Tro det eller ej men efter decennier i Italien, the Land of the Pasta, känner jag mig fortfarande obekväm med att äta spaghetti i situationer där man ska vara lite elegant. Jag får liksom aldrig tag på exakt rätt kvantitet av strån på gaffeln, det blir antingen för mycket eller för lite. Blir det för lite så tar det en halvtimme att äta upp 8 hekto pasta (rek. tid: 7 min) och man känner sig allmänt fånig, blir det för mycket och man ändå väljer att stoppa in det i munnen måste man ju först och främst luta sig väldigt nära tallriken för att inte få hela hakan och kanske bröstet indränkt i sås eller olja eller vad det kan vara. Man då kan antingen välja taktiken att hjälpa till underifrån med gaffeln för att fånga in ändarna som dinglar ut från munnen, eller så kan man förstås bita av hela ”skägget” vilket medför att man sen sitter med små kortisar som man kan glömma att någonsin få upp på gaffeln igen. Det värsta är förstås om man försöker suga in det som hänger ut. Så det blir mest att jag sitter och försöker rulla upp olika testar på gaffeln och sen får börja om när jag märker att det är ohållbart. Jag tittar alltid därför fascinerat på när olika italienare lätt och smidigt arbetar sig igenom sina spaghettiberg utan ett endaste tomatstänk på hakan och tänker avundsjukt: Ja, men de har ju snurret i blodet förstås..

MEN.

Jag fick för ca en månad sen reda på något som för alltid kom att ändra sättet jag ser på det här problemet.
Något världsomvälvande stort.
Något som bevisar att det finns en anledning till varför jag inte får till upprullningen på gaffeln.
Något jag aldrig själv hade kunnat gissa mig till.

Jag har i alla år snurrat gaffeln åt fel håll. Kan ni förstå detta? Jag snurrar motsols! Helt fel tydligen, och efter en månads empiriska efterforskningar har det mycket riktigt visat sig att jag är den enda i min omgivning som beter sig på det här viset. Inte bara snurrar alla andra medsols, samtliga i undersökningen var också helt bestörta när jag erkände att jag snurrar åt fel håll.

Den här nya faktan har öppnat upp en avgrund framför mig och jag sitter paralyserad och fixerar ett dammkorn med tom blick. Tänk.. under alla dessa år..

Frågorna hopar sig och jag försöker organisera dem mentalt.

Vem vet hur många fler fatala gastronomiska misstag jag gör mig skyldig till, dagligen?
Kanske rör jag om i min espresso åt fel håll?
Snurrar jag struten åt fel håll när jag slickar på min pistageglass?
Rör jag om i risotton åt fel håll?

Om man befinner sig under stenbockens vändkrets, ska man byta håll då?
Hur bör vänsterhänta hantera besticken? Ska de fortfarande snurra medsols eller ska de snurra ”utåt” dvs motsols för en högerhänt åt fel håll?

Och framförallt:
Finns det fler som jag därute?

Var inte blyga, jag hoppas att min berättelse ska kunna hjälpa andra som jag. Tillsammans står vi starka, glöm inte det.

Varje gång jag får den stora glädjen att ta emot långväga gäster så går vi en liten rundvandring i ”våningen” så att alla ska känna sig som hemma.

Här är vardagsrummet med gammelmormors stol. (Sitt gärna. Försiktigt.)
Här är köket utan gardiner. (Skyl er om ni vill för de katolska grannarna).
Här är sovrummet som man måste gå igenom för att komma till badrummet.
Här är badrummet med ett elstängsel utanför fönstret. (Ta helst inte i det).

Osv osv.

När vi väl är inne i badrummet så har jag nästan alltid en liten genomgång om duschen. ”Vad är det som är så svårt med att duscha som kräver en skola??” kanske den oinvigde berättigat undrar. Jag vet inte vad det är faktiskt, men den här duschen (precis som den förkrossande majoriteten av italienska duschar jag har provat i mina dagar) lyder efter egna lagar när det gäller temperaturskiftningar. Det har visat sig väldigt lätt att antingen

1) få iskallt vatten över sig, mitt i shamponeringen.
2) bli skållad.

