Singapore är lika dyrt som Norge. Med de orden, att Singapore skulle ha samma priser som det land där människor tycker det är rimligt att betala 200 (norska!) kronor för en pizza insåg jag en sak. Att jag skulle lämna Singapore med samma snabba kängruskutt som tagit mig in i landet. Att Singapore skulle vara dyrt visade sig dock vara fel, bortsett från priserna på gästhusen. Priserna där var så höga att jag tillbringade senaste natten på Singapore stads livlösa gator.

KLOCKAN 16.00: Jag infinner mig på malaysiska bussen med destination Singapore. Utanför bussfönstret syns bara ett ilsket piskande regn som slår på fönsterrutan. Plötsligt stannar bussen och malayerna reser sig, lyfter sina portföljer och tillhörigheter innan de rusar ut i ovädret. Redan? Jag följer strömmen av malayer som försvinner ur mitt sikte i samma stund som min väska lagt sin vikt på ryggen. Jag var säker på att vi nått en gränskontroll och håller därför passet redo. Men nej. Mycket snart ser jag var vi är.

Johor Bahru? Någonstans i södra Malaysia? Varför klev merparten av bussen av? En blåklädd herre med en tjock biljettbunt i handen blir snabbt magneten till min förvirran. Jag visar min biljett eftersom min slutsats NUMMER TVÅ är att Johor Bahru är ett ställe för bussbyte. Då vill biljettherren att jag ska köpa en ny biljett till Singapore. Mitt nerbantade tålamod tvingade mig då att vråla. Jag hade ju redan en biljett, varför i all fridens namn skulle jag inskaffa en ny? Biljettherren tittar då förskräckt på mig. Ilskna kvinnor i Asien ger dödslängtan till vem än som får utstå det. Tidigare har jag tagit det som en komplimang när människor nyfiket undrat om jag varit från Spanien. Det var min bekräftelse om att jag faktiskt blivit lite solbränd ändå. Nu förstår jag att denna liknelse snarare beror på mitt neurotiska Almodovar-karaktärsbeteende, än att jag skulle ha pepparkakshy. Almodovar-kvinnan väcks till liv inom mig var gång någon vill blåsa mig eller om jag hamnar i någon form av taxikonflikt. Just denna gång lugnar jag mig dock snabbt när jag får veta att en ny biljett till Singapore bara kommer att kosta mig 2,5 RM (5,5 SKR).

KLOCKAN 17.00: Jag har just passerat en passkontroll och fått min utträdesstämpel från malaysisk gränspolis. Jag tittar då efter min buss och får snabbt veta att den redan avgått. Utan mig. Herren som förklarar detta verkar livrädd, för han tror att varulven, Almodovar-kvinnan snart skall yla sig fram. Det gör hon inte. Jag behöver nämligen bara vänta en halvtimma på nästa buss (i Asien MÅSTE man ha tålamod med tid).

KLOCKAN 19.00: Min första upptäckt i Singapore är engelskakunskapen. Normalt brukar jag anse att god engelska innebär att det går att bli förstådd efter att ha formulerat sig på tre olika sätt i lugnt tempo. I Singapore är engelskan inte god. Inte mycket bra. Den är exemplarisk! Singaporerna harklar sig inte, utan pratar oavbrutet. De pausar inte ens för att söka ord i bland. Detta är dock inte märkligt. Singapore är en blandad befolkning av främst malayer, kineser och indier;
Engelskan är därför Singapores första språk

KLOCKAN 20.00 – Ända sedan femte klass har jag undrat en sak. En klasskamrat berättade då att den som spottar ut ett tuggummi på Singapores gator bestraffas med fängelse. Om det är sant vet jag fortfarande inte. Men en sak kan bekräftas:
Singapore är den renaste huvudstad jag någonsin upplevt.
Nu talar vi inte bara om asiatiska städer, utan Singapore är renare än såväl de svenska, europeiska, australienska, amerikanska eller argentinska städer jag besökt. Det ligger inte så mycket som en liten servett i gatuhörnen i Singapore. Inga colaburkar gömmer sig någonstans i buskarna. Vanligtvis, älskar jag storstäder för pulsen och livet. Det gäller inte Singapore, denna stad förtrollas man snarare av skönheten och renheten. Parker med noga, jämnklippt grönt gräs, sjön med blomklädda broar, mörkblåa regnmoln som nyanserar vackert till de skyhöga vita byggnadernas ljusblåa lampor.

Kvällens regnmoln matchar perfekt till de ljusblå singaporeanska höghusen.

Här och var syns en och annan cigarettfimp. Annars är Singapores gator helt fritt från skräp

KLOCKAN 20.30 – Jag skrattar och vinkar adjö till värden på Backpackers Cozy Hostel, Victoria Street. Värden har just talat om att deras billigaste alternativ är delad sovsal, S$55 (300 SKR). Värden tittar bekymrat på mig. Han vet nämligen något som jag ännu inte visste. Att jag skulle tillbringa den senare timman med att söka gästhus och upptäcka:
Standarden på hotellen/gästhusen ligger på S$100 (550 SKR).
Kyss Mig I Arslet! Jag behöver inte sova. Singapore har minst kriminalitet i hela Asien så vad kan en natt på gatorna ge för skada? Ryggont av en 10 kg tung ryggsäck?

KLOCKAN 21.30 – Dagens första måltid. Matcenter med restauranger av alla karaktärer verkar blotta sig överallt. Singapore har ingen egen matkultur så de jättelika matcentrena har därför influenser från både japanska, indiska, malaysiska, halal (muslim), arabiska, mellanöst och thailändska köket. Många matcenter har också en eller två helvegetariska restauranger. Maten på dessa center är absolut prisvärd, en stor vegetarisk buffetallrik fick jag för cirka 13,5 SKR.

