Så var allt plötsligt över. Tre månaders förväntan, fixande och spänning inför resan. Tre månaders kringresande med ständigt nya intryck, annorlunda regler och andra vanor. Att tillbringa tre månader hemma känns nu plötsligt som en evighet.

Jag som annars alltid brukar drabbas av post-rese-ångest, kände mig denna gång naivt glad över att vara hemma och har sedan den åttonde april sprungit runt i ett hysteriskt lyckorus. Men så i söndags smög sig verkligheten på och det slog mig att vi är hemma på riktigt nu. Det finns ingen buss att åka vidare, ingen väska att packa om, inga nyfunna resevänner att byta mailadresser med. Jag behöver inte längre slänga toapappret i papperskorgen, jag får dricka vattnet i duschen och hjärnan behöver bara koncentrera sig på ett språk. Usch, så tråkigt.

Tre mÃ¥naders resa är över och det känns sorgligt. Som om vi inte tog till vara pÃ¥ tiden, som om vi inte njöt tillräckligt, som om vi redan har glömt allt. Givetvis är det inte sÃ¥. Jag vet ju att vi haft världens bästa tid och att sÃ¥dant tar tid att smälta. Men för tillfället känns det som om dessa mÃ¥nader varit en enda lÃ¥ng och konstig dröm – samtidigt som att hemma känns lika tillfälligt som vilken stad som helst de senaste mÃ¥naderna. I morgon packar vi väl ryggsäcken och drar vidare? Eller, nähä… Nu förstÃ¥r jag inget.

Hur som helst 1) har jag räknat ut att vi under 3 månader spenderat ungefär 325 timmar i långfärdsbussar. Det vill säga typ 2 veckor. Det ni, alla vulkanturister!

Hur som helst 2) så kan jag inte släppa resandet. Även om jag under den närmsta tiden kommer att befinna mig på svensk mark, kommer denna blogg fortsätta existera med små tips om mina smultronställen runtom jordklotet.

En vanlig dag i den lilla fiskebyn Barra da Lagoa, på ön Ilha de Catarina i södra Brasilien:

Linda masar sig upp ur sängen för att ta en kort joggingtur (med minst tre hundar) pÃ¥ stranden och/eller handla frukost. (Love orkar oftast inte följa med.) Köper avokado, färsk papaya, banan, mango, ananas och passionsfrukt hos frukt- och grönsakshandlaren och nÃ¥gra nybakta frallor (plus ett par obligatoriska ostbollar) pÃ¥ bageriet. Säger ”obrigada” (tack) och traskar hem till vÃ¥rt pousada (typ lägenhets/rum-hotell med delat kök) där hundarna sover snällt, lilla husgubben sopar eller tvättar och de andra boende gÃ¥r runt i badkallingar/bikini, förbereder sig för dagen och piggt säger ”bom dia” (godmorgon).

Efter en gigantisk frukost packar vi strandväskorna och promenerar 10 minuter ner till stranden. Man kan även åka till 41 andra stränder på denna o (som borde vara ungefär i samma storlek som Gotland), men buss-systemet är inte att leka med och dessutom är vi barnsligt förtjusta i vår 12 km långa playa, så vi stannar oftast kvar.

På stranden badas det i höga vågor och pressas det i solen på en turkos sarong. På stranden går solkrämen åt som smör i solsken och lunchen består av pastasallader eller ägg/avokadomackor. På stranden passerar glada brasilienare (eller turistande uruguayare) i den ena stringbikinin värre än den andra. På stranden bärs det på surfingbrädor, strandtennisracket, solstolar, kokosnötter, parasoll, grillad ost och caipirinhas.

(Det ar tyvarr varken jag eller L pa kortet…)

Runt fem-tiden gÃ¥r vi hem igen, duschar av saltet, tar en siesta och gÃ¥r sedan ut for att äta grillade räkor/ta en drink eller lagar egen mat nere i köket. Sedan somnar vi utmattade efter dagens hÃ¥rda arbete, framför en portugisiskt dubbad film eller landets MTV och den senaste amerikanska ”hippy hoppy” (hip hopen).

Vi har det oförskämt fint här i Barra och längtar inte hem, men i morgon är sista heldagen i byn. Checklistan är nästan avprickad och förutom strandliv har vi hunnit med att gå på sambaklubb, plocka snäckor, dricka färsk kokosnötsmjölk, lära känna stadens alla hundar, försöka oss på surfing (vi har konstaterat att vi inte är blivande proffs), sitta på piren och titta på fiskare, hängt med trevliga grannar, samt försöka kommunicera på en blandning av portugisiska och spanska.

Det känns lite sorgligt att säga hejdå till Barra de Lagoa.

Sa nådde L & L äntligen den omtalade och åtravärda stranden. Berg och städer i all ära, men vi är ju trots allt svennar och vad uppskattas då inte mer än en sandig, saltig och insmord bak på en fuktig sarong med havet framför sig, omkringstrosande bikinmänniskor omkring sig och en brännande och rogivande sol ovanför sig.