För att behålla mina gäster glada och med allt skinn kvar på kroppen har jag därför den här lilla skolan. Italiadabere ger er:

1. Glöm allt du någonsin lärt dig om duschar hittills i ditt liv.
2. Det är ingen idé att bli arg, duschen kommer alltid vinna mot dig i en styrkekamp.
3. Den översta kranen med ett F är för kallvatten, den nedersta för varmvatten med C på.
4. Jag rekommenderar STARKT att låta handtaget i mitten, vilket reglerar från vilket munstycke vattnet ska spruta, vara riktad NERÅT i startpositionen.
5. Det går inte att bara ställa kranarna i någon förbestämd vinkel som ”borde” ge lagom ljummet vatten.
6. Börja med att vrida varmvattenkranen krafitgt åt vänster, så långt det går. Inget meseri här, det gäller att snabbt ta kommandot och direkt visa var skåpet ska stå.
7. När vattnet börjar närma sig en hyfsad temperatur börja då försiktigt att vrida kallvattenkranen ungefär ett halvt varv.
8. Vänta i ca 20 sek.
9. Vrid om mittenhandtaget NU och akta fötterna för det iskalla vattnet som kommer ut ur handmunstycket.
10. När vattnet helt plötsligt ändrar karaktär och blir skållhett, ha då is i magen och vänta ut det. Akta fossingarna och Vad Du Än Gör. Vrid inte på kallvattnet.
11. Efter ca en minut kan du lita på att duschen har ställt in sig på en temperatur som den kommer hålla.
12. DÅ. Är det dags att med en MYCKET finkänslig hand göra finjusteringar på kallvattenkranen. Vi snackar någon millimeter åt höger eller vänster. Alltså med en Stradivariussnickares precision. INGA hastiga rörelser, det skulle paja den stabila ljumna grunden som det tagit MINUTER att bygga upp.
13. Glöm inte att efter varje justering vänta in den reella effekten i sisådär 30 sekunder.
14. Nu när temperaturen med det specifika gradantalet som är just vår favorit förhoppningsvis forsar ur kranarna är det lätt att tappa kontrollen. Då vill jag bara påminna om En Mycket Viktig SAK:
15. Det finns ju ingen hållare till munstycket utan man får helt sonika hålla i det med höger-(eller vänster-)handen. Då slangen dras upp för att munstycket ska hamna ovanför huvudet och på det sättet dränka huvudet och hela kroppen i vatten Kan Det Hända att den trasslar in sig i någon av kranarna vilket på ett mycket drastiskt sätt ändrar det som nyss var en mer än en behaglig duschupplevelse till en regelrätt mardröm i antingen jättekallt eller jättehett vatten. Så SE UPP.
16. I det stora hela önskar jag er en härlig dusch.

Ja det var väl allt. Nu ska jag ut på stan och leta efter en laminator så jag kan klistra upp instruktionerna på kaklet. Hej på ett tag.

Som alla vet, består den italienska hälsningen av 2 eller 3 kindpussar. Den kan kombinernas med antingen handtagsfattningen eller en kvartsomfamning med handen på ryggsidan, beror lite på graden av intimitet med personen ifråga. En bra grej att veta är att man börjar på höger sida. En annan bra grej att veta är att holländare börjar sin kyss-ritual på vänster sida. Så slipper man små kulturkrockar menar jag. Inte för att det har hänt mig eller så men.. en liten bula i pannan har jag allt.

Favignana 2008

Vissa dagar längtar man bara hem. Hem till bleka färger, hem till ostmackor med bryggkaffe, hem till påklädda tjejer på teve, hem till avklädda tjejer på ett minusgradigt Stureplan, hem till ren luft och pålitliga, skygga människor med ”PK” som religion.

Är ni en av dessa hemlängtare och bor i Milano? Då mina vänner är det dags att rycka upp sig! Milano är nämligen en internationell stad med en fair share av svedesi. Italiadabere ger er (i fallande ordning):

De Svensktätaste Patserna i Milano – hela listan!

