Svårslagen vy från Col de la Girose 3514m

MÃ¥nga kan tro att Per och jag ofta är ute i bergen tillsammans. Faktum är att det händer alldeles för sällan. I söndags var första gÃ¥ngen sedan december som jag var ute med Per pÃ¥ en rejäl tur. Vi har bÃ¥da ett hyfsat hektiskt schema pÃ¥ vintern och Per jobbar mer eller mindre nonstopp med offpist-skidÃ¥kning och skidturer. Jag Ã¥ker pÃ¥ eget hÃ¥ll men ibland dyker möjligheten upp att hänga med en grupp. I söndags var ett sÃ¥dant tillfälle. Med oss hade vi en härlig italiensk snowboardÃ¥kare, som Per redan har Ã¥kt med pÃ¥ flera hÃ¥ll i världen. En riktig ”back country rider” som letar efter det lilla extra äventyret. Det var exakt det vi fick uppleva hemma-vid i la Grave i söndags. En magisk skidtur pÃ¥ hög höjd i svÃ¥rslaget landskap.

Det är dit upp vi ska

Med stighudar på från toppen av kabinbanan i La Grave turade vi upp över glaciären till passet Col de la Girose, 3514 meter över havet. Väl framme i passet uppenbarar sig en av världens förmodligen finaste utsikter med hela Ecrins-massivet rakt förut. Det är mäktigt! Och ännu mäktigare är det att spana ner i korridoren, eller couloiren som vi säger här nere, framför oss på sydsidan av passet. En snorbrant ränna på 50-55 grader. Ingen skidåkning ner där i hård snö, utan nu får vi användning av selen och firar 5-6 firningar ner för den spektakulära rännan. Storslaget! Från nord till syd och många firningar senare, sätter vi på oss skidorna för att uppleva ett perfekt vårsnöåk ner i dalen bakom vår hemmadal. Det är vår och varmt och sista biten ner till den gömda byn St Christophe sker till fots över stock och sten, blommande krokusängar och porlande flod. Bättre än så här blir det knappast!

Matteo firar ner för rännan på sydsidan

I april gäller det att tajma de rätta vårsnöförhållanden

Perfekt avslutning på en grym tur

St Christophe är en gömd pärla

Vissa dagar är tuffare än andra att bo i en liten bergsby lÃ¥ngt-bort-i-ingenstans. IgÃ¥r var en sÃ¥n dag. DÃ¥ vi har utmanat oss själva med stort ombyggnadsprojekt pÃ¥ vÃ¥rt 300-Ã¥r gamla stenhus packar vi ihop hela husets innehÃ¥ll i lÃ¥dor. Allt ska flyttas upp i ett garage ett par hundra meter upp i byn. Inget enkelt projekt med tanke pÃ¥ att det mer eller mindre är bära som gäller. Här finns inga hissar eller fina asfalterade vägar att tala om.. Nej branta, ojämna smÃ¥ stigar tar oss upp genom byn till vÃ¥rt nyvunna förrÃ¥d..Rivningen av det gamla har redan satt igÃ¥ng och dammet yr. Det är byggmaskiner och skräp i hela trädgÃ¥rden. Mina fina odlade grönsaker ligger under diverse lyftkransskopor, flis och annat bröte. Telefonledningen strejkar och av nÃ¥gon anledning har värmepannan slutat fungera, vilket innebär inget varmvatten, ingen värme (tur att vi har grymmaste sensommaren här..). PÃ¥ toppen av detta gick elen igÃ¥r när en elstolpe rasat pÃ¥ bergslänten…Men utsikten är lika fin som alltid och trots all misär känner vi oss privilegierade att leva pÃ¥ detta unika ställe. Vi fÃ¥r trösta oss med att byggdamm och flyttkartonger är ju bara tillfälligt!

Ja! vi klarade det..

