Jag vill upplysa er alla om att jag nu har flyttat till Yogyakarta, Indonesien för att plugga indonesiska på ännu obestämd tid.

Kommer från min nya blogg skriva om vardagen på denna javanesiska ö på:

http://studentisultanstaden.blogg.se

Med all tjäärlek,

Isabel

MORGON I BANGKOK. Flickan på Geckos lägger som vanligt upp mangon, bananerna, musslipaketet och yoghurten i halmkorgen och pysslar överst på föremålen den lilla skylten: ”Fruitsallad with yoghurt and mussli, 35 Baht”. Klockan är sex på morgonen och det är ännu tomt. Alla årets dagar arbetar hon där, tillsammans med sin familj; mamma, moster och bror. Världen utanför Geckos finns inte för henne. Hon stiger upp, kammar sitt hår ner till bysten, slänger på sig sitt blåa förkläde; serverar sedan Soi Rambuttris turister med yoghurt, jordgubsshake, Pad Thai och Cappucino tills eftermiddagen. Då har besökarna tröttnat och vill istället ha öl, gärna något thailändskt som Chang eller Singha.
Sedan får hon sova.
Jag har sett henne för sista gången.

NATT I BANGKOK: Mittemot Gecko finns gatuståndet där ytterliggare en familj mättar de hungriga turistmagarna. Dygnet runt. Pannkakor med fruktsallad och honung. Baguetter med ost. Pad Thai. Nudlar med curry. Grillade rödsnappar och kyckling. Varje natt sover den utmattade servitrisen på en av plaststolarna med huvudet mot det hårda bordet. Då och då väcker ett fyllo henne och ber henne grilla en fisk åt honom. Hon pekar då tyst, yrvaken på sin bror för att markera att hon vill sova. Det är brorsans tur nu. Hon är inte den enda som sover på sin arbetsplats. Killen som säljer ”funny t-shirts” brevid henne, packar ner sina varor någon gång efter midnatt. Han sover sedan under en smutsig filt tills solen väcker honom. Det är juni, ingen bra tid för affärer. De flesta som kommer är lågbudgetresenärer som bara är intresserade av att pruta ner priser och begära discount eftersom de är ”sååå fattiga”. Säljsmannen tvingas nästan alltid säga ja. Det är så få kunder nu i lågsässongen och den snåla fransyskan i fiskebyxor som vill ha en Funny T-shirt med orden ”Little Miss Sunshine” kan vara hans enda kund för dagen.
Jag har sett dem förhandla sista gången.

SISTA NATTEN. Normalt sover jag alltid i de minsta rummen. Med den vagaste fläkten. Med den hårdaste madrassen. Ibland med gäster, kanske en råtta eller en gecko-ödla. I natt vill jag bo fint, sova ut, ha en iskall air-condition och en TV med engelsktaliga kanaler. Så jag går till Siam II och ber om rum. En kvinnlig turist utbrister högt vid disken att jag gör klokt i att välja air-con, det är för varmt för att bara ha fläkt och klagar över att hon inte sovit på hela natten. Den thailändska blygsamma flickan i receptionen skrattar blygsamt med och tittar ner på diskbordet, hon vet inte vad kvinnan pratar om. Även om receptionisten har tur, har lärt sig engelska fått ett jobb med en tjusig rosa klänning, ljus make-up och en lön omätbar med försäljaren på gatan kan hon inte drömma om ett rum med aircon. Det mesta av hennes inkomster skickas antagligen till sin sjuka syster, mamma och pappa på risfältet uppe i Isaan, norra Thailand. Jag håller tyst. Att klaga lyxproblem inför thailändskan vid disken känns osmakligt.
Jag har checkat in på ett gästhus för sista gången.

Om 21 timmar sitter jag på flyget mot Sverige.
Detta blir sista orden från denna blogg men om någon som hittat hit har frågor eller söker tips gällande resor i sydostasien hjälper jag gärna till. Kontakta mig i så fall på: nielsen.isabel@gmail.com

Varför inte sluta med en låt? Charta 77 – En Björn och En Tiger

Click here to view the embedded video.

”Dom hade gått rätt länge men. Nu så har dom kommit fram.”

