Snobbar, modeexperter  och höga moderna byggnader. Hong Kong är en stad som förknippas med Fashion och Posh i shoppaholic-arnas paradis. Trots allt liv och hets finns det en del gröna avslappnade bergsområden, fritt från biltutor och stressade bussinessmän.

Planen var att jag skulle åka till Östtimor. Tre timmar på en indonesisk informationsbyrå och telefonsamtal till olika flygbolag. Flera samtal om säkerhetsläget med östtimorer och jag hade bara betalningen av biljetten kvar. Så får jag ett meddelande på facebook som fick mig att välja Kina istället.

”Heya! Din sista tid tycker jag du ska komma till Kina. Ak till Hong Kong och sok ett single entry-visum och kom till Shanghai. Jag har tagit ledigt min sista vecka for att fa lite ordning pa allt som ska till skolan, packas och jobbsokande, men jag har latt tid for att visa dig runt ocksa om du har lust.”

Första intrycket av Hong Kong var stress. Byggnaderna i Hong Kong ser ut som i filmernas värld. Höga och upplysta, modern arkitektur och lysrör som gör reklam för olika kinesiska butiker. Överallt syns upplysta restauranger med plastiga stolar och upphängda djurdelar i skyltfönstrena. Priserna är dyra i jämförelse med sydostasien. Priserna är faktiskt ganska jämförbara med de svenska. Människorna pÃ¥ gatorna är modernt klädda. Kvinorna bär ofta säckiga byxor och dubbla linnen, ofta ett som gÃ¥r ner och täcker baken. Skorna är ofta högklackade. Folk möter i bland ögonkast – men ingen ler. Folk springer i bland in i varandra – men ingen ursäktar sig.

Natten smyger fram i Hong Kong

HELINA OCH GLAUDIE
Helina och Glaudie träffade jag när jag dök i Borneo i april. De är frÃ¥n, och bor i Hong Kong. De tog mig bort frÃ¥n den hetsiga staden mot Hong Kongs grönare delar. En tunnelbane och bussresa bort var vi ute bland de gröna bergen, fritt frÃ¥n människor och sopor. Där ute dök plötsligt en turistspott upp – ”The Big Buddha”. Placerad mitt pÃ¥ ett berg, är en jättelik Buddhastaty, runt omkring finns mest natur och smÃ¥ souvernirbutiker och vegetariska buddhistiska restauranger.

DET KINESISKA KÖKET
Lösplockbutiker med torkad fisk är i Hong Kong lika vanlig som Karamellkungen (och dess konkurrenter) i Stockholm. Helina drar sniffar och mmm:ar när vi passerar fiskbutikerna. Underligt. Att samma lukt framallar njutning hos vissa, medan jag själv känner hur kräkreflexerna gör sig redo…

På kvällen tar tjejerna med mig till deras favoritrestaurang, ett kinesiskt och vegetariskt ställe skapat av en känd skådespelerska i Hong Kong. Hon äter faktiskt middag där medan vi kommer dit. Vi beställer svampfyllda dumplings, ingefärsstekta grönsaker och en sojagryta med svamp och potatis. Innan vi äter tvättar Helina och Glaudie porslinsskålarna, pinnarna och tekopparna i te. En ritual som jag upptäcker alla i restaurangen utför före middagen.
- Man kan inte lita pÃ¥ att det är rent! menar Helina…

Kinesiska maten har mot mina tidigare fördomar tagit ett språng från att ha varit bland det värsta jag ätit till att bli en storfavorit. Bortsett från efterrätterna. Söta gelebitar gjort på bland annat bönor och vattenkastanjer. Men krämen gjord på kidneybönor visade sig vara ganska god, smakade förvånande nog som mandelmassa.

FRÃ…GESTUND MED HELINA
Efter middag tog jag tillfälle att fråga om saker jag reflekterat över under mitt dygn i Hong Kong.
Fråga: Homosexualitet i Asien verkar väldigt tabu. Men här i Hong Kong syns ett och annat par av tjejer hålla hand, hur ser man på det?
Helina svarar: Lesbiska tjejer skäms inte över sin sexualitet i Hong Kong. Det är acceptabelt och jag ser lesbiska par nästan varje gång jag åker i tunnelbanan. Det är mycket mer öppet än i Kina där föräldrar tycker det är så viktigt med barnbarn.
Fråga: Det verkar inte finnas så många som bor på gatorna i Hong Kong, hur fattigt är det?
Helina svarar: Jodå, visst finns det tiggare och de är rika för alla ger dem pengar. Sedan beror det på vad som menas med fattigdom. Regeringen hjälper alla som inte har jobb med socialbidrag, så att alla har det i alla fall skapligt.
Fråga: Visst går det att se tempel, moskeer och kyrkor i Hong Kong men antalet verkar vara ganska lågt. Hur religiösa är ni i Hong Kong?
Helina svarar: Haha, tja, en hälften är buddhister men unga människor är ofta atiester. Jag har ingen religion och det blir väl allt mer och mer vanligt…

Nu ska jag hämta upp mitt vrÃ¥ldyra kinesiska visa (1800 SKR) och flyga till Shanghai….

Hästarnas klackar slÃ¥r hÃ¥rt mot asfalten medan deras bjällror klingar mot manen. Det finns inga bilar, inga mopeder eller övrig trafik pÃ¥ Gili Trawenga Island.  I barerna är den slemmiga mushroomshaken huvuddrinken pÃ¥ menylistan. Det finns inga poliser pÃ¥ Gili Trawenga Island. Restauranggatan, har menyer med minst dubbla priser frÃ¥n grannön Bali. De har inga konkurrenter pÃ¥ Gili Trawenga. Ändock mÃ¥ste jag säga – jag gillar Gili Gila (Galna Gili).

Gili Trawenga ligger 1,5 timmars båtfärd från Bali och tillhör Lombok. Gili har bara 950 invånare och ön kan man ta sig runt på en timmas promenad. Trawenga har sedan 80-talet varit ett alternativ för dem som tycker klubbarna på Kuta varit för vilda.

Gästhuset vi bor pÃ¥ har personal som perfekt symboliserar stämningen pÃ¥ Gili Trawenga, de är extremt genuina och gästvänliga. Bob är en av de första vi möter och han har antagligen fÃ¥tt sitt namn för sitt lÃ¥nga rastahÃ¥r, sitt smycke med opiumblomman och t-shirten med reaggekungen själv – Bob Marley. Bob ses ofta med gitarr och han kommer i bland fram och frÃ¥gar om nÃ¥gon vill festa eller röka med honom den kommande kvällen.

