När berg möter hav är det vackert. Olafsfjördur på Norra Island är en sån vacker plats. De första dagarna i maj ligger snön fortfarande ända ner på stranden. En lokal fiskare berättar att man inte sett så här mycket snö på 17 år. Det är början av maj och vi är tillbaks till kallsnö, riktig vinter. Tjock mössa och varma  långkalsonger, det var lite oväntat. Midnattsol, i stort sett. Skymning mellan 01.00 och 02.30, typ.

Norra Islands fjordlandskap är ett skidtursmekka, inte alls i den mening att det är mycket folk eller ens speciellt omtalat. Det är helt enkelt som gjort för skidåkning på tur. Vägtunnlar som numer länkar ihop de förr väldigt isolerade små fiskebyarna i de majestätiska fjordarna gör att man med en kort biltur kan byta dalgång, utsikt och berg på ett smidigt sätt.
Island känns verkligen som den historiska plats den är. Vild natur, karjt ogästvänligt samtidigt som en stor känsla av ro och harmoni sprider sig i kroppen när man stretar på mot ännu en topp med ett fornnordiskt namn.

Skidåkning är bra, riktigt bra. Ja, vi har tur med snöförhållanden och terrängen inbjuder verkligen till njutning.
Jag älskar skidåkning med havsutsikt. Färsk fisk är gott. Badtunna med lågt arktiskt kvällsljus är en treat.
Island skall upplevas!

Nallostugan ligger lite utanför den världsberömda Kungsleden. En dalgång bort, typ. Är man i fjällen på topptursmission som vi var häromdagen, är detta en perfekt fjällstuga för ett par dagars skidåkning. Stora berg, ingen plattgång, bra skidåkning.

I svenska fjällstugor hugger man sin egen ved, hämtar sitt eget vatten och samsas om köket. Man delar naturligtvis med sig av ved och vatten. Det är ett exotiskt sätt att vara i bergen för den som vant sig vid fullservicerefuger i Alperna. Närmare bergen, längre dagar, kontakt och respekt för alla man stöter på.

Får man som vi uppleva fantastiska snöförhållanden, klarblått och bara så vackert, är Sverige FANTASTISKT!

Två nätter i Tarfalastugan, Sveriges högst belägna fjällstuga, en Liljetopp och en Drakrygg senare landar vi via Sveriges tak och en grym kamvandring mellan nord och sydtoppen vidare över Toulpagorni i Sveriges alpina center, Kebnekaise fjällstation.

Att avsluta en skidtursvecka på Kebnekaise fjällstation med panoramabastu och riktigt bra mat är det plus i kanten man inte förväntat sig.

Toppturer i Turkiet är bra. Bra skidåkning, bra mat och trevliga människor. Första dagens 1400 höjdmeter gav oss en fin topp, Mt Hasan 3268möh. Riktigt bra skidåkning med en grym avslutning i en vuklanorm. Vukaner har nästan alltid långa, slingrande raviner på nedre delen av berget. Ett tydligt spår från den heta lavan som letede sig ner för sluttningarna efter de senaste utbrotten. Snön ligger kvar länge och även långt ner i dessa naturliga half-pipes. En fröjd för skidåkare!

Vi åker vidare mot Taurus bergskedja, Turkiets Dolomiter. Höga, branta kalkstensväggar med spektakulära dalgångar som gör en skidturare lycklig. Nu bor vi hemma hos en familj, i sovsäckar på soffor och madrasser. Ett underbart möte med bybor i en liten bergsby där livet går i samma takt sen urminnes tider. Fruktträden runt huset börjar känna vårens värme och står snart i blom. Fåren vallas av herdar som driver sin flock med hundar ut på fälten.

Efter frukost som består av oliver, fetaost, ekmek(bröd) och hemkokt aprikossylt med frukt från trädgården, kör vi upp på bergsvägar med Lada-Nivajeepar så högt det går för att klistra på stighudarna och upptäcka en ny dal, ny topp och ett nytt  åk.

Tre skidturer senare gör vi en vandring genom det oerhört spektakulära Capadokien. Rose-valley, Red-Valley och Love-valley har alla en natur som slår det mesta man upplevt tidigare. Grottor och naturens egenskulpterade formationer måste man se för att tro att det är sant.