Allt är som vanligt i Bangkok. Det är återigen ryggsäcksresenärernas huvudstad efter en tid av våldsamma demonstrationer, 80-tals döda och slukandet av 30 större byggnader. Mitt i turismens högsässong slog rödskjortorna till och attackerade det område och den industri de visste skulle ge världen den högsta mediala uppmärksamheten: Turismen. Nu har det dock varit tyst om dem ett tag och den 1 juni slukades utegångsförbudet efter midnatt och nu är nattlivet på högvarv igen på Silom och Khao San Road.

Juni månad är lågsässong i Thailand vilket först kan märkas på gästhusen. Den som oförberett utan förbokningar knackar runt på budgeresenärernas hostels klockan fyra på morgonen (såsom många backpackers gör) behöver inte vandra länge. Alla har rum. Priserna har halkat ner några nivåer, vilket även gäller souvernirförsäljarna som enkelt går ner i pris efter att desperat få sålt dagens kanske enda affär.

Klockan sex på morgonen är Khao San Road förvånadsvärt tom. Bara någon full herre som försöker hålla en konversation med en oengagerad thailändska köpt för natten. Herren munnar på sin ölflaska och har druckit såpass mycket att han knappt lägger märke till att thailändskan lämnar honom och att en ny thailändska tagit hennes plats. Den nya thailändskan är egentligen en man, en av många ladyboys som letar turen i Bangkok – en hemort för prostitution  i inte bara Thailand utan i hela Asien. Om den äldre brittiske mannen är för full för att inse djupheten i thailändskans röst, hennes långa kropp eller breda kroppsfigur eller om den brittiske mannen inte bryr sig för att han bara vill prata sig ur sin desperata ensamhet är svårt att avgöra. De ser trots allt mycket äkta ut, de prostituterade ladyboysen i Thailand och otaliga personer sägs ha legat med dem utan att ha anat att det varit en man. Allt är som vanligt i Bangkok..

Bangkok är ryggsäckarnas huvudstad. Alla som planerar långresa i Asien påbörjar och avslutar sin resa här. Det är lite av charmen på Khao San Road. Att se de bleka entussiastiska svenskarna bläddra i en nyköpt ”South East Asia on a Shoestring” eller de äldre australienska paret som under månaderna i Asien förändrat hela sitt utseende. Dreadlocks ner till midjan, färska piercingar i läpp och och näsa, svarta fiskmansbyxor och ett linne med ett hinduistiskt tryck. Alla vägar bär till Bangkok, är sant för skosnöresresaren eftersom alla flyg ut och in i sydostasien börjar här. En plats att byta och samla på sig erfarenheter. Alla har vi olika upplevelser och anledningar till att fly hemlandet några månader.

Svenskar, holländare, israeler, fransmän, britter och australienare är nationaliteter man möter överallt i sydostasien. Någon tröttnade på sitt yrke som advokat sade upp sig och bestämde sig att tillbringa ett år på luffen, en annan fick stor smak för frihet efter att ha varit intvingad sju år i den israeliska militären, en tredje blev olycklig över hur svårt det var att finna jobb i Storbritannien och någon stod inte ut med det förfärliga politiska klimatet i hemlandet Venezuela och den urkorkade presidenten som skapat en ohållbar situation som bara blivit värre.

Min anledning till att sticka?
Mest att jag ogillar att frysa. Och nu börjar det bli behagligt väder i hemlandet, Sverige samtidigt som det börjar bli olidligt varmt här ute i Thailand. Min fläkt puttrar i lågt tempo på gästhuset och det är svårt att sova om nätterna.
Det är för varmt!
Dags att dra till prestationsångestens land, till hetsiga valtider och knäckebrödets ursprung…
Om tre dygn sitter jag på flyget som ska bära mig till det som kallas hem.

AKROBATIK En kortlek sprätts upp och vandrar från ena sidan av scenen till den andra. Pom-pom-pom låter ljudet varje gång ett kort slår mot scengolvet. Fast det är inte en stor kortlek som vandrar på scenen. Det är en elastisk tioåring som slår volter i ett oerhört tempo. Han ler när han stannar till vid scenens slut. Hela ansiktet är fyllt av en clownliknande färg med vit bakgrund och små påmålade röda kinder. De börjar tidigt och tränar hårt, akrobaterna i Peking.