5. Brera

I det här området kan man på valfri bar, lagom autentisk på ett europeiskt sätt, allt som oftast hitta ett gäng sköna snubbar i högt hår och lite för tighta kavajer sitta och njuta av ett glas rött vin av den tyngre sorten. Näsorna djupt ner i glasen, benet skönt slängt över det andra och lite rödare kinder än vanligt. Matkulturen är hyllad och ironiseringar över italienarnas macho/drama/mafia/mammone-kultur bringar frustande skratt. Obs! Är detta under möbelmässan seglar den här platsen upp till 2 direkt.

4. 10 Corso Como

Obligatoriskt inslag i Elles Milano guider, och med all rätt! Milanos Concept Store med det bästa av det bästa har även en liten (uppvärmd) utomhusbar insnirklad i ljusslingor. Här finner du sköna-snubbarnas flickvänner botanisera bland skor från Paris, klänningar från Italien, parfym från Sverige och sex-leksaker från Japan. T.o.m expediten är svensk!

3. Duomo – ”dyra kvarteren”

Besöks av en lite annan crowd, det får man erkänna, hit hittar oftare folk som inte har läst Elle eller är här på mässa. Det blir lite mer familjer, lite mindre Stockholm, lite mer ”jag-tar-shortsen/minikjolen-det-är-väl-varmt-i-Italien”, de som sköna snubbarna skulle kalla för ”turister”. Hela Sverige är representerat i en liten gyllene triangel!

2. Navigli

Såhär högt upp på listan börjar det bli trångt. På en värdig andraplats hittar vi alltså kanalen som en gång i tiden var fylld till bredden med badvänligt vatten. Traditionellt sett inte den rikaste delen är än idag långt bort från tjusiga Milano – men proppfylld med svenskar! Det är möjligt att man vid en statistisk undersökning skulle komma fram till att 92% av de svenskar som hänger här på något sätt jobbar med/pluggar ”design” men jag har inte idag några hårda fakta som skulle bevisa det. Det behövs inte, kom hit själva och titta – alla talar svenska! Obs! När antikmarknaden slår upp portarna här en söndag i månaden är det som att ha blivit förflyttad i tid och rum för att kunna vandra runt på Bondens marknad på Södermalm, SoFo-kids vart man ser, jag kan verkligen rekommendera det.

Den som kan gissa vad nummer 1 på listan över Milanos Svensktätaste Platser är vinner en flaska väteperoxid och ett par ”nördglasögon”.

Det blev en ny region i höstas. Abruzzo, hav och berg i en och samma överraskning. Sprakande färger blandades med dova i den lilla bergsbyn som tog emot oss.

Har den här byn invånare? Det är mycket möjligt men jag såg inga. Kanske 50 katter men noll människor. De kanske bara kommer ut när det är fullmåne? Eller så var de inomhus och tittade på Grande Fratello.

Lite genusproblematik.

Bild: Frida

Cykling är en enormt stor sport i Italien. Nummer två efter fotboll. Så vad gör man då när vintern kommer och det blir kallt, mörkt, blött och halt att cykla ute? Man tar in cykeln inomhus och cyklar ändå. ”Den är dessutom en vacker inredningsdetalj”.

Ja ni ser ju själva. ”Konstverket”.

Däst var ordet.

Det här är nog den största anledningen till att jag skulle kunna tänka mig att flytta ut till en liten by utanför Milano. Det är också den största anledningen till att jag kanske inte borde flytta ut till en liten by utanför Milano.

Världens godaste pizza pre-mozzarella-applikation. Carate Brianza.

I Venedig hittade jag denna fina text.

”Se la forma scompare la sua radice è eterna”

(Om formen försvinner är roten evig)

Mannen på bilden har inget med texten att göra.

snuttisarna.

Mondello 2008

Nu vet vi varför de blir så glada när vi säger att vi kommer från Sverige.

I julas var Milano  tapetserat med bilder på den här blåögde pojken och texten:

”In Svezia è tutto più sexy”

Kan tänka mig mötet på reklambyrån ”Jaa.. Sex är bra…och Sverige…men vi behöver något lite….galet… Vi sätter en kille på bilden! Så nytt! Så fräscht! Så oväntat!”