Marley, Bobs kollega har blivit vÃ¥rat husdjur. Marleys arbetsuppgifter är att städa och vara frukostvärd. Han har ingen riktig boplats men brukar sova i min och Petras hängmatta när han är utmattad. Om nätterna knör han ibland in sig i vÃ¥r säng. Han tar väl hand om oss och serverar frukost pÃ¥ dygnets alla timmar och kan sitta i timmar pÃ¥ vÃ¥r uteplats och prata om sin uppväxt eller om hans dröm om att kunna resa… och ha nÃ¥gon som serverar frukost till sig… Han pratar ocksÃ¥ om att han skulle vilja ha en tatuering med nÃ¥got coolt ord pÃ¥ svanken. Han tyckte tidigare att ordet Giggilo hade varit häftigt at ha, men en upplysning om ordets betydelse, ”manlig prostituerad”, fick Marley att ändra uppfattning.

Många har en fattig bakgrund på Gili. Förrutom kunskapsbrist i ord som Giggilo finns det brister i geografikunskapen om sitt egna land. Gilis grannöar, Bali, Komodo och Flores är för vissa helt okända.
- Bali? Ja… jag tror jag hört talas om det…

Religiöst är Gili Island muslimskt och fem gånger om dagen hörs ropen om bönankallan. Lustig kontrast tycker vissa. Att en partyö med så många fester och ställen som säljer hallucogena svampar ändå kan ha en så stark religiös prägel.
Helt naturligt tycker jag. Finns det någon större symbios i världen än hallucination och religioner?
Om inte Buddha, Jesus och Muhammed hade ätit vad de en gång ätit hade världen sett annorlunda ut.
(Och folk undrar varför man är emot droger…)

Trots att Gili Trawenga saknar poliser är brottsligheten lÃ¥g. Fönstrena i mÃ¥nga bostäder hÃ¥lls ofta öppna trots att ingen är där. Billy, en av dem som växt upp pÃ¥ ön tycker det är helt är helt naturligt. Sker ett brott tar nämligen människor lagarna i egna händer. Brottslingen misshandlas och först till grannön Lombok i en badboj (den är inte värd att Ã¥ka bÃ¥t) för att sedan fÃ¥ ett ”riktigt straff” pÃ¥ huvudön.

Gili Gila… Galna Gili…

Det är ingen kvinna som kastar vatten och helgar vÃ¥r bungalow med rökelser pÃ¥ morgonen. Ingen väcker oss med nystekta bananpankakor klockan Ã¥tta och talar om att det är hinduistisk julafton. Inga barn iklädda i stora drakdräkter passerar pÃ¥ gatan. Vi är inte i Ubud längre, vi är nere vid Kuta Beach – platsen australienarna kallar ”flykten frÃ¥n vardagen”.

- Ã…k inte till Kuta om du inte vill se feta australienare! (brittiska turister!)
- Åk inte till Kuta, det är inte ens Bali! Bara fylla och australienare (lokala baloneser)
- Gillar du disko? Då är Kuta underbart, men annars finns det inget där att se! (Turistbyrån!)
- Du brukar ju gilla att umgÃ¥s med ”the local people” – Du kommer hata Kuta! (Siti, vän frÃ¥n Flores)
- Kuta har bra surfing… Men är annars bara gjort för australienare som letar billig öl (Kanadensisk turist)

Barer. Barer. Butiker som säljer träkukar, vykort och saronger. En smutsig strand fylld av blondiner som smörjer in huden med ”Taning Oil, Factor 4″. Australienarna har tagit över en stor procent av Kuta Beach men besökare frÃ¥n delar betydligt mer norr ut är desto vanligare. Svenska sprÃ¥ket hörs överallt pÃ¥ Kuta och anledningen till att de är här är solen och diskoteken.

Så fort det finns städer som beskrivs med orden Resort, Beach och Discotek kan man ge sig fan på att det finns svenska turister.  Baloneserna på Kuta har lärt sig flera fraser på svenska och i bland går det att se prisskyltar som förklarar vad saker och ting kostar på svenska.

Ap In, vårat hotell är extra känt för att ha mycket svenska besökare och jag har det senaste dygnet upptäckt Bali på svenskt vis:
Med en bok, vid poolen, en Large Bintang i hand medan man för en konversation med andra svenskar pÃ¥ hotellet. NÃ¥got mer av Bali verkar ingen vilja uppleva…

Men det vill nog vi…
I morgon Ã¥ker jag och Petra till Gili Island….

Bali – kulturshockens hem. Huvudstaden, Denpasar ser knappt nÃ¥gra västlänningar och det kan ta lÃ¥ng tid att lyckas hitta ett av de fÃ¥ hotell i den stora staden, där fÃ¥ talar engelska. Ubud ligger cirka Ã¥tta mil norr om Denpasar. Ubud är raka motsatsen till Denpasar. I Ubud finns konstgallerier, butiker som säljer färgglada teatermasker, hinduistiska tempel, dyra restauranger, reklamskyltar om kvällens olika dansuppträdanden och gator fyllda med fler franska turister än baloneser själva.

Med feber och svagt bränsle tålamod kom jag till Bali sent en måndagskväll. Jag bestämde mig för att starta i Denpasar. Staden visade sig vara mycket vaken, med matmarknader som är öppna tjugofyra timmar och små gatustånd och restauranger överallt. Denpasar ser dock få turister och engelskakunskaperna är mycket begränsade. Med smärtan av det stora sår jag fått på ena vaden från en motorcykels heta avgasrör (det kallas antagligen något annat men jag är inte tillräckligt motorfordonsnörd för att veta det) bestämde jag mig för att skippa sightsing och dra vidare efter ett besök i en av Denpasars restauranger. En av de godaste och helt klart billigaste måltider jag haft i Indonesien än så länge. Jag blev serverad en stor Gado-gado (sallad på tomat, potatis, lök, spenat, gröna bönor, tofu i jordnötssås) för mindre än tre svenska kronor! Prisskillnaderna mot det turisttäta Ubud var stort visade det sig.

