Den bornesiska näsapan har en rund ölmage och en rödtonad näsa som tar upp en stor del av ansiktet. Den har därför fått ett speciellt smeknamn bland malayerna, The Dutch Monkey. Denna apa är bara en av ett stort antal arter som lever vid den 560 kilometer långa floden i norra Borneo, Kinabatangan.

Min dygnsvisit i Sungai gav mig tillfälle att hoppa pÃ¥ tre flodturer i Kinabatangan. Den första skulle ta tvÃ¥ timmar och börja strax efter ankomst i Sungai. Jag var dock inte den enda som anlände denna aprileftermiddag. Med mig kom ocksÃ¥ det tropiska regnet. Under ett skjul med en kaffekopp i hand väntade jag tillsammans med ett tiotal besökare. Varje gÃ¥ng tanken ”nu kan det i alla fall bara gÃ¥ Ã¥t att regnmängden lättar upp” kom, blev regnmängden större och det droppade allt intensivare. Ordagrant var det som att nÃ¥gon stod och hällde ut hela Indiska oceanen över oss. Till slut, efter en timmas väntan blev tÃ¥lamodet hos sÃ¥väl guider och besökare sÃ¥pass litet att vi bestämde oss för att ge oss av. Trots dropparna!

Floden Kinabatangan var svagt brun utan att se smutsig ut. Vattnet var fritt från sopor som annars brukar pynta vattenytorna i sydostasien. På båda sidorna längs vattnet sågs färgen Grönt i olika nyanser. Limestensklippor tog plats här och var som gav plats för fladdermössen.

Utav de tre båtturerna är det ingen tvekan om att nattåket var det allra bästa. Guiden i vår lilla träeka för sex personer lös ständigt med en ostadig hand med sin ficklampa längs skogsmiljön vi passerade. SPOOKY!
Babykrokodiler passerade då och då vår lilla eka för att smaska på smådjuren som glassade lite väl lugnt på vattenytan. Vi såg även flera kingfishers i träden. Denna lilla färgglada fågel i rött, grönt, gult och blått var ganska behaglig att titta på. Kingfisher är även Borneos nationalfågel och står bland annat för frihet.

Frihet är precis vad jag känt över att glida runt bland Borneos vildliv.
Vi passerade sällan andra bÃ¥tar trots att denna flod borde vara en topp-turistattraktion med tanke pÃ¥ vad vi fick se. Olika sorters apor, ödlor, fÃ¥glar som Black-breasted fruithunter, örnar och ugglor, fladdermöss och ”flygande rävar”. Vi fick till och med observera nÃ¥gra badande elefanter vilket annars sägs vara svÃ¥rt. VÃ¥r guide talade om att det var första gÃ¥ngen hon sett elefanter vandra längs floden.

Rekommenderar alla som har vägarna om norra Borneo att besöka Kinabatangan, ett av sydostasiens bästa ställen att observera vildliv på!
————————————————————————————————————————————————————-
Just nu har jag transporterat mig vidare igen, ner till Semporna på en buss.
När musikvideosen sattes på denna gång lämnade mina öron inte in någon självmordsansökan. Nej. Vad som spelades på denna buss i detta muslimska land idag var Metal.
Yngwe Malmsteen! För ett ögonblick trodde jag att jag satt på bussen till Sweden Rock Festival, men det var jag inte. För runt mig fanns inga öldrickande hårdrockare, det fanns bara beslöjade kvinnor och några skrikiga ungar.
Wow, Malaysia goes rock n rol!

Orang Utan är de malaysiska orden för Skogens Herre, ”The man of the forest”. I dag lever orangutangen pÃ¥ tvÃ¥ ställen, i Borneo och pÃ¥ den indonesiska ön Sumattra. Människor tar dock upp mer och mer av apans naturliga habitat och orangutangen riskerar därmed att försvinna helt inom tio Ã¥r. Det finns idag drygt 45 000 orangutanger kvar i världen, en siffra man pÃ¥ Sepilok Rehabilitation Center, norra Borneo, Malaysia försker höja!

Klockan tio varje morgon är Sepilok Rehabilitation center fyllt av runt femtio-hundra turister som kommer för att se orangutangen. Genetiskt är orangutangen och människan till 96,4 procent lika varandra! Psyket och förståellsen hos orangutangen för vad som händer runt omkring sig är precis som hos människan stor.
En hund hade kanske börjat ila, gnällt och försökt att hoppa ut från området om 70 kameror blixtrade samtidigt mot denne.
En apa försöker diskret vandra iväg på eget håll, ta ett stort grönt träblad och skymma sitt ansikte för att söka skydd från de läskiga kamerablixtarna.
Jag obseverade denna scenen och kunde med våra genetiska likheter ana ett ansiktsuttryck jag sett så många gånger i spegeln, hos vänner och fiender.
Ansiktsuttrycket av änglslan och fruktan.

Sepilok Rehabilitation Center har funnits sedan 1968 då antalet orangutanger började droppa av radikalt. Centrat har sedan dess tagit emot närmare 700 orangutanger i syftet att lära apan anpassas till att leva i djungeln. De unga små aporna som kommer till Sepilok är ofta vanvårdade och lider av både stress och depression. Anledningen till detta är att aporna blivit tillfångatagna av människor medan de fortfarande varit unga. En vanlig orangutang ska vara hos sin mamma tills den är nio år gammal, men fångenskapen gör att den lilla apan tvingats iväg när den knappt hunnit bli ett år. Om ingen hjälp kommer överlever den inte länge på egen hand.

Cirka 4000 svenska kronor är vad varje apa kräver årligen för att fixa sina omkostnader på Sepilok Rehabilitation Center. Turismen är en viktig inkomst för centrat och det låter därför en avdelning dagligen vara öppet för åskådning. Genom turismen hoppas centret dels på att en och annan överväger att bli adoptivförälder (ca 400 SEK per år), och dels att sprida informationen vidare om varför orangutangens framtid är så viktig.