Man brukar säga att fotboll är Italiens nationalsport. Jag skulle nog säga att nationalsporten egentligen är en annan. Inom vilken italienarna står oöverträffade i uppfinnigsrikedom, skrupellöshet, determination och överraskningsförmåga. Efter nästan två decennier här står jag ändå mållös ibland.

Det gäller att vara kreativ. Speciellt när man har ett yrke där man själv inte kommer i direkt kontakt med kunden. Props.

ps. Det är alltså inte matlagning jag pratar om. ds.

Idag skiner solen i staden som alla älskar att hata. Finalmente.

Många som åker till Italien på semester gör det alldeles säkert p.g.a. Den Goda Maten. Med all rätt ska tilläggas, med all rätt. Det kan dock vara svårt att veta hur man ska gå till väga för att hitta rätt. Det finns ju ett rätt stort utbud av resaturanger i alla möjliga stilar och prisklasser. Jag vill med anledning av detta ge ett tips. (Här kommer rådet.)

Vad ni än gör kära turister, VÄLJ INTE EN MYSIG RESTAURANG. Gör inte det. En mysig restaurang är inte en italiensk restaurang, den är ett resultat av en vilja att komma åt turisten. Någon har kanske åkt utomlands och lagt märke till den svaga belysning som finns på restaurangerna där, kanske finns där t.o.m tända ljus. Denna någon får sedan en snilleblixt och importerar stilen till Italien. Kanske lägger man till lite tyger i lokalen, rutiga dukar, varför inte. Till vilda protester (och här har vi att göra med ett riktigt ”utlands-freak”) stänger man av storbilds-TV:n. Möjligtvis lovar man att den kan vara på vid viktiga fotbollsmatcher, men bara då för turisten, hör och HÄPNA, tittar gärna inte på TV när hon äter. Än mindre på sydamerikanska såpor dubbade till italienska. Har man gjort allt detta då vet man att turisten är alldeles runt hörnet redo att förtjust glänta på dörren. Turisten är en bra gäst för hon kommer tidigt, äter fryst fisk utan att klaga, microugnspizza är inget problem och betalar gärna mer än tio euro för pasta med tomatsås. Servicen kan vara ett problem för turisten men spelar man bara lite på sin italienska charm (man kan t.ex nynna lite på någon italiensk dänga) så lämnar turisten till råga på allt dricks. För att göra en redan lång historia kort: mysiga resturanger är dyra och har (oftast) sämre kvalitet på maten än en riktigt omysig fabrikslokal med krucifix som enda dekoration.

Självklart finns det undantag och hela den visan men generellt sett, är du ny på platsen och vill äta god mat, lyssna på mig och styr direkt mot lysrören och trästolarna med stråsitsar där man tvingas sitta i exakta 89-90 grader. Ser ni tillstymmelse till trevlig inredning, modern design eller lite gammal (till synes) tilltufsad charm, vänd då på klacken och lägg benen på ryggen. Om ni inte vill pröjsa 100 spänn för er cappuccino efter maten, lita då på mig och spring.

Annars? Igår arla som sjutton bar det av till bergen. Vilket berg då? kanske ni undrar. Ja se, det är inte så noga med det här i Italien. Vi håller inte på och knusslar med detaljer när det gäller berg, stränder eller växter heller för den delen. Det blir mest att man åker in montagna eller al mare. Kanske att man stöter på något albero eller någon pianta på vägen. Lite generellt sådar. Hoppas alla ni andra också hade en härlig söndag.

Mitt ute på det karibiska havet, på en kommandobrygga på ett skepp slog jag mig i slang med en ung italienare. Vi stod och väntade på att radarn skulle leverera den senaste väderrapporten och jag frågade om han var från Genova, ganska säker på det positiva svaret eftersom han hade en tydlig ligurisk melodi och typiskt efternamn. Därför blev jag mer än förvånad när han sade att han var från Sardinien. Men, tillade han, från Carloforte som ligger på en liten ö precis utanför den sardiska kusten och som befolkades av just fiskare från Genova (Pegli) som utvandrade dit på 1700-talet. Fortfarande hör man den klingande liguriska accenten och man har även starka band till Ligurien. Den här unga officeraren åker ofta till Genova för att hälsa på släkt berättade han. Släkt! Från 1700-talet!