Ubud känns falskt. Det är som en pÃ¥hittad nöjespark där franska konstsnobbar kan gÃ¥ in i det ena galleriet efter det andra. För de tar aldrig slut. Det gör inte heller kvinnorna som säljer biljetter till uppträdanden för kvällens oändliga shower. Ramayana Ballet.. Barong… Legong… Hinduistiska danser där maskerna och den enorma utstyrseln är mer fascinerande än dansen själv. Ubud erbjuder ocksÃ¥ ett flertal hinduistiska tempel och oräkneligt antal restauranger med balinesiska rätter och nästan alltid en separat vegetarisk meny (Im gonna get fat…). Mitt i Ubud finns ocksÃ¥ det enda som verkar vara naturligt i staden: en grön fotbollsplan.

Mitt rum lyckades jag förhandla ner frÃ¥n 100 till 65.000 Rp (ca 45 kr). Det inkluderar frukost, har fläkt och eget badrum men har vissa nackdelar. Som att det inte gÃ¥r att lÃ¥sa dörren innifrÃ¥n. Faktum är att det knappt gÃ¥r att stänga dörren, och blÃ¥ser det hÃ¥rt öppnas de tvÃ¥ dörrarna. Jag lyckades hitta en gammal galge att placera mellan handtagen pÃ¥ dörrarna. Alternativt lÃ¥s….

Well, Bali än så länge är en besvikelse.
(Bortsett från maten och att jag mött upp med min svenska vän Sandra.)

Jag kommer aldrig senare än 20 minuter efter ett planerat möte. Jag kan tappa ansiktet när saker inte går helt min väg. Jag stiger upp efter soluppgången, tror inte på Gud eller mystiska medicinmän med makt och äter inte bara för att jag är hungrig, utan också för att det är gott. De skrattar åt mig och talar om att jag måste glömma min västländska stil för att trivas i Java.

Rozi är en av studenterna här i Java. Häromdagen lagade vi mat ihop. Det var första gÃ¥ngen jag fÃ¥tt hÃ¥lla i en kniv pÃ¥ sex mÃ¥nader och uppdraget blev att hacka chilifrukter. I Sverie undrar folk om jag tappat smaklökarna när jag okontrollerat öppnar och häller ut innehÃ¥llet frÃ¥n ena och andra kryddburken. Rozi skrattade däremot Ã¥t mig när jag hackat upp sju chilifrukter. Han är frÃ¥n Sumatra, den del av Indonesien som är känd för att äta mycket kryddstark mat. Han hackade upp 12 chilifrukter till… ”De tappar ju ändÃ¥ smaken i pannan.” Min hals kliade. Jag svettades. Jag fick syrebrist. Det var frÃ¥n röken i pannan! Till och med Rozi hostade till.
Hur ska jag lära mig Java om jag inte ens kan äta utan att gråta floder?

Rozi har haft en tuff uppväxt. Han bodde som barn hos sin farfar och farmor eftersom föräldrarna inte hade tid eller rÃ¥d. Senare har han jobbat som försäljare, tvÃ¥ timmar genom skogar med en vagn han fÃ¥tt släpa pÃ¥ för hand, frÃ¥n by till by för att kunna sälja nÃ¥got. Vägarna har fÃ¥tt hans ryggmuskler att skrika. Vägarna har varit fyllda av banditer. Men han pÃ¥minde sig själv om att le. Aldrig nÃ¥gonsin visa svaghet – dÃ¥ förlorar man allt. Plötsligt insÃ¥g jag nÃ¥got tragiskt om Indonesien. Människorna skrattar inte för att de alltid är glada. De skrattar för att det är enda sättet att klara sig.

Roz friterar grönsaker i sitt studentkök

Cecilia är frÃ¥n Java och är hemmafru sedan hon träffade sin franske pojkvän, Roman. Cecilia tycker det är trÃ¥kigt ibland, att bara sitta vid Facebook eller mÃ¥la pÃ¥ ett nytt lager eyeliner pÃ¥ hennes vackra hy. Hon är smart och diskuterar gärna politik, korruption och kulturskilnader. Hon funderar pÃ¥ att slänga sig bakom skolbänken igen, lära sig ordentlig franska. Trots att hon hatar franska. Världens dummaste sprÃ¥k…

Cecilia, i ordning att tillaga mat i sitt hem

John har säkerligen Javas största gehör. Han antecknar dagligen fraser pÃ¥ olika sprÃ¥k. Hans uttal pÃ¥ samtliga sprÃ¥k är felfritt. Han är rockmusiker och vet mycket om världen. Han kan rabbla den ena svenska artisten efter den andra, han kan namnen pÃ¥ fotbollsspelarna, tennisspelarna och de aktuella politiska frÃ¥gorna. Abba och Yngwe Malmsten är ett par favoriter för honom. Om det är nÃ¥got som irriterar John med västvärlden sÃ¥ är det den stängda synen. Som att mÃ¥nggifte är en islamsk tradition. Det är det inte. MÃ¥nggifte kom frÃ¥n de gamla kungarna i dÃ¥tiden och har stannat kvar i Java efter islam invaderade landet i de tidiga Ã¥rhundraderna. Indonesien är ett öppet land med mÃ¥nga religiösa influenser – allt är accepterat, även ateism och agnostiker. John kan därför inte förstÃ¥ all skepticm han möter frÃ¥n resenärer i Java. Varför bry sig om vad andra tror?

Yola är frisprÃ¥klig och tapper i diskussioner. Hon är abbortmotstÃ¥ndare och har en sex Ã¥r gammal dotter. Hon har uppenbarligen lidit dessa sex Ã¥r och hon verkar önska att hon aldrig blev gravid. De flesta aggressiva abbortmotstÃ¥ndare jag mött i mitt liv är de som är bittra. Bittra över att de inte haft andra möjligheter. Yola är en utav dem. Hon talar om dÃ¥lig karma och att ta andra människors liv, trots att hon inte är troende. Men hon behöver ett försvar till varför det blev som det blev sex Ã¥r tidigare. ”You, let’s change e-mail and se if u still are against abbortion in 3 years! Yea Isabel, lets talk then! I want to know!”

Något att lära om Java:
Den enorma öppenheten.
Självklart får man vara homosexuell om man vill, det är var och ens business! Who cares?
Självklart får en man ha fem fruar, självklart får en kvinna ha fem män, polygami är inget dåligt om människor trivs med det?
Självklart får en människa vara muslim, kristen, jude eller ateist! Alla kan väl få tro på vad den vill?
Självklart måste vi hjälpa de fattiga, för regeringen gör det inte. Det är för korrupt!