KLOCKAN 22.30 – Jag sitter på utetrappan vid Singapore River och betraktar utsikten. Gatubelysning i alla färger lyser upp staden. Runt tre timmar ägnas åt att bara titta och skissa i mitt ritblock. Vid midnatt börjar staden långsamt att dö. De enda som är kvar på trappan förrutom jag själv är tre unga singaporeanska tjejer. De fnissar och håller alla i en varsin 33 centiliters flaska Merlot, rödvin.

En av de broar som sträcker sig över Singapore River

KLOCKAN 01.30 – Nattpromenad i den upplysta parken vid sjön? Ensam tjej. Vandrandes i en park. Storstad. Främmande land. Mitt i natten! Vilken annan plats som helst hade detta varit ett typiskt våldtäksscenario, men inte i Singapore. Faktum är att jag känner mig lugnare här än av att vandra mitt på dagen genom Hötorget. Det enda av mänsklig aktivitet i den singaporeanska parken vid sjön är stadens enda uteliggare (vad jag sett). Han ligger tyst och vilar på en stenbänk. I ena handen håller han den påse som innehåller hela hans liv. Den syns tydligt där den ligger mitt på hans mage, upplyst av gatulampan ovanför. Handen vilar mycket lätt på påsen. Uteliggaren verkar inte känna någon oro över att någon skulle vilja rycka undan påsen.

KLOCKAN 02.30 – En kille från Dubai hinner i kapp mina steg och undrar var han kan hitta en bra dansklubb. Oj! Jag tyckte genast mycket synd om honom. Han kommer från Arabamiraten – där ordet FEST bara existerar på några få privatägda hotell. Killen har alltså nu lämnat det strängt alkoholintoleranta landet för lite fest. Han borde ha valt en thailändsk ö. Eller vilket sydostasiatiskt land som helst förrutom det han just valt, Singapore. Varför har han valt Singapores nattliv? – Tystare än de spanska butikerna vid siestatimmarna!

KLOCKAN 03.00 - MC Donalds 24 hour, 7 days a week! Även i Singapore! Jag slår mig ner och låter timmarna flyga i väg. Det är underbart att kunna tjuvlyssna på konversationer. Äntligen ett land där människor talar ett språk jag faktiskt förstår! I högtalarna spelas favoriter från mellanstadiediscorna på 90-talet. Whittney Houston, Westlife, Hanson, Savage Garden, Aqua (!).

KLOCKAN 06.00 – Kvar på MC Donalds. Jag planerar min dag, jag ska besöka det svenska fiket ”Fika – Halal Swedish Coffe Shop” mellan Arab Street och Bagdad Street (väldigt lustig placering med tanke på att allt annat på gatan säljer vattenpipor, arabiska mattor och turkiskt kaffe). Senare skall jag på bio och se Alice in Wonderland (trots att jag själv redan befinner mig i ett drömmande wonderland) innan jag tar bussen mot Malaysia igen.

De psykadeliskt färgade husen, Singapores enda (och stora) likhet med Flemingsberg

- Om vietnamesiskt kaffe är bra? Det är det ENDA bra med Vietnam!
De orden uttryckte en amerikansk vän till mig en gång. Det är inte helt sant men det vietnamesiska kaffet är definitivt ett effektivt botmedel mot helvetiska dagar där molnen över huvudstaden Hanoi och ignoransen från ohjälpsamma poliser trycker på den psykiska tröttheten. Beställs en kopp kaffe i Vietnam serveras den ofta med en silverbryggare på bordet. Den lilla bryggaren arbetar sakta med att arbeta ner vattnet genom sitt lilla kaffefilter ner in mot sitt mål, muggen. Det tar därför en stund innan koppen blir fylld. Då går det att ta bort bryggaren, placerad ovanför muggen för en portions avkoppling. Aromer av mokka och kraftig kaffesmak. Till och med jag, hetsätar/drickarnas mästare tar mig en stund till att faktiskt njuta av den underbara smakupplevelsen. Det går till och med att beställa kaffet utan vare sig fem skedar socker eller kondenserad sötmjölk (en ovanlig egenskap av kaffe, eller ätbara produkter i sydostasien).

Inget smakar som vietnamesiskt kaffe

HANOI

Hanoi som stad är förrutom kaffet inte mycket att hurra över. Motorcyklar åker fram och tillbaka på gatan och man följer deras rörelser som en klockpendel. Det är för att hitta en lucka att korsa gatan på. Yrsel och huvudvärk. Det är vad trafiken bidrar till och man får strax lära sig att inandas avgaser istället för syre.

Vietnam – Motorcyklisternas huvudstad i världen sägs det. Jag lägger inte in några protester mot det.

Gråa moln lutar sig över Hanoi i slutet av mars detta år. På gatorna vandrar kvinnor som har ont i axlarna. De har ont för att de bär en jättelik våg på sina arma axlar. Vågen är en tjock träpinne liggandes horisontellt på axeln, som avslutas med en korg vardera på träpinnens spets. Bananer. Durians. Nötter. Baguetter. Kvinnorna av Hanoi balanserar runt på vågarna dagen lång och lyckas trots intensivt ropande efter det stora antalet förbipasserande, sällan sälja något. De försöker le, men orkar inte alltid. Att bära stora korgar på axlarna 14 timmar per dygn alla dagar om året tryter lite på orken att visa upp ett vänligt ansikte. Särkilt i en stressad stad som Hanoi, där det går två sekunder mellan avlösandet från varje biltuta. Det tär på allas tålamod.

NUDELSOPPAN PHO

Det vietnamesika kaffet är Hanois paus. Smakupplevelsen är så stark att det går att stänga av tankarna och stressen från gatuskriken en stund. Annat kan man säga om den vidriga nudelsoppa som säljs i varje gatuhörn. Pho. Vid gatustånden hänger också stanken av nyslaktade höns. Nudelsoppan är en blandning av biff, risnudlar, gräslök och tunna kålblad. Det går att beställa en vegetarisk version av soppan men ofta tillagas den på samma köttbuljong som allt annat. Det innebär att jag som vegeterian (på senare tid snarare Vegan) får lida en dag av magont och äckliga uppstötningar efter en nudelsoppefrukost.
Avråder starkt alla veggos att hålla sig borta från detta!