Vi sa därför hej till Montevideos busstation och åkte direkt vidare till La Paloma. En strandort inte alltför langt därifrån (Uruguay är inte jättestort). Nu var kanske inte vädret med oss precis så som vi ville, men vi var ändå på en playa och fick oss åtminstone några timmar på sanden och i det böljande blå (där de  höga och omkullvältande vågorna gav Linda ännu en ny fobi. Varför blir man bara räddare och räddare med åren?).

(Stadens fyr o stadens hast)

Sen blev det so long till Uruguays höstväder och vi tog en massa bussar upp till Brasilien. Aaaah…. Men mer om det i nästa inlägg. Nu väntar caipirinha och färska räkor pÃ¥ mig.

(Pa strandpromenad fick man 4 hundar med sig pa kopet)

(Solnedgang i La Paloma)

SÃ¥ hamnade vi slutligen i Buenos Aires, en av resans höjdpunkter som vi sett fram emot mest – men ocksÃ¥ som för oss var förknippat med slutet av resan. BA blev därfor synonymt med shopping och Ã¥h, sÃ¥ bra det kändes när vi insÃ¥g att vi faktiskt hade tre hela veckor kvar!

Så i denna gran ciudad med Rio de la Plata (ja, jag har också nynnat på Taube hela veckan) och tango i varje hörn har vi gått, gått, gått tills hälarna blött, genom lyxiga, sunkiga, färgstarka, livfyllda, upplysta, blommiga och varma kvarter för att hitta shoppingcenter, marknader, biografer, kända kafén, mysiga restauranger, fotbollsarenor och gröna parker.

Här bjuds på några bilder från kvarteret Boca där de färgglada kvarteren varje dag fylls av turister, Maradonakopior och tangodansare. Från fotbollsmatchen mellan laget River och Huracan (tyvärr spelades ingen Boca-match för er som har fotbollskoll) där hemmalaget River vann och vi dansade med i klacken så gott vi kunde. Från några mysiga kafén/restauranger som jag gärna hade tagit med hem till Sverige.

Fika i Boca.

Mysig liten butik.

Hej fran Maradona & Evita.

Utsikt fran billigt-pizza-stalle i Boca.

Tunnelbana akte vi ocksa.

Pa River-matchen.

Fuuullt med folk.

Poesi-restaurang med vin o tapas. Favvo.

Caf̩ Tortoni Рen gang i tiden politiker, musiker och konstnarers hangstalle.

I mars är valsäsongen redan över i Argentina, men då kommer istället pingvinerna, sjölejonen, sjöelefanter och späckhuggarna. Vi bestämde oss för att spana in denna djurrika kust och tog bussen över till Atlantsidan och Puerto Madryn.

Utflyktsdagen (till UNESCO-skyddade halvön Peninsula Valdes) började med att var guide glömde bort att hämta upp just oss. Efter att ha stått ute i kylan (för här är det kallt!!) i 2 timmar fick vi till sist tag i gruppen, blev upphämtade i taxi och fick ta emot ett gäng dåliga ursäkter.

Som alltid med sådana här utflykter blir man bara en turist i mängden som packas in i en bil, matas med information av guiden, håller tidsschemat, trängs med alla andra turister, fotar maniskt med kameran och inser att nej, vi kommer inte heller se några späckhuggare.

Och nix, inte gjorde vi det. Men kanske var det lika bra så att de söta sjölejonen klarade sig med livet i behåll även denna dag och pingvinerna fick strutta runt i fred på sin sandstrand. Vi hade dessutom turen att lyckas spana in en pingvin och ett sjölejon på vift alldeles under fötterna på oss, vid piren inne i Puerto Madryn.

Att Patagonien är stort var ingen nyhet. Att det är sÃ¥ sjukt stort, var dock lite nytt för resenärerna L och L som efter vinslurpande i Mendoza satte sig pÃ¥ ytterligare nÃ¥gra bussar, begav sig till just denna region och hamnade i staden San Martin de los Andes – och dÃ¥ har vi knappt pÃ¥börjat Patagonien.

Första intrycket av San Martin är att man har hamnat i en (märklig) tysk alpby då staden bjuder på lutande tak, skidshoppar och snöklädda berg som kulisser. Några meter till på huvudgatan och du kommer till en klarblå sjö där folk ligger och solar. Förvirrande.

VÃ¥rt mÃ¥l var dock att cykla turen längs ”Los siete lagos” (de 7 sjöarna). Optimistiskt hyrde vi 2 ordentliga mountainbikes, en kärra och ett tält, shoppade loss matsäck pÃ¥ stormarknaden och begav oss upp mot bergen med mÃ¥let att ta oss de 11 milen till staden Villa La Angostoura och tillbaka pa 3 dagar. Det var ju ”bara lite upp och lite ner”, enligt cykeluthyrare 1.

Redan i första uppförsbacken insåg vi att detta skulle vara lite svårt och började gå mer på cykeluthyrare 2:s spar. Campa 2 nätter längs vägen, lämna cykeln i Villa och ta buss tillbaka.