Att släppa in turismen pÃ¥ omrÃ¥det har dock sina nackdelar…

Den turist som besöker Sepilok får ingen information alls om hur den ska bete sig när den kommer i kontakt med orangutangerna. Det finns förvisso en film vid receptionen men ingen verkar ta notis om den.
- Hej jag är en orangutang och jag vill inte bli matad, för jag kan få dina sjukdomar, eller så ger jag dig mina sjukdomar!
- Jag tycker blixten från din kamera är obehaglig!
- Skylta inte med din väska, vi tycker om att sno prylar!
- Jag är grymt söt… men klappa mig inte!
Synd att besökarna verkar missa denna video. För väl inne i parken syns dessa blixtar och folksamlingar runt aporna hela tiden.

Hur smart är det att i Malaysia visa upp orangutanger för ett 70-tal okunniga turister samtidigt?
De unga orangutangerna är pÃ¥ rehabilliteringscentrat för att botas mot den stress och depression de blivit utsatta för, men ska botas med…. kameror och 70 ögonpar och jublande käftar…
Det vill säga… de ska botas med stress och depression?

”Bara 0,6 procent av orangutangens huvud bestÃ¥r av hjärnan, frÃ¥n skillnad till människans som bestr av 2,1 procent. Det är anledningen till att du just nu stÃ¥r och läser om orangutangen – och inte den om dig!”

Förrutom orangutanger finns i Borneo också en annan utrotningshotad och uppmärksammad art. Noshörningen. Det finns drygt 20 000 noshörningar kvar i världen och den art som finns i Borneo, Sumatran Rhino är verkligen i krisläget. Det finns bara 450 stycken Sumatran Rhinos kvar i världen.
Anledning?
PÃ¥ grund av att naturliga habitat försvinner…
PÃ¥ grund av att vi skjuter ihjäl dem…
PÃ¥ grund av att medicinmän säger att hornen frÃ¥n en noshörning botar mot: cancer, magont, stress, malaria och sÃ¥ vidare…
Ett noshörningshorn beräknas kosta 60 000 $…

Dagens slutsats:
Vi blir fler och fler, medan de tropiska djuren blir färre och färre…
Dags att ta mindre plats, för att ge andra plats?

Ända sedan tredje klass på lågstadiet har något fascinerat mig. Min lärarinna talade då om en blomma som var så mäktig att den kunde livnära sig på levande varelser. Det mest uppmärksammade, dokumenterade fallet var vid en tidpunkten en blomma som slukat en hel råtta. Dessa blommor är svårfunna men Ranao, Poring Hot Spring, norra Borneo har ett center som arbetar för bevaring av denna blomma som kallas Rafflesia.

EVOLUTIONEN skapade först prokaryoter för fyra miljarder Ã¥r sedan. Enkla organismer utan cellkärna som kallas bakterier och virus. Senare skapades de flercelliga eukaryoterna. Växterna som skrapade i hop solljus och koldioxid för att bli tjocka… Senare kom naturen pÃ¥ att det var smidigt att stoppa i sig annat. Växtätarna, Hebrivorerna kom och slaffsade blommor, bär och dylikt. Sedan kom karnivorerna, köttätarna för att slaffsa pÃ¥ hebrivorerna. NÃ¥gonstans i kedjans lopp mÃ¥ste organismerna i de tidigare stadierna blivit avundsjuka. Växterna som under Ã¥rtusenden levt i symbios med bin som snällt spridit vidare deras frön blev lite sugna pÃ¥ att göra nÃ¥got annat än att leva pÃ¥ solljus. Göra nÃ¥got WILD AND CRAZY.
- Visst är alla de där bladätande insekterna ett Pain in the as? sa blomma A till blomma B.
Plötsligt var en ny sort skapad, Rafflesia, den köttätande växten (specialite: flugor och insekter).

Rafflesia ska lukta dött kött i syfte till att loka till sig sitt byte: insekterna. De väger upp till 20 kilo och finns i Borneo (Malaysia, Indonesien) samt vissa delar i Thailand och Filippinerna.

Att titta på växtcentret i Poring Hot Spring, kostar en besökare 20 ringgit (45 SEK). Det tog oss ett tag att vilja släppa iväg tjugan till männen, som såg halvt nerdrogade ut, med snea ögon, utslagna tänder, halvkass engelska och med en vägran att ge oss kvitton. En av männen tuggade på ris som höll på att ramla ur hans käft konstant medan han försökte tala på en blandning mellan malaysiska och engelska. Hans kamrat supprade på något rött läskeblask och rapade högt (och inte luktfritt!) bakom receptionsdisken.

Vi vågade oss ändock in! Blomman vi såg var fyra dagar gammal och var omgiven av små flugor som antagligen lurats dit av lukten. Blomman var inte i närheten av den storlek vi sett från bilder, bredden var uppskattningsvis fyra decimeter i diameter.
Men fortfarande, häftigt att få ha sett denna underliga växt!

I Poring Hot Spring finns också en fjärilsfarm. Det finns 15 000 arter i världen och i Borneo finns cirka 950 sorters fjärilar. Några av dem går att åskåda inne i parken.

Dagens Topp får bli fladdermusgrottan. Den är belägen på 600 meters gångväg upp från Poring Spring. Vägen dit är mycket besvärlig och kräver att musklerna i vaderna är på rätt humör. Vägen dit pekade rakt upp mot berget lngs en lerig stig. Det var människofritt och efter 20 minuters vandring förväntar man sig någon belöning. Det blev skylten:
Warning! Vistiors are not encouraged to visit the cave.
Jaha… kul… Vi smög oss dock fram och tittade lite försiktigt och det gick där att se ett ständigt fladdermusflaxande och ett stort gäng som vilade i grottaket. Det var skräckfilmsromantik!