BIA HOI, FRSKÖLET

Ölen är också kass. Bia Hoi är två ord som går att läsa utöver hela gatorna och betyder färsköl. Det är billigt, cirka 1,50 SKR för ett glas men smakupplevelsen är som att dricka Socker med kaffe. Man dricker vatten utspätt med några droppar öl.

FRESH SPRINGROLES

Efter att ha levt på nudlar och öl tre-fyra månader är den vietnamesiska huvudstaden en besvikelse. Tur att det finns vårrullar! Färska risblad fyllda med gröna örter som korriander och mynta, smala nudlar, ibland tofu och nötter. De är helt fantastiska!

NATURARVET, HA LONG BAY

Sticka från Hanoi är enkelt. Det finns resebyråer över allt och eftersom staden Hanoi inte har mycket att fresta med är behovet av resebyråer stort. De stora bokstäverna som finns skrivna på glasdörrarna är ofta HA LONG BAY – Världsnaturarvet med de stora klipporna i havet. Vykortsbilderna är vackra men så här års är Ha Long Bay mycket dimmigt och regnigt. En simtur i vattnet är inte vad som korsar tankarna, då lufttemperaturen är som en svensk vår/sommardag, runt 13 grader. Det mest underhållande med båtkryssningen var själva faktumet att befinna sig på en båt. Som nyutbildad student och arbetslös var det ganska häftigt att ha råd med en kryssning där personal står och noga viker fram vita dukar framför nosen, för att sedan duka fram en stor buffemåltid. Två dygn till havs kostade plånboken 270 svenska kronor (inkluderar grottvandring, kayak, fyra måltider och ganska okej utsikt).

Ha Long Bay en dimmig dag

Nu är det slut på Vietnam. Flyget och bussen väntar.
Mot Singapore.

 Våld, övergrepp och vapen är inga ord de flesta förknippar med Vietnam. Väskknyckare och snabba ficktjuvar är desto vanligare. Med milda ord, sker detta överallt i Asien men något unikt med Vietnam är att det inte går att vänta någon hjälp om ett brott händer just här. Om man inte har en tjock plånbok. Vietnamesisk polis är nämligen oerhört mutbar.

Nattåg Hanoi till Sa Pa. Tågvagnen vi reste med bar tre tunna stålbrickor ovanför varandra till sängar. De höll bara sig fast med hjälp av en stålkedja vardera fastspända mot väggen. Det visade sig dock vara det minsta bekymret. Några timmar efter avgång blev nämligen vår vagn, och i synnerhet mitt resesälskap, Karin måltavla för vietnamesiska bovar.

HÄNDELSEFÖRLOPP:
Vi är sex personer i vår kabin. Frrutom jag och Karin finns ocks en en barnfamilj på fyra personer varav pappan tar sitt tillfälle i akt att öva sin engelska. Jag själv somnar snabbt och slår inte upp ögonen förrän ljudet av ett förtvivlat kvinnoskrik susar i öronen. Det som möter blicken är att kabinen är tom och att Karins blåa scarf ligger vilandes på golvet utanför dörren. Hon bär alltid sin scarf så vad den gjorde ensam på golvet ledde bara till en slutsats:
Det här är inte bra.
Mycket snart kommer Karin tillbaka. Hon förklarar för mig att barnfamiljen lämnat oss en timma tidigare och att pappan noggrant påpekat att vi borde låsa dörren. Hon låste. Kontrollerade det två gånger. Det hindrade dock inte det senare händelseförloppet. Karin vaknar av att hon ser siluettten av en manskropp lutandes över henne. Ha rycker loss hennes väska hon använt som huvudkudde.

Här börjar helvetet.

Poliskontakt 1:
Mycket snabt får vi besök av tre tågvakter i kabinen. De talar ingen engelska men får hjälp av en passagerare för att få klarhet i vad som har hänt. Under två timmar fyller de i rapporter och papper. Vi får höra att boven kom undan.
- Ett tågfönster är trasigt, hette det
I efterhand bubblar en fråga upp, något som borde gjort oss misstänksamma långt tidigare.
Varför var låset till dörren helt? Hur kom boven in utan att bryta upp den noga låsta dorren?
Varför syntesinga trasiga toalettfönster nar vi gick av tåget?
Hade tågvärdarna en bricka i spelet? Det tänkte vi inte på nar de artigt fyllde i sina papper och la ner flera arbetstimmar på att forhöra oss, trots språksvarigheterna. Men fallet är som med den otrogne pojkvännen. Han blir inte mindre skyldig till sitt brott desto större blombukett han bär med sig hem.

Poliskontakt 2:
Så fort vi nar Sa Pa kom mardrömmen att fyllas i starkare. Karin har just blivit av med sitt allt. Kreditkort. Mobil. Kamera. MP3. Stora kontantbelopp, och inte minst… Passet. Vart vi än vänder oss får vi samma kyliga motvind i ansiktet:
- Pengar Pengar Pengar! Mata oss med pengar och vi kan stå till er tjänst!
Vi ber om att få låna telefonen på polisstationen för att spärra kort. Men svaret blir att vi måste vänta på att polisen ska vara på humör för att låna ut telefonen.
- Tills dess kan du ju hitta på någon polisrapport, tyckte den oengagerade herren i spygrön uniform.
Polisrapporten skrevs.
Polisrapporten lämnades in och förblev liggandes på bordet utan att någon brydde sig om att öga igenom den.
Några telefonsamtal? Det var definitivt för mycket begärt.
This is Viet Nam, You have to wait…

Poliskontakt 3:
Vid nästa kontakt med polisen, ett dygn senare har de spygröna uniformerna orkat inskaffa en tolk som bekrfätar i varje mening hon uttalar att POLISEN är ledsen över allt som har hänt. Hon säger också att de inte kan göra ett piss. Det är inte deras sak utan en annan polisstation som är ansvariga till vad som sker på tågen, förklarar hon.
Det tog denna polisstation två dygn att komma på

Svenska Ambassaden:
Snabba puckar, telefonsamtal, personal som hoppar över lunchrasten. Människosynen från hemlandet ser tydligen lite annorlunda ut. Inom en timma hoppar ett provisoriskt pass fram och det ska bara vara att få en stämpel. En ynka liten utträdesstämpel så är det fritt fram att flyga ut ur landet.
- Hellugnt, menade den käcka kvinnan från Svenska Ambassaden.