Fantasin på scenen har inga gränser. Exempelvis kommer ett gäng vandrandes in, ståendes på varandras axlar och börjar sedan hoppa över ett snurrande hoprep. Till slut kliver de översta av och de lägger sig sedan på marken, ståendes på bröstmusklena eller huvudet mot scengolvet för att fortsätta studsa över det snurrande repet.

Senare leker de hundar, och tar sats för att rusa igenom med kroppen i 90 graders vinkel genom metalringar.

Allra sist kommer ett rullande hjul in på scenen och fem motorcyklister tar sig in och cirkulerar i ett högt tempo, utan att snudda varandra…

DET GAMLA PEKING. Smaken av kinesisk kultur har fortsatt dagarna i Peking. I Hutong, de gamla kvarterna vandrade jag här om dagen kring för att se de gamla husen, vissa av grå sten och andra i buddhistisk arkitektur. Flertalet portar var rödmålade med guldfärgade lejon med ringar i käftarna. ”The son of the dragon”, statyn som syns varstans fanns även utportionerad vid husen. Jade, teförsäljning, porslin och silke. Allt av traditionellt värde i Pekings kultur säljs i Hutong. Det har gett utseendet på gatorna samma karaktär som Gamla Stan, Stockholm i sommartider. Överallt står i Hutong sidenklädda kvinnor med en porslinskanna i handen
- Want to try some te miss? Chinese green te or maybe olongte? We got the best quality for you!

Det är inte hela Hutong som fångats upp av turismen och bilder av hur folk ”vill att Kina ska vara”. På bakgatorna syns det riktiga Hutong. Det innebär gamla gråa byggnader, upphängd tvätt och stråk med blandning av urinlukt och tvättmedel. Gatorna är fyllda av gamla cyklar, för ingen har uppdaterat sin version sedan 50-talet.  Här och var sitter också män och reparerar sina cyklar för de har med sin långa historia lätt för att falla isär här och var. Maten som säljs bland de lokala bybona är allt annat än ris, friterad hund och dumplings. Det är istället spenatfyllda bullar, gräslökspankakor och sesamsfröbollar fyllda med söt kräm av röda bönor. Mitt i vandringen dyker en massagestudio upp. Jag har länge velat testa kinesisk massage så jag vandrar in. Där sitter ett par smala lätklädda flickor i allt för mycket makeup. De kan inte ett ord engelska men skakar roat på huvudet när jag frågar om massage. Det blev en ganska snabb insikt att stället var något annat än de oskyldiga orden om fotmassage utanför dörren.

KINESISK MASSAGE Kinesisk massage går det däremot att hitta på backpackergatorna i Peking. Det blev en av de värsta erfarenheterna i mitt liv. Den så kallade massagen började med ett rivjärn som skrapade längs ryggen, det var åtminstone så det kändes. Rivjärnet, eller strandsnäckan som det i själva verket var fick mig nästan att gråta när den vandrade över min ömma ryggrad. Tortyren fortsatte sedan med kopparna. Jag hade hela tiden huvudet nere i massagebänken så jag hörde bara hur en stor verktygslåda rasslade och lades på mina vader. Sedan hör jag ljudet av en tändare. Tydligen tänder massören någon lättandtändlig vätska i små glaskoppar. Dessa koppar placeras sedan över hela min rygg och det känns som små sugproppar som sliter upp huden in i glasen. Tolv koppar. Fem minuter skulle de verka innan tortyrmannen (massören) drog loss kopparna. En efter en. Nu efteråt ser jag ut som en blåvit nygelpiga med mina tolv jämt utsatta rödblålila fläckar längs ryggen. Ryggraden är utmålad av en röd lång rand.
Kinesisk massage, rekommenderar jag inte någon.

VEGETARISK MAT Kvällen belönade jag mig i alla fall lite mat från Fairy Su, den vegetariska restaurangen brevid Lama templet. Att restaurangen kallades vegetarisk fick mig att häpna eftersom hela menyn var fylld av stekt kyckling, strimlat fläskkött och korvar. Servitrisen skrattade åt mig när jag påpekade det.
- Nejnej, det är vegetariskt! Fejkkött såklart!
Om det inte vore för att restaurangen var starkt buddhistisk och för alla munkar och troende som bad vid sina tallrikar hade jag nog antagit att servitrisens ord var fejk. Men nej, det är fejkkött som serveras på menyn.
Fejk fejk… Naturligtvis! Vad hade jag väntat? Jag befinner mig faktiskt i Kina.