Tillbaka i Kota Kinabulu är vi återigen själva på gästhuset med en dam som visar allt vad gästvänlighet kan innebära!
- Vill ni ha kaffe? Jag sätter på vattnet i alla fall!
- Jag har brochyrer om Sepilok eftersom ni ska dit imorgon! Detta vandrarhemmet är bra för er!
- Se upp på bussen! Det är mer filippiner än lokala som jobbar och de vill lura turister!

Do you know where you are?
You are in the jungle baby….

Landet nedanför vinden, även kallat Borneo, är känt för sin stora biodiversitet. Efter Brasilien är faktiskt Borneo det område i världen med mest djur och växtarter! Denna morgon skulle vi bege oss ut till Tambanan för att se Rafflesiablommorna ha lunchrast. Denna blomma är världens största köttätande växt och växer året om runt på Borneo. Det slutade dock med att vi blev fast i Kota Kinabalu och fick ett smakprov av en tropisk regndusch. Världens tredje största ö, Borneo, delas utav tre länder: Indonesien (73 %), Malaysia och Brunei.

Jag befinner mig på Sabah, norra Borneo som tillhör Malaysia. Kota Kinabulu är staden vi kom in i och vi har trots planen om att fly ner till dykreservatet Sipadan snabbast möjligt efter två dygn inte kommit längre än att stampa på samma fläck. Vi ville glo på blommor som sluffsade i sig myggor och annat skräp men den dryga jäveln på bussinformationen tyckte inte om att jag inte kunde uttala Tambanan. Jag sa nämligen Tambanau istället vilket ledde till ett vrålgarv.

- Hahah, nej ingen engelska! Snackar du malaysiska eller?

Han upprepade därefter Tambanau till alla i omrÃ¥det. Lustigt? Betyder Tanbanau nÃ¥got olämpligt? Har jag sagt det malaysiska ordet för giraffarsle? Annars förstÃ¥r jag inte denna uppstÃ¥ndelse över att ha uttalat ordet Tambanan fel pÃ¥ en bokstav…

Ja, alla är inte otrevliga. Killen på vårat gästhus (Buddys Backpackers) har sedan vi drog upp dörren till gästhuset behandlat oss med största vänlighet. Han verkade dock lite nervös över att vi ville bo i sovsalen

- Men då måste ni dela rummet med andra!

Komiskt. Vi hamnade i en sovsal med åtta bäddar men vi två var de enda som tog upp några bäddar. Faktum är att vi var de enda på hela gästhuset. Denna morgonen var killen på gästhuset så orolig över hur vi skulle hitta busshållplatsen att han valde att eskortera oss hela vägen dit. Ja, på Buddys Backpackers känner vi oss hemma! Dessutom finns det i fritidsutrymmet en stor dalahäst och ett urval av svenska böcker.

HISTORIALEKTION OM LANDET NEDAN VINDEN

I utkanten av Kota Kinabalu finns ett stort museum. Urplock av information från Sabahs långa historia, som varit bosatt av människor sedan 10 000 år tillbaka, information om de trettiotal minoritetsbefolkningar som är bosatta här och den spektakulära naturen går att smaska i sig under ett besök.

En av de minortietsbefolkningar som det finns mest information om är Kadazan-Dusu. En grupp som behandlar riset med största vördnad. De tror nämligen att Gud offrade sin dotter för att skapa riset åt dem som svalt. Dotterns själ tros därför finnas kvar i riset. Det är extremt förbjudet för en inom stammen Kadazan-Dusu att odla riset slarvigt, man får inte heller lov att göra risvin från skörden. Det ses som en stor synd. Andra grödor än riset ses också som heliga: melonen symboliserar magen, ingefära står för fingrar, kokosnöt för huvud, svampar för öron etcetera.

Borneo har en lÃ¥ng historia och tack vare vatten som trängde sig in bland koldioxidmassor vid bildandet av bergen kom stora hÃ¥ligheter att bilda grottor. Det blev en perfekt bostadsmöjlighet för grottmänniskorna och mängder av djur. Det finns i Borneo näsapor, orangutanger, sköldpaddor, flygande ekorrar+rävar, mÃ¥nrÃ¥ttor, elefanter, björnkatter, hajar, kingfishers, blÃ¥valar, delfiner, uttrar, renar, leopardkatter, buffalos… och sÃ¥ vidare, in i evigheten.

Efter besöket pÃ¥ museet belönades vi med en tropisk regndusch och en garanti om att vi nog kommer fÃ¥ saker att se och göra de närmaste tio dagarna…

Vårat gästhus, Buddies Lodge Backpackers, ger en mild smak av Hemma!

 

”Jag drar härifrÃ¥n nu!” blir de första orden som väser i mina örontrummor denna morgon. Det första som sedan fäster sig pÃ¥ ögonhinnan blir en färdigpackad väska och sedan ett par ilskna samt trötta ögon frÃ¥n mitt resesällskap, Fleo. Hon hade fÃ¥tt nog.

Vi har sedan fyra dagar tillbaka bott på det ocentrala tyska gästhuset Kokos Nuss, Coron, Filippinerna. I vår lilla trähydda har vi hela tiden haft ett husdjur: den lilla fladdermusen. Fladdermusen vilar i taket om dagarna och  försvinner obemärkt varje natt. Vid ett tillfälle har den lämnat spår ifrån sig i form av en vattenstråle. Antingen dräggel eller piss. Det är dock inte det som gjort Fleo ursinnig. Det är inte ens den rosa groteska postern med bäbisansikten i olika positioner och former som retar henne. Det som retar Fleo är Tuppjävlarna vi har till grannar.