Vi bor i hjärtat av nÃ¥gra av de största klassikerna i Tour de France. NÃ¥gra av de värsta kan man ocksÃ¥ säga. En av dem är passet Col d’Izoard 2360 möh. En riktig ”rysare” med 2 mil ständigt uppför frÃ¥n den närmaste större orten, Briancon, nästan 1050 fallhöjdsmeter längre ner i dalen. 2 mil kanske inte lÃ¥ter sÃ¥ farligt för en inbiten cyklist, men i de här sammanhangen är det det. Här räknar man aldrig sträckan utan talar bara om vilket pass man cyklat. Det är inte bara lite uppför, det är all sorts uppför man kan tänka sig. Det börjar hyffsat snällt sÃ¥ det gÃ¥r att ta i med all kraft och det hela tycks ganska okej. Sedan börjar lutningen tillta och branta hÃ¥rnÃ¥lskurvor varvas med oändliga raksträckor som tar död pÃ¥ även den starkaste cyklist. Men kompensationen är stor. Det är en av de vackraste dalarna i omrÃ¥det. Fantastiska smÃ¥ byar svischar förbi med den vackra floden forsande i dalbädden. Närmare passet passerar du en trollsk skog som sÃ¥ här i juni är grön som ett granny smith-äpple och doftar härligt av barrträd. Dessutom finns det ett grymt pensionat, refuge Napoleon, bara tre fyra kurvor nedanför passet. Här njuter du nÃ¥gra av omrÃ¥dets bästa tÃ¥rtor och klanderfri service av de tvÃ¥ tuffa damerna som driver stället.

Col d'Izoard är en av de mest kända passen i Frankrike

Trevliga damer bakom driften av Refuge Napoleon

IgÃ¥r firade vi vÃ¥r 10-Ã¥riga bröllopsdag. Vi valde att trampa upp till Izoard…Per tog i ordentligt och startade ända frÃ¥n vÃ¥rt hus, 6 mil bort. För mig räckte det med en rivstart i Briancon. Bra apfelstrudel och café au lait pÃ¥ Refuge Napoleon var som en dröm efter att ha svettats upp till toppen. Den här perioden är perfekt för att cykla de klassiska Alppassen. Sommarturismen har inte dragit igÃ¥ng ännu och du är ganska ensam pÃ¥ vägarna.

De bästa tårtorna finns här

För att toppa dagen tänkte vi oss nÃ¥gra klätterleder pÃ¥ eftermiddagen men insÃ¥g ganska snabbt att vi kanske var 10 Ã¥r äldre trots allt…

Men en Martini Rosso och god middag i den fina gamla delen av staden Oulx i Italien var vi bra på. En perfekt avslutning på en hyffsat vanlig men ändå helt unik torsdag i alpernas land.

Fina byar och god mat på italienska sidan

Bor man i det otroligt intensiva bergslandskapet som vi gör här i La Grave är det underbart att se hav lite dÃ¥ och dÃ¥. Därför styrde vi bilen fullpackad med vÃ¥tdräkter, fiskedon och surfbrädor, mot Bretagne – det fantastiska nordvästra hörnet av Frankrike. Ofta hör man talas om kallt och ganska regnigt väder här men om det bara är en skröna kommer vi aldrig fÃ¥ reda pÃ¥. Vi hade 8 dagar kanonsol pÃ¥ ön Belle-ile-en-mer, en 45 minuters färjeresa frÃ¥n fastlandet vid Quiberon. Vilken paradissemester! Här var allt vi kunde begära – goda vänner, egenplockade musslor och hemfiskad fisk till middagarna, fantastiska stränder, vackert och ganska vilt hav, fina cykelturer, perfekta springleder och fin bebyggelse. klockrent!