DEN KINESISKA MUREN
Inget besök i Kina är komplett utan ett besök vid The Great Wall.
Den förbannade muren hela världen förundras över. Vissa har satt upp ”se den kinesiska muren” på listan att göra före döden. Det står inte på min lista för jag anser inte att livet blir fulländat av att ha glott på en mur. Den må vara äldre (200 år före Kristur) och längre (över 8800 kilometer) än andra murar men fortfarande. En Mur.
En timmas bilfärd från Peking ligger i alla fall Badaling, den turisttätaste delen av muren. Till en början var besöket avskyvärt. Stenmuren var täckt av långsamt vandrande kineser, amerikaner och fransmän vars ungar skrek högt på olika språk samtidigt. Dessutom var sikten horribel med dimma som blockerade all syn mer än fem meter framför så det gick inte att se den ormslingrande konstruktionen. Efter femton minuters vandrig från startpunkten började muren dock att luta uppåt och turistantalet droppade av radikalt. Det var egentligen inte för att det var så värst svårt att vandra upp, en sju månaders gammal ölmage klarade enkelt av att göra det. Först en bit upp på muren var jag själv med relativt god sikt befinnandes i ett magiskt ögonblick blandat av barnsagor, mellanstadiets historialektioner och asiatiska filmatiserade dramor. Wow.

TIANANMEN SQUARE
Tiananmen Square (Himmelska fridens torg) sägs vara världens största torg. Dess innehåll är kinesiska historiemuseet som är stängt 2007 till 2010 på grund av ombygnad, ett monument för nationalhjältar, något tempel och Maos döda kropp. Den sägs dock se ut som plast enligt dem som besökt maussoleumet. Som det mesta i Kina alltså. Förrutom detta inkluderar också Tiananmen Square den förbjudna staden.

DEN FÖRBJUDNA STADEN
Världens största palats som innehåller 9,999 rum (siffran 9 innebär tur enligt buddhistisk sägen). Detta palats har varit hem för kinesiska kejsare i fem hundra år, mellan 1400-talet till början på 1900-talet. Palatset är 74 000 kvadratkilometer stort – en siffra som kan jämföras med Topkapitemplet i Istanbul på 70 000  och Vatikanstatens 44 000 kvadratkilometer. Stället är stort och kräver tid, och Intresse att ta sig igenom.

LAMA TEMPEL
Tempel. Tempel. Överallt i Asien finns buddhistiska tempel i varje riktning man tittar. I Kina är det tibetiska mahayana buddhismen som gäller och den skiljer sig stort från theravada både i templernas utseende och religionen själv. Precis som många kinesiska tempel är Lamatemplet rött färgat med färggranna detaljer. Mayahana betyder Den stora vägen och är stor i Kina, Japan, Korea och givetvis i Tibet. Utövare i tempel som Lama har många troende som utför en speciell ritual där bedjaren tyst för sig själv ställer en fråga samtidigt som den håller en bunt tända rökelser som den svänger mot bröstet fram och tillbaka och kastar mot en eld. Dess mönster, hur de hamnar och antalet som landar – ger ett svar. Svaret kan senare slås upp i en speciell bok.

JADE OCH SILKE
Det finns två föremål många är ute efter i Peking, jade och silke. Det utnyttjar tillverkarna i staden och många turistturer till templena runt om i Peking samt kinesiska muren inkluderar ett besök till en jade/silkesfabrik.

Inne på jadefabriken kan besökaren lära sig hur det går att urskilja äkta jade från glasföremål. Drakar, tigrar i prydnader och på smycken visas sedan i försäljning i alla färger. På silkesfabriken får besökaren lära sig den omfattande historian hur silkesmasken och puppan blir grunden för silkesmaterialet som omsorgsfullt går igenom en rad processer innan den först efter 20 år blir till en kudde. Allting på fabrikerna garanteras som äkta. Priserna känns däremot grovt överdrivna
En prydnadsdrake på 20 gram i jade – 80 Yuan (90 SEK)
En stor Buddha i 20 kg jade – 30 000 Yuan
Ett bäddset i silke – 1350 Yuan
En silkesblus – 500 Yuan
Jag tror jag drar till Fejkmarket och köper mig en glasdrake och en tygsjal för en svensk guldpeng istället.