Klockan tre varje morgon (i bland tidigare) börjar tupparna att kuckla. De fortsätter sedan in till lunchtimman. Under mina fyra månader har det hänt flera gånger att jag hamnat på lite lantligare områden där åsynen av tuppar vid hotellen är vardag. Jag har stolt försvarat tupparna och hönsen inför dem som klagat.
Mysigt… Ger känsla av lantlighet och (här kommer det roliga) RO!
Jag minns att någon hånade mig vid något tillfälle.
- Du har inte varit i Filippinerna va?

Nej. Det hade jag inte.
Jag hade inte då spenderat fem nätter på Kokos Nuss.
Jag hade inte då blivit väckt klockan tre var morgon.
Jag hade inte dÃ¥ lyssnat till tupparnas ”Vem kan lÃ¥ta högst, värst och längst?”-fight.
Men det har jag nu!
Och nu tar jag tillbaka allt romantiskt shitprat om det ”rogivande” kuckelfÃ¥gelskrället!
Jag skulle vilja klistra samman näppjävlarna med silvertejp! Sedan skulle jag vilja noppra, en efter en, fjädrarna från tuppdjuren för att avslutnigsvis stoppa upp stora Jackfruits långt upp i ändan på fanskapet!
(Och jag struntar fullständigt i hur folk ifrågasätter min vegeteriaism med de orden!)

Ja. Vi checkade ut. Som på beställning möter vi svenske Patrik vid dykbåten denna morgon. Han har bott här i Coron City flera år och hyr dagligen ut fyra rum. Denna morgon har vi tur eftersom hyresgästerna som skulle ta upp det fjärde och sista rummet är fast i Sverige på grund av en isländsk vulkan. Patrik menar på att vi svenskar blir allt fler i Coron. För något år sedan var det nämligen ett tv-uppslag om vraken på Coron.
- Och grejjen med att varuhuset Robinsson* brann ner gav också medial uppmärksamhet hit!

NERE BLAND SKEPPSVRAKEN FRÃ…N WW2
Min filippinske dykinstruktör var i dag Ronaldo som tog mig ner på 30 meters djup för att titta på Kyogio Maru. Min säkerhet med balans och hålla mig i jämn bana sattes i spel när vi simmade in genom trasiga gamla dörrar, in och ut från rum till rum. Här och var fanns stora arbetshjul och köket med kokvrån var fortfarande synligt. De flesta delarna av skeppet var täckt av färgglada koraller, stenfiskar och annat marint liv men här och var fanns små spår av vitrödgröna kakelplattor (?). MAGNIFIKT!

Därefter upptäcktes att min extraregulator läckte luft. Det förklarade varför jag senaste dyken blivit syrlös lite misstänkt snabbt…

Sista dyktet blev en tur in till Olympia Maru. Vi imponerades av lejonfiskar och lilla Nemo-fisken (clownfisk) som gömde sig i de svarta havsväxterna. Ronaldo och jag letade oss in till den gamla fängelseavdelningen där de japanska slavarna placerades 1944. Vi simmade runt med ficklampor men hade kunnat klara oss bra utan. Hålet som den amerikanska bomben lämnat kvar släpper in en bra mängd dagsljus till fartyget.

VEGETERIAN I FILIPPINERNA
Efter dyket: en utsökt currygryta pÃ¥ pumpa och ”ladyfingers”. Som vegeterian i Filippinerna fÃ¥r man inte vara kräsen. Det är minst sagt svÃ¥rt. Häromdagen lyckades dock jag och Fleo hitta en fransk restaurang med (det vattnas i munnen av att bara snart fÃ¥ skriva ordet) Potatissallad! Jag undrar vad kyparen tänkte där vi skrek, skrattade och jubblade… ordet POTATIS vrÃ¥lades fram massor av gÃ¥nger och vi fotograferade rätten innan tvÃ¥ tysta minuter kom. TvÃ¥ gudomliga minuter för att slurpa i oss delikatessen.
Vad är felet med skandinaver? Varför denna kärlek till potatis?
Ronaldo, den filippinske dykinstruktören hade ocksÃ¥ svÃ¥rt att förstÃ¥ begreppet vegeterian. Filippinerna har inte den ljuvaste bilden pÃ¥ djurhÃ¥lning. Precis som pÃ¥ mÃ¥nga ställen i Asien är tuppfight väldight populärt. Det innebär att tvÃ¥ tuppar näbbar och slÃ¥r pÃ¥ varandra tills den ene blivit ”ihjälnäbbad”.
- Vadå tycker inte om? Det är ju vrålkul! skrattar Ronaldo elakt och glor på mig som om jag vore ett litet barn som tackat nej till godis. Det går bara inte. Diskutera djurrätt med en filippino, i ett land där man äter vad som kommer på tallriken. Man har inte råd att tänka på ord som djurrätt.

Denna kväll kom våra väskor till Patriks gästhus.
- Ikväll ska vi till Bistro med dykgänget, äta gott och senare bli goa och gla’a pÃ¥ Rom och Cola, sa Patrik pÃ¥ en härlig skÃ¥nska!
Och vad säger jag?
Jag säger att jag är i något jävla paradis! Och att där ner på botten, där är det toppen! Havet är djupt! SKÅL!

———————————–
* Robinson: Ett stort varuhus som finns överallt pÃ¥ Filippinerna. Enligt skrönan var familjen som äger Robinson en gÃ¥ng fattiga, men sÃ¥ fick föräldrarna en son… som var hälften människa och hälften orm. Familjen tjänade sedan pengar pÃ¥ att visa upp ”människoormen” och valde därefter att starta varuhuskedjan Robinson. Ja… Det gÃ¥r mycket spökhistorier här pÃ¥ Filippinerna vill jag lova. Vodoo viskas det om här och var ocksÃ¥!

