Madrid visar sig från sin bästa sida. Strålande sol, en illblå himmel och värme hela veckan lång och säkert mer därtill.

I helgen åkte jag och en vän söderut, till vackra och varma Granada. Den mest berömda sevärdheten i Granada är förstås den islamska borgen Alhambra som byggdes på 1200- och 1300-talet, när stora delar av södra Spanien var under moriskt styre. Alhambra är nästan osannolikt vacker, med bergskedjan Sierra Nevada i bakgrunden och stadsdelen Albayzín på andra sidan floden (se foto). Planerar du en tripp dit? Glöm inte att boka biljetter i förhand, eftersom antalet besökare per dag är begränsat.

Man tänker Spanien och man tänker sol och värme. Man tänker inte regn och kallt i fyra månader, man tänker inte att det finns en vinter. Så nu, när det äntligen har blivit varmt, är vi madrileños extra glada. Det har gått från vår till sommar på bara några veckor; inte ens blommande och underbart sommardoftande hägg hänger med.

Jag är tillbaka i Madrid efter några snöiga veckor i Sverige. Det är ovanligt kallt även här, i går föll några snöflingor och temperaturen ligger fortfarande under noll på morgonen. För att värma frusna madrileños anordnas en matfestival i helgen: Gastrofestival 2010. Hundratals barer, restauranger, marknader och butiker medverkar och aktiviteterna är otaliga. För 3 € får man en tapa och en flasköl. Stjärnkockar från hela världen är inbjudna till Madrids finare restauranger där man kan avnjuta en full middag för 75 €. Man kan gå på teater eller konstutställningar, medverka i kurser och tävlingar – allt med mat som tema. ¡Que aproveche!

Himlen är klar och hög som vanligt i Madrid, månen är på väg upp över de höga husen på Gran Vía. Jag lämnar staden tidigt på lördag morgon, hästar och soldater på taken vaktar medan jag är borta. Vi ses igen i januari.

Julbelysningen i Madrid är omfattande. Sådana här ljuskuber hänger lite överallt, det finns knappt en gata i centrala stan som inte är dekorerad. Mittpunkten är den gigantiska ljusgranen på torget på Puerta del Sol som säkert är tio meter hög – man kan till och med gå in i den. Spanjorerna gillar sin julbelysning, det är ett som är säkert.

Om du befinner dig i Madrid nu och fram till 11 januari – missa inte utställningen på Reina Sofía: “Rodchenko and Popova: Defining Constructivism”. Sällan har den ryska konstruktivism varit så väl redovisad.

Barcelona är turisternas stad. När slutar en stad vara sig själv och blir i stället det turisterna vill att den ska vara? Barcelona utvecklas och förändras åt turisterna, staden växer med den för evigt flödande turistvågen; det är en stad som bara handlar om turism.

Gillar jag Barcelona? Jag älskar Barcelona! Men jag hatar att vara en turist, som känner sig tvungen att se den där kyrkan som ärligt talat inte är särskilt spännande när allt kommer omkring. Det hade faktiskt räckt med att se tornen från hotellfönstret. Och det där böljande huset gjorde mig faktiskt bara åksjuk.

Det här är det kungliga slottet, Palacio Real de Madrid. Jag undrar vem han väntar på, farbrorn med portföljen. Han ser lite ensam ut.

I vilket fall som helst så är det fredag och det är långhelg för oss madrileños. Måndag är en helgdag för att fira Madrids kvinnliga skyddshelgon jungfru Almudena. Själv firar jag med att åka till Barcelona i morgon bitti.

En ny butikskedja har öppnat i Madrid som heter något så märkligt som Oomuombo. Och de säljer något så märkligt som svenskt lösgodis – till och med Hemkola! Det är nämligen ganska ovanligt med lösgodis i Spanien, där man kanske hellre äter ett sött bakverk eller en pralin. Oomuombo skryter med godis utan artificiella färgämnen eller tillsatser och kallar sitt godis “good sweets for big children”.