Immigrationsverket möte 1:
Bara en stämpel? Ska vi utfärda det helt gratis? Har ni glömt bort att ni är i Vietnam… Korruptionens paradis? Haha!
Det var blickarnas talan från immigrationsverket. De ville verkligen inte trycka in en liten stämpel i passet. De ville ha pengar för ett nytt visa, trots att vi bara varit i landet 15 dagar. Det spelade ingen roll. Karin var en illegal invandrare ansåg de där inne. Så istället for att lyssna till att det var omöjligt att betala massa pengar, eftersom en bov tagit ALLT av ekonomiskt värde Karin en gång hade, slänger tanten på immigrationsverket fram en lapp skriven på vietnamesiska innan hon tjuter:
- Nästa!!.
Då var problemet över. För henne.

Svenska ambassaden möte 2:
Vi återvänder och personalen p svenska ambassaden blir nästan tokiga över hur barnsligt de på immigrationsverket bettet sig. Nåväl. Vi får en tolk från ambassaden som lovar att lösa allt kommande dag.

Immigrationsverket mote 2:
Via prat och bollande klot mellan var vietnamesiska tolk och tanten på immigrationsverket låter de till sist ett visa sätta sig i Karins pass. De accepterar att Karin kanske inte är en illegal invandrare trots allt. Karin far lämna landet på söndag. Fint.

Poliskontakt 4:
Samtliga av de tidigare mötena med männen i de spygröna uniformerna har haft ett syfte. Få en stämpel i den handskrivna rapporten för att Karin eventuellt ska få en slant från forsäkringsbolaget i Sverige. Ignorans. Väntan. Ignorans. Det är vad som kommit när vi besokt station efter station. Denna gången var det annorlunda. Trots att policofficieraren inte forstått så mycket som ett ord engelska förstod han genast vad vi ville ha av besöket. Ha en rapport. Med en stämpel. Detta utfärdade han med tystnad och ett litet leende.
Varför var det så svårt för de andra poliserna?
För att polisen i Vietnam normalt inte arbetar om de inte blir erbjudna pengar. Det är en av anledningarna till att lokalbefolkningen mycket sällan tar hjläp av polis.
Det är för korrupt….
Bli inte rånad i Vietnam. Om du inte har råd med det!

På hemresan var vi bereda. Vi hade laddat med Red Bull och ”reslekar”. Kom du bara…

Islam. Buddhism. Kristendom. Konfucianism. Taoism. Svårt att välja? Inte nu längre Blanda in alla religioner i en mixer och du har Caodaism, en fruktig blandning av alla religioners sötma.

Vitetnam är ett land med många religioner. Landet består av 86 miljoner människor, varav 60 miljoner (70 procent) tillhör buddhismen. Åtta miljoner tillhör kristendom vilket gör Vietnam till det näststörsta kristna landet i Asien efter Filipinerna. Islam har i Vietnam 30 000 anhängare.
Detta stora religionsutbud gör det kanske svårt att välja?
Vilken är den SANNA guden?

Ngo Minh Chieu tyckte 1926 att religionernas olika förklaringar blevförvirrande. Han kunde välja att ta livet av sig, vilket hansextremislamistiska kamrater var en lätt väg till himlen. Det tyckte inte hans buddhistiska kamrater. Självmord är buddhismens största synd. Begår någon självmord inom buddhismen tvingas personen att uppleva samma levnadsöde under 500 rekranationer. Ngo Minh Chieu fick 1926 ett uppdrag av Gud; han skulle samordna alla de största religionerna i världen.
Det lyckades han med.

”They regard the history of religion as being divided into three periods of revelation. The first was circa 2500 BCE, when God inspired selected religious leaders to found Judaism in the Middle East, Hinduism in India and Yi king (philosophy of transformation) in China. A few thousand years later, God led the Buddha to found Buddhism, Lao Tse to create Taoism, Confucius to start Confucianism, and Jesus Christ to found Christianity.

They believe that, due to the frailty of those religious leaders, the truth became distorted. A number of religions were formed, but most flourished only in or near their countries of origin. Religions became adapted to the needs of individual cultures. Limitations in communication and transportation prevented the formation of a single, true universal religion which all of humanity could embrace. Followers of Caodaism believe that God was concerned that the multiplicity of religions prevented people from living together in harmony. God decided to initiate a third revelation, in which he communicated Caodaism by spiritist means. ” (Kalla: Religious Tolerance)

Tay Ninh, i norra Vietnam är caodaismens center och ser ut som en färgrik leksakstad. Att kliva in i detta religiösa center är som att se hur dockhusen vi lekte med som små barn, plötsligt exploderat ut ur Skalmans skal. Templena (lekhusen?) har konstruktionen av en kyrka. Det finns ett torn som bär en klocka men taket det har ser allt annat än kristet ut. Det bär nämligen buddhistiska färgrika drakar. Dessa drakar håller sig inte bara till tornet utan finns utspridda längs hela kyrkotaket. Mitt på kyrkotaket finns också en miniatyr av den cirkelformade mosk’en. ”Mosken” har alla sju världsdelar utmålade. En klassisk moske skulle ha haft en halvmåne och en stjärna som symbol men denna caodaistiska versionens jordglob bär upp en koliknande drake istället.
Färgen på templet är i övrigt ljusgult.