Egentligen finns inte sÃ¥ mycket att älta mer om dessa tre dagar, mer än att det var fantastiskt värt det med växlande miljoer – höga berg, asfalterade sköna nerförsbackar, klarblÃ¥ sjöar, gröna skogar, tungt sandiga och jobbiga grusiga vägar, smÃ¥ fina campingar, porlande floder, passerande cowboysare, morgondopp i friskt vatten, kyliga nätter i ett minimalt tält, pastasallader, brännande sol och ständiga vykortsvyer.

Cykeln höll, ingen ramlade och maten räckte precis och när vi på dag tre kom fram till Villa La Angostura var det trots rumpvärk och svettlinne, nästan lite vemodigt att säga hejdå till cykel och tung kärra.

Katstrofsökerskan och mr L lämnade alltså Cafayate, tog en buss till Tucuman och insåg att även alla andra i Argentina hade bestämt sig för att åka till Mendoza över helgen. Med fullbokade bussar tog vi därföu istallet vägen via Córdoba, vaknade en bussnatt senare och insåg att Chile hade drabbats av en jordbävning. (Vi satt alltså och skakade på en buss och märkte därför ingenting av skaket som annars även kändes i stora delar av Argentina.)

Konspiratoriskt eller ej, men var befann sig Linda under snökaoset i Gavle 1999? På ett tåg, fastsnöat mellan Stockholm och Gavle. Var befann sig Linda den 12 september 2001? På ett plan på väg till London. Var befann sig Linda två veckor innan tsunamin i Thailand? På Phi Phi-öarna och drömde om mer pengar, för att kunna förlänga vistelsen några veckor. Var befann sig Linda några dagar efter bombningarna i London? På en flygplats och muddrades all over. Var befann sig Linda vid dimkaoset över Londons flygplats, julen 2006? Just det, på Londons flygplats. Var befann sig Linda när Thailands flygplatser stängdes i två veckor pga demonstrationer? Gissa… Machu Picchu, översvämningar i Boliva och resten är historia – och nu ska jag inte tjata mer om detta!

Vi har alltså vant oss vid katastrofer och njöt istallet av en lång shoppingdag i Córdoba (klarade av 3 av 4 stora shoppingcenter). En nattbuss senare vaknade vi upp i Mendoza. Där checkade vi in på vad som visade sig vara ett pensionarshotell. Ordentligt med kaffe och bröd till frukost, skrumpliga gubbar som köar till duschen och en riktigt tjock ”mami” som mumlade något om att köket var privat.

I går tog vi bussen till byn Maipu där vi hyrde cyklar och begav oss ut på en klassisk vinprovarutflykt. Så här går det till: Man cyklar till olika vingårdar, betalar 15 pesos (typ 30 spann), får provsmaka tre-fyra av gårdens egna viner (de flesta argentinska viner är fruktiga Malbec-viner, men många av dessa mindre gårdars viner når tyvärr aldrig Europa) och får sig en liten historielektion eller guidetur på gården och ibland de gamla vinfaten. Sen blir man lite smålullig och cyklar lyckligt vidare till nästa gård på kartan.

Vi besökte även en olivolja-gård och provsmakade oliver, oljor och bröd (denna utflykt är alltså himlen för oss som gillar gratis/billig provsmakning och blir lycklig bara av att vara på Hemköp på fredagar), men efter en alldeles för lång middag i solen (givetvis med gratis vin) insåg vi att vi tyvärr missat chokladprovningen. Det gjorde inget, för när vi kom tillbaka till cykeluthyraren bjöds vi på vin och melonvin/juice.

Just det, glömde säga att vi nästan blev av med väskan på cykelturen. En man i en passerande bil sträckte ut armen och försökte sno den, men L var snabb som blixten. Nu är vi inte bara paranoida över vattenballonger när bilar passerar oss.

I dag tar vi alltså bussen vidare söderut i Argentina, mot berg, cykling och trekking (gaah, tiden rinner ut och vi har knappt använt vandringsskorna, för att inte tala om underställ och fleectröjor!). Sen väntar Buenos Aires och så småningom Brasilien!

Som jag skrev i ett tidigare inlägg längtade vi efter lite äventyr. Nästa stopp på resan blev staden Cafayate – känd för sin vinodling och vackert belägen i en stor dal mellan mjuka, kantiga och kurviga berg i rött, brunt, koppar, grönt och turkost.

Eftersom cykling är en gemensam favorit (även om L föredrar nerför och jag föredrar uppför), hyrde vi två mountainbikes och begav oss iväg mot byn San Carlos, 22 km bort. På vägen passerade vi ståtliga vinrankor och täta majsfalt innan vi slutligen nådde den sömniga men söta byn San Carlos. Där delade vi på en pizza (jomenvisst) och drack varsitt glas kallt vitt vin. Alldeles för trevligt och simpelt, så på vägen tillbaka bestämde vi oss för att vara lite mer hardcore och ta den 40 km långa grusvagen hem via byn Correlito och via Cafayates kända stenformationer.