M2 är en ganska välkänd klubb för dem som är bosatta i Shanghai. Klubben ligger ocentralt i Hong Kong Plaza och kräver både en tunnelbanefärd och taxitur för att komma dit. Systemet för tunnelbanan påminner om Stockholms T-central. Det finns inga regler för vem som ska gå på och av så det strömmar alltid samtidigt folk på in och utgång när vagnarna öppnas för på och avstigning. Mina amerikanska vänner är shockade över det idiotiska systemet. Förstår inte folk att det är enklare om man väntar tills folk klivit av?
- Only in China! muttrar Brian
- ..And in Stockholm.. muttrar jag

Inne på klubben M2 finns både killar och tjejer med t-shirttryck av Hello Kitty. Hello Kitty är coolt. Såväl är Shrek och tv-spelsfigurer som syns som motiv överallt. Jag gillar det kinesiska ungdomsmodet, men det hjälper mig tyvärr inte i min klagan över att folk fortfarande tror att jag är mellan 14-18 år (vilket börjar bli ledsamt när min verkliga ålder faktiskt är 23).

Rökningen är tillåten överallt och dansgolvet är därför tätt av rökare. Det finns inga restriktioner för platser där man inte kan röka. I sjukhusen, på gymmen och här på internetkafet blossar folk för fullt. Tydligen säljs till och med cigarettpaketen inne på apoteken. En metod för att hålla nere den höga befolkningen sa någon. I Kina andas man alltid in cigarettrök utan att peta på en cancerpinne.

M2 är annars en blandad klubb dit alla är välkomna. Tidigare var klubben belägen mer centralt i Kina och det var enbart rika som gick dit. Bråk mellan västlänningar och kineser pågick nästan varje gång. Något som verkar ha förändrats sedan klubben bytte lokaler. Nu finns människor med alla sociala och etniska bakgrunder samlade under samma tak. På samma golv finns ryska modeller, turkiska studenter som studerar mandarin i staden, lokalbefolkning som lever efter ”pappa betalar” och de som arbetar på snabbköp tolv timmar om dagen. Det finns det som bär kläder från senaste kläddesignerns påfynd och de som handlat kläderna från den mest ökända fejkmarknaden. Det spelar ingen roll.
Syftet är inte att komma dit för att visa upp sig.
Syftet är att ha kul.
Och kul är vad det är, inne på M2s dansgolv.

Turismen blomstrar just nu i Shanghai. De är här för att se Expo – En utställning där varje land som deltar skall representera en arkitekurbyggnad som är typisk för sitt land. Det kostar pengar att ta plats för utställningen. Deltagarländerna betalar höga belopp för att få delta och annonseringen Expo har ändrat formen av Shanghai. Kina nyttjar de inkomna stålarna på ett sätt som har skapat en stark avsky mot Expo. Konsekvenserna av Expo är definitivt mer kända för de bosatta i Shanghai än vad själva evennemanget har blivit. Byggnader har rivits för att ge plats åt sådant som turisterna kan tänkas vilja ha. Subway och Seven Eleven fanns knappt innan Expo men nu går det att finna dessa kedjor överallt. Extrainsatta poliser är synliga sedan Expo startade.

Expos blåa maskot i form av en pusselbit som just nu syns överallt i Shanghai

Kina vill inte att utländska besökare ska få en dålig bild av landet. I Shanghai kan man just nu inte se några fattiga eller hemlösa. De rensades bort tre veckor innan Expo startade. Polisen beslagtog mellan sex och sjutusen personer som arresterades för vad som kallades ”street crime”. Byggnader som var för fula eller enkla revs ner. Femton tusen människor blev hemlösa men ingen vet riktigt vart de tog vägen. En sak är säker – De rör sig i alla fall inte på de centrala gatorna i Shanghai.

I Shanghai fanns tidigare butiker som sålde förfalskade DVD-skivor. De var många i antal och mina amerikanska vänner besökte ofta Shanghais marknad för privatkopior. Butikerna var lite hemliga med sina business. Vid entren till butikerna syntes först bara orginalskivorna men när kunden väl bestämt sig vilken film den ville ha, togs kunden in till ett hemligt rum där de riktiga affärerna pågick. Därinne fanns de förfalskade versionerna. Dessa piratkopior säljs inte sedan Expo startade. Tjoff. Tjoff. Tjoff. Den ena stängdes ner efter den andra. Hur många säljare som arresterats verkar okänt.