Caodaismens huvudtempel i Tay Nihn

Caodaisternas egna version av mosken

Caodaismens symbol är ögat. Det står för Gud. Detta öga finns både på väggarna utanför och innanför templet. Anhängarna till Caodaismen samlas tolv på dagen, sex på kvällen och vid midnatt för att be. De klär sig i vitt, blått, gult och rött. Några av de vitklädda bär flaggor på armarna med blåt, gult och rött. Dessa färger betyder inte att de är venezueler eller är sympatiker med Hugo Chavez. Det blåa står istället för buddhismen, den gula för taoismen och den röda för Jesus. Den vita färgen, som de flesta bär står för caodaismen själv.

Under bönestunden sätter sig caodaisterna i rangordning längs två pryda rader i templet. Ordningen lyder: Rött, gult, blått och till sist de vita. De vita finns i två klasser. Den första klassen har täckt sitt hår, kvinnorna med en vit duk som är fastsatt i håret med en silverbroch medan männen bär en svart turbanliknande huvudbonad. Den andra klassens vita bär samma långa kläder som dem framför men deras huvuden blottas helt. Bönestunden själv påminner om islam. De sitter alla på knän och låter näsorna peka mot ett håll. Mot Mekka? Nej. Näsorna pekar mot det heliga ögat, placerat på ett stort cirkelformat stenföremål. Under bönen gungar caodaisternas kroppar konstant. Händerna placeras i bland framför deras knän och näsan förs tillfälligt ner mot golvet. De vaggar sina kroppar meditativt till
doften av rökelser. Ovanför dem hörs musik och på platsen där den kristna orgeln borde vara finns en vitklädd kör och orkester. Orkestern består av blås och stråkinstrument.

Klockan tolv på dagen utför caodisterna sin bön. De har olika färger beroende på rangordningar. Påven är den högsta ranken.

Vilken Religion!!!
Som ett lösgodisutbud med smakerna av det bästa från alla religioner!
Men detta har dock sina problem.
Hur förklarar caodaisten för den kristne, brytandet av budordet:
Du ska icke hava andra Gudar brevid mig?
Hur förklarar caodaisten för islamisten:
Cao Dai-templets alla avbildningar av djur och drakar? Inom islam är
avbildning av levande föremålet en synd.

Dessa paradoxer är dock inget större problem. Både kristna och islamister går då och då emot sina egna budksap. Sista jag undersökte koranen stod det inget om att kvinnor skall tvingas i äktenskap. Hon måste visa samtycke står det. Det finns inte heller något i bibeln om att religiöst uppsatta högre män skall ha sexuella relationer med småpojkar… Nåja. Har alla andra religioner undantagsregler så får caodaisterna också ha det!

Oh My Buddha!
The Father, The Vishnu and the Holy Cow!
Jesus Akbar!
Holy Allah!
Vilken smarrig fruktshake det blev!

Beställa in en B52 (drink) på krogen, skylta med den nyinskaffade t-shirten med orden Good Morning Vietnam är en huvudanledning för många att resa till Vietnam. Det är haftigt att vara i ett land med en av de grymmaste krigshistorierna i modern tid. Resenärerna vandrar runt med stora plånböcker på gatorna och funderar varför de minskadade inte ger ett leende tillbaka mot dem.

USA 1776. De har just skapat sin självstandighetsdeklaration.  Den lyder:

”We hold these truths to be self-evident, that all men are created equal, that they are endowed by their Creator with certain unalienable rights that among these are Life, Liberty and the pursuit of Happiness.”

Vietnam 1959. Amerikanska styrkor sätts in i Vietnam för att hjälpa landets södra sida att bekämpa det som skrämmer amerikanarna mest. Kommunisterna. Metoderna de använder är tortyrläger där de utsätter ”kommunistsvinen” för den ena och andra leksaken. De binder fast dem i järnsängar. Tvingar fångarna att gå utan mat flera dagar i rad och vägrar låta fångarna att röra sig. Gör de detta, för att till exempel slå en irriterande mygga pa knät behandlas  de med våld. Amerikanarna använder ocksa mängder av dioxin i kriget. Ett gift som kan döda en population på åtta miljoner med bara 85 milligram. Människor i Vietnam i dag lider fortfarande  av skadorna. Deformerade kroppar, amputerade armar och ben… Små barn skadades, arbetare, fattiga…. Alla. Detta for att ”bekämpa kommunismen”.

Ho Chi Minh City 2010. Det finns dem som menar att vietnameserna är ett hämndlystet folk och föraktar alla västlanningar som besöker deras land. Men i Ho Chi Minh City bemöter befolkningen den västlandska huden på samma vänliga vis som i grannländerna. De klappar huden och beundrar dess vackra färg. Ute på gatorna äter vietnameserna lika mycket franska baguetter som i Laos och Kambodja. överallt går det att se tecken på USA. Pepsiflaskorna, KFC-restaurangerna, Gucci. Har tiden fått dem att glömma?

GOOD MORNING VIETNAM

Turisterna är en kategori som inte glömt Vietnamkriget. Det är anledningen till att många reser dit. För att inskaffa en gammal soldattandare med ett inskrivet rim, för att beställa en B52 (drink) från krogen, för att köpa med en T-shirt med orden Good Morning Vietnam att visa när de kommer hem. Vietnamkriget kommer aldrig att ta slut. För att det finns ett behov av att halla kriget kvar, en slags romantik till den grymma historien som utspelade sig här for bara ett fyrtiotal år sedan.

Amerikanare är en kategori som ofta säger att vietnameserna är ett otrevligt folk.

”Vietnameser har en stark fientlighet till väst. De behandlar oss med ignorans!”

En exterm historia jag har hört är fran en amerikan som hittade på ett eget språk. Han talade detta språk med sin flickvän för att slippa problem med vietnameserna. Jag undrade då, och frågan har kliat sig intensivare i mitt huvud:

är denna fientlighet sa märklig?