Sista dagens skidtur börjar med lifthjälp i ett skidområde just utanför Kayserei, en miljonstad i centrala Turkiet. Det vårsnöåket kommer vi som var med minnas hela livet!

Inte min sista skidtursresa i Turkiet, det är helt säkert!

Japansk puderpicknick

Redo för ännu ett magiskt åk

På ön Hokkaido i norra Japan snöar det varje dag. I stort sätt. För en upptäcksresande skidåkare med stighudar i ryggsäcken är den här ön så nära paradiset man kommer. Landskapet och bergen är väldigt lika norra skandinavienmed den stora skillnaden att det här och var reser sig en ståtlig vulkan. Vulkaner är fantastiskt trevliga skidtursberg helt enkelt. Lagom lutning för uppförsgång och kul terräng för utförsåk. Fantastisk utsikt i bra väder. Från toppen av Yotei-zan, 1893 meter över det Japanska havet, var utsikten fantastisk när vi tog av stighudarna och förberedde oss för det välförkänta och långa utförsåket tillbaks till bilen. Havsutsikt åt ett håll, en enorm krater åt andra hållet och i bakgrunden den mest kända skidorten Nisekko.

På toppen av vulkanen Yotei-San

perfekt snö varje dag

Tillbaks på Ryokan (traditionellt litet Japansk hotell) väntar ett långt och avslappnande besök i onsen, det typiska Japanska “badhuset” med naturligt varma källor. Mer relax än så här behöver man förmodligen inte uppleva. Varmt porlande vatten, meterdjup snö ända till kanten av den lilla bassängen, dessutom ett ymnigt snöfall i luften. Den lilla handuken doppas då och då i det varma vattnet och placeras på huvet för att inte håret skall frysa till is!

Dagen avslutas med att sitta i kors med benen på golvet iklädd Yukata (en vardagskimono i bomull) med tillhörande “dinner jacket” för att inta en helt fantastiskt Japansk traditionell måltid. Mycket fisk, den mesta rå, grönsaker, misosoppa, grönt te och ris. Och ja, det är sant, nästa dag startar som den förra avslutades…för ett ovant europeiskt öga är det väldigt svårt att se skillnad eller dessutom känna skillnad i smak på middag och frukost.

Dagarna består av nya berg, nya skidturer. Lunch inhandlas på 7eleven eller bensinmacken. Ris och bönkuddar, sushi, rå fisk och den fege smyger ner en snickers för att kompensera och stilla behovet av västvärldens sockerdiet.

Vår resa var en 9 dagars road trip med mycket intryck och stor kulturupplevelse. Att uppleva den traditionella Japanska landsbyggden blandat med fantastisk snö och skidåkning är oslagbart.

lössnötouring

en unik matupplevelse

Svårslagen vy från Col de la Girose 3514m

Många kan tro att Per och jag ofta är ute i bergen tillsammans. Faktum är att det händer alldeles för sällan. I söndags var första gången sedan december som jag var ute med Per på en rejäl tur. Vi har båda ett hyfsat hektiskt schema på vintern och Per jobbar mer eller mindre nonstopp med offpist-skidåkning och skidturer. Jag åker på eget håll men ibland dyker möjligheten upp att hänga med en grupp. I söndags var ett sådant tillfälle. Med oss hade vi en härlig italiensk snowboardåkare, som Per redan har åkt med på flera håll i världen. En riktig ”back country rider” som letar efter det lilla extra äventyret. Det var exakt det vi fick uppleva hemma-vid i la Grave i söndags. En magisk skidtur på hög höjd i svårslaget landskap.

Det är dit upp vi ska

Med stighudar på från toppen av kabinbanan i La Grave turade vi upp över glaciären till passet Col de la Girose, 3514 meter över havet. Väl framme i passet uppenbarar sig en av världens förmodligen finaste utsikter med hela Ecrins-massivet rakt förut. Det är mäktigt! Och ännu mäktigare är det att spana ner i korridoren, eller couloiren som vi säger här nere, framför oss på sydsidan av passet. En snorbrant ränna på 50-55 grader. Ingen skidåkning ner där i hård snö, utan nu får vi användning av selen och firar 5-6 firningar ner för den spektakulära rännan. Storslaget! Från nord till syd och många firningar senare, sätter vi på oss skidorna för att uppleva ett perfekt vårsnöåk ner i dalen bakom vår hemmadal. Det är vår och varmt och sista biten ner till den gömda byn St Christophe sker till fots över stock och sten, blommande krokusängar och porlande flod. Bättre än så här blir det knappast!