(Vinrankor bland bergen och bland morka moln)

Först var det bara lite skakigt och dammigt på grusvägen, i en lätt motvind. Sen sag vi att vägen blockerades av en forsande men ganska låg lerflod. Tappert försökte vi cykla över, men där var vinden så hård att jag blåste av min cykel och i motvind och strömmande vatten, fick pressa, dra och skjuta min cykel framåt så hårt jag kunde för att ta mig ur den leriga floden. Upp kom jag, dock med brunt vatten upp till brösten. Sen var det bara att hoppa i floden igen for att hjälpa en tant som cyklat bakom oss och som stod hjalplös fast ute i strömmen.

(Fore lerbadet)

(Efter lerbadet)

Nåja, så farligt var det inte. Det jobbiga med cykelturen började på nästa grusväg när motvinden var så hård att sanden som piskades mot våra kämpande kroppar, sved och brände. Frustrerat kändes det som man inte kom en meter, men sakta, sakta tog vi oss fram över den ojämna grusvägen. Slutligen nådde vi den asfalterade vägen och de återstående 20 kilometrarna som man var lagom peppad på just då…

(En av L:s alla kompisar)

I efterhand kanske inte så farligt (och våra vänner på hostelet verkade inte heller riktigt förstå hur pass hård dag vi faktiskt hade!) men de 6 milen i motvind fick åtminstone våra rumpor att svida ordentligt efter att ha vant sig med bussåkande och citystrosande.

På kvällen var det som tur var grillning på hostelet med allt-du-kan-äta-och-allt-du-kan-dricka-buffé. Den slutade sent uppe pa hostelets bar där deras hustomtar underhöll med gitarr och Pink Floyd i högtalaren.

(Hungriga backpackers)

Efter drygt två veckor i Argentina har vi förstått att:

- Budgeten kommer bli svår att hålla. Argentina är betydligt dyrare än de andra länderna vi rest i och blir tydligen bara dyrare.

- Vikten kommer bli svår att hålla. Empanadas (piroger), croissants och pizza med sjukt mycket ost är inte bara standard på varje meny utan dessutom ofta de enda veg.alternativen.

- Mina ”spanska öron” är svåra att hålla vakna. Forutom en då och då något annorlunda vokabulär, slänger man i Argentina gärna in lite ”che”-ljud i varannat ord.

Annars är det väldigt lätt att hålla sig pigg och glad här i Argentina, som är ett lättare land att resa i och ofta påminner om spanska kuststäder (särskilt med tanke på att man har en 4 timmar siesta mitt på dagen och äter middag runt 23-tiden). Landet är sjukt stort och förutom att erbjuda allt från vinprovning och tango till stränder och friluftsliv, finns här extremt många snygga små gamla bilar och roliga bakhår a la -85 (fast det är tydligen hippt) på killarna. På hostel verkar kök vara en självklarhet så vi har hängt på supermarkets och sedan slängt ihop pastarätter ”hemma” i koket – givetvis till en flarra Argentinskt Malbec.

(Ett av alla plazas)

Första stoppet var alltså Salta i norra Argentina, där jag passade på att fylla år. Märkligt nog verkade Saltaborna helt ha missat det. Födelsedagen firades med en svettig promenad 1 200 trappsteg upp till stadens utsiktsberg. På kvällen förträngde vi (nastan) budgeten och gick till en restaurang i Saltas restaurang/bar-område och åt en (ganska) lyxig middag.

(Uppe pa toppen av berget)

En annan dag tog vi oss till byn San Carlos och vandrade genom en tropisk skog, omgivna av fjärilar. Givetvis avslutade vi vandringen med en brakpizza och ostkoma.

(Typiska pizzabitar)

Salta är en fin stad med mycket traditioner. På kvällarna vaknar den till liv ordentligt och när affärer stänger runt 21-tiden fylls gatorna av familjer som leker i parkerna och som så småningom intar någon restaurang – helst för att käka grillat kött. En och annan folkdräktsklädd argentinare dansar/sjunger förbi och servitörerna får springa benen av sig för att hinna få ut alla picadas (smårätter), kött, pasta och givetvis pizzorna. Mysig stämning och lugna gator och man blir lite suckig när man tänker på att Sveriges sommar-uteserveringar vid detta laget, för länge sedan hade tagits över av brölande ölsvepare och barnen somnat där hemma, mätta på chips, fredagsmys och Idol.

Det finns även tåg i Sydamerika. Härligt, tänkte vi och tog bussen till Ouroru varifrån tåget går. När vi kom fram insåg vi att hela den staden var bakfull. Till en bvrjan, knappt en människa på gatorna, när vi närmade oss huvudgatan borjade en lätt stank av gammal öl, bajs och kiss mot soluppvärmda stenar fylla våra nosar. Självklart fanns där även en och annan unge som fortfarande använde sina vattenpistoler…

Men det var tåget vi skulle ta, precis som alla som hade varit på karnevalen. Efter en bumpy ride över fantastiska landskap, en färgsprakande solnedgång och med hela vagnen fylld av ökendamm nådde vi på natten till sist Uyuni.