Expos påverkan på Shanghai är inte helt olik vad som hände i Peking vid OS. Likt i Shanghai, skyfflades även där mängder av bostäder bort för att ge plats åt OS. För en kinesisk kille som blev hemlös blev det för mycket. Han tog därför livet av två amerikanska turister och sist sig själv. En händelse som blivit omtalad i västländska medier. Detta har inte hänt i Shanghai än. Mn låter inte som en omöjlig utveckling.

Mina västländska vänner hatar Expo. Taxichaufförerna kör omvägar för att få in en extra slant, butikerna tar extra betalt eftersom de tar dem för västländska rika Expo-turister och lokalbefolkningen har generellt en otrevligare inställning.
- De tror att vi är här och stödjer Expo.

På gatorna blir man ofta ett dollartecken som västlännig. Så var det tydligen inte innan Expo och vanliga konversationer som brukar få igång kontakten säljare-kund handlar om evennemanget.
- So you are here in Shanghai for the Expo?!
- Hell no! Do you like the Expo?
- Yes! Of Course!
- Why?!
- I dont know. Do you like the Expo?
- No! Of Course Not!
- Why?!
- I dont know.

Vad är det där Expo egentligen?
Och varför försöker det skymma undan hela Shanghai?

1949 började tillverkningen av propagandapostrar för kommunismen. De som låg bakom ”konsten” var unga studenter från Shanghais universitet. Överallt på skolornas korridorer fanns färgen rött, starka arbetare som satte sina vapen i ”ondskans motstridiga krafter”, imperealismen – USA. Propagandaaffisherna symboliserade stödde krafterna mot det japanska kriget. Ett exempel på affisherna som tillverkades är en från 1951 med leende vackra unga soldater som jagade fula och svaga slitna amerikaner. Under löd texten:
Länge leve makten av det koreanska och kinesiska folkets arme.

1957-1962: Arbetare och bönder låg bakom postrarna som tillverkades denna tidsepok. De skulle symbolisera ”entussiasmen hos folket under Maos ledning.” En poster föreställer en ung skrattande flicka som pekar ena handen mot posterns åskådare, den andra mot fyra varelser; en mygga, en råtta, en fågel och en gräshoppa. Den kinesiska texten lyder:
”Kamrat, vad har du gjort för att sprida ut de fyra pestena?”

1963-1965: Affisherna från denna tid hade fokus på det kalla kriget. De visade hat mot kriget som pågick i Vietnam. Förrutom dessa fanns även bilder av kärleken till kommunistiska ledare, som Ernest Guevara. Han håller på en bild ansiktet högt i skyn medan hans högra knytnäve höjs i samma riktnig. Bakom sig har han sitt stöd, arbetarna.

1966-1971: Personkulten Mao nådde sin spets. Han syntes i denna tid på nästan vartenda poster.

1972-1976: Tidigare låg mycket fokus i affisherna på hatet mot USA. Nu var det mer fokusering på att uppmana folket till att läsa marxistisk litteratur. Orsaken till minskandet av den hatiska inställningen till USA var att president Nixon hade blivit inbjuden till besök i Kina. Vissa postrar visar män som håller hårt i sina biblar, det kommunistiska manifestet. En annan från 1974 föreställer mängder av arbetande kvinnor och i mitten en tjej med vit mössa som håller i en burk med tabletter. Under henne finns texten ”Carry out birthcontrol for the revolution”.