Kritik från Java mot Sverige och väst:
- Ni bryr er för mycket om tid. För i er värld är tid pengar!
- Ni glömmer bort de fattiga. Ni ser inte utanför era egna behov.
- Ni har sÃ¥dan negativ ton. Om en pappa i väst blir sur pÃ¥ sitt barn skriker han ”klockan är sju, du mÃ¥ste kliva upp”… I Java säger pappan vänligt… ”Du… klockan är snart sju”… för att initiera att barnet borde stiga upp. En förälder skriker aldrig. Man mÃ¥ste vara jämlik med sitt barn. Det är oartigt att skrika!

Mycket kritik verkar vara korrekt. Även om mÃ¥nga har en mycket fin bild av västlandet sÃ¥ har de kloka synpunkter om vad som skulle kunna förändras…
Framförallt det där med att leva jämställt…

Hon kallar mig Kaka Gila (galna storasystern). Hon är mager som en tändsticka och blir proppmätt på en friterad bönkaka (temphe) och två rischips. Hon är fylld av energi och ingår i ett band som basist. Hon är student i Yogyakarta och ser sitt kost (studentrum) som en samlingsplats dit ALLA är välkomna. Och alla känner vi hos hemma, hos vårt charmiga lilla energiknippe, Adikh Sity (lillasyster Sity).

Sity föddes pÃ¥ ön Flores i en kristen familj för 22 Ã¥r sedan. Hon har sex syskon, varav en tvillingsyster som stÃ¥r henne mycket nära. Sedan ett Ã¥r tillbaka gjorde hon vad mÃ¥nga unga indoneser med drömmar om framtiden gör – Lämnar sin hemstad för en bÃ¥ttur över till ön Java och frÃ¥n bÃ¥thamnen vidare till Yogyakarta. I Yogyakarta betalar Sity 500 000 Rp (370 SKR) per mÃ¥nad för ett rent studentrum pÃ¥ cirka 15 kvadratmeter. Varje dag bjuder Sity hem gäster til sitt kost och golvsmattan med bilden av Tom och Jerry, används som sittplats, bord och mittpunkt i hemmet.

Jag möter Sity under min första dag i Yogyakarta. Hon kommer där fram till mitt bord där jag sitter och ögglar genom menyn fylld av indonesiska delikatesser.
- Jag hatar att se folk äta middag själva! Något mer tragiskt finns inte! Slå dig ner vid oss!
En tidig sak att lägga märke till hos Sity är hennes enorma öppenhet. Efter ett fem minuters långt samtal har hon redan hunnit bjuda hem mig till hennes hemkvarter, ön Flores, i sommar.
- Du måste komma! Vi har Indonesiens finaste stränder och så vill jag att du ser oss spela!
Sity är ledig från skolan juni, juli och augusti. De månaderna ska hon hem till familjen och ha en liten turne med sitt band där hon spelar bas. Musiken de spelar varierar beroeende på publiken men det brukar mestadels bli indonesisk pop, även om hon själv föredrar att spela reagee. För Sity, finns det inga undanflykter jag kan dra för att inte hälsa på henne.
Question: Men jag har jobb i sommar. Jag måste återvända till Sverige?!
Answer: Du skulle jobba i slutet av juni! Jag ̴ker till Flores i mitten av juni! РDu hinner!
Question: Men Flores är dyrare än andra platser. Mina pengar håller ju på att sina?
Awnser: Du bor hos mina föräldrar. Och sÃ¥ visar jag dig de billiga gatustÃ¥nden – Du har rÃ¥d!
Question: Men mitt visa går ju ut 1 juni! Jag måste lämna Indonesien?
Awnser: Ha! Min syrra är polis! Hon hjälper dig gärna med nytt visa… Ett kulturvisa! – Du kan stanna tre mÃ¥nader!

Sity tillsammans med sin syster vid Rumah Dhom

Sity har under veckan bjudit mig över till sig var kväll men det har ständigt varit hinder i vägen. Häromkvällen fick jag dock ett sms som inte gick att neka till.
”Tmorow I have holiday, we would like to show you real local village with beautiful ricefieldview and nice and cheap price (dinner). Yo have to come sister!”
Tillsammans med tre av Sitys vänner och hennes syster begav vi oss igår till Rumah Dhom. Det är en liten by ett par mil utanför Yogya med ett väldigt karaktäristiskt utseende. Förrutom risfält, odlingsplantage av chili och bananer finns där också små snöbolls, eller igloformade hus. De kallas för . Husen kan också liknas runda rymdfarkost och de byggdes efter jordbävningen 2006 som slog hårt mot många småbyar på Java.
- De är byggda efter nån amerikansk modell och ska klara katastrofer såsom eldsvådor och jordbävningar!
Sity ser att något har förändrats sedan senast hon var där, sju månader tidigare. Nu behöver vi betala inträde för att ta sig in på gatan och vi blir vid ingång erbjudna en guide. Tydligen vill de lokala omvandla platsen till en turistattraktion.
- Neeeej! LÃ¥t det inte bli ett Bali! Neeeej!
Sity oroas starkt av turismen i Bali. Speciellt eftersom turismen börjar smittas till hennes hemkvarter, grannön Flores. Allt fler börjar höra talas om platsen.
En slogan ”Flores – stränderna Bali hade för 20 Ã¥r sedan” är en träffsäker kampanjkod. För 20 Ã¥r sedan hade turismen inte exploaterat och blivit sÃ¥ stor som den är i dag pÃ¥ Bali. Det var en mycket vacker plats.

Denna kväll är det teaterföreställning i Sitys Campus. Den är pÃ¥ indonesiska och handlar om en prostituerad kvinna (roll spelad av man) som samtalar med sin yngre syster om sitt liv. Det enda jag förstÃ¥r frÃ¥n pjäsen är det som kan avläsas frÃ¥n publiken: skratt och högljudda skrik. Det snackas mycket bland studenterna i publiken. Tystnadsrespekt för skÃ¥despelarna finns inte, och det verkar inte beröra dem alls – de verkar vana, det är sÃ¥ det funkar här.

