En kvinna med en fruktdräkt, en slags get med färgglada halsband, statyer som inte alls är statyer, män som spelar på glas, en kille som alltid står på samma ställe och sjunger om att han sköt sheriffen. Funktionshindrade som ogenerat fläker ut sina stympade kroppsdelar, blinda som säljer lotter, en äldre kvinna som vevar på en ostämd speldosa. Musse Pigg, Stålmannen och Kalle Anka. En man som, med hjälp av vajrar och hårsprej, låtsas stå mitt i en orkan.

Jag talar om Madrids gatukonstnärer. I varje gatuhörn, på vartenda torg. Plaza Mayor, stadens kärna, är också gatukonstnärernas Mekka. Alltid fullt med folk, alltid liv och rörelse.

Men. Det är inte från den aldrig sinande ström turister som passerar över Plaza Mayor som gatukonstnärer lurar pengar av. Turisterna går snabbt förbi och tittar obekvämt ner i marken. Kanske kan de inte relatera till en mormorsfigur med femhundra plastfrukter dinglandes på den korta kroppen. De kan förmodligen inte förstå tjusningen med de män och kvinnor som låtsas vara statyer och som ägnar fem timmar åt att sitta i samma ställning. De tycker gitarrkillens musik är skränig och vill inte alls ha en ballong av Kalle Anka.

Det är spanjorerna som håller gatukonstnärerna vid liv. Spanjorna ställer upp sina barn framför fruktkvinnan och fotograferar. De skäms inte. De går nära, granskar och petar, fotograferar med blixt och skrattar högt. De sjunger med, skämtar och pekar. Spanjorerna älskar sina gatukonstnärer.

Och jag? Jag tittar bort, undviker ögonkontakt eller helst Plaza Mayor överhuvudtaget. Än är jag fortfarande turist i gatukonstnärernas ögon.