Filippinerna har mer än 7100 öar. Busuanga är en utav dem och ligger strax söder om Filippinernas största ö Luzon. Namnet Coron, öns center gör nästan den dykvane knäsvag. En båttur ut från Coron, på 15-30 meters djup ligger nämligen sju skeppsvrak som vilat där nere sedan 1940-talet. Japanska och amerikanska krigsfartyg från andra världskriget.

Olympia Maru var det första vraket vi (tillsammans med ett par amerikanare och en tysk dykinstruktör) kikade på. Det 122 meter långa skeppet var i dag täckt av koraller och alger. Konstruktionen på båten hade inte vittrat sönder det minsta trots att fartyget legat här nere sedan 1944. Genom fönstrena på vraket och i de små skorsten(?)hålen på ovansidan hoppade det då och då  fram ängel och clownfiskar. Kan inte beskriva skönheten av blandningen av det döda svarta skeppet med det färgglada levande korall och fisklivet. Vackert!

Morazon Maru var det andra vraket vi besökte. Det besöket var betydligt häftigare än det första eftersom vi här fick känna pÃ¥ att vara inne i vraket. Att skeppet blivit mÃ¥ltavla för en bomb var enkelt att ana av det stora hÃ¥l som fanns i sidan av bÃ¥ten – en mycket lätt ingÃ¥ng till mystiken av 40-talet. Jag är glad över att vi fick medta bÃ¥de ficklampa och den tyske dykinstruktören Miro. Annars hade jag nog legat där inne i skeppet fortfarande. Morazon Maru var en gÃ¥ng ett bananskepp innan det sÃ¥ldes för att bli ett krigsfartyg.

Att leka sjöjungfru, eller att dyka hade jag före dessa dyk inte gjort sedan dykcertifikatet, december 2009. Ett dyk inom ett halvår från senaste dyket kräver inte repetition av säkerhetslära men fyra månader räckte för mig att glömma. Då och då fick jag jämviktsproblem  och min syrestub slog i utgångarna i vraket. Säkerhetsstoppet på fem meter innan uppgång glömde jag av och jag flöt i raketfart upp till ytan. Mina minnesceller har tydligen varit lata med att registrera vissa saker.

Well, övning ger färdighet!                                                                                                                       Snart ner i vattnet igen!

Att ta sig fram i det filippinska landskapet är ingen enkel utmaning. Vägarna är ofta i dÃ¥ligt skick och trafikstockningar är mer regel än undantag. Bussarna har ofta trasiga säten och aircondition är inget att räkna med! BÃ¥tarna avgÃ¥r bara en gÃ¥ng i veckan och tar inte gärna med passagerare. Taxichaufförerna kallas maffia/gangsterliga av deras sätt att höja priset med 1000 procent sÃ¥ fort en turist hoppar in i bilen och sÃ¥ har vi Jeeparförarna som tar narkotika för att hÃ¥lla igÃ¥ng….

När vi efter 28 timmars bussresa på en lokal buss med trasiga säten och saknad av aricondition var UTFLYKT det sista vi ville göra. Bussen vi just rest med var så trång att jag tvingades ha 20 kg i knät hela resan, intryckt av en tjock filippina som hade fem kycklingar med sig instängda i olika halmpåsar. De lät. Mycket. Tyvärr var det UTFLYKT vi blev intvingade till ganska direkt nere i Legazpi.

För att ta sig till vulkanen Mayon, även kallad ”den mest perfekta konen” var vi tvugna att resa jeep ut till Casgawa. Jeeparna sägs vara det billigaste färdmedlet men det är ocksÃ¥ osäkert. Sittplatserna bestÃ¥r av tvÃ¥ paralella bänkar där 20 personer slÃ¥r sig ner. PÃ¥litligheten passagerarna emellan är hög. Den längst bak pÃ¥ bänken ger de 10 pisos det kostar för en resa till den vid sidan om som förflyttar mynten vidare till nästa, till nästa till chauffören… Längst fram syns ocksÃ¥ jesuskorset och de religiösa texterna ”GOD SAVE US ALL” alternativt ”JESUS LOVES YOU”. Det där med att bevara alla, är den där Gud dÃ¥lig pÃ¥. Jeeparna är fordonet, om man fÃ¥r tro ryktet, med flest dödsolyckor. MÃ¥nga chaufförer kör 14 timmar om dagen och är narkotikapÃ¥verkade för att klara av pressen.

Efter en jeepfärd till Casgawa skrattar alla vi möter Ã¥t oss. Vi har Ã¥kt Ã¥t fel hÃ¥ll sades det. SÃ¥ vi reste tillbaka till Legazpi för att byta till en tvÃ¥timmarsfärd mot Tabacco. I Tabacco skrattar de vi möter än en gÃ¥ng Ã¥t oss. Vi börjar se mönstret. Att resa till en stad i Filippinerna gÃ¥r som för snubben som skulle sy en tröjja som blev en vante som blev till INGENTING. Ingenting vad var vad vi fick av färden, mer än en kopp kaffe frÃ¥n Mr Dounout och synen av en katolsk begravning… Kistan bar svart ironiskt texten ”What difference does it make?”

Tillbaka till Legazpi och upp till Manilla. Där skulle vi hitta en båt till ön Coron. Engelskakunskapen hos filippinos sägs vara stark men ändå stöter man på omöjligheterna med att kommunicera med folk.
Tjejen i kassan: Which terminal are you talking about?
Jag: The boat terminal!!
Tjejen i kassan: The what? Which bus?
Jag: No bus… I want to go to Coron… With a boat… A ferry! You know, the pier! the sea! place where the fishes lives!
Tjejen i kassan: No? What is the name?
Jag: North Harbour? We want to go to Coron by boat!
Tjejen i kassan: Ah Coron… No busses there!
Jag: No… but… Un barco a Coron?
Tjejen i kassan: Ah!!! El barco!! Are you actually saying you want to go to the boat terminal?
(Ja sötnos, det är det jag försökt säga dig de senaste 10 minutrarna)
Vi fÃ¥r svaret att taxi är enda färdmedlet men att vi antagligen som turister kommer bli blÃ¥sta pÃ¥ 10x orginalpriset. SÃ¥ vi letar i en halvtimma efter en jeep som Ã¥ker nästan hela vägen….