Matteo firar ner för rännan på sydsidan

I april gäller det att tajma de rätta vårsnöförhållanden

Perfekt avslutning på en grym tur

St Christophe är en gömd pärla

Vissa dagar är tuffare än andra att bo i en liten bergsby långt-bort-i-ingenstans. Igår var en sån dag. Då vi har utmanat oss själva med stort ombyggnadsprojekt på vårt 300-år gamla stenhus packar vi ihop hela husets innehåll i lådor. Allt ska flyttas upp i ett garage ett par hundra meter upp i byn. Inget enkelt projekt med tanke på att det mer eller mindre är bära som gäller. Här finns inga hissar eller fina asfalterade vägar att tala om.. Nej branta, ojämna små stigar tar oss upp genom byn till vårt nyvunna förråd..Rivningen av det gamla har redan satt igång och dammet yr. Det är byggmaskiner och skräp i hela trädgården. Mina fina odlade grönsaker ligger under diverse lyftkransskopor, flis och annat bröte. Telefonledningen strejkar och av någon anledning har värmepannan slutat fungera, vilket innebär inget varmvatten, ingen värme (tur att vi har grymmaste sensommaren här..). På toppen av detta gick elen igår när en elstolpe rasat på bergslänten…Men utsikten är lika fin som alltid och trots all misär känner vi oss privilegierade att leva på detta unika ställe. Vi får trösta oss med att byggdamm och flyttkartonger är ju bara tillfälligt!

Ja! vi klarade det..

Vi bor i hjärtat av några av de största klassikerna i Tour de France. Några av de värsta kan man också säga. En av dem är passet Col d’Izoard 2360 möh. En riktig ”rysare” med 2 mil ständigt uppför från den närmaste större orten, Briancon, nästan 1050 fallhöjdsmeter längre ner i dalen. 2 mil kanske inte låter så farligt för en inbiten cyklist, men i de här sammanhangen är det det. Här räknar man aldrig sträckan utan talar bara om vilket pass man cyklat. Det är inte bara lite uppför, det är all sorts uppför man kan tänka sig. Det börjar hyffsat snällt så det går att ta i med all kraft och det hela tycks ganska okej. Sedan börjar lutningen tillta och branta hårnålskurvor varvas med oändliga raksträckor som tar död på även den starkaste cyklist. Men kompensationen är stor. Det är en av de vackraste dalarna i området. Fantastiska små byar svischar förbi med den vackra floden forsande i dalbädden. Närmare passet passerar du en trollsk skog som så här i juni är grön som ett granny smith-äpple och doftar härligt av barrträd. Dessutom finns det ett grymt pensionat, refuge Napoleon, bara tre fyra kurvor nedanför passet. Här njuter du några av områdets bästa tårtor och klanderfri service av de två tuffa damerna som driver stället.

Col d'Izoard är en av de mest kända passen i Frankrike

Trevliga damer bakom driften av Refuge Napoleon

Igår firade vi vår 10-åriga bröllopsdag. Vi valde att trampa upp till Izoard…Per tog i ordentligt och startade ända från vårt hus, 6 mil bort. För mig räckte det med en rivstart i Briancon. Bra apfelstrudel och café au lait på Refuge Napoleon var som en dröm efter att ha svettats upp till toppen. Den här perioden är perfekt för att cykla de klassiska Alppassen. Sommarturismen har inte dragit igång ännu och du är ganska ensam på vägarna.

De bästa tårtorna finns här

För att toppa dagen tänkte vi oss några klätterleder på eftermiddagen men insåg ganska snabbt att vi kanske var 10 år äldre trots allt…

Men en Martini Rosso och god middag i den fina gamla delen av staden Oulx i Italien var vi bra på. En perfekt avslutning på en hyffsat vanlig men ändå helt unik torsdag i alpernas land.