Uyuni är i sin tur mest känd för sin saltöken som ligger i närheten. Dagen efter hoppade vi in i en jeep och blev körda till just denna. Otroligt vackert med flera kilometer vit salt omkring oss. Något förvirrande dock när man sticker fötterna i saltet fast man i sitt huvud på något satt tror att det ar snö… Förutom att traska runt i saltet, gick vi uppför ett litet kaktusberg (Isla del Pescado), käkade lunch och besökte en fin tågkyrkogård.

(Tågkyrkogård)

(Saltöken och kaktusön)

Det stora äventyret började pa kvällen när vi (och alla andra) insåg att alla tåg och bussar från Uyuni var fullsatta flera dagar framåt. Efter att ha sprungit runt hos alla forsäljare och börjat inse att vi måste hänga i denna ökenstad länge, blev vi slutligen uppraggade av en kille som hade fixat en minibuss. Några timmar senare kom minibussen (modell skrangel, årgång 1935?) och proppade in oss tio (som blev 12) turister för ytterligare en tre timmars bumpy ride sent på kvällen till lilla staden Atocha.

Atocha blev dock en riktig lyckoträff med 15 kr natten för ett helt ok rum. Därifrån blev det ytterligare några bumpy rides med halvtrasiga bussar över enfiliga vägar (stackars hjärtat) innan vi slutligen nådde den argentinska gränsen och fick en ny stämpel i passet!

I februari råder krig i Bolivia och enligt våra teorier ligger arméns högkvarter i staden Cochabamba. Plötsligt är det inte säkert att vara ute på gatorna. Du får ständigt hålla ögonen öppna, bevaka varje hörn, varje passerande bil och varje balkong du går under. Februari är ungarnas månad och det bästa sättet att skydda sig från hårda vattenballonger, sprutande vattenpistoler och klibbiga sprayflaskor är att gå klädd i regnponcho eller helt enkelt gömma sig typ på en biograf. Det kallas karneval men verkar i Cochabamba åtminstone mest bestå av vattenkrig och kids-upplopp på gatorna.

Efter att ha kommt in i det sjukt paranoida stadiet (och galet irriterade, åtminstone vissa av oss…) fastnade vi på biografen. Bio i Bolivia är väldigt billigt så vi unnade oss både den ena och den fjärde halvtaskiga amerikanska och småroliga filmen.

(Ensamma i biosalongen…)

Minus vattenkriget är Cochabamba en av vara favoritstäder. Staden med den eviga våren kallas den tydligen, vilket var trevligt efter huttriga nätter i La Paz. Cochabamba var lite som att komma hem och åka på semester på samma gång. Plus för mysiga barer och dubbelplus för sjukt proffsig turistbyrå.

(Juiceforsaljning pa mysigt torg)

En liten mellanutflykt på några dagar hann vi också med, till byn Villa Tunari, 3 skakiga timmar utanför staden. Där svettades vi i semitropiskt klimat, traskade runt i en nationalpark där volontärer tog hand om övergivna djur och skrattade åt den packade lokalbefolkningen som dansade loss till cumbia och reaggeton på kvällen (eftersom det givetvis var karneval även här). Några små apor i parken vann vår kärlek trots att de var klipska nog att både försöka gräva sig in i fickor och öppna kamerafodral.

Eftersom vi verkar resa i El Niños spår fick vi dock skippa våra planer på att hoppa på ett lastfartyg upp längs en flod till Brasilien. Byar langs floden har tydligen översvämmats så det känns sådär att vara turist då. Men nya äventyrsplaner smids, även om vi just nu mest njuter av att chilla i Argentina! Bilder och mer inlägg om vad vi gjort kommer snart! xxx

Det finns väl ungefär en minibuss per invånare i La Paz. Sakta kör de genom stan (eftersom det är ständig trafickstockning) och skriker ut sina hållplatser. Hoppa på eller hoppa av bussen var som helst går utmärkt – försöka gå över gatan är däremot lite mer komplicerat.

(Ingen minibuss, men en fantastiskt snygg microbuss)

La Paz är lite galnare än Quito. Högt uppe i Anderna där luften är så tunn, så tunn (och att bo på femte våningen är så tungt, så tungt). Längs gatorna trängs marknadsstånden där det säljs allt från lamafoster, lyckoamuletter och alpackastrumpor till klockor, kopierade filmer och quinoadrycker.

(Ibland syns de högsta bergstopparna över staden)

Efter att ha strosat runt i hela stan hittade vi till sist resans hittills allra bästa torg. Litet, fridfullt och fyllt med fruktstånd. Där intogs x antal fruktsallader, färskpressade juicer, kamomilltéer och avokadomackor till frukost – solidariskt nog hos olika frukttanter varje dag.