Vi hamnar i Manillas värsta slumområde. Soporna ligger på hög och stanken av avföring blandas med rutten fisk och bensin. Några säljer cashewnötter från silversotiga skålar. Vi blir målobjekt för tiggarna och har snart en svans på tio ungar efter oss.

Fort som fan tar vi oss till hamnen. Där möts vi av ignorans och personal som vägrar släppa oss till bÃ¥ten. De säljer glädjeligen biljetter till resterande gäster men inte till oss. När jag skriker pÃ¥ tanten bakom kassan tittar hon bara generat pÃ¥ sin kollega som signalerar en sak: Bry dig inte om henne… Turister… De är bara bekymmer.

SÃ¥… strandsatta i Manilla? Vi landade Ã¥ter pÃ¥ den märkliga baren SmörgÃ¥sbord (även kallad G-punkten) och möter Ã¥terigen trasiga människor. Kvinnor som sökt visa till Sverige och fÃ¥tt avslag för att kvinnorna inte kunnat garantera när de Ã¥terkommer till Filippinerna igen. Anledningen är att det är just det vad de vill slippa. De är förlovade till svenska män och tvingas ändÃ¥ ge ett hemresedatum till svenska ambassaden.
Enklare hade det varit om man vore thailändska. De fÃ¥r visa pÃ¥ bara ett par veckor och de behöver minsann inga krav om att Ã¥tervända… Intressanta kvinnor man möter där, inne pÃ¥ damtoan pÃ¥ SmörgÃ¥sbord.
Skillnaderna, Kvinna 23 Ã¥r i Stockholm och Kvinna 23 Ã¥r Manilla blir uppenbart…
Ja, mötena inne på damtoan på detta horställe (ursäkta, jag åvet att det ska kallas civiliserad bar enligt de manliga kunderna, men jag håller inte helt med) är alltid lika intressanta.

Fleo möter annat ute på dansgolvet. Svenskar.
- Du… Killen är narkotikapÃ¥verkad och tror han kommer dö inom en timma. Ska vi hjälpa honom?
Som Blackmetal och ex-göteborgare fanns det inte hjärta till att neka pojkkrakern hjälp till sitt hotell. Han pratade på.
Om att komma hem med polisen i tonåren.
Om Frölunda Torg.
Om Aranäs och Kungsbacka.
Om att vara tågväxlare på SJ.
Sedan var han lugn och trodde inte längre att han skulle dö. Han ville para prata lite. Efter mötet med tjackaren konstaterade vi hur absurda möten vi landar i gång på gång.
Framför allt pÃ¥ ”SmörgÃ¥sbord”: De trasiga människornas tillflyktsplats.

SÃ¥ iväg med taxibil till flygplatsen mitt i natten/tidiga morgontimman. Vi stötte pÃ¥ Manillas första (enda?) ärliga, slÃ¥ igen dörren utan att betala och hota om att ta oss till polisen – ordet som skrämmer alla. I Filippinerna är det sällan rättegÃ¥ngar och förhör vid sÃ¥dana ärenden, man skjuter boven pÃ¥ plats. Men nu visade taxametern en siffra, en knapp sjundedel vad en taxi brukar begära av en turist i Manilla. SÃ¥ vi betalade glatt priset och hoppade pÃ¥ flyget.
Bort från smutsen!
Bort från fattigdomen!
Bort från stanken!
Bort till Paradiset!
Bort till Coron, skeppsvraksdykarnas drömö!

Vulkanen Mt Mayon, närmare än så hr kom vi henne aldrig

Morgonen började med att alarmklockan tjöt klockan nio. Dags att ta sig ut till Casgawa ruinerna. Dessa ruiner är rester frÃ¥n den kyrka spanjorerna en gÃ¥ng byggde upp under 1500-talet. I bakgrunden till ruinerna syns ”den perfekta konen”, vulkanen Mayon som är anledningen till att Casgawa kyrka i dag bara är ruiner. 1814 fick Mayon ett vulkanutbrott och skrämde 1200 personer till att gömma sig i kyrkan. DÃ¥ligt val för dessa 1200 personerna. Samtliga dog.
 
Som vanligt har jag och min vän lyckats hamna på ett lokalt turistmål. Casgawa ruinerna är fylld av filippiner som just nu har haft långhelg. Som enda utländska besökare på platsen blir vi snabbt en målbricka för barnen där. De springer efter oss, ber om att få fota oss, berättar om ruinerna, rabblar årtal och hoppas på att få en slant i donation. Gatuungarna finns inte bara i Filippinernas huvudstad.
 
HOYOP HOYOPAN GROTTORNA
Över ett glas juice möter vi fyra filippinos från Davao. De hör oss nämna Hoyop-Hoyopangrottorna (fil: Blåsande vind) och frågar oss om vi skall slå följe. Det gör vi.
 
Hoyop Hoyopangrottorna är besvärliga att ta sig till med de ostadiga vägarna och med de få bussarna som tar sig ut dit. Säkert är det anledningen till att vi bara är sex besökare på platsen. 
 