Ho Chi Minhs gator är fyllda av såren från vietnamkriget. Människor som har blöder i sina ansikten, avkapade ben eller avsmalnade armar. Det ar dioxinförgiftning. Vad känner den kvinna som 1961 blev av med allt? Hon har mist sina båda ben på grund av dioxinet, och är därmed oförmogen till att kunna söka arbete. Ingen vill ha henne. Allt hon kan göra är att sitta på gatan och hoppas på att en förbipasserande kommer att skänka henne någon Dong.

Hur ska hon reagera när hon ser en vit man fran  Amerika som kan ta sig en resa tusentalsmil bort för att unna sig vietnamesiskt kaffe?

Vad känner kvinnan när mannen tittar på henne med samma blåa ögon som dem hon sag 1961? Samma blåa ögon som siktade sin pistol mot hennes son?

Amerikanaren ler mot kvinnan.   Han forväntar sig ett leende tillbaka, men hon ler inte. är det sa konstigt?

Kriget är slut. Men skadorna från dioxinet som användes syns fortfarande.

På War Remands Museum i Ho Chi Minh City lever nu bevisen av tiden. Mängder av fotografer satte livet till för att dokumentera händelserna. En magstark bild inne på museet föreställer en ung amerikan med ett stort leende pa läpparna. I händerna håller han slamsorna av vad som är kvar från en vietnamesisk pojke. Leendet skriker en sak: Det där gjorde jag bra.

En amerikansk soldat håller upp resterna av det som en gång varit en ung vietnamesisk pojke

Tortyr. Makt. Behovet av att sparka på den som ligger ner (ordagrant). Det är ingenting som är förknippat med tid. övergrepp mot människor har alltid  skett och kommer med all säkerhet alltid att ske för att vi inte kan hantera makt.

Amerikanare är inte onda för att de är onda.

Amerikanare är onda för att de har makt.

Makt är ond för att människor inte kan hantera den.

Fyra män. Fyra glas. De är på Sakal Bungalows, ett av gästhusenvid Victory Beach, Sihanoukville i Kambodja. Deras dagar av glans och ungdom är för längesedan förbi. Det enda som lyser i deras svarta tillvaro är solen som skiner med ett reflekterande ljus mot ölmuggen de håller i handen.

Mr Johnssons fru har lämnat honom. Han är 40 år gammal men hans
dryckesvanor och vita mustach får honom att framstå som åtminstonne 20 år äldre. Han kommer från England och begav sig till Kambodja för att fly. Fly den ekonomiska krisen. Fly kylan och mörkret. Och framför allt,  från sitt brustna hjärta. Han är väldigt lång även i asiatiska mått och ser ut som ett jättelikt monster där han försöker charmera khmerservitriserna med sina ograciösa danssteg.

Bill är ful. Han har i åratal tröstat sitt tråkiga utseende och bittra karaktär med whiskey och mat. Hans mage ser ut att bära femlingar i nionde månaden. Bill är från Irland men han har spenderat tre veckor i Kambodja.
Det låter inte lika uppenbart som Thailand. Hade han talat om för kollegorna på firman att han skulle resa dit hade de blinkat åt honom och undrat hur många Ladyboys han planerat att spräcka anuset på. Men inte i Kambodja. Prostitutionen är inte lika utbredd här. Inte en lika självklar slutsats att dra när orden, ”ensam äldre rik karl i sina bästa år sticker på långresa helt  själv” uttalas.

Mike är en storstadsman från London som är trött på allt allvar. Han är en äldre karl som vill bort för att njuta av sina sista år som pensionär.
Det som fick honom att stanna till på Sakal Bungalows var musiken.
Gamla godingar från sextio, sjuttio och åttiotalet. Ljuden av John Lennon,
Madonna och brittiska klassiker. Han skriker högt när låtraden från
hans favoritlåt uttalas, the candles burned out long before…. Ja. Alla era
ljus har brunnit ner. För längesedan. Allt som finns kvar att njuta av är
en bar av äldre alkoholister i solriket, södra Kambodja.

Kanadensaren Donald finns också här. Han har ett stort lila märke runt
sitt öga. Under fem veckor har han varit gäst på Sakal Bungalows, där han druckit och knarkat. Han har mött sin livs kärlek, en ung khmertjej
som är döv men som han ändock kunnat kommunicera med via skriftspråket. Lustigt. Han tyckte han gjorde allt för henne. Han skjutsade henne vart hon ville efter att hon väckt honom i mitten på natten. Han hjälpte henne ekonomiskt och hon slapp faktiskt arbeta en hel månad tack vare hans plånbok. Varför skulle hon slå honom? Han funderar över det men verkar inte kunna hitta svaret till sin outtalade fråga.

Bland alla trasiga män finns också två unga svenskor. De studerar männen varje dag men lämnar dem varje dag för att se det unga livet på andra sidan stranden. Där erbjuds de billig öl, dans, ungdomar och konversationermed backpackers från hela världen. De blir tillfrågade om när de ska lämna sin strand för livet på deras sida. Det händer dock inte.

De gamla tjocka överviktiga herrarna vinner för första gången i historien mot de unga solbrända australienarna.

Varför?
För att vi känner oss hemma. Där på Sakal Bungalows, Heartbreak Hotel.

FINSTILT:
Historierna om männen är skapade ur mina fantasier. Förrutom historien om mannen som blivit misshandlad av en döv Khmer-flicka.
Det har faktiskt hänt.

Sihanoukville är som ett thailändskt strandparadis. Samma lena bomullskänsla när fötterna trycks mot den nästan vita stranden, samma blåa hav och samma sol som lyser ovanför. Men det finns en viktig skillnad. Någon har tryckt på Crl Alt Delete över besökarna. Sihanoukville är nästan fritt från folk. Medan den thailändska stranden innebär tretton frågor om man vill köpa bananer, frukt, pad thai eller dylikt innan ens sarongen slängts ut över stranden, får man under en dag i Sihankouville knappt mer än en fråga.