Det hela är en ganska konstig upplevelse. En teve på väggen visar ABBA-videos (naturligtvis på spanska), nyfikna spanjorer går runt och petar, och ingen verkar förstå att man ska använda den vita spaden till att plocka upp godiset. Men gott, det är det.

Oomuombo finns på tre ställen i Madrid:
Calle de Núñez de Balboa 28, metro Velázquez
Calle de Alcalá 129, metro Príncipe de Vergara
Calle de Fuencarral 27, metro Gran Vía

Mitt i den smet av människor, trafik och vägarbete som Plaza del Callao utgörs av, reser sig det här huset som allmänt kallas Edificio Capitol, fast jag kallar det bara Schweppes-huset. Byggt i början på 30-talet i  typisk art deco-stil är byggnaden en arkitektonisk höjdpunkt på Gran Vía, den stora aveny som korsar hela Madrid.

Schweppes-huset är 56 meter högt, har 13 våningar, och placerar sig därmed på plats 140 på listan över Madrids högsta byggnader. Många är de spanjorer som vill posera framför byggnaden, kanske inte bara på grund av arkitekturen, utan ocskå för att Schweppes-skylten figurerar i filmen Día de la Bestia.

Det är första november och det är fortfarande över tjugo grader varmt. Årstiden har varit ovanligt mild och solig i Madrid – jag älskar hösten!

Madrids godaste kebab får man på Kebapchi Jalo på Calle del Ave María 39 i Lavapiés. Väggarna och taken är täckt av orientaliska mattor och en teve på väggen sänder turkiska musikuppträdanden. Det känns på riktigt, så som jag inbillar mig att kebaben är i Turkiet.

En kvinna med en fruktdräkt, en slags get med färgglada halsband, statyer som inte alls är statyer, män som spelar på glas, en kille som alltid står på samma ställe och sjunger om att han sköt sheriffen. Funktionshindrade som ogenerat fläker ut sina stympade kroppsdelar, blinda som säljer lotter, en äldre kvinna som vevar på en ostämd speldosa. Musse Pigg, Stålmannen och Kalle Anka. En man som, med hjälp av vajrar och hårsprej, låtsas stå mitt i en orkan.

Jag talar om Madrids gatukonstnärer. I varje gatuhörn, på vartenda torg. Plaza Mayor, stadens kärna, är också gatukonstnärernas Mekka. Alltid fullt med folk, alltid liv och rörelse.

Men. Det är inte från den aldrig sinande ström turister som passerar över Plaza Mayor som gatukonstnärer lurar pengar av. Turisterna går snabbt förbi och tittar obekvämt ner i marken. Kanske kan de inte relatera till en mormorsfigur med femhundra plastfrukter dinglandes på den korta kroppen. De kan förmodligen inte förstå tjusningen med de män och kvinnor som låtsas vara statyer och som ägnar fem timmar åt att sitta i samma ställning. De tycker gitarrkillens musik är skränig och vill inte alls ha en ballong av Kalle Anka.

Det är spanjorerna som håller gatukonstnärerna vid liv. Spanjorna ställer upp sina barn framför fruktkvinnan och fotograferar. De skäms inte. De går nära, granskar och petar, fotograferar med blixt och skrattar högt. De sjunger med, skämtar och pekar. Spanjorerna älskar sina gatukonstnärer.

Och jag? Jag tittar bort, undviker ögonkontakt eller helst Plaza Mayor överhuvudtaget. Än är jag fortfarande turist i gatukonstnärernas ögon.

Jag har bott i Madrid ett år. Madrid är mitt hem och min stad. Jag känner Madrid nu, staden har blivit min bundsförvant och jag känner mig trygg här. Jag kan luta mig mot den stadiga grund som Madrid har blivit för mig och jag känner den som min egen jeansficka.

Det här är min blogg där jag berättar om Madrid och folket som bor här. Välkommen!