Grottorna ägs av tre familjer och fick 1972 ett stort dansgolv. Ferdinand Marcos köpte till sig makten i Filippinferna det Ã¥ret och snart därefter bannlystes alla nattklubbar och partyn. Det var anledningen till att nÃ¥gra dansglada studenter bestämde sig för att skapa en dansklubb i bergen. En genialisk ide! En nattklubb som hÃ¥ller sig kylig tack vare de grova stenarna. Häftigt mÃ¥nljus kommer ända in genom nÃ¥gra hÃ¥l i taket till grottorna. Hur häftigt ljudet mÃ¥ste ha lÃ¥tit efter att ha studsat och förstärkts genom grottornas tjocka bergsväggar gÃ¥r bara att föreställa sig…
 
Som femring älskade jag att glo på moln och att låta fantasierna måla upp figurer av drakar, blommor och sagodjur. Arton år senare är hobbyn utvecklad, från moln till grottfigurer. De estetiskt vackert utformade bergstaken och väggarna blir till olika figurer beroende på hur länge ögonen fäster sig vid dem. En ser ut som en knuten näve, en annan som ett dinosauriehuvud. Vissa stenfigurer har fascinerande historier. En figur föreställer till exempel en gråtande flicka. Hon sägs enligt mythistorierna från grottfolket gråta på grund av en annan stenfigur några meter framfr henne. Den stenfiguren hänger uppe i taket och ser ut som en vältrnad stor man. Han har hängt sig. Det är på grund av olycklig kärlek sägs det.
 
ÖL MED FILIPPINSKA TURISTER

 - Någon som vill ha öl? frågar den filipinska killen Rocky efter besöket.
 Han får fem högljudda JA:n. Strax befinner vi oss på en bar vid havet i Legazpi City.
 Min favoritaktivitet som turist i Asien hoppar fram: diskutera inhemsk politik med lokala över en öl!
 A: Isabel, vet du vad huvudproblemet i Filippinerna är? frågar en av killarna. Han kallas Mickey.
 B: Nej?
 A: KYRKAN… Över 90 procent är katoliker här. Kyrkan har nästan mer inflytande än staten!

Mickey menar på att kyrkan ensam är ansvarig för överpopulationen. Abort är olagligt även om det sker i hemlighet bland dem som har råd. Även p-pillret är olagligt! Mickey tror på att förändringar kan ske med valet som är i maj.
 - Men det kommer bli jävla protester från kyrkan!
 
Mickey själv har inte röstat de senaste åren. Det kommer han inte att göra i år heller. För honom spelar det ingen roll eftersom landet är såpass korrupt att vinnaren av valet ända kommer att vara den som har råd med att muta flest. Filippinerna består till 70 procent av fattiga människor och de röstar enbart på den som ger dem en slant för att ta sig till vallokalen. Den rika procenten som har råd att rösta efter fri vilja och inte efter dollartecknet har alldelles för litet inflytande för att ge några värdefulla röster. 
 
Det enda possitiva Mickey nämner om politiken är kvinnans inflytande. år 1986 fick Filippinerna, som första landet i Asien en kvinnlig president. I dag har Filippinerna sin andra kvinnliga president, Gloria Arroyo och listats som den fjärde mäktigaste kvinnan i världen! Många högt uppsatta inom politiken i Filippinerna är kvinnor.
Hur mÃ¥nga kvinnor är toppolitiker i ”jämlikehetens förebild”, Sverige?
 
Några öl till och avverkande av diskussioner om mat, religion och turism. Godnatt-timman är slagen! Svensk som man är vägrar jag hoppa in i bilen hem. Rocky, killen som har förarposten har druckit flera öl. I Filippinerna är det olagligt att köra alkoholpåverkad men karlarna i sällskapet skrattar åt detta. Lagarna är det inte mycket respekt för här inte!
- Man fiskar fram en bunt pengar till polisen, och kör sedan vidare, förklarar Mickey.  

Sedan fÃ¥r man inte glömma att chansen till att polisen ska stoppa en frÃ¥n början är mycket liten och ordet ”blÃ¥stest” existerar över huvudtaget inte. 
 
När vi väl hittar en kille nykter nog att köra börjar äventyret med att hitta hem. Som vanligt hör jag spanska ord hoppa upp. Ordet derecho hörs och jag nickar stort i tron om att jag flashar med filipinskakunskaper. Lustigt nog betyder derecho rakt fram på filippinska och inte som i spanskan. Där betyder derecha höger. Denna lilla felsägning bidrog till att hemfärden blev två timmar lång!
 
Väl på hotellet vade jag mig på mina filippinskakunskaper innan jag stängde ögonen.
Dagens fras:
 Gulay lang ang kinakain ko!
 Jag är vegeterian!

Valhajar! Fyra till tio meter långa! Utspridda överallt längs Donsols kust (sydöstra Luzon, Filippinerna). I denna månad är det inte fråga om man kommer få syn på en valhaj under en snorkeltur. Frågan är snarare: Hur många? En bra tur går det att se 15 stycken! Denna aprileftermiddagen lyckades två valhajar ta vägen om vår båt.

Just nu är det valhajsässong (mars, april, maj) vilket innebär att det är extra lätt att fÃ¥ syn pÃ¥ djuret. Det kostar 3500 pisos (600 SKR) att Ã¥ka ut med bÃ¥ten som max tar emot sex passagerare. I vÃ¥ran bÃ¥t är vi tre personer. Med oss ombord är ocks en dykarguide, en bÃ¥tman, tvÃ¥ valhajsspekulanter och en femte kille som ligger och sover. Att personalsidan väger tyngre än passagerarsidan är inget märkligt i detta land! I sÃ¥väl mat, skobutiker som hotell läggs resurserna till personal. Kollar man efter tomaterna pÃ¥ Supermarket drjjer det inte mÃ¥nga sekunder innan tre grönklädda filurer ropar Good Evening ma’m i smurfeffekt. Ja vissa ägare fördelar sina resurser lite märkligt. Men sedan har pesonalen de lönerna de har ocksÃ¥. Minns hur vÃ¥r svenske vän Tommy, som spenderar vintrarna pÃ¥ Filippinerna, billigt skaffat sig en ”slav” eller hembiträde. Tommy behöver för den servicen betala 150 (26 kronor) per dag. Stolt talade Tommy dock om att han höjt lönen till 200 (33 kronor) per dag… Schysst…

Valhajarna var det vi talade om ja! Innan vår åktur med båten ut blev vi ombedda att hålla oss på tre meters avstånd från hajjarna. Väl i vattnet kändes avståndet betydligt mindre. Om det berodde på att avstånd är svåra att avgöra i vatten vet jag inte. Vi kom i alla fall de stora vattendjuren så nära att det nästan gick att känna hur fenan slog i ansiktet när valhajen gjorde sina rörelser för att ta sig fram i vattnet.