Fina byar och god mat på italienska sidan

Bor man i det otroligt intensiva bergslandskapet som vi gör här i La Grave är det underbart att se hav lite då och då. Därför styrde vi bilen fullpackad med våtdräkter, fiskedon och surfbrädor, mot Bretagne – det fantastiska nordvästra hörnet av Frankrike. Ofta hör man talas om kallt och ganska regnigt väder här men om det bara är en skröna kommer vi aldrig få reda på. Vi hade 8 dagar kanonsol på ön Belle-ile-en-mer, en 45 minuters färjeresa från fastlandet vid Quiberon. Vilken paradissemester! Här var allt vi kunde begära – goda vänner, egenplockade musslor och hemfiskad fisk till middagarna, fantastiska stränder, vackert och ganska vilt hav, fina cykelturer, perfekta springleder och fin bebyggelse. klockrent!

Lyngsalperna norr om Tromsö i Norge är en av de vackraste platserna jag har besökt. Idag har jag just packa upp väskan efter ytterliggare en fantastisk skidvecka i norr. Hav och berg är en grym kombo! Vädret kan skifta på ett par minuter och vi har haft alla väder och snöförhållanden i veckan som gick. Gruppen består av ett gäng fransoser som känner varandra sen studietiden och åker mycket skidor ihop. Dag 2 har dom vant sig någorlunda vid norsk brunost och fullkornsbröd istället för croissant och baguette till frukost. Vi gör ett klassiskt norskt ”matpacke” varje dag som stoppas i ryggsäcken tillsammans med termos,stighudar, försärkningsplagg och övrig turutrustning. Stighudarna klistras under skidorna på kajen och vi lämnar havsnivån för skidtur upp i fjällen. Skeppare Charles serverar oss varm soppa bröd efter skidturen. Beroende på vind och väder gör vi en ny plan för morgondagen och lägger loss för att gå med båten mot nästa hamn. Vi tar helt enkelt med oss berghyttan till nästa berg! Charles är skeppare, kock och numer även skidentusiast. Ett par dagar under veckan går han med oss på turerna. Veckan går fort trots många höjdmeter uppför. Fantastisk mat och överdos i naturupplevelser. Glada, trötta och mätta konstaterar vi samtliga att Lyngsalperna och Goxheim är en av de mest exotiska skidtripper man kan göra!

När vi sista kvällen får se norrsken spela över hela himlen känns det overkligt.

Att sätta sig i bilen och åka mot ett nytt okänt bergsområde är en ovärdelig känsla. Två dagars kartstudier och en del telefonsamtal för lokal info och man är på väg. Ryktet (internet idag…) säger att det snöat mer söderut och framförallt på Italienska sidan. Då och då stämmer rykten överens med verkligheten.

Vi stannar på måfå i en av de minsta, mest öde byar när vi passerat col de Larche. Det visar sig en stund senare vara en utmärkt reflex. Madammen, eller rättare sagt, signoran, tar emot oss med ett leende och si, si, aperto no problema…sonen öppnar hyrlägenheten och sätter igång värmen och jodå, vi trivs. Middag? frågar vi.. gå till grannen, dom kan öppna sin retaurang för er, passar 7-tiden? Det är sällan man blir riktigt förvånad nuförtiden men ikväll slås alla rekord!  En absolut deluxe-middag med allt var det innebär. Ekologist kök, bra musik, vin från närområdet, kultur och nya vänner!!

Vi klistrar på stighudarna och ger oss av för en 3-dagars tur i bergen. Orörd snö och vi är ensamma. När vi passerat första passet ser vi vår bivack-hytta långt där nere halvt översnöad och väldigt inbjudande. Ett långt lössnöåk senare skottar vi fram dörren öppnar och kliver in. Här kommer vi att trivas.

När vi senare packar ihop prylarna i bilen efter ett antal upplevelser, bra skidåkning, skön uppförsgång, ett par toppar, har vi lagt ytterliggare minnen som aldrig glöms bort i säkert förvar.

Till råga på allt var värdinnans man fackelbärare vid OS i Cortina 1956….