Om jag säger att det här var en av det mest upphetsande saker som hände under min resa så kan man kanske tro att det var en ganska tråkig och händelslös affär, men det är precis tvärtom. Den var galen, tröttsam, intensiv och alldeles underbar. Jag blir bara helt lycklig av sådana här saker. It blows me away.

Nu måste jag åka hit. Snart.

Fallo col cuore = Gör det med hjärtat. Var det inte fyndigt så säg?

Den ena tanten till de andra två i ett samtal om en svartsjuk väninna:

Quella lì, dovrebbe imparare a farsi un piattino di CA**I SUOI.

Well put.

Det är konstigt hur minnet fungerar. Sinnena liksom lägger ihop intrycken och skapar en femdimensionell bild som lägger sig över presens som en våt filt så fort ett eller flera sinnesintryck stämmer överens med nuets.

Därför kan jag inte vara i Italien såhär innan jul utan att tänka på Bologna. Jag går runt i Milano men egentligen går jag under valven längs via Indipendenza som är dekorerad med julbelysning. Jag lyssnar på Carmen Consoli för att slippa höra kommentarer om mitt blonda hår, men trots hörlurarna hör jag den höga musiken som flödar ut från affärerna med de glittrande skyltfönstren. Julhandeln är i full gång men i min iskalla lägenhet med ljuset släckt i varje rum är det inte så gott om julstämning. Jag är på väg till piazza Maggiore för en aperitivo med mina vänner. Det pirrar i hela kroppen av frihet och jag skrattar redan.

Av samma anledning är den tidiga våren i Italien alltid i Rom. Den milda luften fyller mina lungor när jag åker bak på någon vespa längs Tibern, kanske på väg till en lunch som jag inte kunde tacka nej till, kanske på väg ut för att dansa i natten. Som alltid slår det mig att jag slösar bort min tid i Rom, att jag borde ägna all min lediga tid till att titta på arekologiska lämningar och några av människans underverk. Samma sak händer varje dag när jag kommer ut från tunnelbanan vid Spanska trappan på väg till jobbet att det är en makalös plats att åka till varje dag för att jobba. En tanke fladdrar igenom huvudet. Den är på italienska och jag ler för mig själv. Jag klarade det. En dag var italienska lätt. Jag är på andra sidan nu.

Därför är det i Milano jag alltid befinner mig på våren. Det är där jag bor nu också men på motsatta sidan om stan. I mitt minnes Milano bor jag i en jättestor fantastisk våning fullproppad med vackra skor och kläder. Min glamourösa värdinna är i Sydafrika med sin Hugh Grantiga fästman och jag stryker vördnadsfullt med fingrarna längs de exklusiva tygerna i garderoberna. Ibland kommer hon hem och gör yoga och äter bio-organisk mat, bara bio-organisk, och dricker getmjölk. Sen när hon åker får jag ringa till Anticimex och stå och titta på när de avlägsnar de små (och stora) djuren ur de underliga burkarna hon har i skåpen.

Det är därför försommaren i Italien alltid är i Genova, med ett klimat som ena dagen är varmt och bränner min näsa och hårbotten och nästa dag vänder ut och in på mitt paraply och väter mina kläder in på bara kroppen. De droppar sedan på golvet i mötesrummet. Jag är på väg till den pyttelilla baren i hamnen på morgonen för min sedvanliga frukost. Baren är så liten så att man bara kan stå på två rader, en vid bardisken och en längs väggen precis bakom. Jag trängs med hamnarbetarna som äter foccaccia till sin cappuccino. Kanske någon grappa slinker ner. Efter några månader blir det inte längre uppståndelse när jag kommer in men fortfarande är det någon som gör sig lustig över min längd och jag känner mig som jätte där jag står med halvstopen tätt intill. På kvällen går jag en sväng vid akvariet och tittar på folk. Jag känner hur sommarens annalkande drar i mig och jag tittar ut över lyftkranarna och horisonten och undrar vart jag ska.