Trots att jag hela dagen fått öva fraser är min indonesiska långt från användbar.
- Kaka! Tepad? Bosan? (Syster! Trött? Uttråkad?)
- Sedikit… Dan tamu? (Lite… Du dÃ¥?)
Förrutom jag själv, är Sity och hennes vänner oerhört engagerade i att lära mig indonesiska. De menar att jag har utmärkt uttal och har snappat upp mycket på några dagar.
- Kaka! I think you could learn to speak Bahasa Indonesia  fluent…. in about three mounth!
Sity skriver senare en lapp med skolnamn jag borde kolla upp.
- Please! Move to Yogya!

Ja kanske…
För Yogyakarta är en magisk plats

+ Dagens fras:
Huyan tidak perna berhenti! Kita hanya menunggu di sini!
(Regnet slutar aldrig! Vi bara väntar här!)

I Prambanan, östra Java finns det stora hinduistiska templet frÃ¥n 800-talet. Templet bestÃ¥r av olika torn dedikerade till olika hinduistiska gudar, däribland Vishnu – världarnas och själarnas skapare, Ganesha – vetenskapen och kunskapens gud och Shiva – krigens och fruktbarhetens gud. TvÃ¥ kvällar i veckan visas ett dansuppträdande utanför templena av Prambanan, Ramayana Ballet.

Berättlesen som visas vid Prambanan tisdag och torsdagskväll är baserad på en muntlig traditionell historia från Indien. Balletten ackompanjeras till klassiska musikstycken från Java och saknar helt muntliga dialoger. Historian börjar med att en tävling hålls för att välja ut en make åt den vackra kvinnan Shinta. Uppklädda män med svärd, färgglada masker och pilbågar studsar barfota runt på scenen. Rama Vijaya vinner till slut och han tar sig tillsammans ut med Shinta på äventyr i djungeln. De möter där inne Rahwana som anser sig äga Shinta eftersom Rahwana trodde att Shinta var en rekarnation av den kvinna han sökt under en lång tid. Rahwana vill få Shintas uppmärksamhet och för att få den förvandlar han en av sina följeslagare till en ren. Tricket funkar eftersom Shinta ber sin man, Rama att fånga renen. Rama försvinner sedan på jakt och Shinta fick under denna tid ett skydd av en magisk cirkel så att ingen skulle kunna kidnappa henne. Senare i historien kommer en vit apa, Hanoman för att rädda Shinta från Rahwana. Apans dans är den mest spektakulra under hela balettshowen. Hanoman kommer in på scenen med femdubblade volter och vajjar sedan som ett cirkusdjur mot marken från armar, till ben och midja.

Balans som en apa! Hanoman lyckas med sitt uppdrag med att befria Shinta och för henne till sin make, Rama. Rama har dock förlorat sin tilltro till Shinta och vill fÃ¥ ett bevis pÃ¥ hennes oskuld. Han utför ett test där han bränner upp Shintas kropp. Efter  testet är Shinta fortfarande hel och hon är till och med vackrare än tidigare. Rama väljer att tro pÃ¥ hennes oskuld och THEY LIVED HAPPY LIFE EVER AFTER….

Till en början är balletten till en besvikelse. Korregrafin - maskerna, de guldglittrande kläderna och pilbågarna är förvisso mycket imponerande men dansen är föga intressant. Dansörerna skuttar barfota runt på det vita scengolvet, och vajar lugnt från ena till andra sidan med kropparna. Det gåtfulla stilla templet i bakgrunden till denna utomhusscen innehöll mer action än vad som visades på scenen. Senare kom också regnet och avbröt balletten.
- Förr brukade det regna den tidiga morgonen och en bit in på eftermiddagen under The Wet Season, men nu är det helt oförutsägbart.
Klimatförändringarna får många att sucka. Regnet duggar när som helst under dygnets timmar och ingen kan säga när det börjar eller slutar.
Efter 15 minuters paus verkar regnet dock lägga av och föreställningen kan fortsätta. Det är egentligen här föreställningen börjar!

Prambanan, templet som tre dagar i veckan visar Ramayana ballet

Djur i form av renar, apor och en jättelik flaxande fågel gör entre i omgångar. Renen studsar och klingar med sina bjällror, Fågeln sträcker ut sina armar och visar imponerande konst under sina vingar. Aporna verkar vara erfarna akrobater som kan böja sina kroppar i flera vinklar. Några dansöser hoppar in och jagar de olika djuren med pilbågar. De ena djuret dör. Det andra djuret dör. Showens vackraste scen kommer emot slutet där flera halmhus lyses upp av strålkastarbelysningen. En vit apa tänder eld och ett slag av rök och värme når publiken. Den stora mängden eld oroar publiken om saker håller på att spåra ut. Men nej, efter några knappa minuter är det nersläckt igen och kvar från halmhusen finns bara svarta stolpar av kolrester.
Quite impressive…

Dans i Yogya förekommer inte bara utanför Prambanans tempel. Denna morgon infann jag mig tillsammans med Roz, studenten från Sumatra på ett av Campusomrderna. Där, i en motorcykelkällare utspelades i dag dansuppträdanden av studenter . De visade upp nationella danser från olika indonesiska öar som Flores, Papua och Timor. Emellan varje dans stod nervösa studenter och berättade om dansstyckena på en hackande engelska.

Efter dansen spenderade jag ett par timmar med att prata med studenter som ville öva upp sin engelska innan jag och Roz tog en liten sightsingtur i de närliggande området med motorcykel. Motorcyklarna i Yogyakarta är fler än på någon annan plats på Java. Anledningen är att 30 procent av stadens invånare består av studenter. Motorcykeln är det billigaste sättet att ta sig runt i Indonesien. Alla studenter har en motorcykel. Roz kan inte tänka sig att man kan vara student i Yogya utan motorcykeln.
- Om du vill komma hit och plugga så måste du lära dig motorcykeln!

Vi besökte av vad Roz är, den bästa lunchplatsen. Det ligger I vattnet och består av flera trähyddor. Maten serverades i buffetform på stora träblad. Lunchstället var lite utanför Yogya och var svårhittat. Själv upptäckte Roz platsen av en slump när han skulle ge sig ut för att fiska en eftermiddag.
Salladen vi beställde innehöll bland annat papayablad. Papayablad kommer att bli min nya försvarsmekanism mot myggen. Roz menar att papayalöv är bra mot malaria.
- Myggorna gillar inte bitterheten så de vägrar bita i någon som äter mycket papayalöv!