Lyngsalperna norr om Tromsö i Norge är en av de vackraste platserna jag har besökt. Idag har jag just packa upp väskan efter ytterliggare en fantastisk skidvecka i norr. Hav och berg är en grym kombo! Vädret kan skifta pÃ¥ ett par minuter och vi har haft alla väder och snöförhÃ¥llanden i veckan som gick. Gruppen bestÃ¥r av ett gäng fransoser som känner varandra sen studietiden och Ã¥ker mycket skidor ihop. Dag 2 har dom vant sig nÃ¥gorlunda vid norsk brunost och fullkornsbröd istället för croissant och baguette till frukost. Vi gör ett klassiskt norskt ”matpacke” varje dag som stoppas i ryggsäcken tillsammans med termos,stighudar, försärkningsplagg och övrig turutrustning. Stighudarna klistras under skidorna pÃ¥ kajen och vi lämnar havsnivÃ¥n för skidtur upp i fjällen. Skeppare Charles serverar oss varm soppa bröd efter skidturen. Beroende pÃ¥ vind och väder gör vi en ny plan för morgondagen och lägger loss för att gÃ¥ med bÃ¥ten mot nästa hamn. Vi tar helt enkelt med oss berghyttan till nästa berg! Charles är skeppare, kock och numer även skidentusiast. Ett par dagar under veckan gÃ¥r han med oss pÃ¥ turerna. Veckan gÃ¥r fort trots mÃ¥nga höjdmeter uppför. Fantastisk mat och överdos i naturupplevelser. Glada, trötta och mätta konstaterar vi samtliga att Lyngsalperna och Goxheim är en av de mest exotiska skidtripper man kan göra!

När vi sista kvällen får se norrsken spela över hela himlen känns det overkligt.

Att sätta sig i bilen och Ã¥ka mot ett nytt okänt bergsomrÃ¥de är en ovärdelig känsla. TvÃ¥ dagars kartstudier och en del telefonsamtal för lokal info och man är pÃ¥ väg. Ryktet (internet idag…) säger att det snöat mer söderut och framförallt pÃ¥ Italienska sidan. DÃ¥ och dÃ¥ stämmer rykten överens med verkligheten.

Vi stannar pÃ¥ mÃ¥fÃ¥ i en av de minsta, mest öde byar när vi passerat col de Larche. Det visar sig en stund senare vara en utmärkt reflex. Madammen, eller rättare sagt, signoran, tar emot oss med ett leende och si, si, aperto no problema…sonen öppnar hyrlägenheten och sätter igÃ¥ng värmen och jodÃ¥, vi trivs. Middag? frÃ¥gar vi.. gÃ¥ till grannen, dom kan öppna sin retaurang för er, passar 7-tiden? Det är sällan man blir riktigt förvÃ¥nad nuförtiden men ikväll slÃ¥s alla rekord!  En absolut deluxe-middag med allt var det innebär. Ekologist kök, bra musik, vin frÃ¥n näromrÃ¥det, kultur och nya vänner!!

Vi klistrar på stighudarna och ger oss av för en 3-dagars tur i bergen. Orörd snö och vi är ensamma. När vi passerat första passet ser vi vår bivack-hytta långt där nere halvt översnöad och väldigt inbjudande. Ett långt lössnöåk senare skottar vi fram dörren öppnar och kliver in. Här kommer vi att trivas.

När vi senare packar ihop prylarna i bilen efter ett antal upplevelser, bra skidåkning, skön uppförsgång, ett par toppar, har vi lagt ytterliggare minnen som aldrig glöms bort i säkert förvar.

Till rÃ¥ga pÃ¥ allt var värdinnans man fackelbärare vid OS i Cortina 1956….

Simon heter vÃ¥r lokale pizzabagare pÃ¥ baren Macoomba. Man beställer kvällens pizza, enkelt och gott. Det kan vara lite av varje pÃ¥ en sÃ¥n pizza, men alltid god! Vill man vara lite krÃ¥nglig gÃ¥r det klart att ha egna önskemÃ¥l, men vi chansar inte utan tar en familjevariant med 70/30…70%vuxenpÃ¥lägg och 30% barnvänlig, den blir grym!

Serge som driver baren är en fantastiskt skön kille som snackar med alla och spelar schysst musik. Han sänder även liveradio lokalt från baren, radio picrate! Mycket vinylskivor och gamla klassiker. Serge är en grym radiopratare som drar lokala stories om dagens skidåkning och lite vanligt skvaller.

Luka och Teo spelar flipper och käkar pizza i baren. Nästan som i storstan!!!