En av stränderna i Sihanouk Ville, Victory Beach

Njuter av solen på den folktomma stranden, Victory Beach

Mesta tiden i Sihankouville har tillbringats på gästhuset Sakal Bungalows. Farbröder syns
överallt, ofta britter som under dygnets alla timmar fyller sina munnar med whisky.
Jag och min vän ses antagligen som underliga eftersom vi inte pratat med någon bortsett från varandra. Klockan sju denna morgon var männen redan fulla.
- Good, I hate those fucking scandinavians…
- What do you mean by Norden, that’s no such thing as Norden… It’s called Scandinavia… Jesus… Finland? NO! Scandinavia is those fucking… ehr… Denmark, Norway and bloddy Sweden!
- Yeaayea… I hate those fucking blonds anyway…
- Yea… And what about Grece, fucking cunts… fucking jews…
Det finns inget bra sätt att komma i kontakt med dessa män.
Hur skulle det låta?
- Hi… I am a fucking sweed…. Lets have a fucking beer?

REAM NATIONALPARK

Ream är en av Kambodjas fyra nationalparker och ligger 13 kilometer bortanför Sihanoukville. Gästhusen i Sihanoukville organiserar turer ut till parken och jag tolkar det inte som något annat än ett försök att blåsa dumma turister på pengar. Under gårdagen åkte jag och min vän ut på en sådan tur. Först kördes vi ut till en strand, 5 kilometer bort från vår egen för att få frukost. Torr baguette med någon röd sylt var vad som erbjöds (kan inte avgöra vilken smak det var på bärsylten på grund av det våldsamma sockerinnehållet).

Två timmar senare var vi påväg mot Ream. Vi fick åka Slowboat, och se fiskarmännen paddla sig fram i den marina parken. Vackert? Ja. Men det är något som skulle kunna studeras från  Victory Beach, i Sihanoukville. Som skogshallon. Det finns i Mora, Dalarna men är man i Stockholm reser man inte upp dit för att se hallon när det likaväl finns i skogen i Flemingsberg. Det finns ingen anledning till att åka fyra timmars utflykt med buss och båt ut till Ream för att se fiskare. Det finns utöver hela Kambodja.

Vår guide talar engelska men kan inte ge oss någon information om parken.
När han ombeds nämna några djur i reservatet skrattar han.
- Nej, jag har ingen aning…
Hans uppgift är att peka på skolbarn, buffalos och krabbor vi passerar.
- Titta! Skolbarn! Krabbor! Buffalos!
Ingen av oss besökare är blinda. Vi behöver ingen som pekar på föremål för att veta vad det är. Min fem år gamla syster hade antagligen kunnat peka och tala om namnen påvad vi passerade, lika bra, eller bättre än vår guide.

Vi utlovades få se vilt liv. Det enda vilda livet som visades var myror från träden. Min fråga om myrorna kunde bitas fick svar i samma stund som en utav dem landade på min arm.
Det sved.

För den som vill se en strand med mindre folk än Thailand, slippa prostitutionen, se en omgivning oförstörd av tomflaskor och fulla tonåringar är Sihankouville ett bra alternativ.

För att se en vacker natur och ett levande djurliv. Åk till… Borneo?

Siem Reap är den plats som besöks flitigast i Kambodja. Orsaken är det över tusen år gamla tempelriket, Angkor som överlevt tider av naturförändringar och mänsklig aktivitet.

Små figurer inprintade i sten. De föreställer krigare som trycker in långa spjut i elefanter, små mönster av blommor, Asparakvinoor och bilder av arbetsmaterial som användes bland dem som levde i det gamla Khmer-riket. Historien till inte bara Kambodja, utan även Thailand, Laos och Vietnam började här. Med en hammare och uthuggningsmaterial arbetade människor hårt med att pynta de gigantiska stentemplena med figurer. De finns överallt i ett rike dagens besökare i bland skänker en hel veckas tid till att besöka. Personligen tyckte jag sex timmars besök i fyrtiograders värme var tillräckligt. På den tiden hinner man i lugnt tempo se fyra tempel och fantisera om hur det var, att vara ung några hundra… tusen år tidigare.

De flesta besökarna i Angkor väljer att hyra en TukTukförare som är lärd om templenas unika historia. Priset för en hel dag är billigt (min vän och jag betalade $14). Eftersom varken jag eller min vän hade stora kunskaper om det gamla Khmer-riket kändes det tryckt att vår chaufför Ra valde ut tempel åt oss.

Det första templet såg vi strax före halv sex på morgonen, vid soluppgången. Angkor Wat. Det var en otrolig känsla att se de svarta konturerna av tempeltorn som under soluppgångens timma ständigt ändrade tydlighet och färg. När solen nästan stod upp såg stenbyggnaden nästan guldfärgad ut tack vare solens sken. Det mest spektakulära, i min åsikt, var de små stenfigurerna som pyntade hela byggnaden. Det var som att läsa tecknade serier där varje figur bildade en historia beroeende på hur figuren brevid såg ut.

Angkor Wat vid soluppgång

Bayon, templena av ansikten

Bayon var nästa tempel. Samma material, egna figurer. Men det särkilda med detta tempel var alla stenhuvuden som bildade templets torn.

Det sista templet ”Tomb Raider”-templet. Där hade jag börjat tröttna, speciellt eftersom klockan närmade sig mitt på dagen och det vindstilla området fick mig bara att tänka:

Inte ännu ett tempel… Same same… but (no?) diffrent…
Stentempel med torn… Med inprintade asparafigurer… Det som skillde detta tempel från övriga var alla träd som börjat växa över stenruinerna. Det gav stället en lite kuslig och gothisk känsla.

STADEN SIEM REAP.
Staden Siem Reap visade för mig vara större än tänkt och jag har inte hunnit med att se mer än turistgatorna. Nudelhak, restauranger (flera utav dem som menar att de gör Asiens bästa pizza), barer och marknader.

Marknaderna säljer saronger, hantverk och t-shirtar för ett betydligt bättre pris än grannländerna, Thailand och Laos. Den sarong som skiljer Khmer-erna åt från Thai och Laos-folket kalas Krama. Jag tyckte den påminde något om palestinasjalen på grund av schackmönstret i vitt, rött, blått och svart. Människorna brukar bära dem på huvudet som ett skydd mot solen. Att få höra att de påminde om svenska kökshanddukar förstörde lite av den charm över kraman jag hade bildat.