Roz bor som student i ett litet rum mitt i centrala Yogyakarta. För detta enkla rum, med plats för en säng och bokhylla betalar han 400.000 Rp för sex mÃ¥nader (300 svenska kronor). Studentmaten, sojabönsbiffar och nuddlar kan man äta sig mtt pÃ¥ för ett par ynka svenska kronor….

Tja… kanske borde bli student i Yogya…
För Yogya är verkligen en magisk plats…

är målet med resan nya asiatiska vänner med charm, gästfrihet, starka karaktärer och enorm glädje? Då är Yogyakarta den perfekta platsen. Varje dag ger möjlighet till nya möten inte minst bland stadens knappa miljonen studenter. Låt mig presentera några av mina vänner för er!

LUKMAN: Lukman är en mycket underlig karl. Han spenderar sina dagar Ã¥t konstundervisning och att leva efter sitt motto: Att vara fri och filosofiera runt fenomenet ”mänskliga energier”. När jag under gÃ¥rdagens eftermiddag möter Lukman är han enormt besviken. Tydligen hade vi planerat att ses denna dag. Han hade tagit ledigt frÃ¥n sitt arbete för att han ville visa mig runt stränderna och den närliggande vulkanen. Hela morgonen hade han sökt efter mig och frÃ¥gat hotell och cykelchaufförerna frÃ¥n min gata vart jag varit. Nu var klockan tre och det var för sent att Ã¥ka nÃ¥gnstans. I mitt dÃ¥liga samvete bestämmer jag mig för att spendera eftermiddagen med att snacka konst . Vi sätter oss i Lukmans brors hotell och diskuterar batik och design, nÃ¥got av det trÃ¥kigaste sysselsättningarna jag kan komma pÃ¥ men jag vill vara Lukman till lags. Lukman ser väldigt trött ut med stora svarta rynkor under ögonen. Dem förklarar han med att han varit vaken hela natten för att göra en t-shirt till mig. Nu hade hans färg tagit slut och han funderade därför pÃ¥ att sälja sin mobiltelefon för att kunna avsluta sitt verk. Jag visste inte vad jag skulle besvara Lukmans klagan med. Jag satt just nu med honom för att lätta mitt samvete över att jag glömt bort mitt löfte om att vi skulle spendera dagen ihop. Allt jag fick var sämre samvete. Och en fundering om allting stod rätt till i Lukmans huvud. Han säger tvärtemot vad andra jag mött i Yogya att det är en otrygg stad och att alla vill mig illa. Helst borde jag hÃ¥lla mig inne pÃ¥ rummet sÃ¥ fort solen gÃ¥tt ner. Lukman menar att det är hans ansvar att jag är säker och han är enormt intresserad av vilka jag pratar med, varför jag pratar med dem och hur jag mött dem. Hans överbeskyddande ”jag-är-din-pappa” beteende gjorde mig tokig och fick mig till slut att skrika att jag är den enda som fÃ¥r lov att ta hand om mig själv.
Jag vänder mig till Berit, norskan som bott i Yogya i ett år och jag får snabb respons.
- Han ljuger! Ignorera honom helt! Ok?
Jag hoppas Berit har rätt…. Vill hellre tro att han är nÃ¥gon form av bedragare (väldigt märklig sÃ¥dan) än en… galen psykopat?

IMEL, KALLAD WOW: Imel kommer frÃ¥n östra Borneo, Kalimantan och har denna veckan semester till staden hon gillar bäst i hela Indonesien, Yogya. För nÃ¥gra Ã¥r sedan var hon student i Yogya sÃ¥ hon vet precis vad staden har för utbud och charm. Imel vill träna upp sin engelska och tyckte att en svensk tjej som vandrade längs en av huvudgatorna sÃ¥g ut att ge henne perfekta möjligheten till det. Som tidigare student har Imel perfekt koll om var de billiga och bästa Lomek-gatukken finns. Lomek är en traditonell rätt pÃ¥ tomat, gurka, spenat, ägg och potatis som blandats in i en jordnötssÃ¥s. Denna sallad äts sedan med ”Nasi Crackers”, eller rischips som vi nog skulle kalla det pÃ¥ svenska. Eftersom Lomek är ett populärt studentmÃ¥l är det givetvis billigt, cirka 3,7 SKR fr en mÃ¥ltid. Senare mot kvällen visar Imel mig en annan studentaktivitet. Det ligger vid ett omrÃ¥de med trottoarkanterna fyllda med shitiga trasmattor där människor sitter med kaffe och tekoppar. Det ser ut som ett kvarter med uteliggare, som ett kvarter man borde undvika. Men de är inte uteliggare. Det är en av Yogyas största samlingsplats för studenter som sitter med smÃ¥ stearinljus, en liten matportion och kaffe. Vissa spelar nÃ¥gra sÃ¥nger pÃ¥ gitarren. PÃ¥ andra sidan gatan om de fikande studenterna finns gatukök. Där säljs ”Kopi Joz” vilket är kaffe som hÃ¥ller sig varmt tack vare ett par stora gldande kolbitar som puttrar i muggarna. Kaffet smakar dock precis som vanligt bryggkaffe. Kolbitarna bidrar bara med värme, inte med smaken! Studenterna i Yogya verkar ha liknande vanor som studenterna i Flemingsberg. Nudlar säljs längs alla gatustÃ¥nden i gröna blad.
Studenter i Yogya förblir dumma eftersom deras hjärnor blir till vad de äter, en light portion av nudlar.
Det är ett lokalt skämt som folk pratar om i Yogya.
Ett annat studentområde i Yogya ligger vid en park. Där finns ett par magiska träd som spöket mitos sägs vakta. Tron har funnits sedan 1870 och tanken är att man skall vandra femtio meter, rakt fram, med slutna ögon och försöka komma mellan de två träden. Lyckas man med detta kommer ens önskningar att besannas. Mina drömmar om att få rida runt på en enhörning mot månen kommer inte bli av fick jag veta i ett försök att pricka mig mellan träden.

Ormälskaren, Imel

STUDENTEN SITY: Sity är en ung och glad tjej från ön Flores som kommit till Yogya för att studera. Varje kväll har hon bjudit mig över till sig för att snacka med studenterna på hennes Campus. Sity är den som lärt mig mest indonesiska. Hon brukar kalla mig Bule Bule Mabuk (Drunk foreigner). Lika envist som jag tapprar mig igenom fraslistor med Bahasa Indonesia tragglar hon med svenska fraser.
Suya tidak mabuk, tapi sedikit (I am not drunk, just a little).

