbt mina rörelser. De andra tittar på oss skräckslaget.
HÄFTIGT tänker vissa.
HUR VÅGAR DE?, tänker andra.

Kvällen slutar tidigt eftersom jag har ett tidigt morgonflyg till Bangkok nästa dag. Att landa i Bangkok, känns som att komma hem.
Samma lättnad av att äntligen känna sig bekväm i tillvaron. Hotell med vattenspolande toaletter, slippa oron över vad man stoppar i munnen och höra människor tala och faktiskt förstå det mesta.
En beställning av Swedish Massage och jag är sedan redo för att lämna hemmakänslorna och tryggheten igen.
Next Destination: Dhaka, Bangladesh.

Efter tre veckors resande själv i Burma börjar saknaden av västlandet uppkomma. Shannudlar från gatan, risätande med smutsiga händer och att göra sig förstådd med lokalbefolkning som studerat engelska två månader börjar sätta sina spår. Min mage gjorde uppror och gav mig en veckas spykalas
- GE MIG VÄSTLÄNDSK MAT, skrek den.
Jag blev därför lycklig över att ha hittat jämnåriga (!) amerikanare som jag kunnat ha rikare konversationer med än ”Hello… Money?” …. ”No…”
Vi har spenderat dagarna med swimmingpool, pizza och besök av en engelsk bokhandel. Inte speciellt kulturellt, nej!

Tre veckor har dock lärt mig en hel del om Burma.

AVSAKNADEN AV VÄST
Burmesen reser sällan utomlands på grund av svårigheterna att få pass, visa och tillstånd. Kunskapen om väst är därför vackra sagor turisterna bär med sig. Av de 20-tal länder jag besökt är Burma det första som inte har MC Donalds. Detta kommenterade jag vid ett tillfälle och fick svaret.
- MC Donalds, vad är det då?
Fantastiskt. Hur moderna ungdomar med nyaste Ipoden från marknaden kan ha undgått informationen om världens största restaurangkedja som på andra platser har 60 upplagor på samma gata. Fantastiskt!

SOCKERBEROENDET
Kariesproblemet i Burma är stort. Om man tittar till sockervanorna förvånar det inte. Männen tuggar betelblad med tobak och sockerpulver som fräter upp tänderna till rödfärgade flisor. Kaffe existerar bara i pulverpåsar med 70 procent socker, 20 procent mjölk och 10 procent kaffe. Jag blev överlycklig vid ett tillfälle då jag blev lovad att få kaffe utan socker. Vad som senare serverades var samma sockerpåse som alltid. Jag klagade.
- Vad menar du? Det är inget extra socker till kaffet?
Jag förstod att extra socker har annan definition här än vad jag är van vid.
Detsamma gällde när jag skulle testa lokala Suggarcanejuice. Jag kunde bara smaka lite med tanke på hur sött det var.
- Jaså? Men det är bara naturellt socker! Inget extra tillaggt!
Naturligt socker utan extra socker?
100 procent socker utan tillsatt socker?
Hur kan det möjligen bli sötare?

TEASHOP
Ungdomarna, de fattiga, de rika, arbetarna och tiggarna. Alla förknippar fritid med tehus. De dricker där te och tittar på antingen en engelsk film (för att lära sig språket), eller så ser de en fotbollsmatch. Varje lördag och söndag klockan sju är det fotboll. Två timmar ser man på match och dricker öl. Burmeserna vet allt om fotboll och kan antagligen rabbla upp fler lagmedlemmar ur Sveriges landslag än vad svensken kan. Kvinnorna samlas för att se på såpoperor och dräggla över deras favoritskådis som jag inte uppfattat namnet till. Men han finns i varje TV-serie och vartannan musikvideo.

ALKOHOLISM
Det är lätt att imponeras över hur långt liv burmesen generellt har. Kvinnorna sägs leva till 80, i bland upp till 100 år (jag har mött ett antal med hundra jordsnurr, friska som få!). Männen halkar långt efter, de lever normalt bara till de når 60 år. Anledning: spriten. Många dricker lokal stark dryck, tillsammans med salt och citron på samma sätt som tequila. Men drycken är gjord på ris. Att dricka hela dagarna ses inte som ett problem. Militärerna häver några kannor på lunchen, taxichaufförerna tar sig några shottar före jobbet… Alla dricker givetvis inte, religionen är stark för många och det håller folk borta från alkoholen helt och hållet…

Jag skulle kunna fortsätta länge, men min mage vill ha ett fat Plain Rice och en stor flaska vatten.