Sommaren är Sardinien, den torra hettan som bränner i näsan har inte slagit klorna i ön så här tidigt på morgonen där jag åker vespa längs havet och tar in det dramatiska landskapet. Här är den plats i Italien som mest påminner mig om Sverige. Det karga och glest befolkade landskapet med sina ironiska invånare gör att jag känner mig hemma. Lata dagar ligger framför mig och havet gör mig alldeles lugn. Ingenstans är bättre än här.

Sensommaren tar mig alltid till Gardasjön. I verkligheten åkte vi alltid hem de första dagarna i augusti men när september närmar sig är det till min lilla by vid berget vid sjön som mitt minne tar mig. Ett kassettband med Eros Ramazzotti inköpt på någon Esso-mack ljuder i den olidligt heta bilen. Det av sjövattnet konstant blöta håret ger den enda svalkan och de kalla dropparna i nacken bildar en fläck av lättnad på ryggen. Man får akta sig för att råka lägga ett bart ben på metallbiten från säkerhetsbältet. Det är en värld sett från ett grodperspektiv där glappen i förståelsen av språket och skeenden i vuxenvärlden ovanför huvudet fylls upp av ett 7-årigt barns fantasi och tolkningar. Livet är fyllt av kindnyp, polenta som inte går att svälja, nya lukter och historier från fyra kassar med böcker från Stadsbiblioteket som blandas ihop i huvudet, med varandra och med verkligheten. Italien är fotbolls-VM och Invictaryggsäckar, måltider där någons mamma bestämmer vad och hur mycket man ska äta, grälla färger, bad i sjön, smala, brunbrända pojkar och poletter till radiobilarna på byfesten. För 10.000 lire får man lyckan att bli massakrerad tio gånger till dunkande technomusik.

Det här är Silvano. Han ville bara berätta att det är han som kontollerar vägarbetet här intill. Alltså han känner ägaren väldigt väl. Så om jag, ni eller någon annan har några frågor så är det Silvano vi ska vända oss till.

…av den enklare sorten. Det finns ju fina och lyxiga också men jag gillar dessa. Synd att man inte är man och har ett skägg att ansa.

Det måste alltid finnas en sexuell dubbelmening i allt som sägs.

Här har vi en reklam för Milanos gratiscyklar som lyder:

Varför vara trogen bara en
när du kan ta och lämna dem som du vill?

Det praktiska med det här är att cykelns artikel är femininum och därför kan meningen dels syfta på cyklar (visst) men även på kvinnor. Det är alltså underförstått att det är kvinnorna och inte männen man ska vara otrogen mot. Fiffigt va?

För att fira att pizzan i år fyller 121 år så begav jag mig till Napoli igår på inrådan av en ”äkta” napolitanare för att äta ”riktig” pizza.

Observera att inte alla människor på bilden är dockor.

För er som undrar hur en ”riktig” pizza ser ut bilddokumenterade jag gårdagens delikatesser.

Ecco a voi:

…pizze napoletane DOC.

Genova är en stad som inte är helt bortskämd med smicker om man säger så. Själv tycker jag staden har charmen av en hamnstad på alla sätt, den är ruffig och lite småfarlig, fuktig och färgglad och i gränderna ligger nostalgin och saltlukten tung. Människorna är sjömän i den bemärkelsen att de flesta har en mycket stark koppling till havet, ibland nästan på ett primitivt sätt. All hamnromantik medför en viss känsla av ”utomlands”. Det skulle kunna vara Rotterdam eller Havanna lika gärna som Italien. Ingenstans har jag heller ätit så goda fiskrätter för så lite pengar (på så flottiga restauranger heller för den delen).

En första maj så råkade jag av flera omständigheter befinna mig själv i en liten by alldeles i utkanten av Genova, nämligen Boccadasse.

Jag visste inte var jag hade hamnat men det visade sig att just den dagen firade de en salamifest, la Festa del salame. Det kunde jag ju inte missa så jag stannade kvar där och blev bjuden på korv och limoncello (inte en alldeles ljuvlig kombo), snackade lite med glada genovesare och kloka gamlingar.