HINDUEN ERASS: Killen som gillar rock och Bintang (lokalt ölmärke). På kvällarna snackar han glädjeligen om sin historia, hur hans förfäder brukade vara bland Balis största kungar och om att han har holländskt blod från kolonisatrer som härjade i Bali under 1600-talet.

Min lilla smala gata Sosrovijayan är känd bland oss backpackers som besöker Yogya. De flesta kommer hit för två nätter för att se det spekatulra buddhistiska templet Borbodur med 504 buddhastatyer. De drar sedan normalt vidare på en tio timmars busstur till Mt Bromo, en vulkan som ligger på östra Java. Från Bromo tar de flesta sedan båten över mot Denpasar, Bali.
Själv har jag rynkat åt den klassiska rutten. Istället fr att titta på tempel var jag ute med träningskläder och vattenflaskan denna morgon vilket fick becabchaufförerna (cykeltaxi) från gatan att bli förundrade.
- Swedija? Still here? How long are you gonna stay? One month or what?
Att stanna i Yogya fyra dygn är uppenbarligen längre än vad som rankas normalt.

Yogya är en magisk plats… (trots att jag väcks var morgon av grannen. Mosken)

Övergångsställe. Övergångsställe. Övergångsställe. De är omöjliga att passera utan att tvingas vara social i Yogyakarta, Java, Indonesien. Genom att stanna upp vid den röda lampan ger man möjlighet för närvarande att fånga ens ögonkast. En konversation är skapad. Det är trevligt de första gångerna att få tips om vilka gator man borde undvika för att det är så dyrt och för mycket turism. De är trevligt att få lära sig några indonesiska/javanesiska fraser. Det känns bra att höra om var den bästa vegetariska restaurangen finns och om hur studentlivet ser ut i kulturens huvudstad. MEN efter att ha fått höra hur man undersöker om batikkonstverk är äkta, hur mycket bättre shoppingen är i Java jämfört med Bali och varningar om bedragare som säljer falska föremål för 12:e gången börjar det bli tröttsamt.

Mitt i min dagliga vandring bland träföremÃ¥l och uppklädda hästar som klackade genom gatorna blev värmen och alla frÃ¥gor om jag ville ha Rikshaw till nÃ¥gonstans tungt. Mitt ansikte gav ett buttert uttryck vilket fick en kvinna att stanna till sin bil. Hon undrade vad mitt förvirrade ansiktsuttryck menade. Jag svarade att jag stod och försökte minnas de indonesiska fraser mina nybekanta javanesiska vänner ville lära mig i baren förgÃ¥ende kväll. Den enda utav mÃ¥nga fraser jag mindes just dÃ¥ var ”Bule bule gila makang” (Crazy Drunk Foreinger).

Kvinnan i bilen var från ön Kalimantan (Borneo) och kom tidigt denna morgon till Java för att spendera två veckors semester här. Hon frågade mig om jag ville med på en sightsingtur och hennes charmiga skratt gav mig bara möjlighet till ett svar.
Ja, självklart.

Imel, en av mina nya vänner i Indonesien

Hon berättade under bilfärden att hon kallades Wow och arbetade som nöjesreporter. Bland annat hade hon intervjuat Black Eyed Peace, My Chemical Romance och James Blunt. Wow brukade för ett par Ã¥r sedan studera i Yogya, en stad där 30 procent av invÃ¥narna bestÃ¥r av studenter. FrÃ¥n hennes bil passerade vi den förtida sultanens vattenpalats, nÃ¥gra campusomrÃ¥den och vi stannade till hemma hos en av Wows vänner och senare hos hennes syster. I alla indonesiska hem är hallen samlingsplatsen, det finns där ett antal stolar att slÃ¥ sig ner vid. Jag fick prova en traditionell soppa, söt smak med ingefära, jordnötter och jackfruit. Mycket populär i Yogya men personligen tyckte jag det smakade… för mycket. I Indonesien blir det mycket genant för värden om man tackar nej till vad som erbjuds. Jag surplade därför i mig hela eländet.

Traditionell indonesisk soppa på ingefära, jornötter, mandlar och jackfrukt

Bilfärden gav oss senare chansen att avklara flera samtalsområden.
- Kände du till att du kan bli bestraffad med att betala 3,5 miljoner Rp om du ger pengar till en tiggare i stan?
Nej det visste jag inte. Wow verkade tycka att lagen var bra för att hon menade pÃ¥ att mÃ¥nga människor egentligen var rika med stora hus men enbart var lata och hellre tiggde pÃ¥ gatan än att skaffa ett riktigt jobb. Jag har ingen aning om hur verkligheten ser ut. Fast jag kan inte för mitt liv förstÃ¥ hur man som rik föredrar att vandra i trasiga kläder, med stora fläckar av avgaser och smuts pÃ¥ kroppen för att tigga ihop nÃ¥gra enstaka rupiahs OM man kan stanna i ett stort hus, eller leta rätt pÃ¥ ett riktigt jobb som garanterar en stor ranson pengar. Att tigga pÃ¥ gatan i stekande sol och bli bemött av blängande blickar… räknas alltsÃ¥ som ren lathet…

Vi hinner spinna in på samtalet droger och jag får det förklarat att det inte alls är något vanligt i Indonesien. Förvisso finns svampar bland studenter och konstnärliga typer men rent allmänt är det inte mycket som tas. Användandet kan ge saftiga konsekvenser, däribland dödsstraff.

Javaneser är ett vidskepligt folk. Någonstans passerar vi ett par stora träd med en gångväg mellan dem. Wow förklarar något om en ande som kallas Mitos. Om man passerar gångvgen mellan träden efter att det mörknat ska man tydligen önska sig något. Anden Mitos ska senare lyssna till ens böner och besanna dem. Jag undrar vad människorna vid träden har för bisarra drömmar när de ses ligga magra i gräset, med sotsvarta kläder som en gång varit vita. Vad önskade de sig av Mitos?
Mitos ska ven vara en gud som skyddar Java mot katastrofer… Uppenbarligen sköter Mitos sitt jobb lite halvkasst… 2006 kom en jordbävning och förstörde större delar av ön.

Blunda, försök pricka in vandringen så att du landar mellan de två träden. Lyckas du kommer alla dina drömmar att besannas. Men. Det är svårare än du tror!