(Fruktfavorittanten)

Förutom att käka frukt har vi förstått att alla La Paz alternativa kids hänger på ett arabiskt falafelställe, har vi besökt en ”måndal” och har vi gått sjukt mycket.

(Plaza Murillo, aka ”duvtorget”)

Det finns en skranglig, krokig väg här i Bolivia som kallas Dödens väg. (Ö)känd bland backpackers och tills för bara tre år sedan den enda vägen mellan La Paz och Las Yungas. Då den på många ställen bara har en fil, var bilar och lastbilar tvungna att backa ifall de möttes i en kurva, högt högt uppe i Anderna…

Dödens väg – min stora skräck innan resan – men på något konstigt vis fann jag oss plötsligt gå runt här i La Paz och leta efter den billigaste researrangören till just Dödens väg.

Nåväl, nu har en ny väg byggts och Dödens väg används nästan enbart av cyklande turister som vill checka av rutten på sin backpackerlista (eh, som vi då).

Runt halv åtta på morgonen lassades vi, 3 chilenare och massa cyklar in i bil som tog oss mot Las Cumbres på 4 700 meters höjd. 200 meter längre ner var det sedan dags för oss  idioter att hoppa på cyklarna för att pabörja färden på 70 kilometer, fran 4 500 meter till 1 100 meter.

(Början i Las Cumbres. Våra cyklar på biltaket.)

Varför, varför, varför?! var min första tanke när jag svischade ner på cykeln, hårt tryckande på bromsarna och långt långt efter övriga gruppen. Omkörd av gigantiska lastbilar och med både bergstoppar och stup omkring mig, var det inte bara vinden som fick tårarna att spruta. Där befann jag mig på en (förmodligen halvtaskig) cykel omringad av mina 3 värsta skräckscenarier: hög fart, skarpa kurvor och höga höjder med branta stup.

Men! Den asfalterade, läskiga och nya fina vägen tog slut, Linda nådde fram till sin grupp – och först då var det dags för 45 kilometer av det som kallas Dödens väg.

(Yes, här cyklade vi…)

Över en hårt grusad väg skakade vi oss fram med händerna hårt om bromsarna och med en sådan spektakulär utsikt att det faktiskt var värt det alla gånger (det man hann se, så fokuserade vi var på att inte cykla omkull över de stora stenarna). Några stopp för snacks och handvilande och ju längre ner vi kom desto varmare blev det. Särskilt då man var iklädd vårt reseföretags halvfräscha gulblåa träningsoveraller. Tårar byttes mot skratt och tro det eller ej, men jag låg faktiskt i täten och tyckte det var riktigt kul. På grusväg går det ju inte att köra fort och med trafiken borta var det inte alls lika läskigt.

(En hjälmsvettig och mycket skeptisk Linda)

Slutligen nådde vi en restaurang där pool och lunchbuffé väntade. Och på hemvägen tog vår minibuss så klart den nya vägen…

Utan att veta om det lyckades vi i Copacabana träffa in årets stora fiesta – Fiesta de la Virgen de la Candelaria. Folk från hela Bolivia vallfärdas då till Copacabana vid Titicacasjön for att fira detta helgon och blomblad strös ut längs den lilla stadens fyra huvudgator.

Gatorna fylls sedan av olika grupper (lite som karnevalsskolor) som dansar, sjunger, spelar, trumpetar, klappar och tjoar sig fram, sakta upp och ner, till höger och till vänster genom stan – iklädda allt från typiska färgglada indiankjolar och kostymbrallor till tårtliknande dräkter och cheerleaderkjolar.

Som besökare tittar du, köper en glass, tittar på en ny parad, sätter dig ner vid ett av alla små ölstånd, tittar på fler parader, köper en hatt för att skyddas från solen, köper popcorn och nynnar till sist med i den Balkanliknande musiken som trumpetas ut över staden från tidig morgon till sen kväll – då i stället scenerna fylls av inrikes (mer eller mindre) kända band, då fyrverkerier och sprängda dynamitpidestaler färgar himlen och då familjer och vänner samlas i stora klungor på marken uppe i parken för att dricka varmt sockervatten och tugga cocablad som de gladeligen bjuder förbipasserande.

Om vi förstått allt rätt nu så är Titicacasjön världens största högst belägna sjö. Jo, stor är den och högt upp ligger den på sisadär 3 800 meter ovanför havsytan. Men – förutom i alla uppförsbackar - har vi vant oss med höjder nu och klev piggt av bussen i staden Copacabana i Bolivia.

I Bolivia vände ocksa lyckan. Trots att vi inte fattat att man skulle vrida fram klockan en timme hann vi med båten till ön Isla del Sol. Och trots att det är regnsäsong (vinter eller sommar, alla säger olika) kom vi fram till ön med en strålande sol ovanför våra huvud.

Isla del Sol är alltsa födelseplatsen för Inkaindianernas solgud. Om man vandrar från den ena sidan av ön till den andra, stöter man på flera ruiner. Men inte bara det, utan även en bunt argentinska backpackers, en hippie-bolivian som flummigt ”lurar” en in på fel väg, samt ett par biljettkontrollanter.