Det var som sagt i maj så det sjösattes båtar så det stod härliga till och en yngling sa att han skulle ta årets första dopp för att bevisa sin kärlek till mig.

Kärlek eller inte.. han stod fast vid sitt ord och plumsade i. Props.

Sen åt jag lite foccaccia, solade på lilla stranden, åt en glass och tog bussen hem.

• milanesare är snobbiga

• genovesare är snåla

• toscaner är roliga

• napoletanare luras

• sicilianare är lata

• folk från vicenza äter katter

Så så var det med den saken.

Andra klassiker, tyvärr utan fotobevis är:

Tuna sausages = Tonfisksås
Sanduwhich = Sandwich
Beauty cleb = Beauty club ?
Little green breaked in to many pieces = Rucola
Pink sauce = Rhode island sås
Raw ham = Parma skinka (prosciutto crudo)
Pacific feline = fredligt kattdjur (felino pacifico)
Salat mist = blandad sallad
Liten kotte i egen sås = ananas 

Ett litet axplock bara.

På italienska säger man att man svär som en scaricatore di porto. Och dessa gubbar svor.

Men snälla var de.

Jag hyser ett ohälsosamt intresse för dialekter och italienska sådana i synnerhet. Skulle kunna sitta hela dagarna och forska om lokala varianter av brianzolo t. ex. Just nu är dessa mina favoriter.

1. Barese
Har alltid gillat, men efter att ha träffat en liten mager figur med utsvängda manchesterbrallor med detta språk som modersmål är jag helt fast! Jag vill höra mera! Allt blir roligt på barese!

2. Sicilianska, helst från Siracusa-trakterna.
Gled upp på listan i somras efter ett besök på ön. Innehar en mystisk klang och vackra ord.

3. Napoletanska
En klassiker och självklar favvo, men har tappat lite i rankningen efter inflation i lyssningen.

4. Alghero-accenten
Inte en dialekt i ordets rätta bemärkelse men får ändå vara med på listan p.g.a. lyckokänslan melodin och de stängda o:na ger.

5. Milanese
En inte alltid älskad dialekt, men jag måste säga att torrheten i de milanesiska ordspråken om väder och vind, gnat och slit fick mig på fall. Hör för mig ihop med en bister syn på tillvaron. Livet är inte rättvist, men hårt.

Bubblare:
Bolognese – en absurd melodi som inte kan undgå att fastna på hjärnan. Fattar inte att jag inte uppmärksammade det när jag bodde i staden.

Någon frågade mig vad som var det bästa med Italien..

Det bästa med Italien är när förälskelsen vid första ögonkastet har lagt sig.

När det inte hjälper med mozzarella och fina råvaror, fantastiskt klimat och natur, tvätt på lina mellan gränderna och en varm och hjärtlig befolkning för att bota irritation och upprördhet över byråkratin/sensationslysten journalistik/korruption/svårsmält kvinnosyn eller vad det nu kan vara.

När man tänker att ”imorrn åker jag hem och lämnar det här landet åt sitt öde!”.

När man sitter fast i ett hederligt italienskt moment 22 av absurdum. När det då finns ett ögonblick när man inte kan göra annat än att skratta åt allt detta, åt situationen, åt de bergsäkra italienarna och åt sig själv som tog allt detta (inkl sig själv) på allvar.

Det bästa med Italien är när smekmånaden är över, skavankerna värjar sig i det skarpa dagsljuset, och man inser att just detta röriga, stökiga och motsägelsefulla är oemotståndligt irriterande, ”allt är Omöjligt men det går förstås”, Italien i en nötkärna.

När man kommer ”hem” till Sverige och allt går misstänksamt smidigt och lätt, ingen glor eller kommenterar ditt utseende och folk är snälla, beskedliga och pratar med små bokstäver.

Det bästa med Italien är att man vid sådana tillfällen inser att trots och pga allt detta är det här ljuvliga jäkla land numera en del av ditt hjärta och det finns inget du och ditt förnuft kan göra åt det.

Det är det allra allra bästa.