Redo att ta sig ner med en simtur med valhajarna

Tre timmar med bÃ¥t och badande med tvÃ¥ valhajar. Totaltid med snorkeln i vattnet: 10 minuter! Tyvärr lades mer tid till att leta valhajar än att faktiskt fÃ¥ bada med dem. Den bästa möjligheten till att se valhajar är tidig morgon runt sju. Vi Ã¥kte efter tolv pÃ¥ dagen… Tjugosex timmar frÃ¥n Baguio ner till Legazpi City och sedan ytterliggare tvÃ¥ timmar ner till Donsol. Vi hade alltsÃ¥ rest 28 timmar för att bada tvÃ¥ timmar med valhajarna. En intressant upplevelse. Särkilt för röven. Ja, jag kan lova att en sÃ¥dan bussresa, sitta ner i tjugoÃ¥tta timmar fÃ¥r baken att verka!

Baguio. City of Lovers. Fjärilsstaden. Att staden beskrevs som turistig förvÃ¥nade mig. När ordet Baguio har uttalats bland svenska och amerikanska backpackers har de rynkat förvÃ¥nat pÃ¥ näsorna. Det ingÃ¥r inte i den klassiska ”Filippinernarutten”. När bussen rullade in i Baguio blev det uppenbart. Baguio är inte en turisstad skapad i första hand för amerikanska och svenska backpackers. Baguio är en turiststad gjord för filippinerna själva. En sommarstad som tack vare den högsta höjden i Filippinerna är relativ sval. Helt perfekt att resa till i april, Ã¥rets hetaste mÃ¥nad.

Baguio är beläget pÃ¥ den norra delen av Luzon, i Filippinerna. Staden frÃ¥ntogs Filippinerna i början pÃ¥ 1900-talet i samband med världskriget men lämnades för bara för knappt 20 Ã¥r sedan tillbaks till Filippinerna. Idag finns Camp John Hay kvar som ett minne av den tiden. Camp John Hay användes under världskriget som viloplats för amerikanska soldater. Idag är platsen ett museum beläget högt uppe bland bergen. Dit Ã¥ker nu alla rika filipinos för en golfrunda, eller inandas doften av tall (doften av Sverige?). Ett museum och en kyrkogÃ¥rd ”Cementery of Negativism” är huvudattraktionerna i omrÃ¥det. Dagen dÃ¥ jag besökte Camp John Hay var museet stängt pÃ¥ grund av ett möte…

Man reser inte till norra Thailand, Chiang Mai för öl, stränder och party. Detsamma gäller norra Sa Pa. Samma regel kan sedan appliceras på Baguio, Filippinerna. Kylan, de vackra bergen och den dimmiga omgivningen påminner mycket om norra Vietnam. Ordet berg verkar i sydostasien vara synonymt med minoritetsgrupper, urbefolkning.

Ifugao är den grupp som är mest känd i Baguio. Det enda jag vet om dem är att de är förknippade med risodling och röda små tygskynken till kläder. Under min vistelse i Baguio såg jag dem bara en gång, på en lokal marknad.
Kanske känner de inte behovet av att visa upp sig och exploatera sin kultur som andra grupper i exempel Indokina?

Utsikt från Baugio, den filippinska sommarstaden som lockar besökare tack vare det kyliga klimatet

Under valtiderna i Sverige blir jag nästan tokig över alla flygbladsutdelare i valtider. Allt det där tar jag nog tillbaka nu. Vartenda stolpe, hur lÃ¥ngt upp i skogarna man än vandrar har en bild av en filippinsk politiker. Trafiken stannar ofta av tÃ¥g med bilar och sjungande sympatisörer till olika partier. Vad som förvÃ¥nat mig i denna kampanj är antalet kvinnor som finns pÃ¥ valsedlarna. Med tanke pÃ¥ hur svag roll kvinnan har i samhället i övrigt är det en smula märklgt att hon nästan är vanligare än mannen pÃ¥ valsedeln. Fast det är klart, kanske är det den fientliga kvinnosynen som gör att behovet av kvinnliga politiker är sÃ¥ stort…
”Gabriela – Womens party, vote for Pinky Rondez” är inga ovanliga ord i Baguio…

Baguio beskrivs av många som ett säkert område att resa i. Inga lurendreier! Hoppar man in i en taxi kan man lita på att han kör raka vägen utan att begära några sjuka överpriser. Dock går ryktesvägarna om att det håller på att bli osäkert.
- Manilagangstrarna kommer upp hit om helgerna för att sno väskor av de rika sommarbesökarna…

Mysig stad.
Otrolig natur.
Lagom temperatur.
Billigt handkraft.
Intressant historia.
ÄndÃ¥ är det jordgubbsodlingen jag gillar bäst… Det är enda stället i landet detta smarriga bär gÃ¥r att hitta pÃ¥. Jag och Fleo har nu fyra kartonger (16 svenska kronor) att smaska pÃ¥ i vÃ¥r 26 timmars lÃ¥nga bussfärd.
Bussfärd ner mot Legazpi City.