DANGER… MINOR… CAMBODIA… pyntar tillsammans med bilden av en dödskalle  många t-shirtar. Antar att detta är ett sätt för en besökare att känna sig häftig för att ha varit på en sådan exotisk plats som Kambodja. Det är ju lite farligt. Att vara i ett land som fortfarande har minfält som väntar på att explodera… Själv kan jag bara fundera över det hån mannen utan ben och armar känner. Mannen ligger där på gatan och ser en vit ung backpacker passera honom med t-shirten och orden DANGER… MINOR… CAMBODIA…

Mycket hantverk som säljs på gatan har en procent som ges till offer för minskador, AIDS-offer och kvinnliga rättighetsorganisationer. NGO verkar vara stark i inte bara Siem Reap, utan även Kambodja där de annonserar för voluntärarbetare överallt.

Nu har jag lämnat Siem Reap och historialektionerna.
Nu har jag tagit mig ner till södra Kambodja, Sihanoukville för att se stranden, för första gången sedan december.

En kvinna får händerna ihopknutna med en rödvitrutad scarf. Därefeter avrättas hon med en palmkniv, slumpmässiga träffar på hennes redan misshandlade kropp. Några meter framför henne är hennes tio månader gamla son i händerna på en militär från Khmer Rouge. Militären håller i sonens vader och slänger sedan spädbarnet med all kraft mot ett träd. Huvudet träffar och sonens livshistoria är över. Denna händelse repeterades 300 gånger om dagen. År 1975 till 1979, en tid där Pol Pot övertog makten i Kambodja. I dag är denna avrättningsplats en lugn minnesplats, dit besökare kommer varje dag för att hedra de 20 000 människor som mördats 30 år tidigare.

Frihet från USA. De har våldfört sig på Kambodjas kultur, ekonomi och makt. Nu ska alla bli lika. Inga rika. Inga fattiga.

Det lät fint. Att orden, från Democratic Kampuchea (DK), skulle innebära slakt av arbetare, lärare, minoritetsgrupper, muslimer, soldater, utlänningar och dem som opponerade sig mot regimen var inte lika fint.

No Believe. No Religion.

15 kilometer sydväst om Phnom Penh ligger avrättnigslägret. Marken är idag fylld av gropar, 86 stycken massgravar som en gång innehöll närmare 9000 avhuggna skallar från människor i alla åldrar. Det är nu, den 4 mars 2010, hot season och marken är torr. Framför mig finns ett högt buddhistiskt stupa som innehåller 17 plan fyllda med skallar och  skelettdelar. Längst ner ligger kläder. Det finns inget skyddsglas mellan besökaren och människoresterna.
Skallarna från dem som fick sätta livet till i resultat av Khmer Rouges avrättningslger 1975-79, ligger i dag öppet utlagda i ett buddhistiskt minnesmonument. Det är för att öka närvaroknslan till platsens besökare.

No School. No Learning.

När vi går ser vi två stora träd. Det ena är ”smashing babies” trädet. Det andra är ”magic tree”. Det trädet hade tydligen en högtalare mot sig under Khmer Rouges tid. Syftet var att dämpa ljudet fångarna gav ifrån sig under tortyr.

No rich. No poor.

Efter besöket åkte vi tillbaka till Phnom Penh. Vi tog oss till tortyrfängelset där människor i opposition till DK förhördes och misshandlades. Det var en plats med sex byggnader, lika gråa, fyrkantiga och mörka som dess historia. De car tre våningar höga och varje våning hade fem rum. Rummen innehöll järnsängar och tortyrredskap. Golven var schakrutade i orange och vitt. Fläckiga. Troligtvis från det blod som en gång spillts. Det kusligaste var dock bilderna. Bilder av vuxna, barn och gamla fastkedjade i stålsängarna. Utsatta för rotting. Khmer Rouge hade ett koncept.
Bättre fängsla tio oskyldiga än att låta en förrädare gå lös.

Fängelset där tusentals människor utsattes för tortyr av Khmer Rouge med anledningen att de inte var ”rena” nog för revolutionen. I dag är platsen ett museum

En illustration till en vanligt förekommande tortyrmetod. Där stoppades en smutsig trasa i ”förrädarens” mun. Sedan vändes ”förrädarens” kropp upp och nedvänt innan den doppades i det kalla vattnet.

No buildings. No workers.

THE SECURITY OF REGULATION
1) You must answer accordingly to my questions – Don’t turn them away
2) Dont try to hiude the facts making pretexts this and that you are strictly prohibited to contest me
3) Dont be fool for you are a chap who dare to thwart the revolution
4)You must immediately awnser my questions without wasting time to reflect
5) Dont tell me either about your immoralities or the essence of the revolution
6) While getting lashes or electrification you must not cry at all
7)Do nothing, sit still and wait for my orders. If there is no order, keep quiet. When I ask you to do something, do it right away without protesting
8)Dont make pretext about Kampuchea Krom in order to hide your secret or traitor
9) If you dont follow all the above rules, you shall get many lashes of electric wire
10)If you disobey any point of m regulations you should get either ten lashes or five shocks og electric discharge.

Vietnamesiska styrkor satte stopp 1979 för Khmer Rouge. Då hade 3 miljoner människor satt livet till.

Jag har aldrig besökt  ett Förintelseläger fran nazitiden men enligt Karin var det samma illamåendekänsla fast mer omtumlande.
Oerhört mycket störree. Samma våld i större skala.

No love. No hate.

Vi var tysta långt efter besöket. Vad skulle man säga?
- Ska vi unna oss lite massage?
- Sugen på pizza?

No hope. No life.

Nej… Det enda vettiga var att ta oss därifrån, så nu har vi bokat resa till Siem Reap.

One third of the poulation died. No REGIM.