Vi skippade hippiestranden och drog på oss vandringsskorna. En tre-fyra timmars lång vandring över både mjuka och vassa kullar med sjukt vacker utsikt över sjön och över snöklädda bergstoppar. Omväxlande natur, stekande sol men fläktande vindar och förutom gräshoppornas ljud – oftast helt knäpptyst. Till sist kom vi fram till biljettkontrollanten Eddie som lyckades sälja in ett rum på sin farbrors hostel till oss. Lätt det finaste stället hittills.

Efter en cola framför solnedgangen och en fiskmiddag på en helt tom restaurang konstaterade vi att Isla Del Sol inte alls var så överskattat som vi trott, utan förmodligen bäst hittills.

Vi lever. Vi är inte översvämmade. Vi är inte på inkaleden eller vid Machu Picchu. Och vi är sjukt bittra över detta. 

När vi på onsdagsmorgonen vaknat och ätit vår frukost i lugn och ro – äntligen på plats i Cusco! – började vi inse att allt inte var som det skulle… Vi traskade till vår travel agency och fick där höra att både inkaleden och Machu Picchu är avstängda (och kommer vara det ett bra tag framöver) då de senaste dagarnas regn fått såväl broar som hus i området att rasa.

Ca 2 000 turister var i går tydligen fortfarande fast i byn Aguas Calientes varifrån de blir ivägkörda med typ 2 helikoptrar (jo, det kan ta ju ett tag…). Jättemånga har förlorat sina hem och runtom i Cusco håller nu flera hjälporganisationer på att samla ihop mat, pengar, kläder och dryck till de som drabbats. Här i staden märks annars inget av väderkaoset (El Niño?) utan livet pågår som vanligt.

Visst, man kan inte göra så mycket åt väderkaos som detta och det är ju hemskt vad som hänt, men vi kan ändå inte låta bli att sucka högt, irriterat, surt, besviket eller trött så fort vi går förbi en resebyrå som skyltar om resor till Machu Picchu (det finns ungefär en resebyrå per invånare här i Cusco..). Nu slutar vårt inkaäventyr istället med varsin Pisco Sour samt en och annan alpacka. Och tänk vad häftigt det hade varit att få bli hämtad med helikopter…

Så utan inkaled – men med en noga inhandlad trekkingutrustning – har vi istället gjort lite sightseeing i staden, kollat in museum, trekkat upp till en inkaruin belägen ovanför vårt hostel, samt trekkat till busstationen som ligger längst längst bort i staden. Vi har det ganska fint ändå (staden är ju faktiskt väldigt vacker) och hämtar ny energi för att resa vidare mot Bolivia i morgon!

Inkastenar i Coricancho-museet.

Plaza de las Armas i fina Cusco.

Vive el Peru! Utsikt over staden.

Alpacka-kompis uppe vid Sachsaywaman-ruinerna.

Ciao Cusco!

Så lämnade vi Ecuador och för att hinna i tid till den bokade inkaleden i Cusco gav vi oss på ett bussmaraton utan dess like. Efter 60 av 83 timmar i buss är vi nu välbekanta med elefantfötter och kan varenda spansk ballad från 80-talet och framåt.

Stopp 1: (Fran Manta till) Guayaquils busstation i Ecuador. Lyckligtvis blev väntan mindre lång då en musikskola under just dessa timmar satte upp musikalen Mamma Mia för de väntande. Hahaha…

Mamma Mia – på spanska så klart.

Stopp 1,5: Gränsen Ecuador-Peru mitt i natten. Två timmars väntan eftersom vår chaufför var försenad. Där passade vi även på att bli lurade på lite dollars. Fottillstånd: Uppsvällda, ganska roligt tyckte vi.

Stopp 2: Piura. En liten stad i norra Peru där vi levde på glass, testade olika parkbänkar och Linda gav en taxichaufför sitt livs bästa lön (något hon fortfarande får höra minst 3 gånger om dagen). Fottillstånd: Sjukt uppsvällda, inte lika roligt längre. Vi försökte smyg-yoga i parken men det hjälpte föga innan det var dags för nästa buss.

Stopp 3: Lima. Promenix genom landets huvudstad, färskpressad apelsinjuice på veg.restaurang-gatan samt ett katedralbesök. Vi träffade även en amish-kille från USA som ville prata på högtyska med oss. Nein nein, solo español. Fottillstånd: Om möjligt – ännu mer uppsvällda. Läskigt. Jag började se ett liv framför mig där jag ständigt går klädd i gummistövlar.

Busy busy Lima.

Katedralen i Lima. Här ligger tydligen Pizarro begravd.