En tanke. Jag har lagt 20 Yuan för att stödja bevarandet av kommunistisk posterkonst. Det är lite spyreflexkänslor samtidigt som besöket var ett av de mer intressanta ögonblicken i Shanghai, en påminnelse om vilket land Shanghai ligger i. I slutet av utställningen kom dock något förvånande. En tavla med följande text
”Mao skapade kulturrevolutionen med konst som pennan och pappret. Studenterna låg bakom konsten och skapade den i rädslan för att annars bli förknippade med högersympatisörer. Många postrar hade inte någon förankring till sanningen men tog ändå ner den fysisa världen i dess illusion. Konsten försvann helt efter kulturrevolutionen eftersom de flesta hatade deras budskap, ingen såg något värde i postrarna som konstform. Jag var student under tiden och när jag idag blundar kan jag se postrarna som prydde skolans korridorer överallt. Inte hade jag kunnat ana att jag en dag skulle starta ett museum för bevarandet av propagandakonsten.
/Yang Pei Ming”

Negativitet om Kina är annars tabu. Spioner finns. Överallt. Mina amerikanska kamrater som arbetar som engelskalärare blir svettiga och får kalla kårar när studenter räcker upp handen med kritiska kommentarer:
- Jag hatar Kina, det är så korrupt!
- Heheh. Men. Hehe. Alla länder har sina problem.
- Men Kina är så korrupt! Jag vill inte ha något jobb här!
- Du gör mig obekväm. Låt oss prata om något annat.
- Obekväm? Det är för att det är korrupt!

Under alla lektioner finns avlyssnare. Fängelsestraff - garanterat och i bland värre för den som yttrar fel ord.
Kina. Ett stort propagandagalleri.

Hårda i Kina? Varför alla blygsamma skratt när de får ett leende, varför alla små barn som vinkar och skriker sitt enda engelska ord: Hello mot en? Varför blir kunden tillfrågad om den vill stanna i tygbutiken på en kopp te? Varför kommer folk fram och frågar om de kan hjälpa till där den förvirrade turisten står och tittar förtvivlat i en karta på West Nanjing Road? Hårt folk? Vem hittade på det?

Omedvetna om miljön? Varför tar de i så fall betalt för att få en påse till varorna i affären? Ett fenomen jag bara stött på i Sverige och några europeiska länder. Varför är elen mycket dyrare dagtid än kvällstid? Förvisso använder Kina fortfarande freonkylskåp men det finns mycket som gör Kina steget före andra asiatiska länder. Sopor slängs inte huxflux på gatorna och visa soptunnor bär texterna ”RECYCABLE” och ”NON-RECYCABLE”. Ett fenomen många av resten av Asiens länder bara kan drömma om.

Yttrandesfrihet? Nja. Många verkar ha landat i hjärntvätten där Mao är en hjälte. Han finns på vartenda sedel, t-shirtarna i affärerna och stadsparkernas statyer. Monumentet ”First meeting of the Communist Party of China (CPC)” i centrala Shanghai berättar okritiskt om Kinas nutitda historia. Denna bild av kommunismen förmedlas därifrån:
 Kommunismen kom till Kina från marxistiska ryska läror under 1900-talet. Ondskan är Storbritannien och Usa som rasade in i Kina vid opiumkriget 1840. De tvångsomvandlade Shanghai till en handelport och införde förbud mot kineser att göra saker andra medborgare hade rätt till, som att ta sig in i parker. Behovet av självständighet växte och bildade 1911 kinesisk militär som menade att ”Kina kan inte räddas utan kulturell och intellektuell upplysning”.
Huvudbudskapet från monumentet är:
CPC ska leda folket till makten och verka tills klasskillnader försvinner.
Förrutom några få västländska turister finns det många skolungdomar i uniformer som springer runt och tittar på CPC’s historia. De är inte äldre än 10 år. På ”The first meetingplace of CPC” ska dessa skolungdomarna lära sig att tänka… Och resultatet blir?

Vandrar man som västlänning genom People’s square kommer strax någon fram och frågar personen vad den anser om Kina eller vilket land denne är ifrån. Brian, min amerikanske vän har upptäckt att det ofta är samma personer som ställer frågor och att de alltid ställer frågorna på samma sätt. Brians teori är därför att dessa är anställda av regimen för att visa utlänningar att kinesiska medborgare minsann kan tala engelska. Denna teori har han fått medhåll för från kinesiska vänner.
- Det låter absolut som något vår regim skulle kunna göra!