PÃ¥ bilfärden tillbaka mot mitt hotells kvarter pÃ¥ kvällen kommer nÃ¥got märkligt pÃ¥ radion. Renodlad BRUTAL black metal…. i världens största muslimska land i förhÃ¥llande till befolkningen. Till min andra förvÃ¥ning höjer min muslimska chaufför, Wow volymen.
- Du gillade hårdrock va?

Yogya Yogya… Jag mÃ¥ste avsluta med samma ord som i förgÃ¥ende inlägg….
Yogya är en magisk plats….

Yogyakarta, eller som det kallas Yogya, är Javas kulturstad nummer ett. Batikkonstnärer, små hus, doft av kokosmjölk, hästar med vagnar och postrar som gör reklam för kvällens hinduistiska balletshow är vad som möter ögonen under en vandring genom Yogyas promenadgator.

När jag klev av bussen i Yogya den tidiga fredagsmorgonen kom ett antal om fem (eller om det var tio?) javaneser som ville promota sina gästhus. Eller sina vänners gästhus. Eller familjemedlemmars vänners vänner…
- Backpacker huh? Billigt huh? Jag vet stället för dig!
40.000 Rupiah per natt (30 svenska) dög bra för mig. Ganska strax fick jag möta konstnären Lukman.

De första femton minutrarna trodde jag att Lukman var min hotellvärd. Men tydligen var han bara en vän till mannen på gästhuset. Lukman hade bara kommit eftersom han hört att det kommit en svensk dit. Av någon anledning avgudade Lukman Sverige. Hans lillebror hade flyttat till Sverige för 13 år sedan och senare träffat en svensk kvinna som han gift sig med. Tydligen har lillebrodern målat upp Sverige (eller Uppsala?) som ett drömparadis.
- I adore Sweden… Like your people… Ja, jag talar lite svenska…. Hmm… Would you like to äta frukost? Later you could se my work, at the utställning, helt gratis!
Fare enough… Lukman är konstelev sedan nÃ¥gra Ã¥r i Yogya och ägnar sig till den typ av konst mÃ¥nga andra i staden lagt sin själ i. Att mÃ¥la figurer i batik. PÃ¥ utställningen är jag den enda utan kunskap om konst. Där inne sitter förrutom Lukman, ”the master of art” och en fransyska. Fransyskan är en backpacker som fastnat i Yogya lite längre än hon vad hon tänkt. Anledningen är batiken och hennes konstnärliga själ som tvingat henne till att stanna. Hon studerar mig noga medan jag tittar pÃ¥ de surrealistiska bilderna av glada masker, rök, färgglada svampar, kvinnor, himlar och annat.
- Du är en njutare…. Du ska välja den tavlan som talar till dig… Tänk inte bara välj! säger hon plötsligt.

Jag känner inte många konstnärer. Men det jag lärt mig är att de ofta talar ett språk jag sällan förstår. Jag är eftertänksam, går efter hjärnan och inte efter någon märklig känsla i magen. Jag har aldrig handlat ett konststycke i hela mitt liv och trodde verkligen inte att jag skulle komma att göra det någon dag heller.

Ett av många konstverks soms syns i Yogyakarta

Lukman, the master of art och fransyskan dricker australienskt risvin. De samtalar. Om hur konstnärer lär sig livet genom sig själva, genom vad deras fingrar magiskt formar fram. Ett konstverk är nÃ¥got man älskar när man ser det. En känsla som ska vara livet ut….
- Om köparen inte får pirret, glädjen och den där magiska känslan vill jag inte sälja! säger någon utav dem och får medhåll utav de andra direkt.

Jag vet inte om det var risvinet. Eller vad den där känslan i magen menade när jag hörde ”Den ska jag ha!” inom mig. Jag gör i alla fall mitt livs första impulsköp. I den rÃ¥dande stunden tror jag mig ha köpt en tavla som är ”sÃ¥ jag”. En tavla som repressenterar mig fullkomligt. Men tavlan är inte det minsta jag.
Färgglada svampar och en naken kvinna? Nej. Jag har köpt ett stycke utav Lukman snarare än en del av mig själv. En del av mannen som lever för ruset som ger honom inspirationen till konsten.
Magic Mushrooms.
Magi. Svampar. Droger. Nakna kvinnor. Frihet. Impuls. Dali.
Det är inte alls jag! Det är Lukman, och ingredienserna hans liv kretsar kring. Fast jag kan inte säga att jag Ã¥ngrar mitt impulsköp, för jag vet att jag fick ett löjligt billigt pris, under villkoret att jag inte skall sälja den vidare…

Svamparna verkar vara en viktig del i den javanesiske konstnärens liv.
- Självklart! Det är det som ger inspirationen! menar ”the master of art”.
- Isabel, röker du inte gräs? SÃ¥… du menar att du bara tar svampar?
- Nej… Ingenting…
- Haha? Inte ens svampar?
Vissa saker är sig mycket olikt saker där hemma. Men jag gillar konstnärerna i Yogya, trots att de talar ett sprÃ¥k jag inte förstÃ¥r. Svamparnas sprÃ¥k…
Om att frigöra sig själv…
Om att koppla bort sinnet…
Om känslor…
Och allt med att ”allt är närvarande”…
Inget fanns igÃ¥r…. Inget imorgon… Bara nu…
Ja, emellanÃ¥t kan det vara skönt att lyssna till obegripligt filosofisvammel. Har börjat tröttna pÃ¥ att lyssna till intellektuella som tävlar i att veta bäst och mest vid detta laget…

Fransyskan är inte den enda backpackern som fastnat i Yogya. Mot kvällen möter jag norskan Berit och hennes javanesiska vänner. Berit backpackade genom Asien förra Ã¥ret och hade planerat att stanna i Yogya nÃ¥gra dagar. NÃ¥gra dagar blev till ett Ã¥r…. Och hon planerar att minst stanna tvÃ¥ Ã¥r till…
- Yogya är världens bästa plats! Inte lika turistigt som Bali… Och människorna…. Wow…
Jag blir sedan introducerad till nÃ¥gra mycket vänliga javaneser. Alla vill erbjuda mig en inblick i deras liv och ber mig stanna förbi deras hus om jag skulle passera deras hemstäder… Jag förstÃ¥r hur Berit lyckats komma sig sÃ¥ billigt runt…

Musiken och dansen…
Batikkonsten…
Människorna som lever helt för kärlek…
Yogyakarta är verkligen en magisk plats….