I Lima tog vi då den sista bussen mot Cusco. Det skulle ta 22 timmar, men efter halva resan fick vi plötsligt reda på att vägarna till Cusco svämmat över så vi fick åka en omväg och resan omvandlades till 30 timmar. Jag har inga egentliga problem med bussar och vill inte gnälla men ni måste forstå detta: resterande timmarna innehöll 3 timmars musikvideos av 80-talets bästa spanska ballader (corazon! corazon! corazon!), kex och saft till frukost, filmer som tex Alvin & the Chipmonkeys – dubbade på spanska på jättehög volym, kex och saft till middag, slut på air-condition, samt dessutom en skumpig väg upp mot 3 000 meters höjd där illamåendet gav sig tillkänna i varje kurva.

Fottillståndet: Hjäääälp…

Efter 24 timmar trodde vi livet skulle sluta på en buss (med elefantfötter) och gav typ upp. Men så klart inte. Vi kom fram till Cusco – och om det får ni läsa i nästa inlägg.

Efter en hård vecka av strandliv tog vi oss till Manta – Ecuadors näst största hamnstad – för att hälsa på min släkts släkt och för att vila ut i den smått kaotiska stadsdelen Tarqui. Efter skalbaggehotell väntade här lyx med egen lägenhet, air-condition och till L:s stora lycka – tv med över femtio kanaler!

Lagom passande också då vi bägge tampades med diverse krämpor som solstingseftersvettningar (jag), halsont (L), en toaletten-kallar-NU-och-igen-igen-igen-mage (jag) samt öronont (L).

Fina familjen Bosco hade fullt upp med skolavslutningar, reseplaneringar etc. men vi hann bland annat äta Mantas bästa ceviche tillsammans (innan min mage sa ifrån). Dessutom tyckte vi sjuklingar att det var fantastiskt att bara vara (i en egen lägenhet med flera filmkanaler).

Ny favoritmat i Ecuador: Avokado- eller bananbatido (typ milkshake) och tostada (våfflat rostbröd med smält ost). Kanske inte så exotiskt men fint mot känslig mage och faktiskt väldigt typiskt ecuadorianskt då det säljs i varje hörna i Manta.

En av kissarna hemma hos Teresa & co.

På resande fot blir en noggrann dagsbudget inte bara ett sätt att klara sig hela vägen hem utan att behöva ta sms-lån av mamma. Den blir också största samtalsämnet, en utmaning och framförallt lite av en intern tävling. Hur lite pengar kan vi göra av med på en dag – egentligen? Får vi en lunch för under två dollar jublar vi. Hittar vi ett billigt hostel värt sin sunkighet blir vi tillfredsställda. Råkar vi beställa en alldeles för dyr middag, skäms vi och känner oss ruinerade.

Så kom det sig att vi hamnade på det jag kallar Spökhotellet i Canoa. Med skalbaggar som roomies (och de enda övriga gästerna), stolar som dörrlås och ägarens gula kiss på toaringen toppar Hostal Canoa listan över sunkiga hostel. Men man vänjer sig snabbt. Efter en natts fajt med ett odugligt myggnät kändes det inte så farligt längre.

Förutom nagot av en helgturist- och surfinvadering var Canoa precis så härligt och lugnt som jag mindes det. Här fortsatte vi vårt kusttempo med långa och lata dagar på stranden. Pa kvällen drack vi Pilsener (landets fina ol), käkade fisk i kokossås och spelade pingis, kort och jenga med Pol och Cecilia från Barcelona pa Hostal Bambu (där man definitivt ska bo om man inte är dumsnåla som vi…).

Canoas strand.

Kortspel pa Hostal Bambu.

Jenga-mastare.

Tyvärr har jag inga spännande surfhistorier att berätta, för samma dag som oskulden på bodyboarden (surfa på magen, typ…) skulle tas, fick L och L snilleblixten att ta en joggingtur på Canoas långa strand, sisådär vid 12-tiden, här på ekvatorn. Några timmar senare var Linda ett ynkligt vrak och istället för surfdebut blev det solstingsdebut med ett par dagars feber, huvudvärk och illamående.

Men vi har det gott och är just nu i Manta där vi vilar upp oss hos släktens släkt inför fortsatt resa mot Peru!

Som i de flesta fiskebyar här på kusten, verkar ordet stress inte användas i alltfor hög grad. I Sua föll vi därför raskt in i samma slöa och sköna tempo som byborna kör med. Strosade fram i våra flipflops mellan fisk- och skaldjursrestauranger, stranden och vårat hostel med vågslagen som soundtrack. (Hur man någonsin ska orka arbeta igen är veckans stora fråga.)

Efter att ha insett att Suaborna vägrar växla 20-dollarssedlar och bara vill ha jämna pengar blev det till sist dock aningen ohållbart, så vi tog bussen till Atacames och hängde där istallet. ”Staden som aldrig sover” är dess slogan och nog något som stämmer rätt bra då det på hög volym spelas salsamusik, ballader och reaggeton i såväl bussar och affärer, som på restauranger och bensinmackar. Vår favoritsång so far heter Camaron och handlar om en räka. An har det dock inte blivit något salsadansande – däremot ganska mycket räkätande!

Har lite bilduppladdningsproblem, men snart snart kommer bildbevis!