Bilden av Kina… Är en helt annan beroeende på vem man frågar, vems erfarenheter som spekuleras.
Min egna bild av Kina som nu mer basseras på personliga erfarenheter i landet än rubrikerna från DN (min tidigare bild) har åtminstonne ändrats några nivåer…

Senaste dagarna i Shanghai har spenderats till den aktivitet utlänningar huvudsakligen tillbringar sin tid åt. Shopping. Det är enkelt. Söker man en peruk går man till den gatan som säljer peruker, vill man ha en väska är det bara att traska till det varuhus som specialiserar sig på väskor och vill man ha siden är det en taxiresa till sidenmarknaden som gäller. Ingenting är blandat i Shanghai, allt går att hitta på ett bestämt område. Ett område för varje vara eller material.
- Tanken är att locka alla kunder till en plats, menar Maggie.
Smart… Eller korkat. Konkurrensen bland butikerna är hög och gillar kunden inte priset hos den ena försäljaren går det enkelt att hitta ett bättre pris hos grannbutiken.

Prutkulturen är stark i Shanghai. Standarden är att få ner priset till 10 – 30 procent från vad säljaren utgår från. Maggie har vanan långt inne och förhandlar hårt ner ett smycke från 78 till 10 yuan. De kinesiska säljarna beundras av hennes starka viljestyrka, hon är lite uthålligare än vad andra västlänningar brukar vara. Maggie blir därför ofta kallad ”Tuff lady”. Annars brukar svagheten hos en västlänning vara att den är lättstressad och nervöst går med på ett pris när de tycker att de tjaffsat länge nog. Maggie har däremot tid på sig och har inget emot att sätta sig ner och läsa lite medan hon väntar på att få det pris hon vill ha. Maggie skulle aldrig gå med på ett startpris utan att försöka pruta ner det en bit.
- Att inte pruta är att förolämpa säljaren. Den vill inte sälja till dig om du inte försöker förhandla först!

På jakt efter billigt skräp!

Maggie har nu bott i Shanghai i sex månader och är trött på den negativa bilden som ges av Kina. Speciellt när det gäller ämnet censur. Maggie tar filmen Avatar som exempel. När filmen Avatar slutade sändas på bio sa alla medier i väst att Kina censurerade filmen.
- I själva verket hade filmen visats i två månader, det var dags för något annat att ta plats i biograferna!
Förvisso finns censur i Kina, Facebook och Youtube är två exempel på internetsiter som inte kan användas i Kina.
- Vi får inte glömma att alla länder har censur! Japan är det enda landet i världen som inte censurerar något! Att säga något annat är rent hyckleri!

Shoppingen har fortsatt i dagarna med mina amerikanska vänner Brian och Lindsey. De har bott i Shanghai tv år här de arbetar som engelskalärare. De skrattar åt mig när jag känner mig nöjd över att ha fått ner priset från 465 till 170 yuan.  De är vana vid hur systemet funkar och är totalt okänsliga för säljarens försök till att vinna sympati och klagan om att de går back om de säljer för ett lägre pris än vad de föreslår. ”Common, why are you so mean, do you want me to starve?”, ”Haha, that is a jokingprice! Common! Give a better last price! No jokingprice”, ”Haha, funny! Or you mean euro or US dollars right not yuan?” är olika fraser som ofta kommer efter den som försöker förhandla med säljarna i Shanghai. Snabbt lär man sig att skratta stort tillbaka och använda samma tekniska fraser ”I cant possible pay that! I am a student” ”Common, why are you so mean – you are robbing me with that price”. Shoppingen i Shanghai är rolig. Oavsett hur skamligt låga priser som man föreslr blir säljaren aldrig (eller åtminstonne sällan) förolämpad. Vi bara skrattar. De vet att jag ljuger när jag säger att jag inte har råd och jag vet att de ljuger när de säger att de blir ruinerade. Ett spel där den som skrattar högst och längst vinner.

En snabbälxa i Kina är att allt är fejk. Ingenting är på riktigt varesig det gäller siden, skorna med Ecco-märket, Loreal-sminket eller ens vattnet i flaskan. De är duktiga på sin specialite att framkalla fejkprodukter. Mina nyinköpta Diesel-skor är bekväma och snygga såsom de vore äkta. Låt oss hoppas att de håller några veckor innan de faller isär. Maggie har läst om att smink ofta kan innehålla allt från råttgift till arsenik. Så det blir inget smink från Shanghai. Brian klagar över att han ständigt har ont i magen. En kvinna på tunnelbanan gav svaret till det.
- Vattnet du dricker är fejk. Det är kranvatten.