Ett udda gäng. Bröderna glesbyggd, bröderna west side St-holm, en utflyttad svensk som bor i Colorado. Alla duktiga skidåkare. Idag åkte vi sista dagen ihop för den här gången. Stighudar på och vi ger oss av uppåt. När vi når åket som var orginalplanen för dagen andas gänget fortfarande genom näsan, inte ens anfådda. Ok, got the message, vi kan fortsätta och se om den där toppen kan ge ett bonusåk! Jodå, en stund senare får vi några trevliga svängar i gammal uttorkad pow-pow.

Ingemar Stenmark är uppenbarligen inte den enda skidÃ¥karen som vuxit upp i Tärnaby…Bröderna Gustavsson har övat bra nog i elupplysta backen under unga Ã¥r.

Stockholm driver också på med duktiga skidåkare som kan stå på kant. föret är sådant just nu runt om i Alperna, att kunna stå på kant alltså!

Utflyttade Fredrik Marmsäter, www.fredrikmarmsater.com.
är en stark och rutinerad skidåkare dessutom proffesionell fotograf. Fredrik är här på uppdrag av Sierra Desings, ett Amerikansk klädmärke, för att fota delar av deras kollektion.

Vi har nu jagat runt i närområdet och kan konstatera att att få vara utomhus och njuta av storslagen natur och dessutom få till några riktigt kul åk, är att vara priviligeerad!

Skidåkning är kul!!

så igår bestämde vi oss för att prova den Italienska snön. Ja, den var bättre! så även pastan, pizzan och kaffet. Igår vann Italien duellen mot frankrike. Det är fantastiskt att bo så här nära gränsen mellan två länder. Just det, skidåkningen var just igår trevligare hos grannen i öster. Vi spännde skidorna på ryggsäckarna och knatade iväg lite längre bort än pisterna och hittade några fina svängar och kul terräng.

Idag var jag (som lite halv fransos) inställd pÃ¥ revanch. Imorse tog vi första liften upp i Monetier, som är en del av Serre Chevalier. Efter en liten klättring till fots över ett pass följt av en brant nedfart klistrade vi hudarna under skidorna för att ”huda” upp över en glaciär. Väl uppe 3400 möh rycker vi stighudarna och siktar ner i dalen.

1700 meter åkning. Vi lyckas hitta bra snö som bär hela vägen till det kanske mest unika kafé i Alperna. Ett ensamt öppet hak i en översnöad sommarby. Monsieur le Café-ägare undrar vilken couloir vi åkt och hur snön varit. Kultur!!

Nästan allt man tror man behöver kan man lägga bort. När vi gemensamt packar ryggan för en tredagarstur på skidor blir den förvånandsvärt lätt! Bra-att-ha-grejor läggs bort. Själva det dagliga livet och behovet värderas. Kvar blir en inte allt för tyngande last på 6-8 kilo inkusive vatten för en hel dags ansträngning. Underbart!!

Plötsligt infinner sig lunken som gör att tankarna svävar fritt, kroppen och andningen kommer in i en skön rytm. Harmoni. Ja, naturligtvis är det en romantisk bild av ett kämpande uppför som dÃ¥ och dÃ¥ belönas av ett oförglömligt Ã¥k utför en orörd bergsluttning. Dock händer det ibland att man fÃ¥r, som idag, nöja sig med njutningen av att vara ute i frisk och klar luft i ett förstummande landskap. Snön är svÃ¥rÃ¥kt och det är flera i gänget som kämpar mer pÃ¥ vägen ner än upp… Stighudarna som biter bra i den kalla snön är pÃ¥ igen. Andningen blir rytmisk och höjdmeter adderas. MÃ¥let blir en del av resan.

Man gästar en bergshytta. Hyttvärden bor och lever i sin hytta. Nicko, som vår värd heter, driver refuge de Chardonnet, Den ligger på en väldigt vacker plats precis över trädgränsen på 2230 meters höjd. Området är som gjort för skidåkning men det finns inga liftar. Bara orörd natur och man får ta sig upp på bergsluttningarna för egen maskin.
Efter en vällagad middag somnar vi ganska omgående. Imorgon klistrar vi på stighudarna igen för att fortsätta vår skidtur ytterliggare en dag.